Dumrath Spinoza 1908/5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
De få vänner, med hvilka Spinoza förtroligt umgåtts
i Amsterdam, voro dels liktänkande judiska jämnåriga,
läkare som delade hans naturvetenskapliga intressen,
dels några till arminianerna och mennoniterna
hörande kristna. Honom närmast stodo läkaren Ludvig Meyer, som också blef utgifvaren af hans skrifter, och
därnäst Simon de Vries, en af hans trognaste och mest
hängifna lärjungar. Med dessa sina vänner stod Spinoza
i ständig förbindelse, dem meddelade han i handskrift
de första utkasten till sin filosofiska lärobyggnad,
i deras krets lästes hans skrifter, och om ställen, som
befunnos dunkla och tarfvade förklaring, vände de sig
till filosofen för att erhålla upplysningar, hvilka också
meddelades i bref.
Arminianerna, som i Nederländerna häfdade samvetsfrihet och tilläto enhvar att tolka bibeln som han behagade, hade i den långa striden mot de ortodoxa kalvinisterna, de s. k. gomaristerna, dragit det kortaste strået och på synoden i Dortrecht uteslutits ur kyrkan. Numer tolererades de likväl och lefde såsom de stilla i landet utan prästerskap och dogmatiskt tvång endast med den heliga skrift och kristen sedesstränghet såsom rättesnöre. Efter sina sammankomster och bönestunder, s. k. collegia, benämndes de kollegianter, och i deras krets hälsades Spinoza välkommen. Själf måste han också särskildt sympatisera med dessa människors religiösa tänkesätt och deras stilla, fridfulla och sedligt rena lif, som så väl öfverensstämde med hans egen natur. Bland dem funno icke heller hans forna trosförvanters förbannelser något återljud.
Under fyra års tid, 1656—1660, vistades Spinoza i ett landthus, beläget vid vägen mellan Amsterdam och Ouwerkerk och tillhörigt en medlem af arminianernas församling. Därifrån flyttade han till Rijnsburg, som var kollegianternas hufvudsäte, hvarför de också kallades rijnsburgare. Här stannade han i något mera än två år, innan han i april 1663 begaf sig till Voorburg vid Haag och omedelbart därefter anträdde en längre resa till Amsterdam.
Det lugn Spinoza synes ha åtnjutit i Rijnsburg skulle icke följa honom till hans nya vistelseort. I Voorburg bodde han de sex åren 1663—1669 hos en målare vid namn Daniel Tydeman, som i den reformerta församlingen därstädes var de frisinnades ledare och språkrör. Ny kyrkoherde skulle tillsättas i församlingen, och Tydeman och hans anhängare petitionerade i detta syfte hos magistraten i Delft, som skulle tillsätta befattningen, om att erhålla den person de önskade. Genast inkommo de ortodoxa med en häftig motpetition, i hvilken det bland annat hette, att motpartens böneskrift författats af Tydemans hyresgäst, en viss Spinoza, till börden jude, men till sitt tänkesätt ateist och religionsföraktare, ett för det allmänna skadligt och farligt subjekt, hvilket många lärde män och predikanter kunde intyga. Ehuru Spinoza ännu icke i någon offentlig skrift antastat religionen, såg han sig likväl redan utskriken såsom ateist och utsatt för de obehag ryktet såsom sådan plägar bereda.
Samma år som han invecklades i tvisten om kyrkoherdebeställningen i Voorburg, råkade han äfven ut för en tidsödande brefväxling med en spannmålshandlare i Dortrecht vid namn Willem van Blyenbergh. Under sin vistelse i Rijnsburg hade Spinoza låtit sin vän Ludvig Meyer ombesörja utgifningen af en till undervisningsändamål i geometrisk form affattad framställning af Descartes’ Principia med ett förklarande bihang, Cogitata metaphysica. Denna bok hade Blyenbergh läst och bad nu i bref, dec. 1664, Spinoza besvara några frågor. “Om gud verkar i allt och således, enligt den af Spinoza antydda meningen, också vore orsaken till människans handlingar, således äfven till Adams synd, måste gud då icke antingen själf vara ond eller synden icke vara något verkligt och positivt?“ Denna fråga hade väckt brefskrifvarens betänkligheter.
I sitt svar förklarar Spinoza, att det onda öfverhufvud icke har någon realitet, utan vore en brist och icke finge räknas till guds verkningar, utan till människoandens defekter, hvilka följa af villfarelse och oredig kunskap. “Begrepp, sådana som godt och ondt, uppstå och användas, då vi jämföra handlingar och händelser inbördes efter en viss måttstock. Men våra relativa begrepp kunna icke tillämpas på det absoluta väsendet. Gud kan lika litet karaktäriseras genom begrepp, hvilka hämtas från den mänskliga naturen, som en människa genom begrepp, hvilka hämtas från elefantens natur. Vi kunna fördenskull icke tillägga gud hat eller vrede, såsom teologerna göra och såsom skriften synes göra, då den lämpar sig efter menighetens föreställning, för hvilken gud står såsom lagstiftare och domare och icke såsom det eviga och oändliga väsen, som innebor i allt och af hvilket allt uppstår och utgår. Därför att allt sker med nödvändighet, utplånas icke skillnaden mellan godt och ondt, lika litet som mellan glädje och sorg. Den gode lefver i det klara medvetandet om sin harmoni med idén om gud, hvilken bestämmer alla hans handlingar, medan den onda människans medvetande uppfylles af ändliga och jordiska ting.“
Blyenbergh förstod emellertid icke Spinozas mening, utan ansåg, såsom många med honom gjort, att Spinoza öfverhufvud förnekade det onda, att skuld och strafflöshet upphäfdes och att därigenom människornas handlingar till sin moraliska beskaffenhet sattes lika med de vilda djurens. För Blyenbergh fanns endast två regler för sanningen, nämligen “det klara tänkandet och den positiva gudomliga uppenbarelsen i skriften“; den första ansåg han för falsk, om den stred mot den andra. Slutligen frågade han: om vi genom vår klokhet kunde hindra hvad som eljest skulle vederfarits oss? i tydlig afsikt att snärja Spinoza, som förnekade människans fria vilja, ehuru frågan icke innebär annat än “om följderna af våra handlingar skulle vara annorlunda, om vi handlat på annat sätt?“ Spinoza förlorade nu tålamodet och afbröt brefväxlingen, men förvärfvade därigenom i Blyenbergh en ovän, som både under hans lifstid och efter hans död angrep hans skrifter.
Under sin vistelse i Rijnsburg brefväxlade Spinoza äfven med Heinrich Oldenburg från Bremen, nedersachsiska kretsens konsul i London och ledamot af Royal Society, hvars förhandlingar han såsom sällskapets sekreterare utgaf under åren 1664—1677. Oldenburg var ett slags vetenskaplig agent, som förmedlade förbindelsen och utbytet af idéer mellan sin tids lärde i olika länder, i synnerhét på det naturvetenskapliga området, och som 1661 äfven besökt Spinoza i Rijnsburg. För Spinozas nya lära och litterära arbeten visade han ett lifligt intresse och uppmanade i sina bref ifrigt Spinoza att fullborda och offentliggöra sina verk. Genom Oldenburg kom Spinoza i beröring med den engelska naturforskaren Robert Boyle (1627—1691), som befriade kemien från de alkemistiska funderingarna liksom från dess tjänstbarhet i medicinen och gaf densamma en själfständig fysikalisk riktning. Personlig vän till Spinoza var nederländaren Christian Huyghens (1629—1695), uppfinnaren af pendeluret, marinkikarens förbättrare, grundaren af ljusets undulationsteori.
I Haag hade Spinoza flera vänner, bland hvilka äfven Hollands rådspensionaris Johann de Witt befann sig, och dessa förmådde honom lämna Voorburg och på hösten 1669 slå sig ned i Haag, där han först bodde i pension hos en änka, men redan 1671 flyttade till målaren Hendrik van der Spijck vid Paviljoensgracht, där han själf ombesörjde sitt lilla hushåll och stannade till sin död.