En jemmerlig och usel ting
| ← En Gud med faders hjertelag |
|
Den blida vår är inne → |
| Psalm 391 i 1819 års psalmbok av Johan Olof Wallin. På Wikipedia finns en artikel om En jämmerlig och usel ting. |
391. En jemmerlig och usel ting
Är lifvet, och tar snarligt slut.
Dödsengeln sväfvar allt omkring
Och öfver verlden ropar ut:
Fåfänglighet! Förgänglighet!
2. Allt, som på jorden anda har,
Till jorden faller för hans glaf,
Och sorgen ensam lefver qvar,
Att rista på den vida graf.
Fåfänglighet! Förgänglighet!
3. En stark ej tröste på sin makt,
Och på sin visdom ej en vis!
Hvad är dock lycka, fröjd och prakt
Och jordagods och menskopris?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
4. När samma jord man famna ser
En dagakarls och Konungs ben,
Hvad säger mindre eller mer
En mullhög eller marmorsten?
Fåfänglighet! Förgänglighet!
5. Si! den hvars verld är honom trång,
Och den, som sätter kött till arm,
De finna begge rum en gång
Wid samma moders kalla barm Få-
Fåfänglighet! Förgänglighet!
6. Si! den som nyss på maktens höjd
Af böjda skaror dyrkan fått,
För dödsens makt sjelf nederböjd,
Bevittnar stum all verldens lott:
Fåfänglighet! Förgänglighet!
7. O menskor! menskor! frukter Gud,
Som ensam evig spira bår!
Hans löften blifva och hans bud;
Allt annat under solen är
Fåfänglighet! Förgänglighet!