En lyckad kur
| ← En spökhistoria |
|
När man gräfver en grop — — — → |
EN LYCKAD KUR.
Patrik Svenson höll på att bli för fet.
Han var retlig, ur humör — hvarför skulle just han bli för fet? Han åt och drack inte mer än hvilken annan som helst, han gick upp i skaplig tid om morgnarna, och han trälade som en slaf på sitt kontor, men ändå, ändå skulle han bli fet, fetare, bli som ett klot! Hvarenda dag mätte han sin kropp, där den var som vidast, och han måtte ha kommit till mycket nedslående resultat, ty han snäste sina kontorister, svor öfver drängarne och behandlade sin stackars hustru på ett sätt, som väl skulle knäckt henne, om hon inte under sitt tioåriga äktenskap hunnit vänja sig vid lite af hvart.
Så en dag säger doktorn:
»Grosshandlaren har alldeles för mycket tankearbete (en gillande nick från patienten) och skulle ha godt af stark motion — snickring t. ex.»
När fru Svenson fick höra doktorns tokiga ordination, brast hon ut i ett kvittrande gladt litet skratt.
»O, min kära Patrik, du och snickring!!»
Hr Svensson sade ingenting, ingenting alls, fast han kunde ha dräpt henne med att tala om, hur han som pojke gjort en trästol, en alldeles utmärkt trästol, som bara hade ett enda litet fel, det, att den inte dugde att sitta på.
⁎
En middag, när fru Svensson kom hem, fann hon alla saker utflyttade ur det lilla rum, hon kallade sitt, och i deras ställe stod en hyfvelbänk och bredde i vräkig klumpighet ut sig framför fönstret.
Hon hann inte fråga något, inte opponera sig, inte sansa sig ens, förrän hr Svensson var öfver henne som en stormvind och, djupt förorättad, frågade, om det inte var hundratusen gånger viktigare, att hans, hans hälsa sköttes, än att hennes jämmerliga behof af lyx, bekvämlighet och syndig vällefnad tillgodosåges?
Efter middagen skulle hyfvelbänken och alla de nyanskaffade dyra verktygen invigas.
Grosshandlaren hade tagit af krage och manschetter för att vara ledigare i sina rörelser och spankulerade nu omkring i skjortärmarne för att se efter, om det inte händelsevis skulle finnas något där inne i rummen att laga.
Han stannade framför fru Svensons sybord, och ett triumferande leende skilde hans läppar åt.
Så som det eländiga bordet med spindelbenen plågat honom! Den usla tillställningen stod inte stadigt, utan vickade och vickade alltjämt, trots alla de papperstussar fru Svensson på älskligt fruntimmersmanér stoppat under det för korta benet.
Hade hr Svensson fått följa sin lifliga åstundan, så skulle det där vidundret till bord för länge sedan varit sönderhugget och instoppadt i spisen, men det var en gåfva af fru Svensons faster, och denna faster var en gumma, som man på grund af vissa orsaker inte gärna stötte sig med.
Nå, nu skulle det kureras!
Fru Svenson rusade upp, ställde sig med utbredda armar för att skydda sin skatt och lofvade under strida tårar, att hr Svenson skulle få förstöra hvad han ville, ja, allt, bara han skonade bordet. Faster skulle aldrig, aldrig förlåta —
Grosshandlaren såg på henne, som om han först nu upptäckt, hvilken otillräknelig toka hon var. Han brydde sig naturligtvis inte om att svara, utan makade henne endast lugnt åt sidan, tog bordet och bar in det i verkstaden. Han skulle ta utaf de tre för långa benen och gifva dem samma längd som det korta — det där kolossala konstverket trodde inte den enfaldiga varelsen, att han skulle gå i land med!!! Gud vete, hvar hon i dessa tio år haft sina ögon, eftersom hon inte bättre förstod att uppskatta honom!
Han lade bordet på ryggen, tog ett ögonmått af benen och förde sågen med en viss öfverlägsen nonchalans.
Så gick han in till sin fru och ställde med tillbörligt eftertryck och med ett utmanande leende bordet framför henne.
Men leendet gled bort — det för korta benet hade blifvit för långt och de tre andra för korta. Bordet vickade värre än förut, vickade på ett sätt, som nästan rättfärdigade de tårefloder, fru Svensons ögon gåfvo aflopp åt.
Grosshandlaren slängde bordet tillbaka in i verkstaden och högg lös med sågen.
Så då!
Alla goda barmhärtiga makter! Han hade sågat af ett galet ben! Gjort ett af de för korta benen ännu kortar!
Hr Svenson sade ingenting, men öfver hela hans ansikte och långt ner på halsen trängdes svettpärlorna om plats.
Nu tog han mått igen, mätte med tumstock och måttband och passare, funderade, begrundade, beräknade och han tog inte till sågen, förrän han var alldeles viss på sin sak.
Nu då!
Bordet sattes med en viss kläm i golfvet, för att det skulle förstå, att det inte var värdt att konstra längre, men — ja, det raglade, som hade det varit redlöst öfverlastadt.
Var bordet förhexadt? Hvarför höll det inte balansen? Hvar låg felet? Voro alla benen för korta eller för långa eller kanske ett eller två af dem. Ibland tycktes det halta på alla fyra benen, ibland stod det ordentligt på de tre och lyfte det fjärde i vädret.
Onda ögon — där hade han det! — Hade inte fru Svenson något nyttigare att ta sig för än att sitta och nidstirra på det där viset och önska ondt? Han ville bara fråga.
Så smällde han igen dörren och reglade den. Bordet skulle göras i ordning!
Han arbetade i fem timmar, och när han sedan sparkade kvarlefvorna af bordet ut i förmaket, varierade längden hos bordsbenen mellan nio och tio tum.
Fru Svenson svimmade, men det bekom inte hennes man det ringaste. Han axlade småsjungande sin rock för att gå bort till Grand och få en munter afton. Men Kerstin, som förstod att frun höll på att dö, skickade bud efter hennes faster.
Faster kom.
⁎
Dagen därpå fick grosshandlare Svenson ett bref från sin frus faster.
»Min käre Patrik,» skref hon, »jag har visserligen hört, dels att du skall vara en tyrann i ditt hus, dels att du ej skall kunna hushålla, men jag har vägrat att tro detta. Ditt sätt att behandla den dyrbara gåfva, jag gifvit min brorsdotter, jag menar det antika sybordet, har emellertid öppnat mina ögon, och jag inser nu, hvad du går för. Det kan inte falla mig in att lämna de penningar, min älskade aflidne make med flit och sparsamhet ihopsamlat, i dina vårdslösa händer, utan har jag denna dag ändrat mitt testamente därhän, att min kära brorsdotter, din hustru, själf kommer att förvalta de penningar, hon har att vänta efter mig. De uppgå nu till något öfver två hundra tusen kronor.
Vänligen.
Anne-Sofie Peterson.»
Patrik Svenson har upphört att lägga på hullet. Han magrar.