När man gräfver en grop — — —
← En lyckad kur |
|
Kvinnofäjd → |
NÄR MAN GRÄFVER EN GROP —
Herrskapet Strömboms äktenskapliga sällhet var inte så synnerligen stor. Två gånger i veckan eller så ofta det blef fråga om hushållspängar behandlade hr Strömbom sin fru inte en bit bättre, än om hon varit själfve den orättrådige gårdsfogden, och vid de större högtiderna, när utgifterna svällde en smula, förde han regelbundet talet på skilsmässa såsom varande den enda möjliga räddningen för honom undan konkurs, fattighus och allt annat elände.
Men ändå ansåg fru Strömbom, att den största jordiska lycka, som kunde komma hennes båda döttrar till del, vore att de blefve gifta och väl försörjda — —
En dag frampå vårsidan, då hr Strömbom tycktes befinna sig i ett sådant humör, att man kanske kunde våga tala till honom, andades fru Strömbom varligt fram några försiktiga ord om lämpligheten af en liten badresa till Lysekil.
Hr Strömbom svarade inte, men öfver de guldbågade glasögonen såg han på sin fru, som om han dragit i tvifvelsmål, att hon hade kvar något af det obetydliga förnuft, han förut godhetsfullt tillerkännt henne.
En badresa! Och i dessa dåliga tider!
Fjorton dagar senare talade han med en viss inre glädje om, att han hyrt ett sommarnöje efter sitt sinne. Det låg inåt landet och det var en timmas järnvägsresa och fyra timmars åkning på kärra dit. Där behöfdes inga dyrbara toaletter, knappast kläder — — — Hedetorpet, som hr Strömbom förhyrt, var en liten bondgård med rödt, tämligen förfallet boningshus, och det låg så långt borta från all ära och redlighet, som det på något vis var möjligt.
När fru Strömbom första kvällen gick till sängs där borta, tänkte hon emellertid med mycket mildare känslor på sin make, än hon kunnat drömma om. Men så hade hon också fått reda på, att det strax i närheten fanns en mycket stor herregård hvars ägare hade den mindre vanliga takten att vara både ogift och oförlofvad.
Fru Strömbom hade sina båda döttrar med sig, Signe, en skönhet på tjugofyra år med klara blanka ögon, som sågo mycket nyktert på lifvets alla företeelser, och Greta, en ungdom, bakom hvilken skolans portar just varit så hyggliga att slå igen. Fröken Signe visade ett lefvande intresse för ägaren till det stora jordagodset, men unga Greta ryckte vanvördigt på axlarne och förklarade med vanlig energi att af allt otäckt i denna värld intet kunde vara så otäckt som gamla dryga bondpatroner.
Andra dagen efter ankomsten till Hedetorpet begaf sig Greta ut på långtur för att fylla den femlitersflaska hon så sangviniskt tagit på armen med smultron. Hon gick öfver berg och backar, kröp genom snår, hoppade och klättrade öfver diken och gärdesgårdar, och när hon efter tre timmars vandring ändtligen hittade ut till landsvägen igen, hade hon ett dussin omogna smultron i botten på flaskan och ett styggt fotskaf på hälen.
Men tur hade hon i alla fall, ty borta i vägkröken kom just en kärra körande. Hon linkade så hastigt hon kunde ner på vägen, och då kärran kom fram, bad hon med en inställsam liten nick att få åka med. Den åkande höll in hästen och såg ner på henne — — — —
Det var en ung man med frisk solbränd hy och ett par blå trohjärtade ögon. Så rodnade han, lyfte på hatten och gjorde plats bredvid sig i giggen.
Fröken Greta kände instinktmässigt, hur brydd den unge bonden måste vara inför henne, storstadsdamen, och i sin öfversvallande välvilja beslöt hon att söka jaga bort hans förlägenhet genom en liflig konversation i mera lättfattliga ämnen. Hon bredde ut sig öfver landtbruk och kreatursskötsel med så stor tillförsikt och gränslös okunnighet, att hennes körsven allt emellanåt tittade på henne så häpet, som om hon varit en liten vildinna från Söderhafsöarne. Men fröken Greta var ofantligt nöjd med sig själf och med hvad hon hade att säga, och när giggen stannade vid Hedetorpet, räckte hon den unge bonden nådigt sin hand och förklarade med nedlåtande vänlighet, att hon funnit åkturen ganska angenäm.
Mor Bengtson, Hedetorpets ägarinna, stod vid grinden, när Greta kom, och hon talade om, att »bonden» inte var någon mer eller mindre än den rike patron Lars Anderson på Heljaryd.
Dagen därpå kom patron Anderson på visit, men var trots den oerhörda möda han synbarligen gjorde sig inte alls till sin fördel. Han var ingen sällskapsmänniska och framför allt inger fruntimmerskarl och han kände sig inför de tre damerna, som sutto där högtidligt uppspetade omkring honom, så eländigt bortkommen. Han rodnade, stammade, tvinnade sina stackars mustascher och plockade på urkädjan så nervöst, att det var en stor lättnad både för honom och hans plågade värdinnor, då han efter en förvånansvärdt lång kvart bockande och skrapande ändtligen tog afsked.
Fru Strömbom förklarade — så snart han försvunnit ur sikte — på sitt diplomatiska sätt, att han tydligen var en alldeles ovanligt söt och ädel och ofördärfvad människa, fröken Signe satt med halfslutna ögon och räknade efter, om väl två hundra tusen kunde vara nog för att förgylla upp så mycken landtlig tarflighet, och Greta bedyrade med eftertänksamt rynkade ögonbryn, att mister Anderson visserligen var en idiot, men att han ändå kunde anses gå vid pass en million gånger utanpå de tunnhåriga stadssprättar, som hittills slagit sina lofvar omkring »Skönheten».
Patron Anderson kom tillbaka den följande dagen och alla dagar därefter. Han hade alltid en antaglig förklaring till hands, än skulle han tala med mor Bengtson, än ha vatten till sin häst, än bjuda damerna på en åktur bort till Heljaryd. . .
Hvad hans egentliga ärende var, dolde han emellertid med ängslig omsorg. Mot fru Strömbom var han så ytterligt och så enerverande uppmärksam, att denna af naturen lite bräckliga dam måste uppbjuda all sin kraft för att inte emellanåt få hysteriska anfall; inför fröken Signe, hvars strålande uppenbarelse han med beundrande blickar följde, var han blyg och tafatt och något så när otvungen endast mot Greta.
»Jag hoppas innerligt, att den förfärliga varelsen snart måtte göra slag i saken!» suckade fru Strömbom en dag midt på högsommaren. »Det är så rysligt att ha honom gående och sittande och hängande här hvarenda dag och inte bli klok på, hvad han menar.»
Fröken Signe höjde en hårsmån på de runda axlarne, där hon satt framför spegeln och ordnade något med sina ögonbryn. Det var väl inte svårt att förstå, hur det stod till med den stackars token!
»Ja, jag tycker verkligen, att Skönheten kunde hjälpa honom på trafven!» hördes en förebrående röst utifrån trädgården, och Greta stack in hufvudet genom det öppna fönstret. »Jag vill så grufligt gärna ha honom till svåger. . . .»
Fröken Signe satte i förskräckelsen en stor tuschfläck midt på näsan, och fru Strömbom for med ett ångestrop så högt ur stolen, att Greta, som förstod, att hennes inblandning i saken icke önskades, fann det rådligast att skyndsamt ta till reträtten bakom husknuten.
Men kommen för sig själf fortsatte hon sina små funderingar. Lars Anderson var just, hvad hon ville kalla en idealmänniska. Ståtlig och vacker, ägare af en gudomlig gammal herregård och snäll och rar och allt möjligt. Bara han ville fria! Ja, bara han ville det!
Fröken Greta suckade mycket djupt, och hennes lifliga ansikte blef allvarligt och fundersamt, och så satte hon sig att plocka sönder en prästkrage och fråga: Friar? Friar inte? Friar — — — inte! Nej, han friade nog inte. Så blyg som han var! Om ändå Signe ville vara så barmhärtig och uppmuntra honom lite! Men — men, kunde inte hon, Greta, ställa om — —???
På eftermiddagen lät ett nådigt öde patron Anderson och fröken Greta bli ensamma i syrénbersån. Fru Strömbom låg inne på soffan i ondartad hufvudvärk, och fröken Signe, som vid patrons besök regelbundet brukade få små anfall af huslighet, vari köket och gjorde i ordning kaffebrickan.
Patron Anderson föreföll nervösare än vanligt. Han skrufvade sig oroligt på bänken, knöt de seniga händerna, så att det knakade i dem, och såg för öfrigt ut som en man, den där ämnar kasta sig hufvudstupa in i ett halsbrytande företag.
»Fröken Greta,» började han plötsligt, »fröken Gre. .»
»Har patron glömt, att jag heter bara Greta?» afbröt hon honom och såg honom leende in i ögonen. »Jag är ju inte stort mer än en skoltös. — När patron kallar mig fröken, känner jag mig så gammal — så hemskt gammal — ja, ungefär som Methusalem, ni vet.»
Patron Anderson hade sjunkit ihop och stödde sig tungt mot bordet.
»Men,» mumlade han utan att se på henne, »då bör ju också Gre . . . Greta kalla mig för Lars?»
Fröken Strömbom brast ut i ett kvittrande muntert skratt.
»O, du store värld, så lustigt! Patron är ju dubbelt så gammal som jag! Egentligen borde jag väl säga farbror. .»
»Nej, för all del, gör inte det!» bad han förfärad. »Jag skall nog ändå komma ihåg, hvilken himmelsskriande skillnad i ålder, det är emellan oss,» tillade han i en nästan bitter ton och utan att se upp.
Det blef en stunds tystnad. Så lutade sig Greta tillbaka med händerna bakom hufvudet och följde med djupt intresserade blickar några hvita, ulliga moln där uppe.
»Tycker inte patron,» frågade hon med en lätt darrning i rösten, »att det är gräsligt trist att bo alldeles ensam på landet?»
Patron Anderson ryckte till och blodet sköt upp i hans solbrända ansikte.
»Jo!» sade han kort och afvisande.
»Om jag vore som patron, så skulle jag bli kär och gifta mig,» fortfor den unga damen i en ton, som om endast den allra ädlaste välvilja och ömmaste moderliga omtanke dikterade hennes ord.
»Det där förstår inte Greta, mumlade hennes offer, hvars ansikte nu, sedan allt blodet lämnat det, blifvit askgrått. »Ni vet inte, hvad kärlek är. . .»
»Nej hör! hör!» utbrast fröken Greta sårad och tog sina ögon från molnen för att i stället låta dem fixera den olyckliga varelse, som vågat betvifla hennes insikt i föreliggande ämne. »Jag har varit förtjust — låt mig se! — fyra gånger och dödligt förälskad minst två gånger!!»
Då patron Anderson föreföll alldeles tillintetgjord af det erhållna förtroendet, smålog hon belåtet och fortsatte i vänligare, nästan beskyddande ton;
»Om jag vore man och kär i någon, skulle jag bums falla på knä och fria. Tänk så glad hon, flickan, skulle bli!»
Lars Anderson reste sig häftigt.
»För Guds skull tyst, fröken Greta!» bad han och såg på henne med sorgsna, ångestfulla ögon. »En man friar inte, där han vet sig intet hopp ha!»
Och utan att vänta på svar gick han ut ur bersån och bort till fröken Signe, som röd och täck och klädd i ett hvitt förtjusande hushållsförkläde kom ut med en inbjudande kaffebricka på armen.
Greta satt som förlamad.
Var det inte som hon trott! Där gick den stackars arma människan och vågade inte fria af fruktan för en korg!
Under tre långa dagar var patron Anderson osynlig, men sedan kom han tillbaka igen. Gretas inkvisitoriska blick tyckte sig upptäcka, att han både magrat och bleknat på de dagarne, och hennes hjärta blödde för honom.
»Mamma,» sade hon en stund senare och i en ton, som om hon fordrade att bli hörd. »Skönheten måste hjälpa honom på trafven, om det skall blifva något af. Du gode fader, där sitter hon som ett sannskyldigt träbeläte. .»
»Mitt söta barn, svarade fru Strömbom snäft och knastrande torrt, »det här förstår du inte alls. Men du kunde gärna lämna patron och Signe i fred för sig själfva någon sekund . . .»
Fröken Greta blef blossande röd och fann intet ord till svar.
Kanske hon gått i vägen och hindrat henne att vara vänlig och honom att förklara sig??
Från denna stund undvek hon med systematisk noggrannhet att korsa patron Andersons vägar och att uppehålla sig inom räck-, hör- och synhåll för honom. Så ofta han syntes på sin fux borta vid grinden, ryckte hon hatt och bok till sig och satte af inåt skogen och visade sig inte igen, förrän patron på Heljaryd galopperat hem till sitt.
Men något frieri hördes inte af.
⁎
Greta hade på någon vecka fått till sig sin allra käraste vän, Elsa Petterson, för hvilken hon till sin gränslösa lättnad fått utgjuta sitt bekymrade hjärta.
»Du måste hjälpa mig att få honom att fria!» sade hon och såg upp på vännen med bedjande ögon, hvilka nyss kritiskt granskat några hallon med misstänkt utseende. »Han gör det aldrig af sig själf! — Jag har hittat på ett alldeles ofarligt sätt. I eftermiddag, när han kommer hit, så ro vi ut på sjön, Signe, Lars, du och jag. När vi kommit ett stycke från land, säger jag: O se, hvad är det? Och jag lutar mig ut öfver båtkanten du med, och så kantrar båten. Den är förfärligt osäker och murken, och den kommer att gå till botten som en gråsten. Ja, så ligga vi där och plaska — Signe simmar som en fisk, men det vet inte Lars, utan naturligtvis slår han sina kraftiga armar omkring henne och räddar henne i land. Då är saken klappad och klar — det är den ju alltid vid sådana tillfällen. Lars är stolt som en kung, Signe förvirrad, tacksam och lycklig, mamma rörd till tårar, ger sin välsignelse —»
»Och vi då?» frågade fröken Petterson, hvars stora ögon blefvo ännu större och fulla af förebråelse. »Skola vi drunkna som kattungar för att ge allvar åt äfventyret?»
»O, älskling, hur kan du tro?» utbrast Greta bestört. »Vi simma naturligtvis också i land, men vi kunna ju göra det med så förskräcklig långsamhet, att Lars och Signe hinna klarera sitt!»
»Jag vet inte,» sade fröken Petterson en smula ohågadt. »Jag tror inte jag har lust. När jag är hungrig, sätter jag mig alltid på tvären, och nu efter badet är jag halfdöd af svält. Om,» tillade hon drömmande, »jag får en stor och bra tjock smörgås med nykärnadt smör och gräslök på, så kanske jag visar mig litet tillmötesgående — —»
⁎
Signe och Elsa hade gått i förväg, och Greta och patron Anderson kommo nu med raska steg utför gångstigen, som slingrade sig genom småskogen ner till sjön.
»Så underligt, Greta,» sade patron Anderson och såg ner på den unga flicka, som med nästan dansande steg gick bredvid honom, »att ni föreslagit den här roddturen. Eljes har ni ju på sista tiden försvunnit, så snart det varit er möjligt!»
Hon gaf honom en snabb, forskande blick.
Hu, så allvarlig han såg ut och hvad hans ögon voro mörka och dystra! Kanske hade han föresatt sig att tala just i dag, och så hade hon dragit ett streck öfver hans beräkningar genom att tvinga sig och Elsa på honom och Signe.
»Vi ska bara ro en liten, liten stund,» sade hon blidkande och i skuldmedveten ton. »Se’n ska Elsa och jag hjälpa mor Bengtson nere på råggärdet hela eftermiddagen.»
Han mumlade något som hon inte hörde, men som lät ovänligt, och tog ut stegen för att hjälpa Signe och Elsa, som med förenade krafter sökte få ut båten, hvilken låg till hälften uppdragen på land.
Fröken Greta suckade.
Hon ville sannerligen inte gå i vägen, nej, inte för något pris i världen! Nå — hon log muntert vid tanken därpå — han skulle snart få ersättning för den här lilla missräkningen!
Man hade lyckligt och väl kommit ombord . . .
Patron Anderson, som satt vid årorna, hade skjutit den hvita tyghatten tillbaka på det tjocka bruna håret och såg utåt den glänsande vattenytan med ögon, som hade alls ingenting af glädje och lifslust i sig, Greta satt uppkrupen i fören, Elsa Petterson plaskade tanklöst med handen i vattnet, och fröken Signe, som fått akterbrädan för sin del, föreföll allt annat än förtjust öfver denna färd i en båt, som endast med möda höll balansen och genom sprickorna i botten släppte in små syndafloder af vatten.
Båten hade kommit ett godt stycke ut på sjön, då fröken Greta gaf till ett häftigt utrop:
»Nej, se! O, se — se!»
Alla sågo åt sidan, Elsa och Greta böjde sig ifrigt ut öfver båtkanten, och innan någon riktigt hunnit sansa sig, kantrade båten och sjönk bubblande ner i djupet.
Med ett par kraftiga arm- och benrörelser hade Greta, som af sugningen dragits ner, lyckats komma upp till vattenytan igen och blickade sig ifrigt omkring för att se, hur äfventyret vidare skulle utveckla sig.
På litet håll såg hon Signe och Elsa som, frustande och hostande och skakande vattnet ur ögonen, tydligen gjorde sig i ordning att af alla krafter sträcka in mot land . . .
»Var inte rädd, Greta!» hörde hon en röst bakom sig, och om armen kände hon ett fast grepp. »Det är inte alls farligt — jag skall hjälpa er i land!
Hon vände sig häpen om och stirrade in i Lars Andersons bleka ansikte.
»Signe!» hviskade hon ändlöst. »Hon är där — rädda henne — o, skynda!»
Greppet om hennes arm blef fastare, och ansiktet framför henne syntes ännu blekare och beslutsammare.
»Jag kan inte hjälpa mer än en,» sade han häftigt, »och det är dig, Greta, jag vill rädda!»
Fröken Greta kände sig fullkomligt maktlös, och hon skulle ha sjunkit ner i djupet, om inte Lars Andersons starka arm hållit henne uppe.
Viljelöst lät hon släpa sig fram genom vattnet, och hon gjorde inte det ringaste motstånd, när patron Anderson, kännande fast mark under fötterna, ömt och varligt tog henne i sina armar och bar henne upp på land . . .
Sista skymten af fröken Signes hvita klädning syntes mellan träden uppe i backen, och på stranden stod fröken Petterson med höjda ögonbryn och ett menande smålöje om munnen och vred vattnet ur sin långa, bruna hårfläta.
Greta gaf henne i förbifarten en förtviflad blick, gled tungt ner på marken och mumlade med nedslagna ögon:
»Jag är naturligtvis kolossalt tacksam, men — o, följ inte med hem! Mamma blir så ond, så ond, och — och det är så förfärligt alltsammans . . .»
Patron Anderson stod hög och rak framför henne och med rynkade ögonbryn. Så bugade han sig stelt, svängde sig om på klacken och gick med högburet hufvud sin väg.
Fröken Greta stretade mödosamt uppför gångstigen, och tårarna gledo snabbt utför kinderna.
Att Elsa inte kunde säga något, trösta henne, råda och hjälpa henne!!
Men fröken Petterson hade inte ett enda litet fattigt ord för sin bedröfvade vän, utan gick bara och hvisslade och hvisslade. Hon hvisslade också så retsamt falskt.
⁎
Det var dagen efter.
Patron Anderson satt inne på sitt kontor vid det med räkenskapböcker öfverlastade skrifbordet, men han arbetade inte. Han höll ögonen slutna och stödde hufvudet mot handen.
Dörren öppnades varsamt, och fröken Greta Strömbom gled sakta in. Hon såg så djupt olycklig ut, som om all jordens ve hvilat på hennes unga hjärta, och ur hennes bröst arbetade sig fram en suck så djup, att patron Anderson häftigt ryckte till och vände sig om.
Han sprang upp och stod i nästa ögonblick framför henne med strålande ögon och händerna längtansfullt framsträckta. Men han häjdade sig i samma stund och händerna föllo slappt ner.
»Var snäll och säg ingenting!» bad hon hastigt. »Låt mig tala, men se inte på mig — o, gör inte det! Det är så förfärligt — det var — det var jag, som med flit välte båten — ja, det var det!»
Patron Anderson glömde föreskriften och gaf henne en blick, full af bestörtning.
»Ja, det gjorde jag,» fortfor hon beslutsamt. »Jag ville tvinga er att visa, att ni älskade Signe — trodde ju, att ni var för blyg för att göra det af er själf, och jag ville så gränslöst gärna ha er till — till svåger. Nej, nej, säg ingenting! Jag hade inte en aning om att ni brydde er om mig — jag ser ingenting ut, säger mamma. Jag tycker kolossalt mycket om er, mer än om någon annan i världen, men jag tror inte att jag älskar er så där ordentligt,» fortfor hon, gripen af ett oemotståndligt begär att vara fullkomligt sann och hederlig och handla riktigt rätt mot denne ståtlige, allvarlige man, hvars blick så oafvändt hvilade på henne.
Patron Anderson smålog sorgset.
»Ni behöfver inte säga något mer,» sade han sakta. »Ni har så tydligt visat, att jag ingenting är för er, ni har alltid dragit er undan, aldrig uppmuntrat mig. Men det har varit så svårt för mig att uppge det, som jag af hela mitt hjärta längtat efter. Greta, käraste, jag har älskat dig så ömt — förlåt, att jag plågat dig! Jag skall inte göra det vidare — du skall slippa att se mig mer . . .»
Det kom en skiftning af förfäran i hennes ögon.
»Jo, det vill jag!» sade hon häftigt och med en underligt osäker röst, som föreföll henne själf alldeles främmande. »Ni skall komma som vanligt.»
»Nej, Greta,» sade han sakta, och hans fasta blick mötte hennes, »jag skall aldrig komma . . .»
Hon såg ned, och hennes läppar darrade. Att aldrig få se honom mer — inte i morgon — aldrig någonsin. . .
Så smög hon sakta sin hand in i hans stora, hårda näfve, höjde sig på tåspetsarne, och hennes läppar, som ännu darrade, hviskade tätt vid hans öra:
»Jag är så förfärligt glad, att båten välte, och — och att du räddade mig!»