En spökhistoria
| ← Aldrig i lifvet |
|
En lyckad kur → |
EN SPÖKHISTORIA.
Lilly Roberg satt uppflugen i soffhörnet med handarbetet i knät och de lata händerna bakom hufvudet, försjunken i mycket behagliga rosenröda drömmar —
Det gick i tamburen, tog i dörrlåsen — som förvandlad satt fröken Lilly längst ut på soffkanten, stel och rak i ryggen med tårna beskedligt vända inåt och sydde för brinnande lifvet (med en nål, som tråden glidit ur!) ända tills hon med blicken, som smög efter golfvet, fick fatt i kanten på en randig bomullskjol, — puh, det var ju bara Betty!
Handarbetet fick en omild klatsch, så att det for utefter golfvet, och själf flög lilla fröken Roberg tillbaka upp i soffhörnet så långt in hon någonsin kunde och drog ett par icke alldeles dammfria fötter upp efter sig på det fina, nya möbeltyget. Det skulle faster Lova ha sett! Och hon skulle också ha sett hur ogeneradt jungfru Betty sträckte sina långa, smala armar i vädret och gäspade ut en hel orkan af lättja och dåligt humör!
»Är hon . . . weg?» frågade Lilly i en ton och med en gest, som om hon velat förpassa någon till jordens mest aflägsna hörn.
»Jaa—a—hihhh!» gäspade Betty på sitt säregna, våldsamma sätt. »Hon ska — ha inte hämtas förrän tie i kväll — jag vånne så sannt, hon aldrig komme igen, så frökens faster det är.»
»Ja, hvem tror du inte gör det, du dumma Betty! Tänk så stiligt, om det bara vore pappa, du och jag! Jag husmor och du min lilla hushållerska — fast du är ju för ung — sexton år duger absolut inte. Och fröken Lilly rynkade ögonbrynen, helt viktig öfver sina nyss fyllda 17 år. Men, se så, stå inte nu och se ut som ett laddadt åskmoln, utan kom och sätt dig här i soffan och var treflig, så skall du få höra något förtjusande —»
Betty kämpade ett ögonblick med sitt dåliga humör och blängde buttert bortåt soffan, men så småningom drogos mungiporna uppåt, pannan slätades ut, och rätt som det var satt jungfru Betty med uppdragna fötter i det andra soffhörnet och sken som en riktig smörblomma i ansiktet.
Och fröken Lillys rosenröda mun malde redan så ifrigt som den allra rastlösaste lilla kvarn:
»Först är det en sorglig historia, sen en glad och så en sorglig igen — ja, det är en hel kolossal hop. — Ser du, Betty, du — egentligen är jag gränslöst olycklig. Jag är — är (i en hemlighetsfull, hemsk hviskning) förlofvad!»
»Håååhh!» suckade ur djupet af sitt afundsamma hjärta jungfru Betty, som längtade efter skräddare Pålmans frieri, så att hon var färdig att stryka med på kuppen.
»Tschy-y!» tystade Lilly allvarligt. »Det sorgliga kommer i förklaringen. — Du vet, Betty, att — att mamma dog tidigt, och så hade jag bara pappa och faster Lova. — Nå, det hör då egentligen inte hit. — Men så, ser du, hade pappa en förfärligt god vän, som hette Bergman — ja, det heter han för resten nu med, för han lefver än. Han är kapten och har en son, som heter Frans, och den har pappa och farbror Bergman kokat ihop, att jag skall gifta mig med — är det inte nedrigt?! — Jag har aldrig sett honom, men farbror Bergman har jag sett, och du må tro, han är inte för söt. Precis som en orangutang! Och sonen är naturligtvis hans afbild upp i dagen. Så är det alltid! förklarade fröken Roberg mycket eftertryckligt, totalt glömsk af hvilken häpnadsväckande motsats hon själf var till sin far, den fule lektorn. — »Här skall du få se, jag har honom på ett porträtt, där han är elfva år. Något senare har jag inte.»
Och Lilly stack ner handen i klädningsfickan, rörde om de hundrade småsakerna där och fiskade till sist upp ett illa medfaret porträtt, hvilket hon nu till yttermera visso suttit af på midten.
»Är han inte kolossalt otäck?»
»Fasligt!» tyckte Betty med känsla och öfvertygelse och mönstrade den lille pojken, som stod där med två svarta, stirrande prickar till ögon, halföppen mun och en tjock hårtofs ner i pannan. — »Han är lik — ja så sannerligen är han inte lik fröken Lovases lille mops!»
Och Betty slog till ett så bullrande, skramlande skratt, att Lillys afsky för unge hr Bergman minst tiodubblades.
»Ja, är han inte! — Pappa vill, att jag skall gifta mig med honom — han har gett farbror Bergman sitt ord —»
»Atsch! — Lektorn!» tyckte Betty öfverlägset och slog ut med armen.
»Och faster med — för han är rik. Tänk så tarfligt!»
» Vill fröken Lova’t, då blir det.»
Betty hade inte respekt för mycket här i världen, men absolut för gamla fröken Roberg.
»Ja, är det inte förfärligt?? Men det allra förfärligaste är, att jag — tycker om en annan, kom det mycket fort och mycket belåtet. Det är förstås den glada historien det. Vänta skall du få höra. Det var i dag — hvarför stirrar du så kolossalt? — jag gick från spellektionen, och när jag kommer på gatan där vid parken, skenar det en häst rakt på mig! Jag står som förlamad, blundar af fasa och skall i nästa ögonblick vara totalt söndersmulad — då någon griper mig i armen och rycker upp mig på parkgången —!! Och kan du gissa, hvem den någon var? — Jo, du, den där andra som jag tycker om — som jag tillber. Så kolossalt vacker, lång, mörk som natten och ståtlig. Svart hår, svarta blixtrande ögon och små svarta, rysligt farliga mustascher. Det vackraste —»
»Jag tycker bäst om ljusa karar,» stack Betty in, angelägen att slå ett slag för sin fiskögde skräddare, som hade hår som lin och inte ett spår till skäggväxt.
»Nästan som Mefistofoles, ja förfärligt lik Mefistofeles.»
»Muff — Muffi,» sade Betty, uppgifvande det fåfänga försöket att få fram hela det krångliga namnet. »Är det någon af lärarne vid skolan?»
»Nej, hvad du är dum, Betty!» skrattade Lilly. »Det är ju — ju — hm — detsamma som den — den lede, kom det lite tveksamt.»
Bettys väldiga händer brakade ihop af förfäran.
»Du mildaste fader! Och den tycker fröken om?! — Säg — säg, hade han klöfvar till tår och — svans?» hviskade Betty, som fann en hemsk tjusning i allt rysligt.
»Usch, du dumma Betty, han var ju bara lik! — Och sen, du, så ville han följa mig hem, och jag vet inte hur det kom sig, men i stället för att bara svänga om hörnet och vara hemma på ett par minuter, blefvo vi gående rundt parken — rundt — rundt ända tills jag fick se faster Lovas smala ansikte borta i Mattsons hörn — då var det jag som neg, sa’ adjö och rusade hem. — Men kan du tänka dig så förargligt — nu kommer det sorgliga igen — jag vet inte, hvad han heter, och inte vet han, hvad jag heter eller hvar jag bor, för vi hade tusende andra saker att tala om, och så sprang jag hem genom Blomqvistens bakväg. — — Hur ska vi nu kunna hitta reda på hvarandra?
»Vet inte,» förklarade efter en stunds besinnande jungfru Betty, totalt handfallen inför detta kvistiga fall. »Han var väl resande på stan? — Ja, jag kan tro det. Jag har gudskelof aldrig sett någon, som varit lik den lede i denna stan — här fins bara ljusa, hyggliga karar.»
Det var den linhårige skräddaren, som åter var framme och spökade i Bettys trånga hjärna.
Fröken Lilly såg sig försiktigt omkring, makade sig tätt intill Betty och hviskade hemlighetsfullt:
»Jag vet, hur jag skall få reda på både hvad han heter och om han håller af mig och för resten på allting.»
»Nej men! utbrast Betty förtjust och helt orolig om hjärtat. »Då kanske också — om — om skräddare Pålman — håller utaf —»
»Jaa då, som ingenting! Ser du — ja, du vet, att jag i vintras var och hälsade på tant Ström ute på landet. Hon är spiritist — det vill säga (i en låg, knappast hörbar hviskning) hon kan tala med — andar!»
Vid denna häpnadsväckande underrättelse kunde Betty icke få fram ett ljud, hon bara gapade, men det gjorde hon också med besked.
»Hon talade jämt och samt med dem genom — bord, du.»
Men nu hade Betty fått igen talförmågan.
»Bord?» utbrast hon förnärmad. »Tror fröken verkligen, att det går i mig?»
»Ja, just bord! Tant Ström och ett par bekanta satte sig rundt omkring ett litet bord, och så lade de händerna på det, och så började det dansa, och så frågade de, och det knackade i bordet till svar eller också bugade det sig —. Hvarför ser du så dum ut? Man kan verkligen bli nervös af att se på dig! — Har du aldrig hört talas om borddans?»
»Nej!> bet Betty till.
»Jaså, ja, då har du fått det nu då,» förklarade fröken Roberg utan att låta sig bekomma. »Det är sannt, som jag säger, för jag har själf varit med om det. Man kan fråga om hvad som hälst t. o. m. om din gamle skräddare.»
Det afvisande i Bettys hållning försvann i ett nu, och inför denna lockande utsikt smalt hvarje spår af tvifvel bort ur hennes själ.
Fröken Lilly begagnade sig ögonblickligen af det lyckliga omslaget och förklarade vidt och bredt, hur man skulle gå till väga.
Eftersom de endast voro två, skulle de icke taga ett bord utan en tallrik, och de skulle ställa den på det glatta divanbordet, lägga händerna på den och vänta tills den började gå — ty gå skulle den alldeles bestämdt. Och sedan skulle de börja fråga först och främst hvem anden, som förde var (det hade tant Ström alltid gjort) och sen om allt möjligt. Lilly skulle läsa upp alfabetet, och för hvarje riktig bokstaf skulle tallriken rycka till, hvarefter bokstäfverna skulle läggas tillsamman till ord och meningar.
Det var alltsamman mycket enkelt, och det dröjde icke många minuter, förrän de båda flickorna hade allt klart, tallriken på bordet och händerna på den.
Lilly satt blek, men beslutsam, under det jungfru Betty kastade ängsliga, irrande blickar omkring sig och förstulet trefvade med foten under stolen för att känna efter, om händelsevis något otyg förirrat sig dit.
Tiden gick, tallriken stod stilla, hopplöst stilla, så där inpiskadt envist, som om den riktigt satt sig i sinnet att inte röra sig ur fläcken. Det stormvärkte i de domnade armarne — —
Plötsligt och fullkomligt oförberedt gjorde det ett ryck i tallriken — Betty gaf sig bums till att hacka tänder, som hon haft betaldt för det, och Lilly kände något obehagligt kallt ila upp och ned efter ryggraden. Men fast höllo de båda. Och tallriken gled, svajade af och an, åkte — —
Det gick en stund, så tog Lilly mod till sig och frågade med mycket ostadig och mycket högtidlig röst hvem »anden» var, som förde. För att få fram svaret började hon sedan att läsa upp alfabetet, och tallriken markerade verkligen några af bokstäfverna med små glidningar, om af egen vilja eller på grund af nervösa ryckningar i de båda spiritisternas uttröttade armar, må vara osagdt.
Man hade fått B-e-l-, och nu kom det z till.
»B-e-l-z,» sade Betty ifrigt, »det blir Belz, det måtte vara en utländare — —»
»Nej.» sade Lilly nervöst, — »det blir Belz — — —»
Och så tog hon om alfabetet igen och, gripen af en ond aning, slant hon med svindlande fart öfver e’t — men förgäfves! Tallriken ryckte till, just då e nämdes, och det af den helt naturliga grunden, att fröken Lillys egna nervösa fingrar gaf den en liten knuff. Men det märkte hon icke själf.
»Belze,» sade hon tonlöst, »bupp!» ifyllde Betty raskt, glad öfver, att också hon kunde hitta ett korn, men i detsamma kom hon att tänka på hvilken storhet, som bar detta namn, blef blek af förskräckelse och tittade sig förfärad öfver axeln, fruktande att få se något rysligt där.
Lilly satt ett ögonblick som förstenad, men så småningom återvann hon fattningen och, harmsen öfver sin egen rädsla, skrattade hon till och utbrast helt öfvermodigt:
»Prat! Det var du, som ryckte i tallriken. Det är inte mer Belzebub än jag, du dumma Betty. Tror du att han skulle nöja sig med att så där fånigt dra i en gammal tallrik? Ne-ej du, han skulle allt komma själf — — —»
I detsamma ljöd en rask knackning på tamburdörren, och innan de båda flickorna visste ordet af, hade dörren öppnats och en ung mörklagd herre hunnit midt in i rummet.
Flickorna rusade upp och stirrade skräckslagna på främlingen, i hvilken båda trodde sig se den nyss förhånade potentaten och i hvilken Lilly dessutom till sin utomordentliga fasa igenkände sin räddare från i förmiddags.
Bettys tänder skallrade, hjärtat klappade vildt i halsgropen, knäna slogo maktlösa ihop och i nästa ögonblick låg den fega egoistiska Betty på alla fyra och kröp — kröp sakta och varligt under bordet, öfver golfvet och så — vips ut genom dörren!
Lilly var ensam med främlingen! Så uselt af Betty att lämna henne i sticket! Icke för att inte fröken Roberg själf gärna skulle gjort som hon och fördunstat — hon hade redligen bjudit till, men häjdats af främlingen.
Han stod nu alldeles intill henne, log helt vackert och sade med en röst, som lät förvånande mänsklig:
»Förlåt, att jag så här utan vidare stiger på, men det fanns ingen därute, som jag kunde be om lof, och jag — jag, var så ifrig att träffa er.»
Lilly reste sig. O, hur syndigt det varit af henne att leka med andemakter, och så förfärligt, att just han skulle vara denne —
»För öfrigt», tillade främlingen, »kanske mitt namn kan förklara min djärfhet.» Han log muntert. »Jag heter Be —»
»O, ja — ja — jag vet — jag vet! afbröt Lilly honom andlöst, utom sig af fruktan att få höra det förfärliga namnet högt uttalas.
Men så skrattade han och nickade vänligt förstående:
»Jaså, farsgubben har underrättat?»
»Fa-arsgubben!» mumlade Lilly för sig själf. Hu då! Fanns det både far och son? Och var det månne fadern, som varit på tallriken?
Det blef en stunds tryckande tystnad. Lilly gled sakta och mycket behändigt bakom den stora länstolen för att ha den som sköld, och främlingen stod där, tydligen mycket brydd öfver det snäfva mottagande han fick. Var hon blyg eller missbelåten?
»Hvarför är ni så ovänlig, Lilly?» frågade han sakta och med djupt allvarliga ögon. »Ni har icke ens sagt välkommen —»
»Vä-älkommen, stammade Lilly helt lydigt, ehuru hon fann en sådan fordran gå väl långt. »Var god och sitt ner, så skall jag genast gå efter — pappa!»
Det låg icke så litet hot i det ordet — »pappa»! Han var ju teolog och skulle nog sätta fart i den där gunstig herrn. Vänta bara!
»Åh, det är ju inte så brådt,» sade främlingen ifrigt. »Jag har så mycket att tala med er om — farbror kan jag ju få träffa sedan.»
Farbror! Fröken Lilly ordentligt sjöd af harm. Att våga kalla hennes goda, ädle, gudfruktige fader för — farbror. En sådan där! Visserligen hade hon tillbedt honom, men det var i förmiddags innan hon visste — hu då! Det kokade inom lilla fröken Roberg, och innan den unge mannen tänkt på att häjda henne, sköt hon förbi honom som en vredgad liten blixt, rakt ut genom dörren.
Främlingen såg efter henne, osäker hur han skulle förstå hennes uppförande. En sådan ombytlig liten flicka! Så olik sig mot i förmiddags —
Tanken på förmiddagens angenäma äfventyr gjorde honom helt upprymd och kom honom att glömma stundens bekymmer.
Att tänka sig —
Där hade han, Frans Bergman, på senare tider gått och ansett sig skamligt uselt, ja, nedrigt behandlad. — Så fadern hade plågat honom med denna välsignade Lilly Roberg som han aldrig hade sett, men som man förlofvat honom med, då han ännu var en liten pojkbyting. Han afskydde henne djupt och innerligt — visste på pricken, hur hon såg ut — gamle Roberg naturligtvis upp i dagen — och Roberg som såg ut som en apa! Just som han tagit sin hofrättsexamen, kom det länge fruktade — faderns befallning att resa upp till den gemena småstadshålan och se på tösen — hälst fria, men i alla händelser se henne. Och hotet om indraget understöd satte kläm i befallningen. Han reste, kom fram till »hålan», men han gick inte till Robergs — det bar så för rasande emot — utan vankade i stället omkring i parken.
Då hände det!
Hästen skenade och han ryckte henne upp till sig på parkgången — en liten bedårande mö med stora, blå ögon, duniga kinder och en lång hårfläta slängande på ryggen. De hade promenerat i glömska af allt omkring dem, och så — ett tu tre var hon spårlöst försvunnen bakom hörnet! Och han, som icke visste, hvad hon hette eller hvar hon bodde! Trafvat gata upp och gata ner, sprungit efter alla slängande hårflätor, kikat in i fönster och till slut efter en evighet kommit till ett skyltskåp med fotografier — och där satt hennes porträtt! En pojke stod och tvättade fönsterglaset. Om han kunde säga, hvem den damen var? Jo, fröken Roberg, lektorns dotter!
»Lilly!» Han hade visst ropat det högt, »Lilly!» — Och han hade funnit lektorns bostad och stod nu här, välsignande det goda öde, som fört honom till denna förtjusande lilla stad — — —
Hr Bergman svängde sig lite otåligt om på klacken.
Hvarför kom hon då aldrig tillbaka?
Han besinnade sig ett ögonblick, men gick sedan med raska steg bort till den dörr, genom hvilken Lilly försvunnit, öppnade den, kom ut i ett annat rum och så in i matsalen — där hade han de båda flickorna igen!
Betty dök ögonblickligen ned på alla fyra och praktiserade sig på detta sätt till den unga mannens synbara förvåning ut ur rummet.
Lilly ville göra henne sällskap, fast på två ben, men häjdades af den förfärlige, som till och med lade sin hand på hennes arm — hu då, hvad den brändes!
»Lilly», sade han allvarligt, nästan strängt. »Hvarför behandlar ni mig på detta sätt? Leker ni med mig? Ni var så god i förmiddags så — så tillitsfull och nu — så förändrad. Har jag misshagat er? — Har jag varit ogrannlaga, som trängt in här? Men Lilly — jag trodde mig i era ögon läsa att — jag — och jag — Lilly — jag älskar dig — säg vill du icke —
»O nej — nej — herr — herr Belzebub —»
Den unge mannen nästan kastade hennes hand ifrån sig. Hur kunde hon? Hur kunde hon i ett sådant ögonblick slunga i hans ansikte detta namn, som hans kamrater, gycklande med hans mörklagda utseende, ibland på skämt brukade gifva honom?
Han vände raskt om och gick, utan att taga afsked, tillbaka in i förmaket för att sedan aflägsna sig. Just då han skulle gå ut i tamburen, öppnades dörren af — lektor Roberg.
Lektorn torkade ifrigt imman af glasögonen och fixerade med sina närsynta ögon den andre. Hvad månne den där var för en gök? »Den onde är lös» hade den enfaldiga Betty sagt, då hon vettskrämd kom flygande ner för trapporna emot honom. Hm — var det här kanske en friskytt, som jagade efter Lilly? Nå då skulle —
»Hvad vill herrn?» frågade lektorn stridslystet med händerna i sidan och sitt fula fågelansikte vändt upp mot den andres.
Den unge mannen bugade sig stelt.
»Känner farbror icke igen mig? Frans Bergman?»
»Jo, sannerligen är det inte du min gosse, utbrast lektorn förtjust. »Jag har fått bref från far din i dag. — Så du har skjutit i vädret! — Det var mig en hjärtans stor glädje att få se dig. — Sitt ner min käre gosse, så skall jag hämta hit Lilly — sådant ansikte hon skall sätta upp, då hon får se dig!»
Lektorn skulle just beskäftigt rusa åstad, då Frans lade sin hand på hans arm, och nödgade honom att stanna.
»Nej, gör icke det» bad han. »Jag har talat vid Lilly, och vi två hafva ingenting vidare att säga hvarandra. Hon — hon har visat bort mig. — Farväl, farbror.»
Lektorn stod där förvirrad och handfallen, och den unge mannen redde sig till att gå, då förmaksdörren, som de sista minuterna stått på glänt och visat en viss underlig oro, sköts upp och Lilly gled in i rummet fram till herr Frans, som stod där mörk och bister, med ett mycket ångerfullt och mycket tillitsfullt utseende smög hon sin hand i hans.
Han ryckte till och vände sig om, men behöll hennes hand i sin.
Var det möjligt?! Där var hon ju igen hans flicka från i förmiddags, var där med sina goda, tillitsfulla ögon och sitt leende. Men hvarför detta omslag?
Lillys täcka hufvud lutade litet åt sidan, hennes ögon sågo rakt och ärligt in i hans, läpparne darrade, och så kom det nästan i gråt:
»Gå — gå icke! Jag tar tillbaka, hvad jag sade och — och vill så gärna att ni — ni stannar. Jag sa’ det där dumma, därför att jag trodde, att ni var — var — Be — nej, jag kan inte tala om det nu, men jag kan förklara det riktigt en annan gång,» kom det mycket trovärdigt i en liten snyftning som dränkte fortsättningen af försvarstalet.
Ingen vrede i världen kunde hålla stånd mot dessa afbrutna ord och darrande läppar, åtminstone kunde icke herr Bergmans det.
När jungfru Betty, styrkt af vissheten, att lektorn var därinne i förmaket, vågade en liten, liten titt i nyckelhålet, hade hon så när fått slaget af förskräckelse — så sannerligen höll inte den lede hennes fröken om lifvet och lektorn — lektorn stod bredvid och såg belåten ut!!