Hoppa till innehållet

En olycksdag i Lofoten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Mor utrustar Lofotenfiskare
Ådalens poesi
av Pelle Molin

En olycksdag i Lofoten
Stormfartyg  →


[ 182 ]

EN OLYCKSDAG I LOFOTEN

Henningsvær, ombord å räddningssköjten Liv, påskmorgon.

När skall man glömma gårdagen?

En blågrå, iskall dag — gul, ett par förmiddagstimmar i snötjocka — blåsvart med matta stjärnor och röd måne på kvällen. Skrikande hundratusen måsar; oroligt sträckande giftasfärdig ejder; båtar så långt ögat såg på fiskehavet; en stampande livräddningssköjt — och så den olycka, som vi skulle hindrat.

Vi kunde icke.

Ombord föra vi med oss det största ansvar båt bär i Lofoten, en räddningssköjt ansvarar för de fiskandes liv och egendom. Det är icke juridiskt, men bjudande moraliskt. Ögon följa oss då vi gå ut, och möta oss, då vi gå in. Ögon tala till oss, då någonting [ 183 ]kräver hjälp ute på fiskehavet; och så visst som vänliga ögon smeka vår skuta, kan också en mörk blick skjuta förebråelser över oss, då sköjten icke varit just där det hände, som galet var.

Dessa skäggiga Lofotsfiskare äro dumdristiga våghalsar. De sitta vid sina åror och dra sina linor eller spela upp sina fyllda garn, som om mannaåldrars torskfisken icke för varje år varnat på nytt, och på nytt, att snötjocka över Lofotväggen är en liksvepning.

Små öppna båtar lasta de med blöt torsk, till dess endast ett par tum av båtens rand står över vattnet. En och två mil kan det vara till land. De sätta sina segel och stryka i väg backe upp och backe ned på det backiga havet. Än ser man ingenting annat än ett segel, ofta endast masttoppen, pekande mot himmelen med ett smalt finger.

Jag följer en tid räddningssköjten Liv, för att se dess arbete och fisket.[1] Liv är en ny sköjt, byggd 1894 i Porsgrund, mäter några och 40 fot i längd, sticker 9 fot djupt, för storsegel, mesan, topp, fock och klyvare och kostar något över 9.000 kronor. Man kan icke se någonting solidare flyta på ett vatten. Den har en uppsyn som en ilsken tjur. Dess stäv är som den elakt buktande profilen på en stenbit[2]; dess dubbla, solida eksidor äro trotsigt välvda; dess rigg är beräknad för storm; det är någonting att tvinga sig fram med — fram med våld. Den påminner mig om en av våra främste konstnärers valspråk, det som hjälpt honom fram genom fattigdom och begabbelser: ”Ta mig fan skall jag inte fram!”

Sköjten är stationerad i Henningsvær, ett av Lofotens största, [ 184 ]beläget på öar under Lofotens största fjäll, sagans och verklighetens imponerande stenjätte, Vaagekallen.

Ur det trånga, stenkastbreda sund, där tusentals farkoster ligga, lämnande en spottbred ränna öppen, kryssade vi i går som vanligt ut till sjöss. Vädret hade föregående dagar varit stillt med solsken. Nu var fiskets sista (officiellt) dag, påskafton. Luften tjock. Vinden stark SSV kuling, längre fram på dagen snöstorm.

Vaagekallens skyhöga vägg var borta — inne i tjockan. Fiskarebåtar voro ute för att draga garn och taga upp nattståndna linor. Nu sågo vi icke den härliga synen av tusenden på en gång milslånga sträckor utanför Lofotväggen, men en och en dykande upp med sitt oljeklädda folk och sina vippande master.

Sköjtens kapten, Sven Antonisen, en broder till den berömde föraren av den berömda räddningssköjten ”Colin Archer”, stod i styrluckan och lät sin bitande blick gå runt. Hans stora mustascher bildade samma profillinje som hans ta-mej-fan-skuta. Rodret låg säkert i hans hand. Seglen stodo fulla och det fräste framför bogen och sprutade över däcket.

Sjögångens tjusning grep oss, och vi sjöngo ombord, medan störtsjöarna gingo över oss. Sörensen slog kana i den hala backe, som däcket bildade. I ett enda tag ratschade han från för till akter, gjorde eleganta hopp för skoten och satte sig framför styrluckan. Pedersen grinade med alla sina tänder och Olsen gick i det inre och snaskade smörrebröd.

Vi ha tänkt på det där sedan.

Icke en minut slappnade vår forskning efter fiskebåtar; icke en sekund gick, utan att flera par blickar borrade sig in i den jagande snön — men varför skulle vi sjunga?

Strax efter vår utsegling ströko vi förbi en arbetande [ 186 ]nordlandsbåt. Fem män drogo linor och togo in torsk. Båten arbetade lätt i sjön, var ännu icke fylld med fisk. Seglen voro nere. Ett par tre av männen sutto vid årorna. Ingenting sade de, men sågo på sköjten som om: ”Är du i närheten, så är det ingen fara.”

Strax därpå passerade vi ännu en båt och därpå en efter annan och flera tillhopa. Ingen gav nödsignal, och vi läto i stormen alla våra klutar arbeta. Sköjten har nära 3 mil fiskehav att vaka över och omkring 3.000 båtar att se efter. Vi styrde åt Balstadhållet, strängt följande ihlerna (glaskavel och träbitar, som uppbära linorna till garn och lina), till dess det var tid att vända.

Ingenting förtärde vi på hela dagen. Sjögången vände upp och ned på allting ombord; vem tänkte på mat?

Alltjämt ströko vi tätt förbi de båtar vi sågo för att se, om de kunde reda sig i den allt starkare sjögången, men ingen anropade oss, och ingen fara var det heller, så länge de ansågo sig fortfarande kunna draga sina linor och lasta båtarna med fisk.

Så seglade vi den långa dagen hungriga och genomvåta av störtsjöarna. Saltvattnet avsatte konstiga figurer i våra våta ansikten. Det luktade och smakade saltvatten av hela denna dag.

Då vi två gånger seglat över det viktigaste av vårt fiskehav, var klockan 6 på aftonen, och stäven vändes inåt Vaagekallen.

Vinden gnisslade i riggen allt framgent. Allt framgent sökte vi med ögonen efter fiskebåtar: — ingen världens ting sågo vi.

Men då vi passerade utanför fyren, stodo där fyra män och riktade stadigt kikaren mot sköjten, följde oss envist, rörde sina händer i tunga gester, gingo fram och tillbaka, läto kikaren gå man emellan och talade ivrigt.

Var någon ”borta”?

Vi längtade efter hamn och mat. Vi voro nu de enda som ströko [ 187 ]omkring, sedan alla andra dragit sig in i fiskevæerets månggrenade hamn mellan öarna.

Bergknallarna på bägge sidor av vår farled voro tätt besatta av en oändlighet vita fläckar: mås. Ett litet runt skär som en näckros så vit — av dessa jämrande orosfåglar.

Ett fält av flera hundra tättpackade ejdrar — ljusa hanar och gråbruna honor — jagades av sköjten så att skummet efter deras springande simfötter stod som en sky. De flyga icke gärna förrän i sista ögonblicket. Det vackra, levande, skarpt begränsade fågelfältet sträckte ut före oss. Fötter och vingar gingo i otrolig snabbhet. Ingen lyfte. Ingen gick ur fyrkanten. Så veko de in i en vik och snattrade.

Vi vågade icke kasta ankar. Vi ville vänta de män, som vi sett vid fyren — och de kommo.

Allvarliga och tysta rodde de fram till sköjtens sida: ”har dokker noko nyt?”

De saknade sina kamrater, fyra man. På en annan båt hade två man blivit borta. Flera båtar hade stjälpt och drivit bort.

Medan vi, som vår plikt bjöd, seglade ute på fiskehavet, förolyckades våra vänner fiskarena tätt under land — där vi icke voro och där vi icke hade rättighet att ligga. Vår plats var ute på havet, men vår plats var också där olyckan var framme.

Sedan fiskarena berättat sin nyhet, sutto de tysta i sin båt, och vi stodo tysta på däck.

Aftonvinden stank av torsklukt, den torkande torskens fräna lukt från gälarna, och den ännu värre av huvuden och ryggar från holmarna omkring oss.

En båt hade stjälpt i närheten av en annan, sade de skäggiga männen i båten. Men innan hjälpen hann komma, var allt förbi. [ 188 ]Ett enda ögonblick hade de hållit sig kvar på båtvalvet — det nästa sopades valvet rent av en jättevåg — och ingenting syntes av dem, som levat nyss.

En båt hade kapsejsat icke så långt från land. Två man räddades strax; två strax därefter och sist båten, sedan den passerat några bränningar.

Några båtar sades driva inåt västfjorden, sedan dess folk räddats. En båt hade tagits in till Hopen. — Ja, en olyckans dag var det.

Vad som skett vid de andra væren visste ingen och vi veta det icke ännu. Men vi vänta olycksbud och ingenting annat.

Mörkret föll på, men vi kunde icke kasta ankar. Återigen styrde vi till havs och sökte i alla riktningar tills klockan var tolv. Stämningen ombord var ohygglig. Oss var icke givet att se något denna dag. Icke ett båtvalv, icke ett liv, ingenting mer än sjön och ovädersluften, Vaagekallen och det brinnande vargögat från det lilla fyrtornet.

  1. Räddningssköjterna äro privat egendom: ”Norsk selskab for skibbrudnes redning”. Sällskapet, vars verksamhet påkostas av frivilligt tillskjutna medel, lär nu hava inalles 11 sköjter, värda mer än 100.000 kronor.
  2. Icke Jämtlands fagra stenbit, bäckarnas rödspräckliga skönhet: Nej, en ilsken saltvattensfisk, 3, 4, 5 fot lång, en blågrå fuling, som i raseri biter sig fast och följer med till vattenytan, om man sticker ner en åra och slår honom på käften.