Stormfartyg

←  En olycksdag i Lofoten

Ådalens poesi av Pelle Molin Stormfartyg

I midnattssol  →

STORMFARTYG

Snön yrde den oktoberdag då vi två svenskar med näverkontar på ryggen trängdes med flera hundra sillfiskare, som skulle lämna Lofoten med ”Raftsund”.

Fjällen stodo frysande vita — men svarta och grå, där branter hindrade snön att fastna. Havet var svart som bläck.

Ett tjugutal sillångare lågo i hamnen och förlorade pengar varje dag, därför att sillen aldrig kom. Femtiotal av seglare redo för sina ankare. Femtiotal av roddbåtar svärmade kring ”Raftsund”, och alla ville komma först.

Icke långt ifrån oss låg ett litet fartyg av förnämt utseende. Elegant ordnat däck, oljade eksidor, solid rigg.

Där lättades ankare och sattes segel. Det gick utan skrik och gnissel — och så snabbt som om osynliga händer skjutit på ilade “sköjten” ur hamn.

Seglet var märkt med ett R. S. i en svart ring. Ovanför var en etta:

”Nu seglar Colin Archer till Finnmarken”, sade en fiskare.

”Det är en av Norges bästa seglare”, lade han till.

Solen sken och himmelen var blå och Lofoten var strålande vacker den vårdag jag kom till Henningsvær under det stora torskfiskets sista och brådaste tid.

Hamnen i været befanns vara ett långt och smalt sund mellan två öar under det 1.000 meter höga fjället, Vaagekallen. På ömse sidor lågo ångare, seglare och fiskarebåtar så tätt att segelrännan kunde överspottas. Och vad för en trafik! Den var så stark och öronbedövande, att jag icke — behöver ljuga på den.

Vid vart annat årtag stötte vi samman med mötande båtar. Där skreks och prejades. Där skällde Bergensare. Där bredde sig breda Trönder i breda årtag. Där kavade Kväner och Lappar — och Helgeländare — och Vevsenværingar — och Statfjelddalingar — och Saltdalingar — och Gildeskålingar — och Senjeniter — och Svenskar — och klockjudar och frälsningsarmén!

På rännans ena sida låg en liten elegant eksköjt med en stäv som om den velat stångas. En elak uppsyn i oljad ek.

Det var räddningssköjten ”Liv”, som hade sig betrott att vaka över fem tusen fiskares liv på fiskehavet utanför.

En mulen stormdag i medlet av maj stampade sig en Hamburgerångare förbi det stora fågelfjället Sværholtklubben, i nordligaste Finnmarken.

Akterdäcket var vått av regn och sjöar. Ångaren raglade som en rusig man. Få passagerare. Allt det nöje jag hade, var att dricka pjolter med en gudsman och sedan gå upp och slå kana i de präktiga backarna på akterdäck.

Så kom en matros och rände förbi mig och kastades som en vante till akterdäcket. Han hissade flagg och halade den tre gånger upp och ned till hälsning.

Intet världens ting var att se på havet mer än en obetydlig seglare, som hoppade mellan skumkammarna som en springare.

Räddningssköjten ”Bergen”.

Den sackade snart bakom oss och gömdes i den stora svans av stenkolsrök, vilken vi släpade efter Öst-finnmarken.

Nu får du komma vart du vill efter Norges kust, där storfiske drives, och du skall se en av dessa solida farkoster bland fiskebåtarna — såsom vallhunden följer hjorden, I stilla och vackert väder ligga de för ankar, men ingen storm är så stark och ingen orkan är så häftig, att icke räddningssköjterna ha ett väder som passar dem, precis.

De segla bra och äro så konstruerade, att ingen storm och ingen sjö kan krossa dem. Endast skär och grundbrott får en räddningssköjt ha respekt för. Åhja, — grundbrott? ”Colin Archer”, den mest bekanta av dem, utförde i fjor sin stoltaste bragd mitt bland grundbrotten i Havningberg, där ishavet i hela sin kraft stormade in i hamnen.

Många gånger under årens lopp har storm tagit fiskareliv, somliga dagar intill ett hundratal. Båtarna ha i stora oväder icke kunnat reda sig, och ingen har kommit dem till hjälp. Svensk publik minnes säkert ännu den stora olyckan här nordpå för några år sedan.

Under Lofotfisket detta år var det en daglig stark trafik på räddningssköjterna. Fiskare, handlare, ämbetsmän och resande kommo i båtar, stego ombord, gjorde samma frågor, som förr under vinterns lopp gjorts och besvarats tusende gånger och alltid besvarats med samma tillmötesgående.

Inflytelserikt folk inbjödos på provseglingar, som ofta på ”Liv” avlöpte så, att sjösjuka grasserade bland gästerna under de något skarpa seglingarna.

En sköjtekapten vill nämligen ogärna göra lustseglatser med folk, om icke vinden är så pass att lantkrabborna få lära sig förstå vad storm vill säga, och vad en räddningssköjt duger till.

Rödlätta och modiga stiga gästerna ombord i nya oljekläder. Bleka och matta gå de i land, men ingen ångrar sig — ingen har ångrat sig mer än doktorn i Henningsvær!

Jag hade många gånger seglat med ”Liv” i storm och sett hur överlägset stark den var, men blev ändock förvånad den stora orkandagen i Finnmarken förliden maj.

Storm hade gått på från morgonen. Vi tyckte att det var ett präktigt väder att komma fram med, och vi tänkte nå Köllefjord den dagen — ifrån Hammerfest.

Inga seglare funnos på Västfinnmarkens hav den dagen och de stora kustångarna, som icke lägga sig inne för en vanlig storm, ville icke ut.

”Liv” var mol allena och länsade för så stora segel som det bara var möjligt att föra. Molnen släpades på de ödsliga fjällen som ljusgrå slöjor, och havet gick svart och vitt.

På en gång bryter orkanen fram — kastar sig utför fjällsidorna — jagar genom sunden — vrålar, skriker, larmar — gör vattnet svart och slätt — gör det vitt och fräsande — kommer så våldsamt fort, att vi icke hinna reva. Nu gäller det riggen på ”Liv”!

Bakom oss se vi stiga upp en hög vit vägg, som blir allt högre, ju närmare den rullas fram mot oss på orkanens vagn: Vattenrök! Ty orkanstötarna skära av stora vågor, smula sönder dem och driva dem som aska och damm före sig i vild fart. Nu gäller det om “Liv” är liv!

Ombord taga vi saken med ro. Icke en enda blinkar. Tvärtom; vi spärra riktigt upp ögonen för att ingenting av skådespelet skall gå förlorat. En forskande blick av kapten på rigg och grejer — ett säkert tag i rorpinnen av bäste man. —

Sjö och orkan slå ”Liv” nästan över ända.

Vi se icke någonting för vattenrök och spolande sjöar. ”Liv” visslar långa melodier med sin rigg. Och så slängas vi fram en timme i ett orent farvatten …

Det gick ypperligt.

Sköjten hade icke en enda skada, hur noga vi synade. Ingenting hade bekommit den — ingenting av skavank och missöde en slik dag, då vi fingo se den synen vid Finkirken: att en — bäck, som annars kastade sig rätt i havet från en fjällkant, nu drev som en rök tillbaka över fjället.