En studie i rött (1918)/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En studie i rött
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

MR SHERLOCK HOLMES
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER  →


[ 1 ]

FÖRSTA DELEN
UTDRAG UR F.D. REGEMENTSLÄKARE JOHN H. WATSONS »MINNEN OCH HÅGKOMSTER».

[ 9 ]

I.
MR SHERLOCK HOLMES.

År 1878 tog jag min medicine doktorsexamen vid universitetet i London och begav mig därefter till Netley för att genomgå militärläkarekursen. Sedan jag därstädes avslutat mina studier, blev jag som bataljonsläkare anställd vid 5:te Northumberlandska fusilierregementet. Detta var den tiden förlagt i Indien, och innan jag hunnit dit, hade redan det andra kriget med Afghanistan utbrutit. När jag landsteg i Bombay fick jag veta, att den kår, jag tillhörde, redan ryckt fram genom bergpassen och befann sig ett gott stycke in på fiendens område. Jag följde emellertid genast efter i sällskap med en mängd officerare, vilka befunno sig i samma belägenhet som jag, och lyckades oskadd uppnå Candahar, där jag omedelbart trädde i tjänstgöring. Fälttåget medförde åt många bland deltagarne befordran och utmärkelser; mig hade det ingenting annat att bjuda på än missöden och olyckor. Jag förflyttades från min brigad till ett Berkshire-regemente, med vilket jag deltog i det olycksdigra slaget vid Maivand. Där sårades jag i ena axeln av en Jesailkula, som splittrade benet och snuddade vid pulsådern. Jag skulle ofelbart ha fallit i [ 10-11 ]händerna på de barbariska Ghalis, om min ordonnans, Murray, ej varit så ovanligt rådig och tilltagsen; han kastade mig upp på en av packhästarna och lyckades föra mig i säkerhet inom de engelska skyttelinierna.

Plågad av sårfeber och utmattad av de många vedermödor jag utstått, fördes jag tillika med en hel mängd andra olyckskamrater till det lilla sjukhuset i Peshawur. Här hämtade jag mig småningom och hade hunnit så långt på bättringsvägen, att jag var i stånd att gå omkring i de olika sjuksalarna och till och med ligga och sola mig på verandan, när jag angreps av tyfus, detta våra indiska besittningars plågoris. Under flera månader förtvivlade man om att kunna rädda mitt liv, och när jag slutligen lyckligt och väl genomgått krisen och blivit konvalescent, var jag så svag och utmärglad, att läkarne beslöto fortast möjligt skicka mig tillbaka till England. Följaktligen inskeppades jag på transportfartyget, Orontes och landsteg jag efter en månads färd i Plymouths hamn, med oåterkalleligen förlorad hälsa, men med nådigt tillstånd av en faderlig regering att använda de nästkommande nio månaderna på att söka återvinna henne.

Jag ägde inga närmare släktingar i England och var därför fri som vinden — så fri åtminstone, som en inkomst av tio kronor om dagen tillåter en karl att vara. Under dylika omständigheter var det ju helt naturligt, att jag genast begav mig direkt till London, denna stora malström, dit kejsardömets alla lättingar och drönare dragas — och där de försvinna. Jag tillbragte någon tid på ett privathotell i »The Strand», där jag förde en planlös, onyttig tillvaro och gjorde av med en massa pängar, mycket mer än jag egentligen hade råd till. Slutligen blev mina finansers tillstånd så oroväckande, att jag ansåg mig nödsakad lämna huvudstaden och slå mig ner på bondlandet eller ock alldeles ändra levnadssätt. Jag valde det senare alternativet och beslöt att genast flytta från det dyra hotellet och skaffa mig rum i någon billigare stadsdel.

Samma dag jag fattat nämnda beslut, stod jag en stund inne på Criterionbaren. Plötsligt fick jag ett kraftigt slag på axeln; jag vände mig om och kände igen unge Stamford, som varit min underläkare på garnisonssjukhuset. Åsynen av ett vänligt ansikte verkar, särskilt i Londons stora vildmark, behagligt på den, som känner sig ensam och övergiven. I forna dar hade Stamford just aldrig tillhört mina skötevänner, men nu hälsade jag med största hjärtlighet på honom, och han å sin sida tycktes glad över att ha råkat mig. I min översvallande glädje erbjöd jag honom att äta lunch med mig på »The Holborn», och vi begåva oss tillsammans dit i en droska.

»Vad i all världen har du gjort med dig, Watson?» frågade Stamford med oförställd förvåning, under det vi rasslade fram genom Londons folkuppfyllda gator. Du är så mager som en skrika och så brun som en hasselnöt.»

Jag gav honom en kort översikt av mina äventyr och hade knappt slutat, när vi nått vår bestämmelseort.

»Din stackare!» sade han beklagande, sedan han hört min berättelse!. »Och vad gör du nu för tiden?»

»Ser mig om efter bostad», svarade jag. »Jag håller på att söka lösa det svåra problemet att få trevliga rum för billigt pris.»

[ 12-13 ]»Det är ganska egendomligt», anmärkte min vän, »men du är den andra personen i dag, som med samma ord sagt samma sak till mig.»

»Och vem var den första?» frågade jag.

»En karl, som arbetar i kemiska laboratoriet uppe på sjukhuset. Han beklagade sig i morse över, hur omöjligt det var att få tag på någon, som ville tillsammans med honom överta en trevlig liten våning, han hade reda på, men som var för dyr för hans villkor.»

»Å tusan!» utropade jag. »Om han behöver någon, som delar rum med sig, så är jag rätte mannen. jag vill mycket hellre ha en rumskamrat än bo alldeles ensam.»

Unge Stamford kastade över sitt vinglas en forskande blick på mig.

»Du känner inte Sherlock Holmes ännu», sade han. »Kanske skulle du inte tycka särdeles mycket om att ha honom till beständigt sällskap.»

»Vad har du emot honom?» frågade jag.

»Å, jag har inte sagt, att jag har något emot honom just. Han har bara litet besynnerliga idéer — han intresserar sig mer än vanligt för vissa grenar av vetenskapen. För allt, vad jag vet, är han en präktig, hederlig karl.»

»Medicine studerande, antagligen ?» sade jag.

»Nej — men jag har ingen aning om, vad han ämnar bli. Han är styv i anatomi och alldeles ovanligt skicklig i kemi; jag tror likväl inte, att han tagit någon läkare-examen. Han har studerat på ett mycket planlöst och excentriskt sätt, men det oaktat har han förvärvat sig en så otrolig mängd kunskaper av allehanda slag, att det skulle slå vilken professor som helst med häpnad.»

»Har du aldrig frågat honom, vad han ämnar bli?» sade jag.

»Nej. Han är ej lätt att komma inpå livet, fast han kan vara meddelsam nog, när lusten faller på.»

»Jag skulle, gärna vilja råka honom», sade jag. »Om jag ska bo tillsammans med någon, såge jag helst, att denne någon hade stillsamma, regelbundna vanor. Jag är ännu ej stark nog att stå ut med mycket liv och rörelse omkring mig. I Afghanistan hade jag så övernog av den saken, att det bör kunna räcka för återstoden av min jordiska tillvaro. Hur ska jag kunna få träffa din vän?»

»Han träffas säkrast på laboratoriet», svarade Stamford. »Antingen undviker han stället hela vecker igenom, eller ock arbetar han där från morgon till kväll. Om du vill, kunna vi ju åka dit tillsammans efter lunchen.»

»Med största nöje», svarade jag, och vårt samtal tog därefter en annan vändning.

Under det vi, sedan vi lämnat restaurationen, begåvo oss på väg till sjukhuset, gav Stamford mig några fler upplysningar om den person, som jag ämnade söka få till rumskamrat.

»Du får ej skjuta skulden på mig, om du ej lyckas komma överens med honom», sade Stamford. »Jag vet ingenting mer om honom än det lilla, jag lyckats uppsnappa under våra möten i laboratoriet. Du föreslog själv den här affären, och du får själv bära följderna.»

»Om vi ej lyckas komma överens med varandra, är det ju lätt att skiljas», svarade jag. »Men det tycks mig», tillade jag och såg forskande på min [ 14-15 ]vän, »som om du har något särskilt skäl att vilja två dina händer i den här saken. Har karlen ett oregerligt lynne, eller vad är det? Tag bladet från munnen, är du hederlig.»

»Det finns mångt och mycket, som det ej är lätt att med ord beskriva», sade Stamford skrattande. »Holmes är litet för vetenskapligt anlagd, tycker jag; han är mer än vanligt kallblodig och känslolös. Jag har ej svårt föreställa mig, att han skulle kunna vara i stånd att ge en god vän en nypa av det sist upptäckta vegetabiliska lutsaltet, inte av elakhet, förstår du — visst inte utan av lust att lära känna dess verkningar. För att göra honom rättvisa, så tror jag, att han lika gärna skulle vara beredd på att försöka experimentet på sig själv. Han tycks äga en outsläcklig törst, en formlig passion, för noggranna, detaljerade kunskaper.»

»Det är ju en god sak.»

»Ja, men den kan drivas till ytterlighet. När det går så långt, att han tilldelar liken i obduktionsrummet käpprapp, då kan nog kunskapstörsten sägas ha antagit en något egendomlig form.»

»Tilldelar liken käpprapp ?»

»Ja, för att få reda på, om blåmärken kunna uppstå, sedan döden inträtt. Jag såg med egna ögon, när han gjorde det.»

»Och ändå säger du, att han ej studerar till läkare ?»

»Ja, det säger jag. Himlen vete, vad avsikt han har med sitt studerande. Men nu äro vi framme, och du får själv bilda dig ett omdöme om honom.»

Medan Stamford ännu talade, veko vi in på en trång bakgata och trädde genom en lång sidoport in i en av det stora sjukhusets flygelbyggnader. Här befann jag mig på välkänd mark och behövde ingen vägvisare, när vi gingo uppför den höga stentrappan och genom den smala korridoren med sin sina långa sträcka kalkrappade väggar och rader av brunmålade dörrar. Längst borta i korridoren ledde en låg, välvd gång in till det kemiska laboratoriet.

Detta var ett stort, högt rum, vars alla väggar voro betäckta med hyllor, fullsatta av en otalig mängd flaskor. Här och var stodo breda, låga bord, belamrade med retorter, provrör, små Bunsenlampor, i vilka lätta, blåskimrande lågor fladdrade. Det fanns endast en person i rummet; denne satt vid ett bord längst borta i ena hörnet och tycktes alldeles fördjupad i sitt arbete. Vid ljudet av våra steg såg han upp, reste sig hastigt och utstötte ett högt rop av glädje.

»Jag har funnit det! Jag har funnit det!» skrek han till min kamrat och sprang fram till oss med provrör i handen. »Jag har upptäckt ett ämne, som reagerar för hæmoglobin och endast för det!»

Om han hade funnit en guldgruva, hade hans anletsdrag ej kunnat uttrycka större förtjusning.

»Doktor Watson — Mr Sherlock Holmes», presenterade Stamford.

»Hur står det till med er?» sade mr Sherlock Holmes vänligt deltagande och tryckte min hand med en styrka, som jag ej skulle ha tilltrott honom. »Ni har varit i Afghanistan, märker jag.»

»Hur i all världen vet ni det?» frågade jag, alldeles utom mig av förvåning.

»Bry er inte om det», svarade han småskrattande. »Nu är det bara fråga om hæmoglobinet. Ni inser tvivelsutan betydelsen av min upptäckt?»

[ 16-17 ]»Den är troligen högst intressant — i vad det kemiska angår», sade jag, »men praktiskt sett — —»

»Men inser ni då ej, att det är den mest praktiska mediko-legala upptäckt, som blivit gjord under de sista åren? Inser ni ej, att den ger oss ett oomtvistligt bevis gent emot blodfläckar ? Kom fram hit!»

I sin iver grep han tag i min rockärm och drog mig med sig fram till bordet, vid vilket han nyss arbetat.

»Här ha vi litet friskt blod», sade han, stack en lång nål i sitt ena finger och lät en stor droppe blod rinna ner i ett provrör.

»Nu skall jag späda ut den här bloddroppen med en hel liter vatten. Ni märker själv, att blandningen ser ut som klart, rent källvatten. Blodmängden kan ej vara större i förhållande till vattenmängden är 1 på 1,000,000. Men jag tvivlar likväl ej på resultatet.»

Under det han talade, kastade han in i röret par små vita, kristallartade korn och tillsatte några droppar av en genomskinlig vätska. Inom ett ögonblick antog kärlets innehåll en mörkbrun färgton och ett brunt slam avsatte sig på glasrörets botten.

»Å, se, se!» utbrast Sherlock Holmes. Han klappade händer och såg lika förtjust ut som ett barn som fått en ny leksak.

»Vad säger ni om det?»

»Det tycks vara ett mycket fint, vanskligt prov.»

»Härligt! Storartat! Det gamla provet med guaiacum var ytterst klumpigt och osäkert. Så är även förhållandet med den mikroskopiska undersökningen av blodkropparne. Denna senare undersökning är alldeles värdelös, om blodfläckarne äro ett par timmar gamla. Men det här provet tycks utfalla lika säkert, vare sig blodet är friskt eller torrt. Hade denna upptäckt blivit gjord förr, skulle hundratals människor, som nu vandra fria omkring på jorden, länge sedan ha måst plikta för sina ogärningar.»

»Tror ni det?» sade jag en smula häpen.

»Utslagen i brottmål bero mycket ofta bara på den enda saken. En man misstänkes kanske för ett brott först hela månader efter att det blivit begånget. Hans linne och hans kläder bli undersökta, och man finner rödbruna fläckar på dem. Härröra dessa fläckar från blod eller lera, rost eller fruktsaft, e11er vad kan väl ha orsakat dem? Denna fråga har bragt mer än en sakkunnig i förtvivlan, och varför? Jo, emedan man ej ägde något fullt tillförlitligt prov. Nu ha vi Sherlock Holmes-provet och svårigheten är övervunnen.»

Hans ögon strålade, när han sade detta. Han lade landen på hjärtat och bugade sig för en av hans inbillning frambesvuren, applåderande folkmassa.

»I så fall ber jag att få lyckönska er», sade jag, förvånad över hans hänförelse.

»Vi hade ju målet mot von Bischoff i Frankfurt förra året. Han skulle med all säkerhet ha blivit hängd, om min upptäckt då varit gjord. Och så ha vi Mason från Bradford, och den omtalte Müller, och Lefèvre från Montpellier och Samson från New Orleans. Jag skulle kunna nämna tjogtals fall, för vilka detta prov hade varit avgörande.»

»Ni tycks vara ett levande brottmålslexikon», sade Stamford skrattande. »Ni borde ge ut en tidning, som behandlade dylika ämnen. Kalla den 'Polisnytt från flydda dagar'.»

[ 18-19 ]»Det kunde bli en mycket underhållande lektyr». anmärkte mr Sherlock Holmes, i det han lade en bit plåster på sitt sårade finger. »Jag måste vara försiktig», tillade han och vände sig leende mot mig, »jag handskas så ofta med gifter.» Han sträckte fram handen, medan han talade, och jag såg, att den var fläckad av starka syror och nästan spräcklig av små plåsterlappar.

»Vi ha kommit hit i och för affärer», sade Stamford, som slagit sig ner på en hög, trebent stol och nu med foten sköt fram en likadan till mig.

»Min vän här söker efter rum, och eftersom ni beklagat er över, att ingen vill dela med er den våning, ni funnit, tyckte jag det passade bra att göra er bekanta med varandra.»

Sherlock Holmes blev förtjust över idén att dela rum med mig.

»Jag har en liten våning vid Baker Street i kikaren», sade han; -»den skulle passa oss alldeles förträffligt. Ni bryr er väl ej om tobaksrök, hoppas jag?»

»Jag röker alltid 'Jack Tar' själv», svarade jag.

»Den är god nog. Jag har vanligen, en massa kemikalier framme och gör små experiment allt emellanåt. Skulle det genera er?»

»Visst inte.»

»Låt mig se — vilka andra ovanor har jag? Jo, jag blir melankolisk ibland, och då händer det, att jag ej öppnar min mun på hela dagen. Men ni får inte tro, att jag är vid dåligt lynne. Låt mig bara vara i fred, så går det snart över. Vad har ni att säga om er själv? Det är bra att känna till det värsta om varandra, när man ska' sätta bo tillsammans.»

Jag skrattade åt detta korsförhör.

»Jag har en hundvalp», sade jag, »och jag avskyr scener och bråk, emedan mina nerver äro ömtåliga, och jag stiger ibland upp förfärligt sent, och jag är rysligt lat. Jag har andra ovanor, när jag är frisk, men dessa äro de förnämsta för närvarande.»

»Innesluter ni fiolspel i vad ni kallar 'bråk'?» frågade han.

»Det beror på spelet», var mitt svar. »God fiolmusik är en fest för gudar, dålig — — —»

»Å, det är bra», inföll han med ett muntert skratt. »Jag tror, att vi kunna anse saken avgjord — det vill säga, så framt rummen falla er i smaken.»

»När kan jag få se dem?»

»Kom och hämta mig här i morgon middag vid tolvtiden, så gå vi tillsammans och göra upp affären.»

»Jag skall infinna mig på slaget tolv», sade jag skakade hand med honom.

Vi lämnade honom bland hans kemikalier och styrde våra steg till mitt hotell.

»A propos», sade jag, i det jag plötsligt blev stående och vände mig till Stamford, »hur tusan kunde karlen veta, att jag varit i Afghanistan?»

Min vän smålog litet hemlighetsfullt.

»Det är just en av hans små egenheter», svarade han. »Det finns fler än du, som gärna velat veta, hur han får reda på saker och ting.»

»Å, är det en hemlighet?» utbrast jag och gnuggade förnöjd händerna. »Det var ju mer än vanligt intressant. Tack ska' du ha, för det du förde oss tillsammans! 'Det förnämsta ämnet för människornas studier är människan' vet du väl.»

»Ja, du får ju slå dig på att studera karlen då». [ 20-21 ]sade Stamford, i det han tog avsked av mig. »Du kommer nog att finna, att han är en svår nöt att knäcka. Jag slår vad om, att han får veta mer om dig, än du om honom. Farväl!»

»Farväl!» svarade jag och fortsatte min väg fram till hotellet, djupt intresserad av den bekantskap, jag nyss gjort.