En studie i rött (1918)/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  FORTSÄTTNING PÅ DOKTOR JOHN WATSONS »MINNEN OCH HÅGKOMSTER»
En studie i rött
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

SLUTET


[ 184-185 ]

VII.
SLUTET.

Vi hade alla fått kallelse att om torsdag infinna oss inför rätten, men när torsdagen kom behövdes ej vårt vittnesmål. Den högste Domaren hade själv tagit saken om hand, och Jefferson Hope hade kallats att inställa sig för en domstol, där full rättvisa ej skulle nekas honom. Samma kväll han blivit gripen, brast aneuvrismet, och han fanns om morgonen ligga utsträckt på golvet i sin cell med ett så fridfullt leende på sitt anlete, som hade han i dödsstunden varat i stånd att blicka tillbaka på ett nyttigt liv och ett väl fyllt levnadskall.

»Gregson och Lestrade bli nog ursinniga, när de få höra, att han är död», sade Sherlock Holmes, då vi vid kvällsbrasan utbytte våra tankar och åsikter. »Vart har den stora reklamen för dem nu tagit vägen?»

»Jag tycker just inte, att de haft mycket med hans gripande att göra», invände jag. »Vad man gör här i världen har ej mycket att betyda», svarade min vän bittert. »Frågan är, hur mycket man kan inbilla folk, att man har gjort. Nå ja, det kan också vara likgiltigt», tillade han muntrare. »Jag skule inte för mycket gott ha velat gå miste om det här tillfället att anställa litet undersökningar. Så långt tillbaka jag kan minnas, har det ej funnits någon intressantare 'affär'. Hur enkel den än var, ägde den dock flera lärorika sidor.»

»Enkel!» utbrast jag.

»Ja den kan knappt få någon annan benämning», sade Sherlock Holmes, leende åt min förvånande min. »Beviset på, att jag har rätt, är, att jag utan annan hjälp än några ytterst vanliga slutledningar var i stånd att tre dar efter brottets begående ha brottslingen inom lås och bom.»

»Det är sant», medgav jag. »Jag har redan förut sagt dig, att det ovanliga i en affär, sådan som denna, snarare är en hjälp än ett hinder. När man skall lösa ett av den här sortens problem, är det av största vikt att kunna 'resonera bakåt'. Det är en mycket nyttig talang, och lätt är den att förvärva, men i allmänhet förstå sig folk inte på den saken. I vardagslivets alla förhållanden är det fördelaktigare att kunna 'resonera framåt', och då blir motsatsen försummad. Det finns femtio människor, som kunna resonera syntetiskt, mot en, som är i stånd att resonera analytiskt.»

»Jag måste erkänna», sade jag, »att jag inte riktigt förstår, vad du menar.»

»Det väntade jag ej häller, att du skulle göra. Låt mig se, om jag kan framställa saken begripligare för dig. De flesta människor kunna, om du beskriver en följd av händelser för dem, säga dig, vad resultatet skall bli. De kunna i sitt sinne sammanställa dessa händelser och av dem draga den slutsatsen, att någonting måste hända. Men högst [ 186-187 ]få äro de, som, om man för dem omtalar ett resultat, äro i stånd att i sitt inre räkna ut, vilken följd av handlingar, som varit orsaken till detta resultat. Den förmåga är det jag menar, när jag talar om konsten att resonera bakåt!»

»Jag förstår», sade jag.

»I den 'affär', vi tala om, visste man resultatet, och måste själv finna ut allt annat. Låt mig nu försöka klargöra för dig alla länkarne i min tankekedja, och låt oss börja från början! Jag nalkades det omtalade huset till fots, som du vet, och fri från alla störande intryck. Naturligtvis började jag med att undersöka själva vägen, och där, om du minns, fann jag hjulspår efter en droska, vilken, svarades det på min förfrågan, hade varit där under nattens lopp. Jag förvissade mig om, att åkdonet varit en droska och ej privat ekipage genom att mäta avståndet mellan de spår, hjulen efterlämnat. De vanliga 'heltäckarne' i London ha betydligt mindre spårvidd än de privata vagnarne.

»Detta var första länken i kedjan. Sedan gick jag långsamt uppför trädgårdsgången, som händelsevis bestod av starkt lerblandad mylla, särdeles lämplig att bevara däri gjorda spår. Tvivelsutan tyckte du den såg ut som en helt vanlig upptrampad stig, men för mitt övade öga hade varje litet märke i densamma sin betydelse. Det finns ingen gren av den detektivs polisvetenskapen, som är så försummad, som konsten att kunna ur- och särskilja fotspår. Lyckligtvis har jag alltid lagt stor vikt härpå, och mycken övning har gjort vanan till min andra natur. Jag såg spåren efter poliskonstaplarnas klumpiga fötter, men också märkena efter de två män, som först gått gångstigen uppför. Det var lätt att se, att dessa varit där före konstaplarna, ty dessas steg hade på flera ställen alldeles utplånat de förstkomnes spär. På så sätt bildades min andra länk, den, som sade mig, att de nattliga besökarne varit två till antalet, att den ene varit ovanligt lång (detta räknade jag ut genom att mäta längden av hans steg) och den andre elegant klädd att döma efter de små fina märken hans skor kvarlämnat.

När jag kom in i huset, fann jag mitt sista antagande besannat: mannen med de fina skodonen låg framför mig. Alltså hade den långe karlen begått mordet — om ett mord hade blivit begånget. På den dödes kropp funnos inga sår, men av det hemska uttrycket i hans förvridna ansikte slöt jag mig till, att han förutsett det öde, som väntade honom. De människor, som dött av hjärtlidande eller av någon annan hastigt påkommen orsak, ha aldrig ett så skrämt, förtvivlat utseende. När jag luktade på den dödes läppar, kände jag en svagt syrlig doft och antog därför att han intagit gift. Och anletsdragens på samma gång hätska och skrämda uttryck sade mig, att han blivit tvingad härtill. Genom uteslutningsmetoden hade jag kommit till denna slutsats, ty ingen annan hypotes passade ihop med de fakta, jag redan kände till. Tro nu inte, att denna min idé var något hittills okänt! Fall, där människor tvingats att intaga gift, förekomma ej sällan i brottmålens historia. Affärerna Dolsky i Odessa och Leturier i Monpellier äro välbekanta för de flesta som sysselsätta sig med giftläran.

»Och nu kom den stora frågan: vad var orsaken till mordet? Tanken på rån var utesluten, enär [ 188-189 ]ingenting blivit stulet. Var det politik, eller var det en kvinna? Detta var den fråga, som genast framställde sig för mig. Från första början lutade jag åt det senare hållet. De, som mörda av politiska skäl, föredraga att så snabbt som möjligt utföra sitt verk och sedan försvinna. Detta mord däremot hade varit väl förberett och hade utförts med en viss omständlighet, ty mördaren hade överallt i rummet lämnat spår efter sig — han hade tydligen vistats där en god stund. Det måste ha varit en privatangelägenhet och ej politiken, som framkallat en så metodiskt utförd hämnd. När inskriften på väggen upptäcktes, blev jag än mer övertygad om, att jag hade rätt — den var ej annat än ett lockbete, ämnad att föra polisen på ett falskt spår. Och när ringen hittades; fanns intet tvivel mera. Den hade med all säkerhet blivit använd att påminna offret om någon död eller frånvarande kvinna. Det var i det ögonblicket jag av Gregson anhöll få veta om han i sitt telegram till Cleveland gjort några förfrågningar angående mr Drebbers forna levnadssätt. Han svarade, som du minns, nekande.

»Jag företog sedan en ytterst noggrann undersökning av rummet; mina antaganden, rörande mördarens längd, blevo bestyrkta, och jag fick reda en massa andra detaljer — Trichinopoly-cigarren och de långa naglarne till exempel. Enär intet tydde på, att någon strid ägt rum, drog jag den slutsatsen, att alla blodfläckarne härrörde från mördaren själv — att han till följd av någon stark sinnesrörelse fått näsblod. Jag kunde se att blodspåren sammanföllo med spåren efter hans fötter. Nu händer det sällan, att en människa, som ej är mer än vanligt blodfull, får näsblod av sinnesrörelse, och så vågade jag den gissningen, att mördaren var en grovt byggd man med rödbrusigt ansikte. Händelsernas utveckling visade, att min gissning varit riktig.

»Sedan jag lämnat huset, gjorde jag det, som Gregson försummat. Jag telegraferade till polisen i Cleveland, inskränkande mina frågor till begäran om upplysningar angående Enoch Drebbers giftermål. Svaret var avgörande. Det sade mig bland annat, att Drebber redan en gång anhållit om skydd mot en viss Jefferson Hope, som i forna dar varit hans rival i kärlek; denne Jefferson Hope vistades nu i Europa. På så sätt fick jag nyckeln till hemligheten i min hand — det enda, som återstod, var att försäkra mig om mördarens person.

»Jag hade redan kommit på det klara med, att den man, som följt Drebber in i huset, var densamme, som kört droskan. Spåren efter hästens hovar utvisade, att djuret vandrat omkring på ett sätt, som varit omöjligt, om någon haft uppsikt över detsamma. Var kunde väl kusken ha varit, om han ej befunnit sig inne i huset? Och det vore ju enfaldigt tro, att någon klok människa skulle begå ett överlagt brott rakt inför ögonen på en tredje person, en person, som med all säkerhet skulle förråda honom. Och än mer — om en man önskade ej släppa en annan ur sikte i London, vilken sysselsättning lämpade sig väl bättre för ett dylikt förföljande, än en droskkusks? Allt detta sammanlagt kom mig med visshet antaga, det mördaren vore till finnandes på någon kuskbock i London eller dess omgivningar.

[ 190-191 ]»Och om han hade varit kusk, fanns det intet skäl, varför han ej fortfarande skulle vara det. Tvärtom — från hans ståndpunkt sedd skulle varje plötslig förändring i hans levnadssätt endast tjäna till att fästa uppmärksamheten på honom. Troligen skulle han ännu någon tid fortsätta med sitt yrke. Det fanns ej heller något skäl att tro, att han antagit ett annat namn. Varför skulle han ändra namn i ett land, där ingen människa kände till hans verkliga? Således organiserade jag min detektiva gatpojkskår och skickade dess medlemmar systematiskt till varenda droskägare i London, tills det skulle lyckas dem få reda på den man, jag sökte. Hur väl de små bytingarne uträttade sitt uppdrag och hur snabbt jag drog fördel av deras upptäckt, har du ju i friskt minne. Mordet på Stangerson var en händelse, jag ej förutsett; men det hade i alla fall ej kunnat förekommas. Genom detta mord kom jag i besittning av pillerna, vilkas existens jag redan anat. Du ser nu, att hela saken är en sammanhängande kedja av logisk följdriktighet och utan minsta lucka.»

»Det är alldeles underbart!» utropade jag. »Dina förtjänster borde bli offentligen erkända. Du borde ge ut en berättelse om saken. Om du inte själv vill skall jag åtaga mig att göra det.»

»Gör det om det roar dig, min vän», svarade han. »Men se här!» fortfor han och räckte mig en tidning. »Läs den här biten.»

Det var dagens »Echo», och den artikel, han utpekade för mig, rörde sig om den sak, vi nyss avhandlat. »Allmänheten» — så lydde paragrafen i fråga — »har gått miste om ett sensationellt nöje; Jefferson Hope, den man, som misstänktes för morden på mr Enoch Drebber och mr Joseph Stangerson, har helt plötsligt avlidit. Detaljerna i »affären» bli troligen nu aldrig kända; men vi ha ur säker källa erfarit, att brottet var resultatet av en långvarig och romantisk fejd, i vilken kärlek och mormonism spelade de förnämsta rollerna. Det säges, att de båda offren i sina yngre dagar tillhört De yttersta dagarnes Helige; Hope, den nyss avlidne fången, härstammade ock från Salt Lake City. Om saken ej haft annan verkan, så framhäver den i alla händelser på ett slående sätt vår polismakts stora skicklighet; den tjänar som varning för alla utländingar och lär dem, att hellre utkämpa sina strider inom sina egna landamären än draga dem över på brittiskt område. Det är en offentlig hemlighet, att hedern av den lyckade fångsten helt och hållet tillkommer de bägge välkända detektiverna från Scotland Yard, mr Gregson och mr Lestrade. Mannen tillfångatogs, sägs det, hos en viss mr Sherlock Holmes, vilken i egenskap av amatör, visat sig vara i besittning av ganska mycken fallenhet för detektivarbete, och som under dylika läromästare kan hoppas att med tiden förvärva en viss grad av dessas insikter och skicklighet. Antagligen kommer någon slags hedersskänk att tilldelas de båda polismännen, såsom ett erkännande av de viktiga tjänster, de gjort sin kår.»

»Sade jag dig inte det från början?» sade Sherlock Holmes skrattande. »Hela resultatet av vår 'Studie i rött' är, att de få en hedersgåva!»

»Det gör ingenting», svarade jag. »Jag har alla fakta upptecknade i min dagbok, och allmänheten skall få lära känna dem. Under tiden måste [ 192-193 ]du nöja dig med medvetandet om din framgång, du, lik den gamle romerska gnidaren —

Populus me sibilat, at mi plaudo,
Ipse domi simul ac nummos contemplar in arca.»
[1]


  1. Folket visslar åt mig, men gillar mig dock;
    Det ger mig även pengar att förvara i kassakistan.