Hoppa till innehållet

En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Camelot
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Kung Arturs hov
Riddare av runda bordet  →


[ 13 ]

ANDRA KAPITLET.
Kung Arturs hov.

Det första ett tillfälle erbjöd sig, smög jag mig helt försiktigt undan och rörde vid axeln på en gammal, att döma efter utseendet, helt tarvlig man samt sade i en inställsam och förtrolig ton:

»Min vän, gör mig en tjänst. Hör ni till dårhuset eller är ni här på besök eller något i den vägen?»

Han mätte mig med en dum blick och sade:

»I sanning, vackra herre, mig synes—»

»Det är bra», sade jag, »jag förstår, att ni är en patient.»

Funderande på saken, gick jag ifrån honom men såg mig om efter någon annan som var vid fullt förstånd och som händelsevis i förbifarten kunde ge mig någon upplysning. Till sist trodde jag mig ha funnit en sådan. Jag tog honom avsides och viskade till honom:

»Om jag kunde få träffa föreståndaren en minut — bara en enda minut —»

»Jag ber dig, håll mig inte tillbaka.»

»Vad menar ni?»

[ 14 ]»Hindra mig inte, om det ordet: är mera i din smak.» Och så upplyste han mig om att han var underkock och inte hade tid att stå och prata, fastän han nog gärna skulle vilja det en annan gång. Det skulle nämligen mycket roa honom att få veta var jag köpte mina kläder. Då han gick ifrån mig pekade han med fingret och sade, att där borta fanns det en som var sysslolös nog att tillfredsställa mig och han tycktes dessutom söka mig. Den utpekade var en smärt, livlig pojke i räkfärgade pantalonger, som kommo honom att se ut som en tudelad morot. Det övriga av hans dräkt utgjordes av blått siden och fina spetsar och krås. Han hade långa, gula lockar och bar en med fjädrar prydd rosenröd silkesmössa, som satt helt kokett över ena örat. Att döma efter ansiktsuttrycket var han välvillig, att döma efter gången nöjd med sig själv. Han var så vacker att han kunnat sättas inom glas och ram. Då vi möttes betraktade han mig med en leende och något närgången nyfikenhet, sade att han kommit för att hämta mig och underrättade mig om att han var page.

»Det är mycket troligt», sade jag.

Det lät ju litet strängt, men jag var förargad. Han tog det dock icke illa, föreföll ej det minsta stött. Han började tala och skratta helt muntert, tanklöst och pojkaktigt då vi gingo vidare och gjorde sig genast till vän med mig — frågade mig allt möjligt om mig själv och mina kläder men väntade aldrig på svar — pratade bara immerfort som om han inte vetat att han gjort en fråga eller väntat ett svar förrän han till sist råkade nämna, att han var född i början av år 513.

Då gick det en kåre över ryggen på mig! Jag tvärstannade och sade i frågande ton:

»Jag måtte inte ha hört riktigt rätt. Säg om det där — och säg det långsamt. Vad var det för ett år?»

»513.»

»513! "Det ser ni inte ut för. Seså, min gosse, jag är en främling här och saknar vänner; var ärlig och hederlig mot mig. Är ni riktigt klok?»

Det påstod han att han var.

»Och äro också de andra människorna här riktigt kloka?»

[ 15 ]Det påstod han, att de voro.

»Och är då inte detta ett dårhus? Jag menar, är det inte ett ställe där man kurerar vridna personer?»

Det påstod han, att det inte var.

»I så fall», sade jag, »är det jag som är ifrån vettet eller också har någonting annat lika förfärligt hänt mig. Säg mig nu ärligt och uppriktigt, var är jag?»

»Vid kung Arturs hov

Jag väntade en minut för att jag skulle hinna svälja denna upplysning, och så sade jag:

»Och vad ha vi enligt era begrepp för årtal nu?»

»528 — den nittonde juni.»

Det klämde till om hjärtat på mig och jag mumlade: »Aldrig mer får jag se mina vänner — aldrig, aldrig mer. De komma inte att födas än på tretton hundra år.»

Jag kunde inte låta bli att tro gossen — hur det kom sig, vet jag inte. Någonting inom mig tycktes tro honom — skall jag kalla det mitt undermedvetande? — men mitt förstånd trodde honom icke. Mitt förstånd skriade högt mot vad han sagt, och det var ganska naturligt. Jag visste inte hur jag skulle kunna komma till rätta med det, ty jag visste att människors intyg ingenting betydde — mitt förstånd skulle säga, att de voro galningar och underkänna deras vittnesbörd. Men helt plötsligt fann jag av en lyckträff på ett gott sätt. Jag visste att den enda totala solförmörkelsen under förra hälften av sjätte århundradet inträffat den 21 juni 528 e. Kr. och att den börjat tre minuter efter klockan tolv på middagen. Jag visste också, att ingen total solförmörkelse väntades under det år, som för mig var det innevarande, nämligen 1879. Om jag således kunde hindra min ångest och nyfikenhet att pina ihjäl mig under de närmaste fyrtioåtta timmarna, skulle jag få tydliga bevis på om gossen talade sanning eller icke.

Som jag var en praktisk connecticutare skjutsade jag följaktligen hela problemet ur huvudet på mig tills den utsatta dagen och timmen. Jag ville nämligen rikta hela min uppmärksamhet på den innevarande stundens omständigheter, hålla mig rask och pigg samt draga största möjliga fördel av dessa. »En sak i sänder», är mitt [ 16 ]motto. Sätt in hela din kraft på det spel du har för händer, om det också inte är annat än »två herrar och en narr». Två saker föresatte jag mig: om vi fortfarande levde i det nittonde århundradet och jag befann mig bland galningar, som jag inte kunde komma ifrån, skulle jag inom kort göra mig till herre över dårhuset, om det var någon vån. Om det å andra sidan verkligen var det sjätte århundradet vi levde i, kunde jag inte önska mig något bättre; då skulle jag inom tre månader göra mig till husbonde över hela landet. Jag ansåg nämligen, att jag då vad bildning beträffade hade trettonhundra års försprång för alla de andra och utan all jämförelse var den bäst uppfostrade man i landet. Jag är inte den, som ödar tid sedan jag fattat mitt beslut och arbete föreligger. Jag sade således till pagen:

»Hör nu, min kära Clarence, om ni händelsevis heter så, jag skulle vilja be er vara snäll och sätta mig in i förhållandena en smula. Vad är namnet på den där företeelsen, som förde hit mig?»

»Min herre och din? Han är den gode riddaren och store lorden, sir Kay, seneschallen, fosterbror till vår länsherre, konungen.»

»Det är bra. Fortsätt! Berätta mig allt!»

Och det blev en lång historia, men den del därav, som hade omedelbart intresse för mig, var detta: han sade, att jag var sir Kays fånge, och att jag enligt övlig sed komme att kastas i ett mörkt fängelse och där sättas på knapp kost tills mina vänner löste ut mig — såvida jag inte dessförinnan råkade förmultna. Jag förstod, att det senare alternativet hade mest sannolikhet för sig, men jag ödade inte något pladder på det. Tiden var därtill för dyrbar. Pagen sade vidare, att så här dags var middagen snart över i stora salen, och att så snart lustbarheterna och det egentliga dryckeslaget började, skulle sir Kay skicka efter mig och förevisa mig för kung Artur och hans beryktade riddare, som sutto kring runda bordet. Han komme då att skryta över sin bragd att ha tillfångatagit mig, och skulle nog överdriva inte så litet, men det var i så fall varken passande eller rådligt, att jag beriktigade hans uppgifter. Sedan jag blivit förevisad, bar det [ 17 ]nog i hast av med mig till fängelset, men han, Clarence, skulle allt hitta på något sätt att emellanåt besöka mig, muntra upp mig och hjälpa mig att meddela mig med mina vänner.

Att meddela mig med mina vänner! Jag tackade honom — det var det minsta jag kunde göra. Just ungefär då kom en lakej och sade, att jag skulle gå in i salen. Clarence förde in mig, ledde mig åt ena sidan och satte sig bredvid mig.

Det var i sanning ett sällsamt skådespel och högst intressant. Rummet var ofantligt stort, tämligen tomt på möbler och prydnader, men fullt av skriande kontraster. Det var mycket, mycket högt — så högt att baneren, som hängde ned från bjälkbågarna och bärbjälkarna däruppe, fladdrade i ett slags skymning; i vardera ändan på salen var en med stenbalustrad försedd läktare. Den ena upptogs av musiken, på den andra sågos kvinnor, klädda i häpnadsväckande färger. Golvet var täckt med stora stenplattor i svarta och vita rutor, något nötta av ålder och medfart, onekligen i behov av restaurering. Vad prydnader beträffar, funnos egentligen inga sådana, fastän väggarna voro behängda med några ofantliga bonader, som förmodligen ansågos som konstverk. Det var bataljstycken med hästar, formade likt dem, som barn klippa ut av papper eller baka av pepparkaksdeg. På hästarna redo män i fjällpansar och fjällen bildades av runda hål, så att männens harnesk sågo ut som om de blivit behandlade med en knäckebrödsnagg. Eldstaden var så stor att man mycket väl hade kunnat slå läger i den, och dess framskjutande sidor jämte spiselkappan av huggen sten förde tanken på en domkyrkoport. Utefter väggarna stodo stridsmän i bröstharnesk och hjälm med hillebarden som enda vapen — stela som bildstoder — och som sådana sågo de också ut.

Mitt under korsvalvet på det stora golvet stod ett ekbord, som de kallade »runda bordet». Det var så stort som en vanlig cirkus och kring det satt ett talrikt sällskap bestående av män, klädda i så lysande och mångskiftande färger, att det gjorde ont i ögonen att se på dem. De hade sina plymascherade hattar på. Blott när någon av [ 18 ]dem direkt talade till kungen, lyfte han vid de första orden lätt på hatten.

De flesta drucko — ur väldiga oxhorn, men några mumsade ännu på bröd eller gnagde på oxben. På var man kom det i regeln två hundar och dessa intogo avvaktande ställningar, tills ett avätet ben slängdes åt dem. Då rusade de på det i flockar och massor, och det uppstod en strid, som företedde ett vilt kaos av ruskande huvuden och kroppar och svängande svansar, och de häftiga skallen och tjuten överröstade för tillfället allt tal; men vad gjorde det, hundslagsmålet var i alla fall mycket intressantare. Ibland reste sig männen upp för att bättre kunna se och hålla vad om det, och damerna och musikanterna sträckte sig av samma anledningar fram över balustraderna och alla brusto de tid efter annan ut i ett hänfört jubel. Till sist sträckte den vinnande hunden ut sig helt förnöjd med benet mellan tassarna och fortfor att morra över det, gnaga på det och smörja ned golvet med det — alldeles som femtio andra hundar gjorde förut, och den övriga delen av hovet återgick till sina föregående sysselsättningar och nöjen.

I allmänhet kan det sägas, att dessa personers tal var förbindligt och höviskt, och jag märkte särskilt, att de hörde noga och uppmärksamt på när någon berättade något — jag menar naturligtvis mellan hundslagsmålen. Och det syntes också tydligt, att de voro ett barnsligt och naivt sällskap, som med den mildaste och mest vinnande troskyldighet berättade lögner av hejdundrande slag och även villigt lyssnade till andras lögner och trodde dem till på köpet. Det var svårt att sammanställa dem med någonting grymt eller förfärligt och likväl uppdukade de berättelser om blod och lidanden med ett okonstlat välbehag, som nästan kom mig att glömma att rysa.

Jag var inte den enda fången på platsen. Där funnos minst tjugu fattiga krakar, av vilka många voro lemlästade, hackade och knivskurna på ett hemskt sätt och deras hår, ansikten och kläder uppvisade riktiga kakor av svart, stelnat blod. Naturligtvis ledo de av stark kroppslig smärta och trötthet och hunger och törst. Åtminstone hade ingen berett dem vederkvickelsen av litet [ 19 ]tvättvatten eller haft så pass mycket medlidande med dem, att han baddat deras sår. Man hörde dem dock icke sucka eller jämra sig, såg dem icke visa tecken till otålighet eller benägenhet att klaga. Den tanken tvingade sig på mig: »De där skälmarna ha nog på sin tid behandlat andra på samma sätt; då nu deras tur kom, väntade de sig inte någon annan behandling; deras filosofiska beteende är följaktligen icke resultatet av själslig tukt, intellektuell styrka eller resonemang. Det är ej annat än animal träning; de äro vita indianer.»