En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 03
| ← Kung Arturs hov |
|
Sir Dinadan, humoristen → |
TREDJE KAPITLET.
Riddare av runda bordet.
Talet vid runda bordet utgjordes förnämligast av monologer — berättelser om äventyr, under vilka dessa fångar blivit tagna och deras vänner och medhållare dödade och berövade sina hästar och rustningar. Såvitt jag kunde förstå voro i allmänhet dessa mordiska äventyr inga plundringståg, företagna i avsikt att hämnas oförrätter eller avgöra gamla tvister eller plötsliga missförstånd; nej, i regel voro de helt enkelt en tvekamp mellan främlingar som aldrig blivit föreställda för varandra och mellan vilka ingen anledning till osämja existerade. Många gånger hade jag sett ett par pojkar, som inte kände varandra, händelsevis mötas och skrika: »Jag ska ge dig, jag!» samt flyga på varandra. Men dittills hade jag trott att sådant blott var barnens sätt och betecknande för barndomen. Dessa stora drumlar tycktes emellertid hålla fast vid det och skryta med det, fastän de hunnit till mogen ålder och därutöver. Och likväl fanns det någonting vinnande hos dessa sveklösa människor, någonting tilldragande och älskvärt. I hela denna stora barnkammare tycktes det inte finnas så pass mycket hjärna att den kunde tjäna till bete på en metkrok, men det gjorde ingenting, ty snart insåg man, att detta tankeförmågans organ inte behövdes i ett sällskap likt detta, tvärtom skulle det skadat det, verkat hindrande på det och rubbat dess symetri — kanske omöjliggjort dess tillvaro. I nästan vartenda ansikte låg det någonting särdeles manligt och somliga av dessa män kännetecknades av en viss upphöjdhet och mildhet, som avvände och omintetgjorde all nedsättande kritik. En mycket ädel välvilja och renhet vilade över dens ansikte som de kallade sir Galahad, så även över kungens, och det fanns majestät och storslagenhet i den jättelika gestalten och stolta hållningen hos sir Lancelot från sjön.
Snart inträffade det något som koncentrerade det allmänna intresset på sir Lancelot. På givet tecken av ett slags ceremonimästare reste sig sex eller åtta av fångarna, stego fram tillsammans, knäböjde på golvet och lyfte upp händerna mot damernas läktare samt utbådo sig nåden att få tala ett ord med drottningen. Den mest i ögonen fallande på denna prunkande blomstersäng av kvinnlig prakt och grannlåt böjde på huvudet till tecken av samtycke, varefter fångarnas taleman överlämnade sig och sina kamrater i hennes händer, på det att hon efter gottfinnande måtte skänka dem fri förlåtelse eller ådöma dem lösen, fångenskap eller död; och detta, så sade han, gjorde han på befallning av sir Kay, seneschallen, vars fångar de voro, enär han besegrat dem medelst sin egen makt och tapperhet i en häftig strid på öppna fältet.
Häpnad och förvirring lästes i allas ansikten i hela huset; drottningens belåtna leende dog bort vid sir Kays namn, hon såg ledsen ut och pagen viskade mig i örat med en ton och på ett sätt som uttryckte uppenbart hån:
»Sir Kay — har man hört på maken! Håll i mig, jag dånar! I två tusen år finge människans syndiga uppfinning styvt arbete med att hitta på maken till en sådan lögn!»
Vartenda öga fäste sig strängt granskande på sir Kay. Men han var situationen vuxen. Han reste sig upp, spelade sina kort som en huggare och tog vartenda stick. Han sade, att han fullt sanningsenligt skulle framlägga saken; han skulle tala om den enkla, oförblommerade tilldragelsen utan några tillägg av egen fatabur. »Och om I då ansen», sade han, »att här hedersbetygelser och äretitlar vore på sin plats, så given dem till honom, som är den mäktigaste och kraftigaste man som någonsin burit sköld eller slagits med svärd i kristenhetens led — till honom som sitter där!» och han pekade på sir Lancelot. Ah, det slog an — det var ett rasande fiffigt drag. Och så fortfor han och berättade hur sir Lancelot för kort tid sedan varit ute och sökt äventyr och dödat sju jättar med ett enda slag av sitt svärd samt ur fångenskap befriat etthundrafyrtiotvå unga flickor. Då sir Lancelot, alltjämt på spaning efter äventyr, ridit vidare, hade han funnit honom — sir Kay — invecklad i en förtvivlad kamp mot nio utländska riddare, genast övertagit kampen och besegrat de nio. Och den natten hade sir Lancelot helt sakta stigit upp, klätt sig i sir Kays rustning, tagit sir Kays häst och begivit sig till fjärran land, där han i ett ordnat fältslag besegrat sexton riddare, i ett annat trettiofyra. Och alla dessa liksom de nio föregående lät han gå ed på att de vid pingsttiden skulle rida till Arturs hov och överlämna sig i drottning Guenevers händer som seneschallen sir Kays fångar, ett byte för hans ridderliga tapperhet. Och här voro de nu, dessa sex, och de andra skulle komma efter, så fort deras förfärliga sår blivit läkta.
Nå ja, det var rörande att se drottningen rodna och le och se förlägen och lycklig ut och kasta förstulna blickar på sir Lancelot, blickar som helt säkert skulle gjort att han blivit skjuten i Arkansas.
Alla prisade sir Lancelots mod och storsinthet och vad mig beträffade var jag alldeles förbluffad över att en man alldeles ensam varit i stånd att övervinna och tillfångataga sådana bataljoner av övade stridsmän. Detta sade jag till Clarence, men den tosingen, som förlöjligade allt, svarade:
»Om sir Kay hunnit få ännu en flaska surt vin i sig, skulle det blivit dubbelt så många.»
Med ledsnad såg jag på gossen och under det att jag så gjorde, märkte jag, att ett moln av djup nedslagenhet sänkte sig över hans ansikte. Jag följde riktningen av hans blick och såg att en mycket gammal, vitskäggig man, klädd i en fladdrande svårt kåpa, rest sig upp och på ostadiga ben ställt sig vid bordet, sakta nickande på huvudet och betraktande sällskapet med sina vattniga, irrande ögon. Samma lidande uttryck som låg över pagens ansikte återfanns i alla de andras — uttrycket hos stumma varelser, som veta att de måste utan knot uthärda vad som väntar dem.
»Sannerligen kommer han inte med det nu igen», suckade gossen. »Samma gamla tråkiga historia som han med samma ord berättat tusen gånger och som han skall berätta intill sin död, var gång han fått litet för mycket till livs och behöver lätta huvudet. Ack, om jag sluppit uppleva den här dagen!»
»Vem är det?»
»Merlin, den store lögnaren och trollkarlen, må han bli förtappad för all den tråkighet han åstadkommer med den där sagan. Om det inte vore så, att de äro rädda för honom, emedan han har åskan och blixtarna och alla avgrundens andar till sitt förfogande, skulle de för många år sedan vänt ut och in på honom för att komma åt den där sagan och smula sönder den, Han berättar den alltid i tredje person, låtsar sig vara för anspråkslös att vilja upphöja sig. Förbannad vare han och må olyckan bli hans lott! Min vän, var snäll och väck mig till aftonsången.»
Gossen lade huvudet mot min axel och låtsade sova. Den gamle började sin saga och snart sov ynglingen verkligen. Detsamma var fallet med hundarna, hovet, lakejerna och de väpnade männen. Den mumlande rösten ljöd alltjämt; ett sakta snarkande uppstod på alla håll och uppbar den som ett dovt ackompanjemang av entoniga blåsinstrument. Några huvuden lågo lutade över korslagda armar, andra voro tillbakakastade och de öppna munnarna utstötte en omedveten musik; flugorna surrade och stucko helt obesvärat, råttorna smögo sig sakta ut från hundra hål och tassade omkring samt gjorde sig hemmastadda litet varstädes. En råtta gick så långt att hon likt en ekorre satte sig på kungens huvud och gnagde på en bit ost samt lät med naiv vanvördnad smulorna falla ned över kungens ansikte. Det var en fridfull scen, vilande för det trötta ögat och de nötta sinnena.
Så här lydde den gamle mannens berättelse:
Och så begåvo sig kungen och Merlin åstad och gingo till en eremit, som var en god man och en stor läkare. Eremiten undersökte alla hans sår och gav honom goda salvor. Kungen uppehöll sig hos honom i tre dagar, varefter såren voro så pass läkta att han kunde rida och gå och då avlägsnade han sig. Under det att de redo sade Artur: Jag har inte något svärd. Det gör ingenting, sade Merlin, i närheten finnes ett svärd, som skall bli ert, om jag får be. Så redo de tills de kommo till en sjö, ett vackert och stort vatten, och mitt i sjön fick Artur se en arm, klädd i vit sammet, som i handen höll ett vackert svärd. Se där det svärd jag talade om, sade Merlin. I detsamma fingo de se en ung flicka gå på sjön. Vad är det för en ungmö? sade Artur. Det är sjöfröken, sade Merlin, och i den där sjön är en klippa och i klippan finns ett ställe så vackert som något på jorden och rikt beprytt, och denna ungmö skall nu snart komma till er, och tala då väl med henne, så att hon ger er svärdet. Snart nog kom ungmön till Artur och hälsade honom och han besvarade hälsningen. Unga flicka, sade Artur, vad är det för ett svärd som armen därborta håller över vattnet? Jag önskar det vore mitt, ty jag har inte något svärd. Sir Artur, konung, sade ungmön, det där svärdet är mitt och om ni vill ge mig en gåva när jag begär den av er, skall ni få det. På min heder, sade Artur, jag ger er vad helst ni begär av mig. Gott, sade ungmön, gå ned i den där slupen och ro bort till svärdet, tag det och dess skida med er hit och jag skall begära min gåva när jag finner att tiden är inne. Sir Artur och Merlin stego nu av, bundo sina hästar vid två träd, stego i skeppet och när de kommo till svärdet, som handen höll, tog sir Artur det i de båda handtagen och förde det med sig. Och armen och handen försvunno under vattnet och så kommo de i land och redo därifrån. Men då fick Artur se en präktig fana. Vad är det där för ett tält? frågade han. Det är sir Pellinores fana, sade Merlin, den där riddaren som ni sist slogs med, men han är ute nu, han är inte där. Han är i delo med en av era riddare, den så kallade Egglame, och de ha stritt med varandra, men till sist flydde Egglame, annars vore han död nu, och han har jagat honom ända till Carlion och snart möta vi honom på landsvägen. Väl sagt, sade Artur, då jag nu har ett svärd, skall jag inlåta mig i tvekamp med honom och hämnas. Gör inte det, sir, sade Merlin, riddaren är trött efter striden och jagandet, så att det vore ingen heder för er att taga itu med honom. Dessutom finns det ingen riddare i världen som lätt mäter sig med honom. Det är därför mitt råd att ni låter honom vara, ty inom kort skall han göra er god tjänst, han och hans söner efter honom. Inom kort skall ni även skåda den dag, då ni med verklig glädje ger honom er syster till äkta. När jag träffar honom, skall jag följa ert råd, sade Artur. Därefter såg sir Artur på sitt svärd och tyckte ganska bra om det. Vilketdera tycker ni bäst om, sade Merlin, svärdet eller skidan? Mig behagar svärdet mest, sade Artur. Däruti har ni orätt, sade Merlin, ty skidan är värd tio gånger så mycket som svärdet; så länge ni bär skidan kommer ni aldrig att förlora något blod, om ni blir aldrig så illa sårad. Laga därför att ni alltid har skidan med er. Så redo de in i Carlion och på vägen mötte de sir Pellinore; men Merlin hade trollat så att Pellinore inte såg Artur och red förbi utan att säga ett ord. Det förvånar mig, sade Artur, att riddaren inte tilltalar mig. Sir, sade Merlin, han såg er inte, ty om han sett er, hade han inte avlägsnat sig så hastigt. Så kommo de till Carlion, vilket övermåttan gladde hans riddare. Och då de hörde talas om hans äventyr, förundrade de sig över, att han vedervågade sitt liv så där ensam. Men alla män med anseende sade, att det var en fröjd att tjäna en furste som utsatte sig för äventyr just som andra fattiga riddare.