Hoppa till innehållet

En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Basen
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Torneringen
Civilisationen tar sin början  →


[ 52 ]

NIONDE KAPITLET.
Torneringen.

Det förekom ofta stora torneringar i Camelot, och de voro mycket lysande och pittoreska — löjliga mänskliga tjurfäktningar, men något långtrådiga för ett praktiskt sinne. Jag infann mig dock vanligen av tvenne skäl: det går inte an att ställa sig främmande för de saker och ting, som intressera ens vänner och samhället, såvida man vill bli omtyckt — särskilt som statsman. Och både i egenskap av affärsman och statsman ville jag studera tornerspelet och se till om jag inte kunde förbättra det. Detta kommer mig att i förbigående anmärka, att den första officiella åtgärd jag under min förvaltning vidtog var att inrätta en patentbyrå — och detta gjorde jag redan den första dagen. Jag visste nämligen, att ett land utan patentbyrå och goda patentlagar var en riktig krabba, som inte kunde färdas annat än på sned eller baklänges.

Sakerna gingo sin jämna gång med ett tornerspel nästan i var vecka och emellanåt försökte pojkarna — jag menar sir Lancelot och de andra — övertala mig att taga del i det. Men jag svarade, att jag kanske skulle göra det längre fram; det brådskade inte, nu hade jag full sysselsättning med att smörja regeringsmaskineriet och få alla gängorna i gång.

[ 53 ]En tornering hade vi som fortgick dag för dag under mer än en vecka och icke mindre än fem hundra riddare voro med om den från början till slut. Under hela veckor samlades de. De kommo till häst från alla håll, till och med från landets yttersta utkanter, ja, från andra sidan havet. Och många förde med sig damer, alla väpnare och tjänare i mängd. Vad kostymen angår var det en grann och prunkande hop, mycket karakteristisk för landet och tiden med avseende på sjudande livsandar, omedvetet anstötliga talesätt och sorglös likgiltighet för moralen. Hela dagen och alla dagar gällde det att slåss eller se på slagsmål, hela natten och alla nätter sjöng, spelade, dansade och pokulerade man. De hade alldeles förtjusande roligt. Maken till människor har man väl aldrig sett. De där rabatterna av sköna damer, strålande i sin barbariska glans, kunde se en riddare på rännarebanan kastas av hästen med en lans så tjock som en stör tvärt igenom kroppen och blodet sprudlande ur såren, men tro inte att damerna dånade för det, nej, de klappade i händerna och trängdes för att kunna se bättre. Någon gång hände det likväl att någon dök ned i näsduken och såg tillgjort förtvivlad ut, men då kunde man slå sig i backen på att här förelåg en skandal, och att hon var rädd att allmänheten icke kommit underfund med den.

Under vanliga förhållanden hade jag nog funnit bullret om nätterna obehagligt, men som det nu var, hade jag ingenting emot det, ty det hindrade mig att höra hur kvacksalvarna befriade dagens krymplingar från deras armar och ben. De förstörde en särdeles god gammal såg som jag hade och bröto även sönder sågbocken, men jag lät det passera. Och vad min yxa angår — ja, vad den angår, beslöt jag, att nästa gång jag lånade en yxa till en fältskär skulle jag välja mitt århundrade.

Ej nog med att jag beskådade denna tornering dag för dag, jag utvalde också en intelligent präst i mitt departement för den offentliga moralen och åkerbruket och befallde honom att uppsätta en redogörelse därför. Det var nämligen min avsikt, att, då jag lyckats bibringa folket litet mera upplysning, starta en tidning. Det första som behövs i ett nytt land är en patentbyrå; därefter [ 54 ]bör skolsystemet upprättas och sedan det är gjort — ut med tidningen! En tidning kan visserligen ha sina fel och många fel, men vad gör det, den är i alla fall en väckelse i graven för ett dött folk, och det får man inte förgäta. Den förutan gives ingen uppståndelse för en död nation — den är enda sättet. Jag ville följaktligen känna mig för och undersöka vad slags reportermaterial jag skulle kunna raka tillsammans ur det sjätte seklet, när jag en gång behövde det.

Nåja, prästen skötte sig på det hela taget ganska bra. Han fick in alla detaljerna, och det är en stor fördel i fråga om lokala notiser. Ser ni, saken var den, att han vid yngre år fört böckerna för begravningsentreprenaddepartementet i sin kyrka och, som känt är, beror pengarna därvidlag på detaljerna; ju flera detaljer, desto flera pluringar: bärare, kyrkobetjäning, ljus, böner — allt är det pengar värt, och om de kvarlevande inte betala tillräckligt med böner, sättes kråknäbb för ljusen och räkningen blir tillfredsställande i alla fall. Och han hade en lycklig förmåga att sticka in några smickrande ord här och där i fråga om en eller annan riddare, som sannolikt komme att annonsera — ursäkta, jag menar, som hade inflytande. Han hade också en lycklig gåva att överdriva, ty en del av sitt liv hade han vaktat dörren hos en from eremit, som bodde i en svinstia och gjorde underverk.

Naturligtvis saknades hos denna novis, som hos andra sådana, schwung och fart och förmåga av ohygglig framställning, med andra ord, den rätta klangen. Men hans antika sätt att uttrycka sig var egendomligt och behagligt och enkelt genomandat av tidens doft, och dessa små förtjänster motvägde till en viss grad de mera betydande bristerna. Se här ett utdrag:


Då hände sig att sir Brian de les Isles och Grummore Grummorsum, riddare från slottet, drabbade samman med sir Aglovale och sir Tor, och sir Tor fällde sir Grummore Grummorsum till jorden. Då kom sir Carados av det bedrövliga tornet och sir Turquine, riddare från slottet, och där sammandrabbade med dem sir Percivale de Galis och sir Lamorak de Galis, som voro bröder. Sir Percivale sammandrabbade med sir Carados, och båda bröto sina [ 55 ]lansar intill fästet, och sir Turquine med sir Lamorak och båda fällde de varandra med häst och allt till jorden och båda partierna kommo dem till undsättning och åter stego de till häst. Och sir Arnold och sir Gauter, riddare från slottet, drabbade samman med sir Brandiles och sir Kay och dessa fyra riddare stridde väldeliga och bröto sina lansar till fästet. Då kom sir Pertolope från slottet och med honom sammandrabbade sir Lionel och där fällde sir Pertolope, kallad den gröne riddaren, sir Lionel, sir Lancelots broder, till jorden. Allt detta jämte de kämpandes namn tillkännagavs av ädla härolder. Därefter bröt sir Bleobaris sin lans på sir Gareth, men vid den stöten föll sir Bleobaris själv till marken. Då sir Galihodin såg detta, bad han sir Gareth skona honom, men sir Gareth slog honom till marken. Sir Galihad grep då en lans för att hämnas sin broder, men på samma sätt behandlade sir Gareth honom och sir Dinadan och hans broder La Cote Male Taile och sir Sagramor le Desirous och sir Dodinas le Savage. Alla dessa fällde han med samma lans. Då kung Agwisance av Irland såg sir Gareth fara fram så, undrade han vad han kunde vara för en som ena gången föreföll grön och andra gången, då han kom igen, föreföll blå. Och varenda gång han sprängde fram ändrade han färg, så att varken kung eller riddare riktigt visste var de hade honom, Och så drabbade sir Agwisance, konungen av Irland, samman med sir Gareth, och sir Gareth kastade honom av hästen med sadel och allt. Och så kom konung Carados av Skottland och sir Gareth och fällde både häst och man till jorden. På samma sätt behandlade han konung Uriens av det landet Gore. Och så kom sir Bagdemagus inom skranket och sir Gareth fällde honom och hans häst till jorden. Och Bagdemagus' son Meliganus bröt med ridderlig kraft en lans med sir Gareth. Då ropade den ädle prinsen sir Galahault med hög röst: Riddare med de många färgerna, väl har du skickat dig i striden, gör dig nu färdig, att jag må stånda en dust med dig. Sir Gareth hörde honom och skaffade sig en stor lans och så drabbade de samman och prinsen krossade hans spjut, men sir Gareth slog honom på hjälmens vänstra sida så att han vacklade hit och dit och skulle ha fallit, om icke hans män bjudit honom stöd. Sannerligen, sade kung Artur, riddaren med de många färgerna är en tapper riddare. Konungen kallade därför till sig sir Lancelot och bad honom inlåta sig i strid med denne riddare. Sir, sade Lancelot, jag anser det riktigast att denna gång skona honom, ty han har haft möda nog i dag, och när en tapper riddare så utmärker sig, tillkommer det icke en annan tapper riddare att beröva honom hans anseende, synnerligast när han ser, att han ansträngt sig mycket. Det är ju möjligt, sade Lancelot, att han är högt älskad av någon dam, som finns [ 56 ]här i dag, ty jag ser väl, att han bemödar sig om stora bedrifter, därför, sade sir Lancelot, må gärna för mig han hava äran denna dag, fastän det nog stode i min förmåga att göra honom den stridig, om jag ville.


Det inträffade en obehaglig liten episod den dagen, som jag dock av statsmannahänsyn strök ur prästens redogörelse. Läsaren har nog märkt, att Garry utförde åtskilliga bragder under striderna. När jag säger Garry, menar jag sir Gareth. Garry var mitt enskilda smeknamn på honom. Det antyder, att jag hyste en djup tillgivenhet för mannen, och så var det också. Smeknamnet var dock av fullkomligt privat natur och uttalades aldrig högt till någon, allraminst till honom själv. I sin egenskap av adelsman hade han aldrig tålt en sådan förtrolighet å min sida. Men låt oss gå vidare. Jag satt i den loge som var reserverad åt mig i min egenskap av kungens minister. Under det att sir Dinadan väntade att det skulle bli hans tur att träda inom skranket, kom han in till mig, slog sig ned och började tala. Han höll sig alltid gärna till mig av det skäl att jag var främling och han behövde ny marknad för sina kvickheter, som till större delen voro så pass utnötta, att berättaren fick skratta ensam under det att åhöraren såg ut att må illa. Jag hade alltid sökt att efter bästa förmåga motsvara hans bemödanden och jag hyste en verkligt djup välvilja för honom av det enkla skäl, att om han genom en ödets nyck kände till den anekdot som jag oftast hört och mest avskydde, så hade han åtminstone skonat mig för den. Det var det egendomliga med den anekdoten att den tillskrevs varenda humoristisk person som trampat amerikansk jord, från och med Columbus till och med Artemus Ward. Den handlade om en humoristisk föreläsare som en hel timme översvämmade ett okunnigt auditorium med de mest förryckta vitsar utan att få någon människa att skratta. Då han till sist lämnade salen, var det några gamla dumsnutar, som tacksamt tryckte hans hand och försäkrade, att de aldrig i sitt liv hört någonting så lustigt och att de »knappt kunnat låta bli att brista i skratt mitt under mötet». Den anekdoten var väl så pass enfaldig att den ej var värd att berättas och ändå hade jag [ 57 ]hundratals, tusentals, ja miljoner och biljoner gånger suttit och våndats då jag åhört den. Vem anar följaktligen mina känslor då jag får höra den där harneskklädda åsnan börja »dra» den anekdoten i traditionens dunkla tidevarv, före historiens gryning, då Lactantius ännu var i friskt minne och korstågen ej skulle se dagen på femhundra år? Just som han slutade, kom gossen och kallade honom till torneringen. Gapskrattande som en demon slamrade han i väg som ett lass järnskrot och jag förlorade sansen. Det dröjde några minuter innan jag återfick medvetandet, men i detsamma det återkom fick jag se sir Gareth rikta en väldig stöt mot honom och omedvetet bad jag högt: »Måtte den ha dödat honom!» Ledsamt nog hade orden icke fullt gått över mina läppar då sir Gareth brakade ihop med sir Sagramor le Desirous och kastade honom handlöst över hästens manke. Sir Sagramor hörde mitt utrop och trodde att det avsåg honom.

Nu var saken den, att om någon av de där människorna fått något i sitt huvud, var det omöjligt att få dem ifrån det. Detta visste jag, ödslade följaktligen inga ord och förklarade mig inte på något sätt. Så fort sir Sagramor blev återställd, underrättade han mig om att vi hade en liten räkning att göra upp med varandra och han utsatte en viss dag om tre eller fyra år. Platsen för uppgörelsen var den där förolämpningen utslungats. Jag sade, att jag skulle vara färdig, då han kom tillbaka. Ser ni, han ämnade sig ut att söka den heliga Gralen. Den färden tog åtskilliga år. De voro alltid mycket samvetsgranna med att taga till en rundlig tid, ehuru ingen av dem hade något begrepp om var den heliga Gralen var till finnandes, antagligen ingen hoppades finna den och ej heller visste vad han skulle göra med den, om han funne den. Det var den tidens nordvästpassage, om jag så får uttrycka mig, och därmed väl. Varje år utgingo expeditioner för att söka det heliga föremålet och följande år utsändes undsättningsexpeditioner för att uppsöka fjolårets expeditioner, Rykte vanns, men inga pengar. De ville ha mig med om det! Jag log i mjugg.