En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 17
| ← Morgan le Fay |
|
I drottningens fängelsehålor → |
SJUTTONDE KAPITLET.
En kunglig bankett.
Madame, som såg mig så fredlig och försonlig, trodde säkert att jag låtit bedraga mig av hennes förklaring, ty hennes fruktan försvann och inom kort bråkade hon inte måttligt för att förmå mig att ge prov på min förmåga och döda någon, så att jag började finna det ganska besvärligt. Till min glädje avbröts hon dock snart av kallelsen till bön. Det erkännandet måste jag giva adeln och de högst stående, att hur tyranniska, mordlystna, rovgiriga och moraliskt fördärvade de voro, voro de djupt och entusiastiskt religiösa. Ingenting kunde komma dem att försumma det regelbundna och trogna fullgörandet av de gudaktighetsövningar kyrkan ålagt dem. Mer än en gång har jag sett en adelsman, som övermannat en fiende, göra ett uppehåll för att bedja innan han skurit halsen av honom; mer än en gång har jag sett en adelsman, sedan han legat i försåt för och avlivat en fiende, draga sig tillbaka till närmaste helgonaltare vid vägen för att ödmjukt tacka och lova, innan han ens givit sig tid att plundra liket. Någonting vackrare och mera rörande förekom icke ens i det storslagna helgonet Benvenuto Cellinis liv, tio århundraden längre fram i tiden. Britanniens hela adel bevistade med sina familjer dagligen morgon- och aftongudstjänsterna i sina enskilda kapell och till och med de allra värsta höllo dessutom andaktsstunder i familjen fem till sex gånger om dagen. Och detta var helt och hållet kyrkans förtjänst. Ehuru jag ej var vän av den katolska kyrkan, måste jag erkänna detta. Och mot min vilja kom jag ofta på mig med att säga: »Vad vore väl detta land utan kyrkan?»
Efter bönen intogo vi middag i en stor bankettsal, som upplystes av hundratals talglågor och allt var så präktigt och överflödigt och primitivt storståtligt, som det anstod värdfolkets kungliga ställning. Längst fram i salen på en estrad var det dukat för kungen, drottningen och deras son, prins Uwaine. Där nedanför på golvet stod det långa, allmänna bordet. Vid detta sutto ovanför saltet de uppvaktande adelsmännen jämte de vuxna medlemmarna av båda könen av dessas familjer, kort sagt hela hovet, som uppgick till sextioen personer; nedanför saltet sutto de lägre hovfunktionärerna och de förnämsta av deras underordnade. Inalles var det etthundraaderton sittande personer, och ungefär lika många livréklädda lakejer stodo bakom deras stolar eller tjänstgjorde på ett eller annat sätt. Det var en ståtlig syn. På en läktare satt en musikkår, som trakterade cymbaler, valthorn, harpor och andra ohyggliga instrument, och banketten inleddes med någonting som tycktes vara ett första utkast till eller den ursprungliga katzenjammern i ett stycke, som senare århundraden känna under namnet »I den ljuva gångna tiden». Det var nytt då, men borde ha inövats litet bättre. Av någon anledning lät drottningen hänga kompositören efter middagen.
Efter musiken läste prästen, som stod bakom det kungliga bordet, en mycket lång bordsbön på ett språk, som skulle föreställa latin. Strax därefter lämnade alla uppassarna sina platser — störtade, rusade, flögo ut, hämtade och buro in maten, och det ofantliga ätandet började. Intet ord sades, alla gingo upp i sin sysselsättning. Allas käkar öppnades och slötos unisont och ljudet liknade det dova sorlet av ett underjordiskt maskineri.
Mumsandet fortfor halvannan timme och förbrukningen av matvaror översteg den livligaste fantasi. Av festens pièce de resistance — ett kolossalt vildsvin, som i början legat utsträckt så väldigt och imponerande — återstod intet annat än något som påminde om en krinolin. Och vildsvinet var bara typen för och symbolen av vad som hänt alla de andra rätterna.
Med pastejerna och de övriga godsakerna började det egentliga drickandet — och pratet. Gallon[1] på gallon av vin och mjöd försvann och alla blevo först småtrevliga, sedan glada, sedan ystert muntra — båda könen — och till sist tämligen bullersamma. Männen berättade anekdoter, som voro gräsliga att höra, men ingen rodnade och när man kom till själva poängen, brusto alla i ett gapskratt, som kom slottet att darra i sina grundvalar. Damerna svarade med historietter, som kunnat komma drottning Margareta av Navarra eller själva den stora Elisabet av England att gömma ansiktet bakom näsduken, men det var det ingen som gjorde här, här skrattade man bara — eller, rättare sagt, här tjöt man. I nästan alla dessa rysliga historier voro kyrkans män de dristiga hjältarna, men det sårade ingalunda kaplanen, han skrattade han som de andra, ja, han gjorde mera än så. På uppmaning föredrog han en visa, som var minst lika vågad som någon annan som den kvällen sjöngs.
Vid tolvtiden på natten voro alla uttröttade och förbi av skratt samt de flesta druckna; några voro gråtmilda, några smeksamma, några uppspelta, några grälsjuka och några lågo dödfulla under bordet. Bland damerna var det mest upprörande att se en mycket vacker ung hertiginna, som gift sig samma dag. Just sådan hon var kunde hon några hundra år i förtid ha suttit modell för porträttet av dottern till hertigen av Orléans (regenten kallad) vid den beryktade middag, från vilken hon, smädande, överlastad och hjälplös, blev buren till sin säng i l'Ancien Regime's beprisade och saknade dagar.
Plötsligt och just som prästen lyft händerna och alla medvetna huvuden böjts i vördnadsfull väntan på den kommande välsignelsen, visade sig under dörrens bågvalv längst nere i salen en gammal krokig, vithårig dam, stödd mot en kryckkäpp. Hon lyfte käppen, pekade på drottningen och utbrast:
»Guds vrede och dom drabbe dig, du obarmhärtiga kvinna, som dödat mitt oskyldiga barnbarn och ödelagt detta gamla hjärta, vilket utom honom ej hade en anhörig, en vän, ett stöd i hela den vida världen!»
Alla korsade sig i den största förfäran, ty för dessa människor var en förbannelse någonting mycket hemskt. Men drottningen reste sig upp helt majestätiskt, hennes ögon brunno av en olycksbådande eld och hon svarade med följande miskundslösa befallning:
»Gripen henne! Till bålet med henne!»
Vakterna lämnade sina platser för att lyda. Vilken skam, vilken grym åtgärd! Vad var att göra? Sandy gav mig en blick; jag förstod att hon åter fått en ingivelse. Jag sade:
»Gör vad ni behagar.»
I blinken var hon uppe och stod framför drottningen. Hon pekade på mig och sade:
»Madame, han säger, att detta icke får ske. Återkalla befallningen eller han spränger slottet i luften och det kommer att försvinna som en drömbild!»
Det var rasande förargligt! Tänk att förbinda mig till någonting sådant! Tänk. om drottningen —
Men nu upphörde min förvirring och rädslan gick över, ty drottningen stod som tillintetgjord, gav med sig genast, återtog befallningen och sjönk ned i sin stol När hon kommit dit var hon nykter och det hade också många av de andra blivit. Hela sällskapet reste sig upp, gav all etikett på båten och rusade på dörren som den värsta pöbelhop. De slogo omkull stolar, krossade fat och tallrikar, stretade, sletos och knuffades — ansträngde sig till det yttersta att komma ut, befarande att jag skulle ändra mig cch spränga slottet, så att det försvann i den omätliga rymden. Det kan inte nekas, att de voro alldeles ovanligt vidskepliga. Man måste fasthålla det för att rätt förstå deras beteende.
Den stackars drottningen var så skrämd och förödmjukad att hon inte ens vågade hänga kompositören utan att först fråga mig till råds. Jag tyckte det var synd om henne och det skulle vem som helst ha tyckt, för hon led verkligen. Jag var benägen att gå henne till mötes så mycket jag kunde och ville icke driva min stränghet till det yttersta. Jag övertänkte följaktligen saken och resultatet var att hon skulle kalla tillsammans hela musikkåren och låta den än en gång spela »I den gångna ljuva tiden» för oss, vilket även skedde. Jag insåg då att hon hade rätt och gav henne tillåtelse att hänga hela kåren. Denna lilla eftergift verkade fördelaktigt på drottningen. En statsman vinner föga på att vid alla möjliga tillfällen utöva en järnhård myndighet. Det sårar nämligen hans underordnades stolthet och verkar dymedelst till undergrävande av hans makt. En liten eftergift då och då, där den inte skadar, är helt visst en bättre politik.
Sedan nu drottningen åter blivit lugn och tämligen väl till mods, började ruset göra sig gällande igen och förde henne litet längre än skäligt var. Jag menar, att det satte hennes lilla silverklingande tunga i gång. Bevara mig väl, så hon kunde prata. Det anstod icke mig att påpeka, att det var tämligen sent och att jag var trött och ganska sömnig. Jag önskade att jag gått och lagt mig, när jag var i tillfälle att göra det. Nu måste jag härda ut — det var enda möjligheten. Hon fortfor alltjämt att jollra och kvittra i det sovande slottets för övrigt djupa och spöklika tystnad, tills slutligen från dess djupaste djup nådde oss ett avlägset ljud, som av ett dämpat skrik — så fyllt av ångest, att det kröp i kroppen på mig. Drottningen avbröt sig och hennes ögon lyste av förtjusning. Hon satte sitt graciösa huvud litet på sned likt en lyssnande fågel. Åter trängde det där ljudet upp genom tystnaden.
»Vad är det?» frågade jag.
»En i sanning hårdnackad själ, som härdar ut länge — nu har det räckt i flera timmar.»
»Vad härdar han ut med?»
»Pinbänken. Kom, så skall ni få se på något roligt. Om han inte nu yppar sin hemlighet, skall ni se honom slitas i stycken.»
Hur silkeslen och smidig var icke denna häxa; och så trygg och lugn då det slet i senorna på mig av medkänsla med den arme mannens lidande. Företrädda av fackelbärande vakter, klädda i brynja, vandrade vi genom de ekande korridorerna och utför hala, drypande stentrappor, där det luktade mögel och där svart mörker rått sedan århundraden — en kall, ruskig färd, vars längd ingalunda förkortades av trollpackans prat, som rörde sig kring den torterade och dennes brott. Han hade blivit beskylld av en anonym angivare för att ha dödat en hjort på de kungliga jaktmarkerna.
»Anonyma anklagelser böra ej vinna gehör, ers höghet», sade jag. »Det vore riktigare att konfrontera den anklagade med angivaren.»
»Det föll mig inte in, då saken var så föga viktig. Men även om jag ville det, kunde jag det inte, ty angivaren kom maskerad i mörkret och talade om det för skogvaktaren, varefter han genast avlägsnade sig, så att skogvaktaren skulle inte känna igen honom.»
»Är alltså denne okände den ende som sett då hjorten dödades?»
»Visst inte; ingen människa såg när hjorten dödades, men denne okände såg den förhärdade uslingen i närheten av den plats där hjorten låg och kom, sin lojala plikt likmätigt, och förrådde honom för skogvaktaren.»
»Alltså var också den okände i närheten av hjorten? Är det inte möjligt, att det just var han som dödade hjorten? Den där lojala pliktkänslan hos en maskerad person låter litet misstänkt. Men vad åsyftar ers höghet med att lägga fången på sträckbänken. Vad gagnar det till?»
»Han bekänner inte annars, och om han inte bekänner, går hans själ förlorad. Enligt lag skall han med livet böta för sitt brott, och jag skall minsann se till att böterna bli erlagda, men det vore fara för min egen själ att låta honom dö utan bikt och avlösning. Jag vore bra dåraktig om jag, för att han skulle få det lättare, kastade mig själv i helvetet.»
»Men, ers höghet, ponera att han ingenting har att bekänna?»
»Det är en sak som vi snart få se. Om jag torterar honom till döds utan att han bekänner, kan det möjligen bevisa, att han ingenting har att bekänna — det är ju sant eller hur? Jag blir då inte fördömd för att jag låtit tortera en obiktad man, som ingenting haft att bekänna, utan jag går fri i alla händelser.»
Sådan var tidens oresonliga tankegång. Det var inte värt att disputera med henne. Skäl förmå ingenting alls emot en förhärdande uppfostran; de inverka lika litet på den som vågorna på klippan. Och hennes uppfostran var allas. De bästa huvuden i landet hade icke kunnat inse, att hennes uppfattning var felaktig.
Då vi stego in i pinbänkscellen, fick jag se en tavla som jag aldrig glömmer. Jag önskar jag kunde glömma den. En ung jätte om sina trettio år låg på rygg utsträckt i ramen med hand- och fotleder bundna vid rep som i båda ändarna löpte över taljor. Han var alldeles färglös, dragen voro förvridna och stela och svettpärlorna droppade från hans panna. En präst stod böjd över honom på vardera sidan; bödeln var tillstädes; krigsmän höllo vakt; rykande facklor stodo i sina hylsor utefter väggarna; i en vrå satt en stackars ung varelse med ansiktet vanställt av ångest oth ett halvvilt, skyggt uttryck i ögonen. I hennes knä låg ett litet sovande barn. Just då vi stego över tröskeln, vred bödeln helt obetydligt på maskinen, vilket framtvingade ett anskri både från fången och kvinnan; men jag röt till och bödeln släppte efter utan att först underrätta sig om vem som talat. Jag kunde inte låta dessa ohyggligheter fortgå — det hade tagit livet av mig att se på. Jag bad drottningen, att hon skulle låta mig utrymma cellen och enskilt tala med fången och då hon ämnade opponera sig, sänkte jag rösten och sade, att jag inte ville ställa till med en scen i tjänarnas närvaro, men jag måste ha min vilja fram, ty jag var kung Arturs representant och talade i hans namn. Jag bad henne personligen gå i god för mig och sedan lämna mig. Det var inte roligt för henne, men hon sväljde pillret och gick till och med längre än det varit min mening att begära. Jag begärde bara stödet av hennes myndighet, men hon sade:
»I skolen i allt rätta eder efter denne herres befallningar. Det är Basen.»
Det ordet hade en märkvärdig trollkraft; det syntes på dessa uslingars åthävor. Drottningens livvakt ställde upp sig och hon och den, företrädda av fackelbärarna, marscherade i väg och väckte med sina taktfasta steg de källarlika gångarnas ekon. Jag lät fången lyftas från sträckbänken och läggas på sin säng, kompresser lades på hans sår och han fick vin att dricka. Den unga kvinnan smög sig närmare och såg på, ivrigt, kärleksfullt men bävande — som om hon fruktat att bli avvisad. Hon försökte att helt obemärkt röra vid fångens panna, men hoppade helt förskrämd tillbaka, då jag omedvetet vände mig mot henne. Det var sorgligt att se.
»För all del, klappa honom gärna, min flicka, om ni vill», sade jag. »Gör vad helst som faller er in. Bry er inte om mig.»
Hennes blick var lika tacksam som ett djurs, då man visar det en vänlighet som det förstår. Hon lade ifrån sig barnet, hennes kind vilade ett ögonblick mot mannens, hennes händer lekte med hans hår och glädjetårarna flödade. Mannen levde åter upp och han smekte sin hustru med ögonen — mera förmådde han inte. Jag ansåg mig nu kunna utrymma hålan och jag gjorde det. Endast familjen och jag stannade kvar. Och så sade jag:
»Nu, min vän, skall ni berätta mig saken, sedd från er sida. Den andra sidan känner jag redan till.»
Mannen skakade på huvudet till tecken av vägran, men kvinnan föreföll — enligt min tanke — nöjd, nöjd med mitt förslag. Jag fortfor:
»Ni ha hört talas om mig.»
»Ja, det ha alla inom kung Arturs landamären!»
»Om ryktet talat sanning om mig, borde ni inte vara rädda för mig.»
Kvinnan inföll ivrigt:
»O, min vackra herre, försök att övertala honom! Du kan det, om du vill. Och han lider så förfärligt — och det är för mig han lider. Hur kan jag stå ut med det? Om jag bara finge se honom dö — en ljuv, hastig död! O, min Hugo, med detta står jag inte ut!»
Och hon började snyfta och föll på knä för mig och tiggde och bad. Vad bad hon om? Om sin mans död? Det där översteg min fattningsgåva. Men Hugo avbröt henne och sade:
»Tyst, tyst! Du vet inte vad du ber om. Skall jag för att få en lätt död låta den jag älskar svälta? Bättre trodde jag du kände mig.»
»Det här begriper jag verkligen inte», sade jag. »Det är en riktig gåta. Om —»
»O, dyre herre, jag ber er, övertala honom! Tänk på hur hans marter smärta mig! O, och han vill inte tala! En snabb och välsignad död innebär däremot en läkedom, en lindring —»
»Vad är det nu ni fantiserar om? Han kommer att gå ut härifrån som en fri och frisk man — han kommer inte att dö.»
Mannens bleka ansikte lyste upp och kvinnan kastade sig över mig, utom sig av glädje, i det hon ropade.
»Han är räddad! Räddad — ty det är kungens ord, som uttalas av kungens tjänare — Kung Arturs ord äro guld!»
»Jaså, nu tror ni ändå att man kan lita på mig. Varför gjorde ni inte det förut?»
»Vem tvivlade? Visserligen icke jag; och icke hon.»
»Varför ville ni då inte berätta mig er historia?»
»Ni hade inte givit något löfte. Annars hade det varit annorlunda.»
»Jag förstår, jag förstår… Men riktigt förstår jag ändå inte. Ni uthärdade tortyr och vägrade att bekänna, vilket tydligt bevisar även för det klenaste förstånd, att ni inte hade något att bekänna —»
»Hade jag inte det, mylord? Varför tror ni det? Det var jag som dödade hjorten.»
»Gjorde ni det? Det här var den trassligaste historia jag nånsin hört.»
»Ädle herre! Jag bad honom på mina knän, att han skulle bekänna, men —»
»Gjorde ni! Det här blir allt dunklare och dunklare. Varför ville ni, att han skulle bekänna?»
»För att det skulle haft det med sig, att han fått en hastig död och det hade besparat honom all denna förfärliga smärta.»
»Det låter höra sig. Men han önskade inte själv en hastig död.»
»Han? Jo, visst gjorde han det.»
»Varför i all världen bekände han inte då?»
»Gode herre, tror ni jag velat lämna min hustru och mitt barn utan bröd och utan tak över huvudet?»
»O, jag förstår er, ni hjärta av guld. Den hårda lagen tar den överbevisades egendom och gör änkan och de faderlösa barnen till tiggare. De skulle kunna tortera er till döds, men utan överbevisning och bekännelse kunde de icke beröva er hustru och den lille vad dem tillhörer. Ni försvarade dem som en man; och ni — trogna hustru och sanna kvinna — ni hade velat köpa honom fri från tortyren till priset av att ni själv långsamt fått svälta och dö — man känner sig riktigt förödmjukad när man besinnar vad ert kön är mäktigt i avseende på självuppoffring. Jag skall skriva in er båda två i min koloni. Där komma ni att trivas; det är ett faktori där jag ämnar förvandla famlande och trevande automater till människor.»
- ↑ En gallon = 4,04 liter.