Hoppa till innehållet

Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Träslottet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Åka på isen hala
Erik Axel Karlfeldts dikter: Flora och Pomona
av Erik Axel Karlfeldt

Träslottet
I Jupiters stund  →
Från Flora och Pomona (1906)


[ 228 ]

TRÄSLOTTET


1

Uret slår med hammaren
och märker tidens flykt.
Vi haver du dig i kammaren
så sörjande innelyckt?

De nattutsprungna häggarna
de vaja blomstertungt
och dofta utom väggarna,
där sommaren lyser ungt.

[ 229 ]

Vakna äro svalorna
och humlor och honungsbin.
Vinden rider på falorna
sin sunnanhäst med vin,

Fara vi ut i hans ljumma spår
och fara så snabbt och vitt,
att vi rida förbi de dumma år
som löpt sen vår sista ritt?

Brinna de bleka lågorna
i smedernas sotiga skjul?
Dansa de branta vågorna
kring frustande vattenhjul?

Kuttra de blåa duvorna
och ropar den gråa gök?
Dallrar ännu över gruvorna
den rosiga rostugnsrök?

Allt vill jag se som jag sett det förr,
och intet får vara förbytt.
Husfru i furuslottets dörr,
du är femton år på nytt.


2

För du mig in i din gästabudssal
till dröm och aftonro?
Dagern är skum och luften sval
som i det förgångnas bo.

[ 230 ]

För du mig in i din högtidssal
till ro och aftondröm?
Månen står still som i Ajalons dal
över tidens vilande ström.

Apostlarna och profeterna
med vadmalsrock och kaskett
spatsera ännu på tapeterna
kring sjön Genesaret,

Bruntarna och blackarna
med svallande svans och man
knoga uppför backarna
med heliga män i kaftan,

De grå och apelkastade
de synas knäa trött,
på svankig rygg belastade
med fromt och frodigt kött.

David står på hög altan
och ser på Batsebas bad.
Ulliga hjordar gå vid Jordan
och beta av oljeblad.

Vet du, en gång då jag kom till besök
och satt i din ryttaresal,
grep jag prins Absaloms bruna ök,
som flydde i Efraims dal.

Lustigt jag red som till sommarfest
genom gökskog och näktergalsland.
Det är den diktens flygande häst
som bär mig ännu ibland.

[ 231 ]

3

Öppna de tunga kistor av ek
som gömma bak väldiga lås
den åldriga skatt som tiden gjort blek
men som varar och sent förgås.

Bred kläden och dukar på bord och bänk;
mot sjunkande, skyröd kväll
vill jag se de vita smyckenas blänk
och brokig bonad och dräll.

Där ligger den brudstass andlös och tom
som burits på klappande bröst.
Hur fjärran den vår då dess lin stod i blom,
och hur fjärran dess spånadshöst!

Tankfull du ser på slinga och list,
du unga i änkedräkt;
du bar dem av alla brudarna sist
i din ärbara bergsmanssläkt.

Det sjunger i vindens växande vin
som stråkar med sällsamt ljud
kring de dödas och levandes brudelin
i den sal där min moder stod brud.

Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek
och om lyckans väv som består,
det sjunger om glädjens fladdrande lek
och om trohet i långa år.

[ 232 ]

När jag stiger dit upp till mitt vilorum
uppför trappornas knarrande trä,
då ville jag böja, av vördnad stum,
för de sovandes minne mitt knä.

Det susar i kammarn på vinande loft
om det trogna blod som jag ärvt,
och det svävar som gammalt lavendeldoft
kring kuddens skinande lärft.


4

Jag sov i den dånande stormnatt
med vaggande ro i min själ,
Du bröt mig vid grinden en stormhatt
och räckte mig den till farväl.

Du sade: ”Jag anar din färd blir hård
och din väg blir stormig och lång.
Välkommen igen till din frändegård,
om det lyster dig vila en gång.”

Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet malm
från fädernas flammande härd.
Jag stått i din smedja vid släggornas psalm
och smitt på ett klingande svärd.

Och vinden från hembygdens fala och hed
må vara min reskamrat
och föra mig fram genom kamp och fred
som en sjungande glad soldat.

[ 233 ]

Men väl skall jag drömmande tänka
ibland på ditt bondeslott
och dig, min vårögda fränka,
som går där min moder gått.

Och drar jag ej hemåt till vila förr,
så möt mig vid lönnarnas lund,
när den öppnar sin korsprydda koppardörr
till min sista fädernegrund.