Fången på slottet Zenda/Kapitel 05
| ← Kapitel 4: Kungen uppfyller sitt avtal |
|
Kapitel 6: En källares hemlighet → |
V.
EN KUNGLIG STÄLLFÖRETRÄDARES ÄVENTYR
Med Fritz von Tarlenheim och överste Sapt tätt efter mig gick jag från byffén ut på perrongen. Det sista jag gjorde var att känna efter, att min revolver var till hands och sabeln lös i baljan. En grann skara av officerare och högre ämbetsmän stodo och väntade på mig och i spetsen för dem en ståtlig gammal man med militärisk hållning och bröstet fullt av ordnar och medaljer. Han bar den ruritanska orden Röda rosens gula och röda band, som i förbigående sagt även prydde mitt ovärdiga bröst.
»Marskalk Strakencz, viskade Sapt, och jag visste, att jag stod inför den ruritanska arméns mest beryktade veteran.
Omedelbart bakom marskalken stod en liten spenslig man i en fladdrande svart och karmosinröd dräkt.
»Rikskanslern», viskade Sapt.
Marskalken hälsade mig med några ord av undersåtlig trohet och framförde därpå en ursäkt från hertigen av Strelsau. Hertigen tycktes ha träffats av ett plötsligt illamående, som gjorde det omöjligt för honom att infinna sig vid stationen, men han anhöll om nådigt tillstånd att invänta hans majestät vid katedralen. Jag mottog mycket välvilligt den av marskalken framförda ursäkten, uttryckte mitt deltagande och blev föremål för artiga lyckönskningar av ett stort antal framstående personer. Icke en enda visade minsta misstanke, och jag kände mitt sinneslugn återvända och min häftiga hjärtklappning lägga sig. Men Fritz var ännu blek, och hans hand darrade som ett asplöv, då han räckte marskalken den.
Om en stund bildade vi procession och tågade ut genom stationsporten. Jag steg till häst, varvid marskalken höll stigbygeln åt mig. De civila stordignitärerna gingo till sina vagnar, och jag begav mig på min ritt genom stadens gator, med marskalken på min högra sida och Sapt, vilken såsom min förste adjutant var berättigad till denna plats, på min vänstra. Staden Strelsau är delvis gammal, delvis ny. Rymliga moderna bulevarder och huskvarter omgiva de smala, krokiga och pittoreska gatorna i den ursprungliga staden. I de yttre stadsdelarna bo de högre klasserna, i den inre staden äro butikerna belägna, och bakom deras om rikedom vittnande fasader dölja sig folkrika men eländiga gränder, fulla av en fattig, bråkig och till icke ringa del brottslig befolkning. Mot dessa sociala och lokala skillnader svarade, såsom jag visste efter vad Sapt meddelat mig, en annan olikhet, av större vikt för mig, nämligen att nya staden var för konungen, under det att gamla staden i Michael av Strelsau såg sitt hopp, sin hjälte och stora gunstling.
Det var ett lysande skådespel, då vi färdades uppför stora bulevarden och fram till det stora torg, där kungliga slottet var beläget. Här var jag mitt bland mina trogna undersåtar. Varje hus var behängt med röda draperier och betäckt av flaggor och inskriptioner. Gatorna voro på ömse sidor kantade med läktare, och jag red fram bugande mig åt alla håll under en skur av jubel- och hurrarop, välsignelser och viftningar med näsdukar. Balkongerna voro fulla av damer i lysande toaletter, som klappade händerna, hälsade och kastade åt mig sina mest strålande blickar. Ett regn av röda rosor föll ned över mig; en fastnade i min hästs man och jag tog den och stack den i min rock. Marskalken log barskt. Jag hade kastat några förstulna blickar på hans ansikte, men han var för känslolös för att visa mig, antingen hans sympatier voro för mig eller ej.
»Den röda rosen är för Elphbergarna, marskalk», sade jag muntert, och han nickade.
Jag säger »muntert», och besynnerligt måste det ordet ta sig ut. Men rätta förhållandet är, att jag var berusad av sinnesrörelse och upphetsning. I detta ögonblick trodde jag — nästan trodde — att jag verkligen var konungen; och med ett triumferande leende höjde sig åter blicken mot de av kvinnlig skönhet överfulla balkongerna — då jag plötsligt ryckte till. Ty däruppe stod, blickande ned på mig med sitt vackra ansikte och sitt stolta leende, den dam, som hade varit min reskamrat — Antoinette de Mauban; och jag såg även henne spritta till, hennes läppar rörde sig och hon lutade sig fram och stirrade på mig. Behärskande mig mötte jag hennes leende blick fullt och stadigt, under det jag åter kände efter min revolver. Antag att hon hade ropat högt: »Det är inte kungen!»
Vi redo på, till dess marskalken vändande sig om i sadeln gav en vink, varpå kyrassiärerna slöto upp omkring oss, så att folkhopen icke kunde komma nära mig. Vi lämnade min stadsdel och kommo in i hertig Michaels, och denna marskalkens åtgärd visade mig tydligare än ord, hur sinnesstämningen i staden måste vara. Men hade ödet gjort mig till konung, så var det minsta jag kunde göra att spela min roll på ett vackert sätt.
»Varför denna ändring i vår marschordning, marskalk?» frågade jag.
Marskalken bet sina vita mustascher.
»Försiktigheten bjuder det, ers majestät», halvviskade han.
Jag höll in min häst.
»Låt karlarna i spetsen rida på», sade jag, »tills de kommit ett par hundra fot före oss. Men ni, marskalk, och överste Sapt och mina vänner vänta här, tills jag ridit ett par hundra fot. Och se till att ingen är mig närmare. Jag vill att mitt folk skall se, att deras konung litar på dem.»
Sapt lade handen på min arm, men jag skakade av den. Marskalken tvekade.
»Har ni inte förstått mig?» sade jag.
Åter bitande sina mustascher gav han ordern. Jag såg gamle Sapt le i mjugg, men han ruskade på huvudet åt mig. Hade jag mitt på ljusa dagen blivit dödad på Strelsaus gator, skulle Sapt ha råkat i en svår belägenhet.
Kanske bör jag tala om, att jag var helt och hållet vitklädd, undantagande fotbeklädnaden. Jag bar en silverhjälm med förgyllda ornament, och Röda rosens band tog sig bra ut på mitt bröst. Det vore föga artigt av mig mot konungen, om jag icke med åsidosättande av all blygsamhet framhölle, att jag gjorde en ganska vacker figur. Så tyckte folket, ty då jag, ridande ensam, kom in på gamla stadens smutsiga, sparsamt dekorerade mörka gator, hördes först ett sorl och därpå hurrarop, och en kvinna, som stod i ett köksfönster, ropade det gamla talesättet på platsen:
»Om han är röd, är han riktig!»
Jag skrattade och tog av mig hjälmen för att hon skulle se, att jag hade den rätta färgen, och då hurrade man igen.
Det var intressantare att rida på detta sätt ensam, ty därigenom kunde jag höra folkhopens anmärkningar.
»Han ser blekare ut än vanligt», sade en.
»Du skulle se blek ut du också, om du levde som han», lydde det högst respektlösa svaret.
»Han är tjockare än jag trodde», sade en annan.
»Han hade ändå ett par duktiga käkar under skägget», anmärkte en tredje.
»Han tar sig bättre ut i verkligheten än på fotografierna», sade en vacker flicka, mycket angelägen om att jag skulle höra henne. Det var förmodligen bara smicker.
Men trots dessa tecken till bifall och deltagande tog den stora massan av folket emot mig med tystnad och surmulna miner, och min kära broder Michaels porträtt prydde de flesta fönstren — ett ironiskt sätt att hälsa konungen. Det riktigt gladde mig, att den obehagliga anblicken besparats honom. Han hade ett häftigt lynne och skulle kanske icke ha tagit saken lika lugnt som jag.
Slutligen kommo vi fram till katedralen. Dess stora grå fasad, som var prydd med hundratals statyer och kunde skryta med ett par de finaste ekportar i Europa, reste sig nu för första gången framför mig, och en plötslig känsla av mitt djärva tilltag nästan överväldigade mig. Allt var endast som ett töcken för mig, då jag steg av hästen. Jag såg dunkelt marskalken och Sapt och dunkelt även skaran av präster i grann ornat, som väntade på mig. Och mina ögon voro skumma ännu, då jag gick uppför det stora skeppet med orgelns brus i mina öron. Jag såg ingenting av den lysande skara, som uppfyllde det, jag urskilde knappt kardinalens ståtliga gestalt, då han steg upp från sin ärkebiskopliga tron för att hälsa mig. Endast två ansikten bredvid varandra framstodo tydligt för mina ögon — en fickas ansikte, blekt och älskligt under en krona av Elphbergarnas praktfulla hår (ty hos en kvinna är det praktfullt) och en mans ansikte, vars blodfulla röda kinder, svarta hår och djupa mörka ögon sade mig, att jag äntligen stod inför min broder, Svarte Michael. Och då han fick se mig, bleknade ögonblickligt hans röda kinder och hans hjälm föll skramlande på golvet. Han hade enligt min tro intill detta ögonblick icke haft fullt klart för sig, att konungen verkligen hade kommit till Strelsau.
Av vad som sedan följde kommer jag inte ihåg någonting. Jag knäföll framför altaret, och kardinalen smorde mitt huvud. Därpå steg jag upp, sträckte fram handen och tog av honom emot Ruritaniens krona och satte den på mitt huvud och svor den gamla konungaeden; och jag (var det en synd, må den förlåtas mig) undfick det heliga sakramentet inför dem alla. Därpå brusade åter orgeln, marskalken bjöd härolderna att utropa mig, och Rudolf V var en krönt konung. En förträfflig tavla föreställande denna imposanta ceremoni hänger nu i min matsal; konungens porträtt är mycket lyckat.
Därpå reste sig damen med det bleka ansiktet och det praktfulla håret och gick, med släpet uppburet av två pager, fram till mig, där jag stod. En härold utropade därvid:
»Hennes kunglig höghet prinsessan Flavia!»
Hon neg djupt och fattade min hand och kysste den. Jag tvekade ett ögonblick om vad jag rättast borde göra. Därpå drog jag henne till mig och kysste henne två gånger på kinden, och hon rodnade och — just då smög hans eminens kardinalärkebiskopen sig fram före Svarte Michael och kysste mig på handen och räckte mig ett brev från påven, det första och det sista jag någonsin fått från så upphöjt håll.
Sedan kom hertigen av Strelsau. Han gick med sviktande steg, det bedyrar jag, och han såg till höger och vänster, som när man är betänkt på att fly; hans ansikte hade röda och vita fläckar, hans hand darrade, så att den hoppade i min, och jag kände, att hans läppar voro torra och heta. Jag kastade en blick på Sapt, som åter log i mjugg, och beslutsamt görande min plikt i den levnadsställning, till vilken jag på ett så underligt sätt blivit kallad, fattade jag min dyra broder Michael vid båda händerna och kysste honom på kinden. Jag tänker vi båda voro glada, när det var över!
Men varken i prinsessans eller någon annans ansikte kunde jag märka minsta tvivel eller tvekan. Och likväl, om kungen och jag hade stått bredvid varandra, skulle hon ögonblickligen eller åtminstone vid litet närmare betraktande ha gjort åtskillnad på oss. Men varken hon eller någon annan hade någon föreställning om eller kunde drömma, att jag var någon annan än konungen. Alltså uppfyllde likheten sitt ändamål, och under en timme stod jag där och kände mig lika trött och blaserad som om jag hade varit konung hela mitt liv. Alla kysste mig på hand, ambassadörer och ministrar bragte mig sin hyllning, bland dem gamle lord Topham, i vars hem vid Grosvenor Square jag hade dansat minst tjugu gånger. Himmelen vare lovad att den gamla mannen var blind som en mullvad och inte gjorde anspråk på att känna mig.
Slutligen återvände vi genom gatorna till slottet, och jag hörde leverop för Svarte Michael; men han satt, enligt vad Fritz talade om för mig, och bet naglarna som om han grubblat djupt, och till och med hans vänner tyckte, att han kunde ha visat sig litet hurtigare. Jag färdades nu i vagn, sittande bredvid prinsessan Flavia, och en rå sälle skrek:
»Nå, när blir bröllopet?»
Just som han sade detta, slog en annan honom i ansiktet och ropade:
»Leve hertig Michael!»
Prinsessan rodnade — det var en beundransvärd färgskiftning — och såg rakt framför sig.
Nu kände jag en svårighet, därför att jag hade glömt att fråga Sapt om mina känslor för prinsessan och hur långt det hade gått mellan henne och mig. Sannerligen, hade jag varit kungen, så ju längre det hade gått, desto mer skulle jag tyckt om det. Ty jag är inte någon kallsinnig man, och jag hade inte förgäves kysst prinsessan Flavia på kinden. Dessa tankar korsade min hjärna, men som jag inte var säker på hur jag hade det, sade jag ingenting; och om ett ögonblick vände sig prinsessan, som emellertid hade fattat sig, till mig och sade:
»Vet du, Rudolf, du är dig inte riktigt lik i dag.»
Saken i sig själv var icke förvånande, men anmärkningen var oroande.
»Du ser mera lugn och sansad ut», fortfor hon, »ja nästan nedtryckt, och så tycker jag att du är magrare. Det är väl aldrig möjligt, att du börjat ta någonting på allvar, säg?»
Prinsessan tycktes ungefär ha samma tanke om kungen som lady Burlesdon om mig.
Jag ryckte upp mig tillräckligt att kunna underhålla samtalet.
»Skulle du tycka om det?» frågade jag milt.
»Å, du känner ju mina tankar», sade hon och vände bort ögonen.
»Allt vad du tycker om är mig ett nöje att göra», sade jag, och då jag såg henne småle och rodna, tyckte jag, att jag skötte kungens spel mycket bra åt honom. Så fortfor jag och sade, vilket var fullkomligt sant:
»Jag kan försäkra dig, min kära kusin, att aldrig i mitt liv har jag känt mig så rörd av någonting som av det mottagande jag i dag fått.»
Hon log glädjestrålande, men på ett ögonblick blev hon allvarlig igen och viskade:
»Säg, märkte du Michaels beteende?»
»Ja», svarade jag och tillade: »Han tycktes just inte ha roligt.»
»Var försiktig!» fortfor hon. »Du bevakar honom inte tillräckligt — nej, det gör du verkligen inte. Du vet…»
»Jag vet», avbröt jag, »att han eftersträvar något jag äger.»
»Ja, tyst!»
Nu sade jag något, som jag inte kan försvara, ty jag komprometterade kungen långt mer än jag hade rättighet att göra; men det var nog så, att hennes förtjusande sällskap försatte mig i hänryckning, och jag visste inte så noga vad jag sade. Jag utlät mig:
»Och även någonting jag inte äger ännu men hoppas vinna en dag.»
Jag fick följande svar. Hade jag varit kungen, skulle jag fattat det som en uppmuntran.
»Har du inte åtagit dig tillräckligt ansvar på en dag, kusin?»
Bom! Bom! Pang! Pang! Vi voro nu framme vid slottet. Kanoner fyrades av, trumpeter blåste. Rader av lakejer stodo och väntade, och förande prinsessan uppför den breda marmortrappan tog jag nu som krönt konung mina förfäders hus i formlig besittning och satte mig ned vid mitt eget bord, med min kusin på min högra sida, till höger om henne Svarte Michael och till vänster om mig hans eminens kardinalen. — Bakom min stol stod Sapt; och vid bordets ända såg jag Fritz von Tarlenheim i botten tömma sitt champagneglas litet tidigare än han anständigtvis borde ha gjort.
Jag undrade vad konungen av Ruritanien gjorde.