Fången på slottet Zenda/Kapitel 04
| ← Kapitel 3: En glad afton med en avlägsen släkting |
|
Kapitel 5: En kunglig ställföreträdares äventyr → |
IV.
KUNGEN UPPFYLLER SITT AVTAL
Om jag hade sovit en minut eller ett år, visste jag inte.
Jag spratt upp ur sömnen med en rysning; mitt ansikte, hår och kläder runno av vatten, och framför mig stod gamle Sapt med ett hånleende i ansiktet och en tom pyts i handen. På bordet bredvid honom satt Fritz von Tarlenheim, blek som ett spöke och svart som en korp under ögonen.
Jag sprang upp förargad.
»Ert skämt går för långt!» utropade jag.
»Seså, vi ha inte tid att gräla nu. Ingenting annat kunde få liv i er. Klockan är fem.»
»Tack så mycket, överste Sapt…» började jag åter, het till sinnet, ehuru jag kände mig ovanligt kall i kroppen.
»Rassendyll», avbröt Fritz och hoppade ned från bordet och tog mig i armen, »se där!»
Kungen låg rak lång på golvet. Hans ansikte var rött som hans hår, och han andades tungt. Sapt, den respektlösa gamla hunden, gav honom en kraftig spark. Han rörde sig icke, och den tunga andhämtningen fortfor. Jag såg att hans ansikte och huvud voro våta, liksom mina.
»Vi ha hållit på en halvtimme med honom», sade Fritz.
»Men så drack han också tre gånger så mycket som någon av er», brummade Sapt.
Jag föll på knä och kände på hans puls. Den var oroande svag och långsam. Vi tre stodo där och betraktade varandra.
»Var den möjligen tillsatt med något gift — den sista vinbuteljen?» frågade jag med en viskning.
»Jag vet inte», sade Sapt.
»Vi måste skicka bud på en läkare.»
»Det finns ingen på närmare håll än en mil, och ingen läkare i världen skulle kunna få honom till Strelsau i dag. Jag känner till det där. Han kommer inte att röra sig på ännu sex eller sju timmar.»
»Men kröningen då!» utropade jag förskräckt.
Fritz ryckte på axlarna, såsom jag började se var hans vana vid de flesta tillfällen.
»Vi måste skicka bud att han är sjuk», sade han.
»Jag förmodar det», sade jag.
Gamle Sapt, som syntes frisk och kry som ett vinterny, hade tänt sin pipa och blossade väldigt.
»Blir han inte krönt i dag, vågar jag vad som helst på att han aldrig blir det», sade han.
»Men, min gud, varför?»
»Hela nationen är där för att möta honom, halva armén — ja, med Svarte Michael i spetsen. Ska vi då skicka bud, att han är drucken?»
»Att han är sjuk», rättade jag.
»Sjuk!» eftersade Sapt med ett föraktfullt skratt. »Man känner alltför väl till hans sjukdom. Han har varit ’sjuk’ förut!»
»Nåja, vi få finna oss i vad man än tänker», sade Fritz hjälplöst. »Jag skall bära fram underrättelsen och försöka ordna saken på bästa sätt.»
»Säg, tror ni, att kungen fått något gift?» frågade Sapt.
»Ja, det tror jag», svarade jag.
»Och vem har givit honom det?»
»Svarte Michael, den hunden!» mumlade Fritz mellan tänderna.
»Ja», sade Sapt, »för att han inte skulle bli krönt. Vår nya vän här, Rassendyll, känner inte till vår snygga Michael. Vad tror du, Fritz, har inte Michael en kung i beredskap? Har inte halva Strelsau en annan kandidat? Så sant Gud lever, är kronan förlorad för kungen, om han inte visar sig i Strelsau i dag. Jag känner Svarte Michael.»
»Vi kunde föra honom dit», sade jag.
»Han skulle göra en snygg figur!» sade Sapt hånleende.
Fritz von Tarlenheim dolde ansiktet i händerna. Kungen andades högt och tungt. Sapt vidrörde honom åter med foten.
»Den fyllhunden!» sade han; »men han är i alla fall en Elphberg och sin fars son, och förr må jag brinna i helvetet, än jag låter Svarte Michael intaga hans plats!»
Vi tego alla en stund; rynkande sina buskiga grå ögonbryn tog därpå Sapt pipan ur munnen och sade till mig:
»När man blir till åren, lär man sig tro på ödet. Ödet har sänt er hit, ödet sänder er nu till Strelsau.»
Jag ryggade tillbaka och mumlade:
»Store Gud!»
Fritz såg upp med spänd, häpen blick.
»Omöjligt!» halvviskade jag. »Jag skulle bli upptäckt.»
»Det är en risk — mot en visshet», sade Sapt. »Om ni rakar av er skägget, kommer ni inte att bli upptäckt. Är ni rädd?»
»Överste!»
»Seså, lugna er, unga man! Men det gäller ert liv, förstår ni, om ni blir igenkänd — och mitt liv — och Fritz. Men avslår ni, så svär jag, att Svarte Michael i afton sitter på tronen, och kungen ligger i fängelse eller i graven.»
»Kungen skulle aldrig förlåta det», stammade jag.
»Äro vi kvinnor? Vem bryr sig om hans förlåtelse?»
Klockan pickade femtio och sextio och sjuttio gånger, medan jag stod där försjunken i tankar. Därpå ljusnade, förmodar jag, mitt ansikte, ty gamle Sapt fattade min hand och utropade:
»Ni gör det?»
»Ja, jag gör det», sade jag och vände blicken till kungen, där han låg rak lång på golvet.
»I afton», fortfor Sapt med en ivrig viskning, »måste vi uppehålla oss i kungliga slottet i Strelsau. Men genast vi bli ensamma, sätta ni och jag oss upp på våra hästar — Fritz måste stanna kvar där och bevaka kungens rum — och rida hit allt vad tygen hålla. Kungen är då färdig — Josef får tala om saken för honom — och han rider med mig tillbaka till Strelsau, under det ni rider som om ni hade djävulen i hälarna på er till gränsen.»
Jag fattade alltsammans ögonblickligen och nickade.
»Det kan lyckas», sade Fritz med ett första tecken till hopp.
»Ja, om jag inte blir upptäckt», sade jag.
»Bli vi upptäckta», sade Sapt, »så vid Gud skall jag inte skicka Svarte Michael till helvetet, innan jag kommer dit själv! Sitt ned på den här stolen.»
Jag gjorde som han sade. Han rusade ut ur rummet ropande »Josef! Josef!» och några minuter därefter kom han in igen och hade Josef med sig. Denne bar ett handfat med varmt vatten, tvål och rakkniv. Han darrade, då Sapt talade om för honom vad det var fråga om och bad honom raka mig.
Plötsligt slog Fritz sig på låret och utbrast:
»Men vakten, hedersvakten! De komma att upptäcka et!»
»Ånej, vi vänta inte på dem. Vi rida till Hofbau och stiga på ett tåg där. När de komma, är fågeln redan utflugen ur boet.»
»Men kungen då?»
»Kungen förvara vi i vinkällaren. Jag bär honom dit nu.»
»Men om man finner honom?»
»Det gör man inte. Hur skulle man kunna det? Josef får hålla dem på avstånd.»
»Men…»
Sapt stampade med foten.
»Det är ingen lek vi ha för oss», dundrade han. »Tror ni inte jag inser risken? Finner man honom, så är han inte värre däran, än om han inte blir krönt i dag i Strelsau.»
Därmed kastade han upp dörren, böjde sig ned och lyfte med en styrka, som jag aldrig kunnat ana hos honom, upp kungen på sina armar. Då han gjorde detta, visade sig den gamla kvinnan, skogvaktare Johans mor, i dörröppningen. Hon stod där ett ögonblick, varpå hon vände sig om och utan något tecken till förvåning klampade i väg utför korridoren.
»Hörde hon?» sade Fritz.
»Jag skall tysta munnen på henne!» sade Sapt barskt och bar bort kungen.
Jag för min del satt där halvt bedövad, medan Josef klippte och rakade mitt skägg, till dess mina mustascher och mitt pipskägg tillhörde vad som varit och mitt ansikte var kalt som kungens. Då Fritz såg mig på detta sätt, drog han en suck av lättnad och utbrast:
»Sannerligen tror jag inte vi komma att lyckas!»
Klockan var nu sex, och vi hade ingen tid att förlora. Sapt förde mig in i kungens rum, och jag klädde mig i en gardesöverstes uniform; under det jag drog på mig kungens stövlar, frågade jag Sapt, vad han hade gjort med den gamla kvinnan.
»Hon svor på att hon inte hade hört något», sade han, »men för säkerhetens skull band jag hennes händer och fötter, stoppade en näsduk i munnen på henne och låste in henne i kolkällaren, dörren bredvid kungens. Josef får se till dem sedan.»
Jag brast i skratt, och även gamle Sapt log barskt.
»När Josef talar om, att kungen redan givit sig i väg», sade han, »tror man säkert, att det var därför att vi anade satans arga list. Ty ni kan svära på att Svarte Michael inte väntar att få se honom i Strelsau i dag.»
Jag satte kungens hjälm på huvudet. Gamle Sapt räckte mig kungens sabel och betraktade mig därpå länge och noga.
»Gudskelov att han rakade bort sitt skägg!» utropade han.
»Varför gjorde han det?» frågade jag.
»Därför att prinsessan Flavia klagade att han skrapade hennes kind, då han nådigst gav henne en kusinlig kyss. Men kom nu, vi måste ge oss i väg.»
»Är allt säkert här?»
»Ingenting är säkert någonstans», sade Sapt, »men vi kunna inte göra det säkrare.»
Fritz kom nu in till oss, klädd i kaptensuniform vid samma regemente som min uniform tillhörde. På fyra minuter hade Sapt tagit på sig sin uniform. Josef sade till att hästarna voro färdiga. Vi hoppade i sadeln och redo bort i skarpt trav. Spelet hade börjat. Hur skulle utgången bli?
Den svala morgonluften klarade mitt huvud, så att jag var i stånd att uppfatta allt vad Sapt sade mig. Han var förvånansvärd. Fritz talade knappt något, han liksom red i sömnen. Sapt däremot började, utan att ägna kungen ett enda ord till, att i de minsta detaljer undervisa mig om mitt förflutna liv, mina familjeförhållanden, mina böjelser, mina intressen och svagheter, umgängesvänner och tjänare. Han invigde mig i etiketten vid det ruritanska hovet och lovade att ständigt vara vid min sida för att utpeka alla jag borde känna och ge mig en vink om vilken grad av ynnest jag borde visa dem.
»Apropå», sade han, »ni är katolik, förmodar jag.»
»Nej, det är jag inte», svarade jag.
»Min Gud, han är en kättare!» stönade Sapt och började genast ge mig en lektion i de första grunderna av den romersk-katolska lärans ceremonier och ritual.
»Lyckligtvis», sade han, »väntar man sig inte mycket av er i den vägen, ty kungen är känd för att vara slapp och likgiltig för sådana saker. Men ni måste vara mycket artig mot kardinalen. Vi hoppas få honom på vår sida, ty han och Michael ligga ständigt i delo om, vem av dem som skall ha företrädet.»
Vi hade nu hunnit fram till järnvägsstationen. Fritz hade hämtat sig så mycket, att han kunde förklara för den förvånade stationsinspektoren, att kungen hade ändrat planer. Tåget körde in. Vi stego upp i en första klassens kupé och Sapt, som bekvämt lutade sig tillbaka på dynorna, fortsatte undervisningen.
»Jag undrar, om man varit och sett efter oss», sade jag.
»Jag hoppas att man inte får fatt i kungen», sade Fritz nervöst, och denna gång var det Sapt, som ryckte på axlarna.
Tåget gick raskt, och klockan halv tio, då jag tittade ut genom fönstret, såg jag tornen och spirorna i en stor stad.
»Er huvudstad, min furste», sade gamle Sapt med en grimas, och lutande sig fram lade han fingret på min puls. »Litet för hastig», sade han i sin brummande ton.
»Jag är väl inte gjord av sten heller!» utbrast jag.
»Å, ni blir nog bra, det är ingen fara», sade han med en nick. »Vad Fritz angår, måste vi säga, att han har fått frossan. Töm din flaska, Fritz, för guds skull, gosse!»
Fritz gjorde som han blev ombedd.
»Vi komma en timme för tidigt», sade Sapt. »Vi skicka bud om ers majestäts ankomst, för det är ingen nere och möter oss ännu. Och under tiden…»
»Under tiden», sade jag, »skall kungen ha sig litet frukost.»
Gamle Sapt småskrattade och räckte mig handen.
»Ni är en Elphberg i varenda tum», sade han. Efter ett kort uppehåll tillade han, i det han betraktade oss: »Gud låte oss vara vid liv i afton!»
»Amen!» sade Fritz von Tarlenheim.
Tåget stannade. Fritz och Sapt hoppade ur med blottade huvud och höllo dörren öppen för mig. Jag sväljde ned någonting, som stockade sig i halsen, satte hjälmen fast på huvudet och — jag blygs inte att omtala det — bad en kort bön till Gud. Därpå steg jag ned på perrongen till järnvägsstationen i Strelsau.
Ögonblicket därpå var allt liv och rörelse: folk skyndade fram med hatten i hand och skyndade bort igen; folk förde mig till järnvägsbyffén; folk steg till häst och red bort för brinnande livet till kasernerna, till katedralen, till hertig Michaels residens. Just som jag sväljde den sista droppen kaffe, bröt en munter klockringning ut över hela staden, och ljudet av en militärmusikkår och av hurrande folkhopar trängde till mina öron.
Konung Rudolf V var i sin goda stad Strelsau! Man ropade utanför:
»Gud bevare konungen!»
Gamle Sapt drog munnen till ett småleende:
»Gud bevare dem båda!» viskade han. »Mod, gosse!» Och jag kände hur hans hand tryckte mitt knä.