FADERN

[ 145 ]Den man, varom här skall förtäljas, var den mäktigaste i sin socken; han hette Thord Överås. Han stod en dag på pastorsexpeditionen, hög och allvarlig. »Jag har fått en son», sade han, »och vill ha honom döpt». — »Vad skall han heta?» — »Finn efter far min.» — »Och faddrarna?» — De nämndes och voro bygdens bästa män och kvinnor av mannens släkt. — »Var det någonting annat?» frågade prästen och såg upp. Bonden stod en liten stund. »Jag ville gärna ha honom döpt för sig själv», sade han. — »Det vill säga på en vardag?» — »Nästa lördag, klockan tolv på middagen.» — »Var det någonting annat?» frågade prästen. — »Nej, annars var det ingenting.» — Bonden vände på mössan, som om han ämnade gå. Då reste prästen sig. — »Det här också», sade han och gick rakt bort till Thord, tog hans hand och såg honom in i ögonen; »give Gud, att barnet måtte bli dig till välsignelse!»

Sexton år efter den dagen stod Thord i prästens rum. — »Du håller dig bra, du Thord», sade prästen; han såg ingen förändring på honom. — »Jag har heller inga bekymmer», svarade Thord. Härtill teg prästen, men en stund senare frågade han: »Vad är ditt ärende i afton?» — »I afton kommer jag för sonen min, som skall konfirmeras i morgon.» [ 146 ]— »Han är en duktig gosse.» — »Jag vill inte betala pastorn, förrän jag fått höra, vilket nummer han får på kyrkgolvet.» — »Han skall stå som numro ett.» — »Jag hör det — och här är tio daler åt pastorn.» — »Var det annars någonting?» sporde prästen och såg på Thord. — »Nej, annars var det ingenting.» — Thord gick.

Åter förflöto åtta år, och då hördes det en dag buller utanför pastorsexpeditionen, ty många män kommo, och Thord främst. Prästen såg upp och kände igen honom: »Du kommer manstark i afton?» — »Jag ville taga ut lysning för sonen min; han skall gifta sig med Karen Storliden, dotter till Gudmund, som här står.» — »Det är ju bygdens rikaste flicka.» — »Folk säger så», svarade bonden och strök upp håret med ena handen. Prästen satt en stund, som försjunken i tankar; han sade ingenting utan förde in namnen i sina böcker, och männen skrevo under. Thord lade tre daler på bordet.

— »Jag skall bara ha en», sade prästen. — »Vet nog det, men han är mitt enda barn — ville gärna göra det väl.» — Prästen tog emot pengarna. — »Det är nu tredje gången som du står här å sonens vägnar, Thord.» — »Men nu är jag också färdig med honom» sade Thord, lade ihop sin plånbok, sade farväl och gick. Männen följde långsamt efter.

Fjorton dagar efter den dagen rodde far och son i stilla väder över vattnet till Storliden för att samtala om bröllopet. — »Den toften ligger inte säkert under mig», sade sonen och reste sig för att lägga den till rätta. I detsamma glider den planka, han står på; han slår ut med armarna, ger till ett skrik och faller i vattnet. — »Tag i åran!» ropade fadern, [ 147 ]reste sig och stack ut den. Men då sonen simmat ett par tag, stelnar han. — »Vänta litet!» ropade fadern och rodde efter. Då stjälper sonen baklänges, ser långt på fadern — och sjunker.

Thord ville ej rätt tro det, han höll stilla med båten och stirrade på den fläck, där sonen sjunkit, som om han skulle komma upp igen. Några bubblor stego upp, ännu några, så bara en stor, som brast — och spegelblank låg åter sjön.

I tre dagar och tre nätter sågo människor fadern ro runt omkring den fläcken utan att unna sig mat eller sömn; han draggade efter sin son. På morgonen den tredje dagen fann han honom och kom bärande över backarna med honom till sin gård.

Det kunde väl ha gått ett år sedan den dagen. Då hör prästen sent en höstkväll någon sakta röra sig vid dörren ute i förstugan och treva försiktigt efter låset. Prästen öppnade dörren, och in trädde en lång, böjd man, mager och med vitt hår. Prästen såg länge på honom, innan han kände igen honom; det var Thord.

»Kommer du så sent?» sade prästen och stod stilla framför honom. — »Åh ja, jag kommer sent». sade Thord och satte sig ned, prästen satte sig också, som om han väntade; det var länge tyst. Då sade Thord: »Jag har någonting med mig, som jag gärna ville ge åt de fattiga; det skulle bli liksom ett legat efter min son och bära min sons namn.» — Han reste sig, lade pengar på bordet och satte sig åter. Prästen räknade upp dem. »Det var mycket pengar», sade han. — »Det är hälften av min gård; jag sålde den i dag.» — Prästen satt länge tyst; slutligen frågade han, men milt: »Vad ämnar du nu [ 148 ]ta dig för, Thord?» — »Någonting bättre.» — De sutto en stund; Thord med ögonen på golvet, prästen med ögonen på honom. Då sade prästen dämpat och långsamt: »Nu tänker jag, att sonen din har äntligen blivit dig till välsignelse.» —»Ja, nu tror jag det också själv», sade Thord; han såg upp, och två tårar runno tunga ned över hans ansikte.