Filip von Schantz

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 33 ]

Nya teaterns i Helsingfors förste kapellmästare.

Den unga generationen vet kanske om Filip von Schantz ej mycket mer än, att han komponerat studentsången: „Vi äro andens fria folk.“

Hvem var han?

En kompositör, hvilken som ung student, efter ett pojkaktigt tilltag, började sin bana med en munter polska, sjungen i karcern, och som slutade med att komponera en sorgmarsch öfver universitetets höge kansler, Rysslands unge thronföljare, vid hvilken marsch’s högtidliga toner hans eget stoft några månader senare, efter blott 30 vårars jordelif, fördes till grafven; — en kompositör, hvilken djerf som få vid 23 års ålder och efter korta studier fattade kapellmästarens taktpinne och gaf en konsert med idel egna kompositioner; en musiker, hvilken med ett språng höjde sig opp i publikens gunst och som derefter stormande förde sin lilla armé segrande genom trenne länder, tills hans Waterloo dag var inne, [ 34 ]och han, bruten i många afseenden, måste draga sig bort från den larmande verlden och i några dystra, sorgfulla toner taga afsked af lifvet, lemnande efter sig ett förbleknande minne. Hvem har väl tid att minnas en artist, som gått bort i sina halfva dagar?

Filip Johan von Schantz föddes den 17 Januari 1835 i Ulfsby och tillhörde, som namnet säger oss, en af våra bildade familjer. I Björneborg gick han i skola och gjorde sina första pojkstreck. Dem fortsatte han ännu i Helsingfors, der han blifvit student vid 18 års ålder och studerade juridik, tills han en vacker dag blef satt i karcer och derefter relegerad.

Det var som sagdt i karcern han komponerade sin första polska. Om han ärft sitt lifliga tycke för musik, är mig obekant, men med sin „karcer-polska“ och kanske med många, då ännu blott drömda melodier i hågen gaf han studierna på båten och for till Sverige för att studera musik.

Der dröjde han vintern 1856—1857, gaf ut ett häfte finska melodier och några sjelfständiga sångkompositioner och visste för öfrigt föga, huru framtiden skulle gestalta sig för honom, ty han var rik på framtidsdrömmar, men ej på guld.

Under tiden tog man sig för i Helsingfors att uppbygga ett ståtligt teaterhus till ett framtida hem, såsom man då fosterländskt trodde, för en inhemsk scen i detta land. Denna plan skulle binda hufvudstaden vid hela landet medels scenens och musikens milda, men oupplösliga band. Scenen måste väl till en början — så tänkte man sig då saken — rekryteras nästan uteslutande från Sverige, men ingenting hindrade, att orkestern [ 35 ]så godt som i dess helhet samt redan de första åren skulle utgöras af inhemske män, som småningom utginge till landsorten för att verka för musikens förädlande konst i vårt kulna land.

Intet folk har förnedrat sig och ådragit sig verldens hån genom att tänka högt och kraftigt om sig sjelft. De svaga, halfva tankarne, det är de, som förråda en nation och en god sak.

Den tiden tänkte man högt om teaterns uppgift. Man utsände flera unga musikaliska ynglingar till Leipzig att studera musik, och man hade djerfheten att till deras kapellmästare i en nära framtid utse den musikens konst hängifne, ännu blott föga underbygde och alldeles opröfvade, relegerade studenten Filip von Schantz.

I förkänsla af sina krafter tvekade han ej att antaga anbudet och sattes i tillfälle att ännu ett par tre år förbereda sig till sitt kall.

I Leipzig studerade han harmonilära, spelade viol, så godt han kunde medhinna samt komponerade i Tharands vackra skogsbygd för brinkära lifvet.

Han var nu några och tjugu år, och vid den åldern pröfvar man ej så noga sin andes skapelser. Dessa förstfödslingar äro en alla kära. De måste få gå ut i verlden: von Schantz reste hem och vågade hösten 1851 det djerfva försöket att i universitetets solennitetssal i Helsingfors ge en konsert, hvars program upptog idel kompositioner af honom sjelf: en Kullervo ouvertyr, ett enligt musikkännares dom ännu omoget, svagt arbete; vidare den friska studentmarschen: „Vi äro andens fria folk“ med ord af Z. Topelius, några andra qvartetter för mansröster samt en till Topelii dikt „Ynglingens [ 36 ]drömmar“ komponerad, melodiös kantat med körer, qvartetter och melodramatisk musik.

Försöket slog an, som allt hvad von Schantz företog sig, och då Nya teatern den 28 November 1860 invigdes, trädde han i spetsen för dess orkester som en man, till hvilken allmänheten satte en glad tillit.

Då Filip von Schantz kraftiga gestalt uppenbarade sig på kapellmästareplatsen i spetsen för sin orkester, kände man från första stunden, att, huru det än skulle gå den qvällen, det skulle gå raskt till seger eller nederlag. Han tog alla unga sinnen med storm och blef en gunstling hos allmänheten, hvarthelst han än kom.

Han hade tagit Nya teaterns orkester på entreprenad; kontraktet fordrade af honom blott 13 man, men generös af naturen och tänkande högt om musikens konst höjde han antalet genast till 16, snart derefter till 18 och 20 man, af hvilka han fordrade den strängaste disciplin. Och hvad han fordrade, det var han karl att erhålla.

Så spelade hans orkester två år i Helsingfors, vid teater-representationer, konserter och vid de mycket omtyckta så kallade marksoiréerna i Arkadia teatern. Inkomsterna betäckte knappast utgifterna, ty något af ekonom fanns ej i dirigentens natur. Han ledde orkestern oftast vackert och bra, stundom dock slarfvigt, men alltid raskt. Det skulle gå, det skulle storma fram. Han hade väl studerat den betänksamma juridiken, men var väl minst af alla kallad att bli en slätrakad vicehäradshöfding. Han var af annat virke.

Då kontraktet i slutet af April 1862 skulle förnyas, råkade direktionen, ehuru hon försökte behandla den manhaftige, men ömtålige dirigenten ytterst [ 37 ]undfallande, göra några anmärkningar om hans polkor och valser under mellanakterna af hjertrörande dramer. Det var nog.

Filip von Schantz var hänsynslös, ty hans ställning i Helsingfors öfverensstämde ej med hans lynne. Han fordrade trotsig som alltid annat kontrakt efter sitt sinne inom utgången af ett dygn.

Nå väl! Hvad betydde det, att den i grunden obetydliga frågan om dirigentens ömtålighet utspann sig till en polemik, som i bredd och längd egde likhet med Storkyro åker och Limingo äng. Förr eller senare skulle han göra sig fri för att på vikingasätt söka nytt fält för sin verksamhet. Verlden var ej för vid för ett lynne som hans.

I grunden torde hans beslut att lemna Nya teatern åt sitt öde i musikaliskt hänseende böra anses som ett icke alldeles orättvist straff åt den tanklösa, men i grunden ädla entusiasm, som skapat orkestern, och man kan ej annat än glädja sig öfver, att hans något brutala beteende befriade hans finska orkester-medlemmar från ett tungt släp i idealismens tjenst. Formelt hade von Schantz dock orätt, det torde ej kunna nekas, men allmänheten gaf sin förklarade gunstling i allo rätt.


*


Sedan hans beslut var oryggeligt fattadt att lemna sin dirigentplats i Helsingfors, styrde han oförvägen med spillrorna af sin orkester — sex à sju unga finnar skulle jag tro — öfver till Stockholm, kompletterade der sin musikaliska skara och ryckte in i den sedermera mycket bekanta Bernsska salongen, der von Schantz med [ 38 ]sin så kallade „finska orkester“ började den snart oöfverskådliga raden af dagliga folkkonserter, hvilka bibehållit sitt anseende i oafbruten följd ända till den dag, som är.

Det var friskhet och yrande lif, det var värma och trotsig kraft i de toner, som välde fram under hans ledning. Ett stycke i synnerhet på hans program väckte entusiasm hos den stockholmska publiken. Han hade nämligen för sin orkester arrangerat „Björneborgska marschen“ i det bataljskick, hvari vi allt sedan dess känna densamma. Detta krigiska tonstycke var enkom för honom, den unge björneborgaren. Man kände ej igen den gamla marschen, som dittills spelats nästan i ceremonitakt. Till Finland flögo sägner om det Schantzska arrangemangets elektricerande verkan. Man talade om, att han utmålade stridens buller genom att låta bräcka verkliga plankor med dånande brak. Så omusikalisk var ej von Schantz, men nog lät han orkesterns pukor och trummor lägga ut med fröjd all deras styrka för att göra de finska krigarenas stormmarsch så illusorisk som möjligt

F. von Schantz var redan då gift — sedan 1860 med sin kusin Charlotta Eufrosyne von Fieandt; den unge kapellmästaren i det glada Stockholm slog sig ej ut med de inkomster, han hade, och måste slutligen med sin orkester draga sig först ned till Göteborg och sedan till Köpenhamn, uppmuntrad af bifall på hvardera stället. Hans kredit tog dock slut i den danska hufvudstaden, hans sinneslugn var stördt, han uppträdde despotiskt och brutalt mot sina musiker sedan en tid bortåt och dessa sörjde väl knappast då mera öfver orkesterns slutliga upplösning. [ 39 ]

Sjuklig och bruten, så mycket han kunde det blifva, återvände han sommaren 1864 till Helsingfors och egnade sig åt musikalisk komposition under sitt sista lefnadsår. Så danade han sångspelet „Ainamo“, komponerade musiken till „Ålandstärnans sång“ af F. Cygnæus samt sorgmarschen vid universitetets åminnelsefest öfver den unge thronföljaren Alexander Nikolajevitsch, alla med konstnärliga ansatser och förtjenta att ej alldeles försänkas i glömskans sköte.

Kort derpå gjorde en häftig tyfus-sjukdom slut på den rikt begåfvade mannens lif den 24 Juli 1865. Han ligger begrafven på Helsingfors äldre lutherska begrafningsplats, något i nordvest från jordfästningskapellet.

*

Vi fordra nu mera af en kompositör, hvilken gör anspråk på namnet konstnär, vida mera djupgående musikaliska insigter och större mogenhet i att låta sin själ i toner tala till allmänheten än det mått häraf, som förefanns hos Filip von Schantz. Men han sökte och fann dock källan till sina kompositioner i det, som ännu gör en nordisk konstnär bemärkt, i sitt eget folks musikaliska genius.

Om han också ej fylde det konstnärliga måttet för vår tid, var han dock en rask tiraljör i förpostkedjan af den skara högt begåfvade musiker, som nu hedra vårt land.

Filip von Schantz var en man, som om han sett dagen tvåhundra år tidigare skulle hafva kunnat sitta stolt till häst i spetsen för det finska rytteriets musikkår under det trettioåriga krigets dagar eller hade han [ 40 ]stormat fram jemte Stålhandskes öfriga finska ryttare. Måhända då hans trotsiga personlighet och hans bragder blifvit besjungna af någon bland våra skalder, hvilka med lager omflätat minnet af en Erik Slange, en „löjtnant Zidén“. Det låg stormmarsch-takt i denna eldiga, kraftiga barm, som bröt sig sjelf i spillror i de hvardagsförhållanden, i hvilka han dvaldes, hellre än att förmå sig att gå stilla och ostraffeligen fram längs lifvets allfarväg. Och träder hans bild än för vår syn i belysning af oroligt flammande facklor, säga äfven dessas sken åt oss, att Filip von Schantz efter sin kraft gladt offrade det bästa i sin själ åt „ljusets makt“.

E. N.