Fjärran från vimlets yra/Kapitel 17
| ← Sextonde kapitlet |
|
Adertonde kapitlet → |
SJUTTONDE KAPITLET
I Kornhallen
På lördagen var Boldwood i Casterbridge Kornhall som vanligt, då hans drömmars fridstörerska inträdde och blev synlig för honom. Adam hade vaknat ur sin slummer, och si! där stod Eva. Farmaren fattade mod och betraktade henne verkligen för första gången.
Materiella orsaker och de själsliga verkningar de frambringa kunna icke uträknas genom enkla proportionsregler. Resultatet av en placering av andligt kapital är stundom lika häpnadsväckande stort, som det placerade beloppet i sig självt är löjligt litet. När kvinnor äro på okynnigt humör, sviker deras vanliga intuition i detta avseende, antingen på grund av sorglöshet eller av en medfödd brist, och underrättar dem inte härom. Följaktligen var det Bathsebas öde att i denna dag erfara en stor häpnad.
Boldwood betraktade henne — inte knipslugt, kritiskt eller med hemligt förstånd, utan helt enkelt med ett stirrande, såsom skördemannen betraktar ett förbifarande järnvägståg — såsom någonting för hans värld främmande, som han blott till hälften begriper. För Boldwood hade kvinnor hittills utgjort avlägsna fenomen snarare än nödvändiga ledsagarinnor — kometer av så oberäkneligt utseende, rörelse och bestånd, att han inte ansett det höra honom till att söka utforska om deras banor vore lika matematiskt lagbundna och oföränderliga som hans egen, eller helt och hållet nyckfulla och irrande, såsom det föreföll den ytlige betraktaren.
Han såg hennes svarta hår, hennes korrekt tecknade anletsdrag och profil, och rundningen av hennes haka och strupe. Sedan såg han från sidan hennes ögonlock, ögon och ögonhår, samt formen av hennes öra. Därpå lade han märke till hennes gestalt, hennes kjol och själva sulorna på hennes skor.
Boldwood tyckte att hon var vacker; men han undrade om han hade rätt i denna åsikt, ty det tycktes omöjligt att denna dikt av kött och blod — om den verkligen var så fager som han tyckte den vara — kunde hava vandrat länge omkring på jorden utan att vålla en oro och lycksalighet bland alla män och framkallat större nyfikenhet än Bathseba hade gjort, ehuru detta inte var så litet. Såvitt han kunde fatta, skulle varken natur eller konst hava kunnat förhöja denna skönhet, den enda fulländade bland så många ofullkomliga. Hans hjärta började bäva inom honom. Det bör ihågkommas att Boldwood, ehuru fyrtio år gammal, ännu aldrig hade betraktat en kvinna med hela uppmärksamheten och kraften av sin blick; de hade träffat hans sinnen under alltför trubbiga infallsvinklar.
Var hon verkligen vacker? Han kände sig inte ens nu förvissad om att hans åsikt var den riktiga. Han frågade i förbifarten en granne: »Tycker folk att fröken Everdene är vacker?»
»Åh ja visst; man lade rätt mycket märke till henne när hon kom hit första gången, det minns ni väl. En verkligen riktigt vacker flicka.»
En man är aldrig så lättrogen som då han får höra ett fördelaktigt omdöme om den kvinnas skönhet, i vilken han är halvt eller helt betagen; redan ett barns omdöme i den saken gäller som ett utlåtande av en medlem av Kongl. Konstakademien. Nu var Boldwood övertygad.
Och denna härliga kvinna hade verkligen sagt till honom: »Tag mig!» Varför hade hon burit sig så sällsamt åt? Boldwoods blindhet för skillnaden mellan att inlåta sig på ett infall, som omständigheterna medfört, och att förorsaka något som de ej medföra, gick blott alltför väl ihop med Bathsebas brist på aningsförmåga för de stora verkningar som små orsaker ibland kunna ha. I denna stund avhandlade hon affärer med en sprättig ung farmare, och adderade ihop räkningar med honom så likgiltigt som om hans ansikte utgjort sidorna i en kontobok. Det var alldeles tydligt att en sådan natur som hans inte hade någon lockelse för en kvinna av Bathsebas smak. Men Boldwood rodnade ända till fingerspetsarna av gryende svartsjuka; han beträdde för första gången tröskeln till de olyckliga älskandes inferno. Hans första impuls var att gå och tränga sig in mellan dem. Det kunde han med lätthet göra, men blott under en förevändning — genom att be att få se ett prov på hennes utsäde. Boldwood avstod från denna tanke. Han kunde inte framställa denna anhållan, det hade varit att förnedra hennes fägring att bedja den köpa och sälja; det svor mot hans föreställning om henne.
Under hela denna tid hade Bathseba medvetandet att hon äntligen hade besegrat denna värdighetens ointagliga fästning. Hon visste att hans ögon följde henne överallt. Detta var en triumf; och om den hade vunnits på naturlig väg, skulle den hava varit så mycket ljuvligare på grund av det pikanta i dröjsmålet. Men den hade åstadkommits genom en missriktad oförbehållsamhet, och hon värderade den därefter — såsom en konstgjord blomma eller en frukt av vax.
Då hon var en kvinna med rätt sunt förstånd i alla ämnen där hennes hjärta inte var med i spelet, ångrade Bathseba uppriktigt att en nyck, vars upphov var att söka lika mycket hos Liddy som hos hennes själv, någonsin hade tillåtits att rubba lugnet hos en man som hon högaktade alldeles för mycket för att vilja uppsåtligen gyckla med honom.
Den dagen fattade hon nära nog det beslutet att genast då de nästa gång råkades bedja honom om ursäkt. Det värsta med den saken var att, om han trodde att hon gycklat med honom, skulle ursäkten endast föröka skymfen, då den inte kunde förefalla honom uppriktigt menad: och om han trodde att hon verkligen ville ha honom, skulle ursäkten ta sig ut som ett ytterligare vittnesbörd om hennes framfusighet.