Fjärran från vimlets yra/Kapitel 18

←  Sjuttonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Adertonde kapitlet

Nittonde kapitlet  →

ADERTONDE KAPITLET

Boldwoods betraktelser — Ånger

Boldwood innehade den egendom, som bar namnet Weatherbury Lillgård, och av alla, som denna avlägsna del av socknen kunde yvas över, var hans person den, som kom begreppet aristokrat närmast. Fina och inbitna stadsbor, som av någon händelse tvungos att dröja en hel dag i denna vrå av världen, kunde höra ljudet av lätta vagnshjul och därav föranledas till en önskan att få råka fint sällskap — en enslig lord, eller åtminstone en squire, och då var det bara herr Boldwood som for ut och åka. Bullret av vagnshjul ljöd ännu en gång och väckte åter deras förhoppningar: det var bara herr Boldwood, som for hem igen.

Hans hus stod ett stycke från landsvägen, och stallen — vilka för en lantgård äro en lika viktig del som eldstaden är för ett rum — lågo där bakom; deras lägre delar doldes av lagerbuskar. Innanför den blå dörren, vars övre hälft stod öppen, syntes för ögonblicket bakdelarna och svansarna av ett halvt dussin varma och belåtna hästar i sina spiltor; betraktade från detta håll, erbjödo de en anblick av omväxlande bruna och apelkastade rundningar, av samma välvning som moriska valvbågar, över vilkas mitt svansen hängde ned som ett svart streck. Över dessa, men osynliga för åskådarens öga då det tittade in från den ljusa yttervärlden, hördes hur besagda djurs munnar voro ivrigt sysselsatta med att underhålla ovannämnda värme och välmåga förmedelst stora kvantiteter av havre och hö.

Den rastlösa och skugglika skepnaden av ett föl vandrade omkring i en lösspilta vid änden av stallet, medan alla dessa storätares ständiga mumsande då och då fick en viss omväxling genom skrapandet av ett rep eller stampandet av en hov.

Vankande fram och åter bakom sina hästar sågs här farmare Boldwood själv. Detta ställe var hans klosterlika bostads allmoseutdelnings- och vandringsgalleri på samma gång: här plägade denne ensling, efter att hava skött om sina fyrfotade underlydandes behov, vandra och begrunda om kvällarna, tills månens strålar strömmade in genom de spindelvävstäckta fönstren, eller tills fullständigt mörker höljde scenen.

Hans rätvinkliga, lodräta gestalt avtecknade sig här tydligare än i kornbörsens sorlande skockning. Under hans tankfulla vandring träffade hans fot golvet på samma gång med klack och tå, och hans vackra rödletta ansikte lutade sig nedåt just tillräckligt för att hölja i dunkel hans tysta mun och hans välrundade ehuru något framskjutande och breda haka. Några tydliga, hårfina horisontala rynkor bildade det enda avbrottet i hans för övrigt jämna och stora pannas yta.

Faserna i Boldwoods liv voro vardagliga nog; men hans natur var ingen vardaglig natur. Denna stillhet, som frapperade en tillfällig betraktare mera än något annat drag av hans kynne och vanor, och som hade en så ytterlig likhet med dådlöshetens ro, var törhända den fullkomliga jämvikten av väldiga, varandra motsatta krafter — positiva och negativa — i utsökt sammanställning. Om jämvikten rubbades, var verkan ögonblicklig och ytterlig. Om en sinnesrörelse engång fick tillträde till hans inre, behärskade den honom helt och hållet; en känsla som ej överväldigade honom förblev fullkomligt dold. Den var i fullkomlig vila eller också stormande; långsam var den aldrig. Antingen träffade pilen honom på en livspunkt, eller alls inte.

Han hade inga lätta och tanklösa skiftningar i sin karaktär, vare sig för gott eller ont. Sträng i sin handlings konturer, mild i detaljerna, var han allvarlig i allt. Han såg inga lustiga sidor i livets dårskaper; ehuru han inte var någon särdeles trevlig sällskapsbroder för muntergökar och spefåglar, eller för dem som taga allt i livet såsom ett skämt, var han därför inte något olämpligt sällskap för allvarligt folk eller för dem som prövats av sorger. Han var en man som med allvar genomläste alla livets dramatiska försök; stundom var hans upppfattning därav förfelad ifall de utgjordes av komiska scener; men man kunde aldrig förebrå honom något lättsinne om de slutade tragiskt.

Bathseba kunde inte drömma om att den mörka och tysta gestalt, mot vilken hon hade kastat ett frö, skulle visa sig vara en drivbänk av tropisk intensitet. Hade hon känt Boldwoods kynne, skulle hennes självförebråelser hava varit fruktansvärda och fläcken på hennes hjärta outplånlig. Och hade hon anat vilken makt till gott eller ont hon i denna stund besatt över denne man, skulle hon ha bävat för ett sådant ansvar. Lyckligtvis för hennes närvarande, olyckligtvis för hennes framtida sinneslugn hade hennes aningar ännu inte röjt för henne vad Boldwood var. Ingen visste det för övrigt i grund; ty ehuru man av gamla, svagt synliga högvattensmärken i hans karaktär kunde draga sina slutsatser om hans förmåga av vilda sinnesrörelser, hade ingen någonsin sett honom vid de tillfällen då dessa märken inristades hos honom.

Farmare Boldwood gick fram till stalldörren och tittade ut över de jämna fälten. Bortom den första inhägnaden var en häck, och på andra sidan om denna en äng tillhörande Bathsebas gård.

Det var tidigt på våren nu — den tid då fåren föras ut på bete— då de få äta ängarnas första späda grönska, innan man begynner skona den för höskörden. Vinden, som hade blåst från öster under flera veckor, hade kantrat om till söder, och vårens fullhet hade inträtt plötsligt — nästan oförberett. Det var den period av vårens tre månader, då man kunde tro att skogsjungfrurna vakna upp till vårens fröjder. Växtvärlden börjar röra på sig och svälla, saven stiger, tills i den tystaste gömma i ensliga trädgårdar och övergivna planteringar, där allt förefallit hjälplöst och stilla efter att ha legat i frostens träldomsbojor, det uppstår sprittningar, skälvningar, gemensamma ansträngningar och ett anspännande av alla krafter, i jämförelse varmed en bullersam stads alla lyftkranar och hissblock äro rent av dvärgartade försök.

Medan Boldwood blickade ut över de avlägsna ängarna, såg han där tre gestalter. Det var fröken Everdene, fårherden Oak och Cainy Ball.

Då Bathsebas gestalt strålade fram för farmarens blickar, lyste han upp såsom ett högt torn lyser upp uti månens sken. En mans lekamen är ett hölje eller en avbild av hans själ, allt eftersom han är förbehållsam eller rättfram, meddelsam eller självbehärskad. Boldwoods hållning förändrades och förlorade sin forna lidelsefrihet; och hans anlete röjde att han för första gången rörde sig utanför sina försvarslinjer, med en fruktansvärd känsla av blottställning. Detta är starka naturers vanliga erfarenhet då de älska.

Slutligen gjorde han slag i saken. Han ärnade gå dit bort och helt djärvt tilltala henne.

Hans hjärtas isolering under så många års förbehållsamhet, utan något utlopp för dess känslor, hade frambragt sin verkan. Det har ofta anmärkts att kärlekens orsaker till största delen äro subjektiva, och Boldwood var ett levande vittnesbörd angående sanningen av denna sats. Han hade ingen moder i livet, som hade kunnat mottaga hans hängivenhet, ingen syster åt vilken han hade kunnat ägna sin ömhet, inga lättsinniga förbindelser som kunde blivit ett utlopp för hans sinnlighet. Nu överväldigades han av en sammanfattning av alla tre — av en äkta, sann kärlek.

Han närmade sig ängens grind. Bortom den sorlade marken av rännilar och himlen genljöd av lärkornas sång; hjordarnas sakta bräkande blandade sig med båda. Matmor och herde voro båda inbegripna i sysselsättningen att lära ett lamm att »taga», vilket sker så ofta en tacka har förlorat sin egen avkomma; då ger man henne ett av en annan tackas två tvillinglamm i ersättning. Gabriel hade dragit skinnet av det döda lammet och höll nu på att binda det över det levande lammets: kropp, enligt vedertaget bruk, medan Bathseba öppnade på ett litet fyrkantigt stängsel i vilket tackan och det nya föremålet för dess omvårdnad skulle drivas in, för att bo där tillsammans tills de fattat tillgivenhet för varandra.

Bathseba såg upp sedan manövern fullbordats, och såg Boldwood invid grinden, där han överskyggades av ett pilträd i full blom^[1]. Gabriel, för vilken hennes ansikte hade hela ett aprilväders strålande obeständighet, och som ständigt iakttog dess minsta skiftningar, skönjde genast inflytandet därå av någon främmande makt, i form av en tydligen självmedveten rodnad. Han vände sig även om och varseblev Boldwood.

Gabriel satte genast dessa tecken i förbindelse med det brev Boldwood hade visat honom, och fattade sina misstankar angående något kokett tilltag, som hon påbegynt förmedelst detta brev och sedan fortsatt — med vilka medel visste han inte.

Farmare Boldwood hade varsnat den pantomim som röjde att de hade märkt hans närhet, och denna förnimmelse verkade liksom ett alltför starkt ljussken som kastats över hans nya känsla. Han befann sig ännu på landsvägen, och genom att gå vidare hoppades han undgå att någondera kunde misstänka att han ursprungligen hade ämnat beträda ängen. Han gick förbi med en ytterlig och överväldigande känsla av oförfarenhet, blyghet och tvivelsmål. Törhända röjde hennes sätt att hon önskade råka honom — törhända icke — han förstod sig inte på fruntimmer. Denna erotiska filosofis kabbala tycktes bestå av de mest subtila betydelser uttryckta på det mest missledande sätt. Varje vändning, blick, ord eller tonfall innehöll ett mysterium helt och hållet skilt från den mening de i första ögonblicket kunde tyckas innebära, och ingen av dessa hemligheter hade begrundats av honom förrän nu.

Vad Bathseba angår, så narrades hon ingalunda till den tro att farmare Boldwood hade vandrat vidare på grund av affärsskäl eller av sysslolöshet. Hon överblickade bevismaterialet i målet och drog därav den slutsats, att hon själv bar ansvaret för Boldwoods uppträdande där. Det oroade henne djupt att se vilken härjande brand hennes lilla villeld tycktes hava antänt. Bathseba sysslade visst inte med giftermålsspekulationer och var heller inte den som medvetet lekte med männens hjärtan; en moralpredikant, som fått studera en verklig kokett sedan han först iakttagit Bathseba, skulle ha häpnat över att denna var så olik den andra, ehuru hon till den grad tog sig ut såsom man vanligen föreställer sig en kokett.

Hon beslöt att aldrig mer med blick eller åthävor rubba lugnet i denne mans levnads ström. Men beslutet att undvika ett ont fattas sällan förrän det onda är så långt hunnet att det har blivit omöjligt att undvika.

1. Enligt engelska folkföreställningar ett dåligt tecken för hans frieri: »att bära pilkvisten» betyder i flera trakter av England detsamma som hos oss »att få korgen». Ö. a.