Forn-Swenskans och Forn-Norskans Språkbyggnad/Inledning
| ← Rättelser och Tillägg |
|
Ljudlära → |
Inledning.
De nordiska språken bilda en egen stam af den stora Germaniska språkklassen. Denna delar sig i twänne hufwudstammar: 1) Tyskan, eller södra Germaniskan; 2) Nordiskan, eller norra Germaniskan. Tyska stammen delar sig i trenne hufwudgrenar: a) Gotiskan, b) öfra Tyskan, c) nedra Tyskan, af hwilka Gotiskan nu mer är utdöd med alla sina munarter; öfra Tyskan är moder till nuwarande hög-Tyska skriftspråket; nedra Tyskan till gamla Saxiskan, Anglosaxiskan, Frisiskan, nuwarande Engelskan och Holländskan.
Nordiskan infördes genom nordiska folkstammen på Skandinaviska halfön och öarna. Wåra förfäder äro, som det synes, komna i twå stora afdelningar från nuwarande norra Ryssland till Skandinavien. Södra, eller östra, afdelningen lär wara kommen öfwer Ålandshafwet till det då för det mesta obebodda, skogbewuxna Swealand, hwilket densamma uppodlade och coloniserade, spridande sig derifrån till landen i söder för de stora sjöarna och skogarna, förjagande de här boende Goter, hwilka måste rymma öfwer hafwet och sedermera spelade en wigtig roll i folkwandringens historia. Äfwen lära flera bland de nordiska inwandrarne af denna afdelning redan från början kommit sjöledes till de nuwarande Danska länderna, der Goter, Juter och Angler likaså fördrefwos eller blefwo underkufwade. Norra, eller westra, afdelningen lär hafwa gått öfwer Lappmarkerna och längs Ishafwets kuster till Hálogaland (nu Helgeland) i Norrige och derifrån spridt sig widare åt söder längs fjordarna och in i landet, tills de wid Götaälfwen mötte inwandrarne af östra afdelningen. Några få af westra delen lära ock hafwa hunnit sjöledes till Danmark. — Alla dessa afdelningar talade ursprungligen samma språk, och språken i Skandinaviska länderna skiljdes aldrig så mycket från hwarandra som i Tyskland; äfwen nu för tiden kunna Skandinaverna i allmänhet förstå hwarandras språk utan swårighet, och i äldre tider woro de än mer lika inbördes. Likwäl hafwa östra och norra afdelningens äldre munarter så bestämda, regelrätta och charakteristiska afwikelser på ömse sidor, att de ganska wisst ej kunna sägas utgöra ett; de bilda twå hufwudmunarter: Forn-Swenskan (svænska, ell. sœnska, gautska, ell. gotska) och Forn-Norskan (norrœna). Forn-Swenskan talades af östra afdelningens folk, näml. Svèar eller Svíar, och Gautar, eller Gøtar; likaså af Danerna (Danir), eller inwånarne af Danmark, dock af dessa med några få modificationer, som röja en inwerkan af westra afdelningens talesätt. Forn-Norskan talades af Norriges inwånare, Norrmännen (Norðmenn, norrœnir menn), och i de länder, hwilka sedermera af Norrmännen coloniserades, näml. Orknöarna, Hetland, Färöarna, Island och Grönland. — Såsom gemensamt namn för alla nordiska munarterna nyttjades i medeltiden, förnämligast af utländningar, benämningen dansk tunga (dönsk tunga, lingva dacisca eller danica).
Äldsta Forn-Swenskan kännes blott genom inskrifter på runstenar. Af werkliga Forn-Swenska böcker finnes ingen äldre än från början af 13:de seklet, då språket redan börjat att förlora den stränga grammatiska precisionen; imellertid är så mycket qwar, att utan swårighet det normala kan utredas och bringas i system. Äldsta Forn-Norskan kan uppwisa endast få run-inskrifter, men har deremot en ofantlig bok-literatur, som så att säga utgör hufwudmassan af de Forn-Skandinaviska språklemningarna och snart sagdt exclusivt warit fältet för språkforskarnes studium. Denna literatur nådde i 12:hundratalet sin största klassicitet, på 1300:talet sin största utsträckning. På 1400:talet började språket i hufwudlandet Norrige bland de högre klasserna att urarta och moderniseras, och det förlorade då i allmänhet de strängare grammatiska formerna. Efter föreningen med Danmark infördes i Norrige det Danska skriftspråket, och Forn-Norskan höll sig i sjelfwa Norrige endast qwar bland allmogen i fjelltrakterna, der hon ännu talas, men med stympade grammatiska former. På Island deremot har hela grammatiska byggnaden orubbad bibehållit sig till wåra tider, och språket lefwer der ännu, utan andra modificationer än uttalets i allmänhet och vocalsystemets i synnerhet. Östra afdelningens munart började tidigt att moderniseras i Danmark, der redan på 1100:talet, och må hända förr, de skarpare formerna äro utslipade, och början gjord till nyare Danskan. I Swerige börjar moderniseringen wid pass på 1300:talet, men inskränker sig i ett par sekler hufwudsakligen endast till utplånande af några få slutconsonanter, såsom r i ändelsen ar, och till förblandande af några få former, såsom þøm och þá (§. 69), samt till försämrande af orthographien, der bland annat þ ombyttes till th. Först omkring 1500:talet kan nyare Swenskan sägas taga sin början.
De punkter, i hwilka Forn-Swenskan och Forn-Norskan woro skiljaktiga, behöfwa, såsom noga utredda i efterföljande Språklära, icke här förut i detail uppgifwas. Hufwudsakliga afwikelsen är bruket af diphthonger i Forn-Norskan och deras substituerande genom egna långa vocaler i Forn-Swenskan. I denna enda punkt afwiker Forn-Swenskan något mer från gemensamma urspråket, än Forn-Norskan; eljest står Forn-Swenskan i sina ljudförhållanden urspråket närmare än Forn-Norskan. Man kunde säga, att den förra mest har consonantsystemet, den sednare mest vocalsystemet af ur-Nordiskan. — Tiden, när denna delning af munarterna började, kan af brist på äldre språkmonumenter icke bestämmas; men troligtwis har redan wid Skandinaviska ländernas första colonisering orsaken till den inbördes olikheten legat i hwardera afdelningens uttals-sätt; östra afdelningen måste t. ex. hafwa prononcerat diphthongerna mer hopknipet; norra afdelningen mer öppet; östra afdelningen consonanterna mer distinct; norra afdelningen mer swagt. Härtill kommer, att Latinska skrift-tecken och det dermed följande orthographiska systemet ej från samma omedelbara håll inkommit till båda afdelningarna. Norrige fick Christendomen och Latinska skrift-tecken endast från Anglosaxerna i England; Danmark, och till en del Swerige, hufwudsakligen från Tyskland.
Benämningen Svænska, Svèa mál eller Gøtska träffas ytterst sällan i Forn-Swenska skrifter, hwilka merändels endast nyttja uttrykket várt mál, vár tunga. Benämningen norrœna nyttjas deremot mycket ofta i Forn-Norska skrifter, antingen de äro författade på Island eller i Norge, och måste owillkorligen öfwersättas «Norsk» eller «Forn-Norsk», icke «Nordisk». Endast i nyare tider hafwa Isländningarne börjat kalla sitt språk íslenzka.