Från Aftonbladet till Röda Rummet/II. Naturalismen
| ← I. Efterromantik |
|
Innehållsförteckning → |
II.
Ty under tiden hade en stor och ny kulturriktning uppväxt
i Europa.
Denna gången var det från naturvetenskaperna, som rörelsen utgick. Redan sedan midten af sjuttonhundratalet hade i vetenskapliga kretsar mycket talats och skrifvits om transformismen, eller försöket att förklara organismernas uppkomst på ett naturligt och vetenskapligt sätt. Det var denna teori, som nu återkom, fördjupad och berikad. Geologien hade i början af århundradet nått fram till en samlad uppfattning af jordens historia, i det att Lyell (1833) mellan de olika formationerna och deras djurformer trodde sig spåra ett sammanhang från de lägsta till de högsta djurformerna. Omkring 1830 rasade striden mellan Geoffroy Saint-Hilaire och Cuvier angående uppfattningen af släkt- och artbegreppets förhållande till hvarandra inom biologien. Redan vid denna tid se vi ett naturvetenskapligt uppfattningssätt af människan intränga i skönlitteraturen genom Balzac och Sainte-Beuve.
År 1859 utkom så Charles Darwins arbete om arternas ursprung, väl den betydelsefullaste tilldragelse under hela detta i öfrigt så märkliga sekel. Ty det var epokgörande tankar, som framburos i denna skrift. För första gången i mänsklighetens historia gjordes där ett försök att från en rent vetenskaplig synpunkt förklara organismernas uppkomst och utveckling, om hvilka man dittills haft uteslutande mytologiska föreställningar. Darwins teori kan i betydelse endast jämföras med Kopernikus' och Newtons upptäckter angående himlakropparnes mekanism och rörelser. Den öppnar samma oändliga perspektiv för utforskandet af den organiska världen, som de senare visat sig hafva för bestämmandet af himlakropparnas natur och de lagar, hvilka de äro underkastade. Och år 1862 framlade Spencer i inledningen till sitt system — First Principles — en allmän teori om utvecklingens begrepp, hvilket just var det centrala i Darwins teori; under det följande decenniet bröt sig dessa nya åsikter långsamt väg genom motståndarnas argumenter, och steg för steg eröfrade utvecklingstanken vetenskap efter vetenskap, öfverallt befruktande, förnyande och omgestaltande.
Detta nya naturvetenskapliga betraktelsesätt dröjde icke att äfven intränga på litteraturens område. Från 1848 fram till sextiotalet förberedes småningom ett nytt ideal i franska litteraturen. Taine, arftagaren af Balzacs, Stendhals och Sainte-Beuves samlade psykologiska erfarenhet, sökte tillämpa de naturvetenskapliga metoderna på kritiken och litteraturhistorien. Flaubert, Goncourtarne och längre fram Daudet och Zola drefvo på olika sätt i Balzacs spår verklighetsskildringen ännu ett steg längre än mästaren.
Det var med andra ord naturalismen i vetenskap, konst och litteratur, som nu, än på det ena området än på det andra, dök upp och sökte göra sig gällande. Här stå vi inför den stora och afgörande brytningen i seklets kultur, mot hvilken de föregående striderna mellan romantik och en dunkelt anad realism endast utgöra lätta förpostfäktningar. Man tror i allmänhet, att denna naturalism i närvarande ögonblick är död för alltid. Men det är föga sannolikt. Åttiotalets naturalism är visserligen slutad och aflöst af en hvilotid, men det var endast riktningens förtrupper. Lika otroligt, som det är, att dessa naturvetenskaper, af hvilka många knappast hafva en hundraårig tillvaro, sedan de nådde fram till sina grundläggande principer, plötsligen skulle afstanna i sin knappast påbörjade utveckling, lika otroligt är det, att den litterära naturalismen är förbi. Den darwinska teorien skall säkerligen mångfaldiga gånger genomkriticeras och fördjupas, och dess ännu jämförelsevis abstrakta hufvudbegrepp, ärftlighet och anpassning, genom nya studier specialiseras och berikas till en grad, om hvilken vi ännu knappast kunna göra oss en föreställning, innan den kan anses hafva sagt sitt sista ord. Icke heller är det troligt, att den moderna psykologien eller samhällsvetenskapen hafva nått slutpunkten för sina undersökningar. Men därmed är också gifvet, att dessa nya uppfattningssätt alltjämt skola inverka på och bestämma litteraturen. Ännu hafva vi endast sett tvenne generationer sysselsatta med dessa nya problem, men naturalismen skall säkerligen liksom alla de stora litterära rörelserna i Europa, renässansen, pseudoklassisiteten, behöfva ett till två århundraden för att helt utveckla sitt tankeinnehåll. Vi hafva således ännu endast sett början af denna rörelse, om hvilken i själfva verket Geijer profeterade, då han i ofvan anförda bref[1] yttrade: »Gif fan både i att antikisera och romantisera. Det är förbi med beggedera. Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska element. Det är den äldsta poetiska källan … Äfven poesien måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna till observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Ty just i dessa ord har han träffat en af naturalismens egendomliga sidor, den afgjorda brytningen med både antikens och romantikens ästetik, dess bemödande att förutsättningslöst fördjupa sig i naturen och på olika sätt återgifva densamma. Utmärkande för denna riktning i dess redan tillryggalagda stadium är, att den kastade åt sidan den förut härskande teologiska människouppfattningen och helt sökte förklara människan från naturvetenskaplig synpunkt, hvarvid det psykologiska betraktelsesättet tillsvidare kom att undanskjuta det etiska och sociala. Taine eller Zola sökte betrakta människan och beskrifva henne med samma intresselöshet som biologen betraktar en växt eller ett djur.
I detta betraktelsesätt låg således något ytterst afvikande från den vanliga, härskande uppfattningen, och hela riktningen fick också från sin början en starkt oppositionell karaktär samt utvecklade sig till radikalism icke minst i religiöst afseende.
Men ännu hade knappast det gemensamma i dessa olika rörelser gått upp för allmänheten. De flesta af dessa vetenskapsmän och författare hade ännu icke fått ögonen öppna för hvarandras verksamhet. De hade ännu icke trängt igenom; deras åsikter bekämpades och de utgjorde öfverallt oppositionen.
Då var det som stora och oväntade politiska händelser tilldrogo sig på olika ställen i Europa och förändrade den lyckliga och belåtna stämning, som härskat under femtio- och sextiotalen, till djupt missnöje. Tyskland kämpade för sin enhet och nyvunna maktställning. Genom kriget 1870—1871 besegrades Frankrike, och alla de missförhållanden, som utmärkt den Napoleonska regimen, blottades obarmhärtigt. De framsynte insågo, att landet ännu en gång måste reorganiseras och förnyas. Under dessa förhållanden var det, som folket fann sina tankar och känslor uttalade i naturalismens satiriska och pessimistiska samhällsskildringar. Den uttormades nu till ett helt program och under det följande decenniet behärskade Zola och hans efterföljare med sina tunga, allvarsdjupa och moraliska arbeten hela litteraturen.
Men äfven här uppe i Skandinavien fanns ett land, som några år tidigare varit utsatt för samma öde som Frankrike. Det var Danmark. Det hade legat där, försänkt i sina romantiska drömmerier om gammal fornnordisk hjältekraft och utan kunskap om de moderna gevären trott sig nog så mäktigt, då fienden kom öfver det och väckte det omildt till verkligheten. Kriget 1864 gjorde i Danmark slut på romantiken, och äfven där följde nu en pessimistisk och samhällskritisk litteratur.
Det är icke svårt att spåra det direkta sambandet mellan kriget och den följande diktningen. En af de män, på hvilka Danmarks olycksöde gjorde det djupaste intrycket, var Henrik Ibsen. Han hade tidigare skrifvit en rad af stolta dramer i den historiskt romantiska stilen. Men nu visar sig det första omslaget i hans diktning. Ifrig skandinav och medveten om, i hvilken skuld han stod till Danmark för hela sin bildning, greps han nu af djupt förakt för sina landsmän, hvilka icke kommit brödrafolket till hjälp. Att våldet och makten på sådant sätt kunde besegra rätten, förmörkade hela hans lifssyn. I hans följande dramer kom allt detta missnöje med människorna och samhällsförhållandena till utbrott. Så i hans första nutidskomedi, Kjerlighedens komedie, så i Brand, med dess angrepp på staten och statskyrkan, så i Peer Gynt, i hvilket drama han riktar ett dråpslag mot romantiken öfverhufvud.
Den man, som emellertid gaf hela rörelsen dess målmedvetna karaktär, var Georg Brandes. Redan under sextiotalets första år hade han väckt uppmärksamhet genom sina fina litteraturkritiker i Fædrelandet. I striden om trons och vetenskapens förhållande till hvarandra (Striden om Tro og Viden, en direkt utstrålning af Kierkegaards uppträdande några år tidigare) intog han redan sin skarpt afvisande hållning mot all uppenbarad religion och häfdade vetenskapens absoluta rätt att söka sanningen utan kyrkans förmynderskap. 1869 disputerade han för doktorsgraden på en tes öfver Taine, och under sjuttiotalets första år höll han dessa berömda föreläsningar, genom hvilka naturalismen bragtes till genombrott i Danmark och Norge. Några år senare antog Ibsens skaldskap ett ännu mera radikalt skaplynne (från och med Samfundets Stötter) och Björnstjerne Björnson, hvilken börjat såsom anhängare af Uppenbarelseläran och romantiken, slog snart om liksom Jonas Lie m. fl. Det var således icke endast de yngre utan äfven åtskilliga af den äldre generationen, som rycktes med af det starka strömdraget.
Vi hafva i det föregående sett, huru mer än en företeelse i Sverige förebådat denna naturalism, hvilken nu fullrustad stod utanför rikets portar, färdig att spränga öfver vindbryggan. Almqvist hade uttalat liknande tankar. Fru Carlén i åtskilliga af sina bästa arbeten såväl som Sturzen- Becker hade ofta närmat sig till denna ståndpunkt. I religiöst afseende hade Viktor Rydbergs uppträdande förberedt en ännu radikalare ställning gentemot statskyrkan. Åtskilliga af de nya arbetena — Buckles Civilisationens historia, Darwins skrifter m. fl. — hade också öfversatts och på sitt sätt förberedt sinnena. Man hade en viss känsla af, att liberalismen nu var utblommad, och brann af längtan efter något nytt. Representationsreformens genomförande hade satt sinnena i spänning, och nya samhällsklasser voro under dessa gynnsamma ekonomiska år i stark uppmarsch.
Likväl var det framför allt rörelsen bland brödrafolken och Georg Brandes' uppträdande, som i Sverige framkallade en återverkan.
Det är intressant att jämföra huru den äldre generationen ställde sig till naturalismen i å ena sidan Danmark—Norge, å den andra i Sverige. En dylik jämförelse visar huru mycket djupare och omedelbarare hela den nya diktningen verkade i de båda förra länderna. Ibsen, hvilken debuterat redan 1848, var en af de första, som gled ut ur romantiken. Björnson, Lie, Schandorph m. fl. följde. I Sverige däremot visar sig ställningen annorlunda. Åfven där hälsades Georg Brandes' uppträdande först med sympati af åtskilliga bland de äldre, som Bergstedt, Viktor Rydberg och Snoilsky. Men det varade icke länge. Detta omslag beror säkerligen bland mycket annat därpå, att filosofien, den härskande Boströmianismen, var uteslutande spiritualistisk, någon erfarenhetsfilosofi hade ännu icke inträngt. Viktor Rydberg vände sig snart bort från naturalismen, hvars brutalitet och fullständiga religionslöshet icke kunde tilltala honom. Under sina sista år riktade han ständiga angrepp mot tidens materialism. Och Wirsén blef hela riktningens afgjordaste motståndare samt bekämpade den såsom kritiker under hela dess fortgång.
I själfva verket var det endast en utaf de män, som redan uppväxt i sextiotalets ästetiska atmosfär, som gjorde tigersprånget. Det var August Strindberg. Denne hade i slutet af sextiotalet debuterat med ett par för öfrigt obetydliga dramer närmast i stil med Schillers Die Räuber och nått upp på scenen med en liten bagatell, ett versdrama i den traditionella stilen, Thorvaldsen i Rom. I början af sjuttiotalet skref han emellertid Mäster Olof, i hvilken redan de nya andarna husera, och i hans skildringar från studentlifvet, Från Fjerdingen och Svartbäcken, har man förebudet till hans senare berättelsemanér. 1879 utkom därpå Röda rummet, en bitande satir öfver hela det dåvarande samhället och af en dittills osedd djärfhet i verklighetsskildringen; icke minst var det liberalismen med sitt nu utblommade och tomma frasförråd, som fick sitta emellan. Därmed bryter naturalismen igenom i Sverige, som efter hela den föregående långsamt sig utvecklande liberalismen tecknar sig som en enda samlad svallvåg, hvilken störtar in öfver landet och öfversvämmar detsamma för att lika hastigt draga sig tillbaka och försvinna, sedan den på alla punkter reagerat mot romantiken. Hela rörelsen försiggår på ungefär tio år: Det är åttiotalets litteratur i Sverige, i hvilken just den realism, som man så länge drömt om, uppenbarade sig, men på ett sätt, som icke motsvarade allas förväntningar.
Därmed är den epok, hvars hufvudlinjer jag i det
föregående sökt teckna, till ända. Om vi ännu en gång kasta
en blick tillbaka på denna tid, visar den sig i allo som en
öfvergångsperiod mellan tvenne skilda skeden. Själfva denna
dess karaktär af brytningstid inser man kanske bäst, när
man söker efter ett namn, som slående skulle kunna beteckna
dess innehåll. Det står knappast att finna, och jag har helt
enkelt nöjt mig med att såsom titel angifva rörelsens början
och slutpunkt. I politiken utmärkes denna tid af en serie
stridigheter mellan en ny samhällsklass, som efter freden och
under gynnsamma ekonomiska villkor begär sin plats vid
sidan om de öfriga stånden; och under denna strid
bortsopas de sista spåren af det gamla enväldet och äfven de
gamla stånden försvinna. Representationsreformens
genomförande betecknar just slutpunkten på denna strid.
Ingalunda är tiden heller, som man ofta hör sägas, endast en efterklang från de stora skaldernas dagar. Tvärtom försiggår ett än hastigare, än långsammare framåtskridande, en förskjutning från romantik och abstrakt skönhetsideal till realism. Det mest afgörande steget tages därvid af romanen, den nya diktart, som framväxer och hvilken står friast gentemot de härskande ästetiska teorierna.
I själfva verket råder på alla områden under hela denna period ett ständigt framåtskridande, om det ock stundom kan förefalla långsamt och obetydligt i jämförelse med de hastiga omhvälfningar, som under seklets lopp försiggått på kontinenten. Men man bör icke glömma de stora hinder, som nya andliga strömningar hafva att öfvervinna, när de närma sig Sveriges kuster. Och allt, hvad som därute framväxer organiskt ur samhällets förutvarande ståndpunkt, är icke alltid utan vidare lämpadt för de svenska förhållandena. Sverige, som är beläget i utkanten af Europa och som ännu i midten af förra seklet på ett väldigt område knappast rymde tre millioner människor och som till stora delar var obefolkadt och otillgängligt på grund af bristande kommunikationsmedel, kunde icke alltid lika hastigt upptaga och tillgodogöra sig dessa nya kulturströmningar. Till läge, klimat och andra yttre förhållanden erbjuder det stora likheter med Ryssland och kämpar delvis ända till den sista tiden med samma svårigheter som detta land. Ännu i denna dag behöfver man endast resa en fem timmars väg på järnväg från Stockholm till Dalarne och aflägsna sig något från de stora industriella anläggningar, som kanta Dalälfvens mäktiga armar, för att plötsligt känna sig försatt tre till fyra hundra år tillbaka i tiden, till Gustaf Wasas dagar. Så oberörda af nyare tiders sträfvanden kvarstå ännu de gamla traditionerna ute i bygderna, där svensken framlefver sitt friska naturlif i de stora skogarna och vid de brusande älfvarna, föga bekymrande sig om dagens strider.
Men olikheterna med den östra grannen äro icke mindre påfallande. Folket är af ett helt annat skaplynne, intelligent, energiskt och som ett gammalt soldatfolk samtidigt väldisciplineradt och förtänksamt. Ett folk som oaflåtligt sträfvar framåt, hvarhelst det visar sig en möjlighet för detsamma att förbättra sin ställning!
Det är just denna motsats mellan landets karghet och ödslighet och befolkningens vakenhet och liflighet, som präglar hela det andliga lifvet i Sverige. Synnerligen skarpt framkommer denna motsats hvarje gång som under det gångna seklet den stora europeiska revolutionsrörelsen på nytt kastar sig öfver landet. Icke mindre än tre gånger under loppet af ett sekel söker Rousseauismen i all sin lifaktighet att bryta in, men hvarje gång mötes den af ett bestämdt motstånd. Finnes det månne någon annan europeisk litteratur, där tre så typiska representanter för denna riktning uppträdt, nästan påfallande erinrande om Rousseau själf? Första gången är, då Thorild i slutet af sjuttonhundratalet drager i strid mot pseudoklassisiteten, ännu med hela den glädtighet och trosvissa naivitet, som utmärkte upplysningstiden. Han föll som ett offer för reaktionen under Gustaf IV Adolf. Andra gången var, då Almqvist upptog kampen, men bränningarna voro då så starka, att han själf försvann i böljorna, utan att någonsin verkligen nå land. Men för tredje gången förnyas striden af Strindberg, och äfven då kan man af själfva angreppets våldsamhet ana motståndets styrka. Också han har i åratal irrat fredlös i landen och stått i begrepp att öfvergifva fosterjorden. Men denna gång har denna strömning, buren af det stigande välståndet och underlättad på sin väg af de rikligare kommunikationsmedlen, trängt djupt ned, nästan till bottnen af samhället, och det behöfves endast ett yttre motstånd, en ekonomisk kris eller ett politiskt missöde för att det skall uppenbaras, hvilka stora andliga förändringar, som under de trettio sista åren försiggått i Sverige.
- ↑ Se ofvan, sid. 100.