Från Aftonbladet till Röda Rummet/VI. Oskar Patrik Sturzen-Becker
← V. Carl Vilhelm August Strandberg |
|
VII. Gustaf Lorents Sommelius → |
VI.
Bland männen från denna tid är Oskar Patrik Sturzen-Becker i flera afseenden en af de intressantaste. Det var en
rastlös och mångsidig natur, som fick tid till litet af hvarje.
Han hade börjat som journalist i Aftonbladet, men
grundlade och utgaf dessutom ett hart när oöfverskådligt antal
andra avisor, dock vanligen icke alltför långlifvade. Hans
tidningsartiklar ensamt kunna fylla många band, men
dessutom har han skrifvit åtskilliga små epos och en mångfald
lyriska dikter och noveller m. m. Jag har redan nämnt
honom bland de män, som tillhörde Aftonbladskretsen. Han
tillhör de första af den yngre generationen som samlas kring
Hierta. Rabulist förblef han också hela sitt lif och till och
med då de flesta omkring 1848 började att falla ifrån, fasthöll
Sturzen-Becker alltjämt vid sina gamla idealer. Han drömde
fortfarande om republiken och arbetade ända till det sista
för Skandinavismens förverkligande.
Sturzen-Becker var född i Stockholm år 1811. Som gosse var han klen till hälsan och föredrog ensamheten för kamraternas lekar. Han brukade roa sig med handarbeten och läsning samt visade anlag för nästan allting, musik och måleri, mekanik och språk, poesi — således samma talangfullhet, som utmärkte honom genom hela lifvet. 1827 blef han student i Uppsala och slöt sig där närmast till en krets af unga män, som delade hans smak för vitterheten (bland dem voro E. V. Ruda och C. A. Hagberg de förnämsta). Fosforismen var då ännu icke död, men ej heller synnerligen populär. Oppositionen hade redan börjat mot densamma i vissa trängre Uppsalakretsar. Man skref lustiga bouts-rimés emot den och frigjorde sig så småningom från dess inflytande. 1832 tog han filosofie kandidatexamen efter ganska omfattande fria studier, däribland icke minst i de romanska litteraturerna, för hvilka han alltid bevarade en stor förkärlek. Han inskref sig därefter i finansdepartementet. Filosofie magister blef han våren 1833.
Redan under Uppsalatiden hade han uppträdt som författare. Han utgaf nämligen 1831 Romarskölden, en romans i Tegnérs stil. Dikten gick emellertid opåaktad förbi; man var då alltför van vid dessa eftertegnérska produkter. Nästa år lyckades han eröfra ett mindre pris i Svenska akademien för en annan dikt med fornnordiskt ämne, som aldrig blef tryckt, Veidi Alf. Under tiden hade han emellertid gjort bekantskap med Heine och Jules Janins följetonger. Verkan däraf spåras redan i hans första tidning Arlekin, som började utkomma 1834. Den kom emellertid icke längre än till tretton nummer, då den upphörde. Hierta hade nämligen upptäckt författaren och gifvit honom anställning i Aftonbladet.
»Det var,» säger Sturzen-Becker, i sin själfbiografi, om detta steg, »på den tiden långt mera betänkligt att skrifva i ett liberalt blad än nu för tiden. Att vara Aftonbladist, om också blott i följetongen, var något till den grad afskyvärdt, att honnett folk icke kunde sitta med en dylik hvarken vid matbordet eller skrifbordet. Så snart det blef bekant, att kungl. sekter Sturzen-Becker kastat sig åt detta håll, kunde alltså hans höga gynnare ej längre hålla honom uppe med bästa vilja i världen, och oaktadt han skref den tiden en särdeles elegant hand — hvilket han icke numera gör — tog man en vacker dag statsrådsprotokollet ifrån honom och lät honom förstå att i statens tjänst önskade man lojalt folk och icke sådana där.»
Nu kastade sig Sturzen-Becker med fullt allvar på journalistiken och litteraturen. Han utgaf ett par noveller, lifligt skrifna, men för öfrigt utan större märkvärdighet, och från och med 1837 undertecknade han i Aftonbladet serien Memoirer från den förflutna veckan med signaturen O. O. (Orvar Odd), snart väl känd för den svenska publiken, i hvilka han behandlar dagens frågor på ett skämtsamt sätt. Aftonbladet blef till och med indraget en gång för hans skull, då han något vårdslöst vidrört ryska förhållanden. Med anledning af de Crusenstolpeska uppträdena 1838 utgaf han tre små häften Stormfoglarna, i hvilka han både på vers och prosa bekämpade regeringen. Strax därefter företog han en utländsk resa till Tyskland och Frankrike, hvilken han skildrat i en En utflygt ur boet (1842). De nya intrycken stärkte hans politiska åsikter; han blef kosmopolit och hans stil vann äfven i behag och lätthet. Dessa nya förändringar framträda redan i de trenne följetongssamlingar, han utgaf under de närmaste åren: Med en bit krita (1841), Med en bit blyerts (1842) samt Ur Stockholmslifvet (1844).
Sistnämnda år utgaf han äfven sin första diktsamling, hvilken han anspråkslöst nog kallade Min fattiga sångmö. Hans dikter väckte emellertid icke någon större uppmärksamhet. Det kan vara förklarligt, emedan han ännu icke behärskade sitt instrument, versen är kanske ännu icke riktigt färdig, berättelsen är ej tillräckligt tillspetsad, ordvalet ännu icke så träffsäkert och utsökt som det sedan blef; främmande inflytanden, särskildt från Heine, äro äfven mycket märkbara. Men lika fullt är denna diktsamling högst betydelsefull i svensk litteratur. Först och främst betecknar det början till det verkliga Heinetillägnandet i svensk litteratur eller försöket att rent impressionistiskt samla några drag ur lifvet till en liten tafla. Braun hade visserligen redan något tidigare odlat genrestycket, men hela hans manér var grofvare. Den som med mesta framgång upparbetat denna sida i svensk verskonst bland denna generations skalder är just Orvar Odd. En usling på en trappa, Vid Jungfernstieg och liknande dikter äro redan högst aktningsvärda försök i genren, och i en sådan bit som Ett brustet hjärta behärskar han redan hela det lekfulla och skenbart konstlösa manér, som behöfves för att fasthålla dylika små bagateller:
O, hvilken tärande melankoli,
hvad bottenlös och outsäglig smärta
kan plåga med sitt hemska spökeri
en femtonårig flickas lilla hjärta!
Dorina är en ganska täck blondin,
med kind af morgonrodnans skära dager,
med blåa ögon, läppar af karmin,
men ve, en mask på hennes lifstråd gnager!
Jag varit hennes trogna kavaljer
i förrgår på supéen, hela kvällen;
vi i ett hörn förtroligt satt oss ner,
jag och den lilla lockiga mamsällen.
Vi hafva konverserat känslofullt
om fester, moder och repertoarer,
och för min blick hon öppnar mer än huldt
sitt lidandes omätliga tartarer.
Med hvilka suckar af oändligt kval
hon vändt sin näsduk kring på alla kanter!
Och när hon talade om Lampas bal,
i ogat glänste tårens diamanter.
»Hvad vore män’skan utan grafvens hopp?»
— har hon mig frågat sist, den stackars lilla, —
»blott döden fyller lifvets löften opp,
allt annat är elände, vank och villa.»
Och vid att så hon kvad med bruten röst,
— det var vid bordet, — hon emot sin vilja
till munnen förde litet kycklingbröst
med lingon och med delikat persilja.
Året efter sin återkomst till hemlandet hade Sturzen-Becker trädt i äktenskap med Ch. Mathilda Burman, som födde honom en son och en dotter. »Men 1844,» säger hans biograf, »drabbade honom en svår hemlig ofärd (han skildes från hustrun), som dref honom från hemmet och kom honom att för alltid lämna Stockholm. Han begaf sig till Köpenhamn, och då man där uppmanade honom att hålla föredrag om den nyare svenska litteraturen, kom han att kvarstanna.» Det fanns emellertid äfven en annan orsak, som förde honom bort från Stockholm. Han var missnöjd med Aftonbladet, hvars politik just då föreföll honom alltför vacklande. Föreläsningarna höll han på sitt vanliga lifliga, intagande och träffsäkra sätt. De utgåfvos först 1845[1] och utkommo senare i omarbetad form under titeln Grupper och personnager från i går (1861). De utgöra ett slags svensk pendang till Heines försök — Die romantische Schule — att göra den tyska litteraturen bekant för fransmännen.
Här i Köpenhamn föll Sturzen-Becker ned midt i de ifrigaste skandinaviska kretsarna. Redan tidigare hade han intresserat sig för Skandinavismen, men från denna tid är han dess ifrigaste apostel, och äfven sedan man kallnat för denna idé på båda sidor Sundet, kämpade han ännu lika varmt för densamma. Med sin vanliga smidighet hade han snart lärt sig att skrifva felfri danska och nu medarbetade han i tidningar på båda sidor af Sundet; dessutom utgaf han tidningar, antologier, talade om svensk litteratur i Danmark och om dansk i Sverige. Kort sagdt, han var outtröttlig i sitt arbete för Skandinavismens utbredande och just den man, som tiden behöfde.
1847 återflyttade han till Sverige och slog sig ned i Helsingborg, hvilket genom sitt läge tillät en nära beröring med de danska vännerna. Han började nu utgifva Öresundsposten, den enda af alla hans tidningar, som öfverleft honom. Året 1848 fann honom i full verksamhet; tidningen fick snart en viss officiös karaktär, då den innehöll mycket intima meddelanden från de styrande kretsarne i Köpenhamn. Sturzen-Becker agiterade ifrigt för Sveriges deltagande i tysk-danska kriget. 1854 återflyttade han till Köpenhamn, alltjämt ifrigt publicistiskt verksam, men i början af sextiotalet inträffade ett omslag i de skandinaviska sympatierna, särskildt från Danmarks sida. Sturzen-Becker var alltjämt lika ifrig, hvilket hade till följd en brytning med hans danska vänner. Han stod snart isolerad och blef utsatt för angrepp i de danska tidningarna. Därför flyttade han åter 1863 öfver till Helsingborg, hvars täcka läge alltid tilltalat honom. Han byggde där en liten villa, omgifven af en trädgård och med en tjusande utsikt öfver Sundet. Han kallade den Villa Canzonetta, och i den inflyttade han i slutet af maj 1865. Där tillbringade han sina sista år, lik en annan kejsar Karl planterande sin kål och vattnade sina rosor. Under de närmaste åren drog han sig alltmera från politiken. Därför upphörde han emellertid icke att författa, tvärtom började nu för honom en ny, kanske hans rikaste skaldetid. Hans flesta och bästa dikter tillhöra denna period, hvilken börjar ungefär med sextiotalet och sträcker sig fram till hans död, som inträffade den 16 febr. 1869.
En man som Sturzen-Becker är en ovanlig företeelse i den svenska litteraturen, och hans framträdande sammanhänger säkerligen på något mystiskt sätt med järnvägarnes uppkomst och öfriga kommunikationsmedels förbättrande i Europa. Hans intelligens är nämligen af en ovanlig fladdrande rörlighet. Han är kanske den ende som här hemma representerar den romantiska längtan efter att lära känna främmande länder och folk — ett drag, hvilket eljest är så betecknande för hela det nittonde seklet. Betänk endast, hvad det ligger för nytt och djärft däri, att en infödd stockholmare (låt vara, att han har sina vissa skäl) plötsligen flyr från fädernestaden och slår sig ned i Köpenhamn. Det är ungefär, som om en parisare plötsligen skulle uppslå sin bostad i Hamburg eller Bruxelles. Svensken, hvilken ju sedan urminnes tider lefver i förnäm afskildhet på sin fjärran halfö, liksom britterna på det stolta Albion, och som framför allt älskar att försjunka i njutningen af den honom omgifvande naturens skönhet och prakt, saknar i allmänhet detta intresse för att sätta sig in i främmande folks seder och bruk, hvilket i så hög grad utmärker Sturzen-Becker. Denne är däremot, hvad man senare kallat för kosmopolit — kanske den ende under hela perioden. Han har ett behof af att ständigt i fantasien vara något annat, än det han var i verkliga lifvet. Framförallt betraktade han sig gärna som fransman. Denna mani har äfven sina löjliga sidor, hvilka vännerna till fullo senterade och antydde med små epitet som Becker i Stussen eller Orvar Knodd; en af dessa löjligheter är att han svårligen kan skrifva tio rader utan att förbruka ett par tre franska uttryck; han har förstört mycket af sin eljest så eleganta och ordrika prosa på det sättet.
En viss kosmopolitism präglade äfven hans idéer. Han tillhörde de mest avancerade ungdomarne från slutet af trettiotalet, hvilka icke sågo något slut på framåtskridandet utan drömde om republikens omedelbara införande, om en allmän europeisk förbrödring och om en skandinavisk enhetsstat m. m. Allt detta gjorde Sturzen-Becker missnöjd med de politiska förhållandena i Sverige. Studiet af Heine och utrikesresan i början af fyrtiotalet snarast ökade entusiasmen för dessa och liknande idéer. Föröfrigt var Sturzen-Becker en utmärkt patriot, som troligen de flesta kosmopoliter äro det. Kosmopolitismen är ju närmast ett utslag af intelligent rörlighet, ett uttryck för vår tids lifligare och lättare förbindelse mellan folken; det missnöje och den satir, som kanske ofta utmärker dessa individers förhållande till fäderneslandet, framspringer vanligen ur en djup kärlek till detsamma, ur ett begär att få det ännu bättre och fullkomligare. Så var åtminstone fallet med Sturzen-Beckers kosmopolitism.
Om det nu också icke lyckades Orvar Odd att genomföra alla dessa idéer, är dock hans insats i tidens lif betydlig. Han är, som redan sagdt, en författare af ett smidigt och mångskiftande skaplynne, såsom kåsör kanske vår förnämste, som kritiker af ett ofta särdeles träffsäkert omdöme, såsom skald i mångt och mycket en föregångare.
Det bestämmande draget i hans begåfning är emellertid, att han är kåsör, d. v. s. han är en man som på ett lätt och lekande och för alla tillgängligt sätt framställer idéer. Att kåsera och konversera äro emellertid icke svenska egenskaper. Svensken är tyst och fåmält. Komma två svenskar tillsamman fråga de hvarandra, huru de må och huru deras tanter må, hvart de skola hän, och om X. tror, att den där fabriken bär sig, och om Y. möjligen vet, huru mycket herr Pettersson har i årliga inkomster. Med andra ord, de göra hvarandra en serie af frågor, hvilka kort och sakligt besvaras. Däremot faller det dem icke in att sätta sig ned och utbyta idéer om en eller annan fråga, att diskutera ett eller annat problem. Svensken talar icke, icke då han är nykter, för då tiger han, icke heller då han är uppspelt, för då sjunger han. Om man i Sverige känner något behof att höra idéer utvecklas, hissas en talare upp i en kateder, och denne åligger det då att högtidligt, allvarligt och helst så patetiskt som möjligt utveckla ämnet, hvarefter han vederbörligen applåderad åter nedtages och man öfvergår till annat. Om de sydländska folkens älskvärda lek med idéer, deras muntra vana att samlas på torg och i salonger och utan all materiell undfägnad utbyta åsikter om politiska, sociala och litterära frågor, hvarunder det roar dem att låta orden strömma fram i kaskader, kvickheterna lysa och stråla, ordlekarne hagla, tills de själfva förefalla berusade — om allt detta har den tunga nordbon icke någon aning.
Sturzen-Becker led också hela sitt lif af att vara misskänd. Egentligen var han en stor entusiast, men på bottnen af hans väsende fanns, som väl hos de flesta rikare naturer, en god dosis melankoli. Och när tröttheten kom öfver honom, framställde sig alltid den tanken, att han icke var uppskattad efter förtjänst. Hade han icke redligen sträfvat att utbreda, sprida och bekantgöra de allra förträffligaste idéer, och hade han icke alltid ansträngt sig för att göra dem tillgängliga för så många som möjligt genom att framställa dem på det mest kvicka, lättfattliga och lekande sätt han kunnat. Och likvisst betraktades han egentligen endast som en slags bättre klown. Ingen tog honom riktigt på allvar. Naturligt nog: det fanns för litet af det yttre allvaret, af den prästerliga högtidlighet, som hans puritanska landsmän vänta sig af en ordets förkunnare.
Det var nu icke heller i Sverige som Orvar Odd lärt sig konsten att kåsera: han hade inhämtat den hos fransmännen, hos hvilka den är urgammal. Kåseriet fanns i Frankrike tidigt som litterär art, men nu på trettiotalet hade det delvis fått nyhetens behag, i det att det uppträdde som följetong i de stora tidningarna, hvilka vid denna tid uppsattes. Såsom dylika följetonister glänste Jules Janin, för öfrigt en storpratare utan större litterärt värde, och m:me Girardin, hvars kåserier ännu i våra dagar kunna vara roliga att läsa för den trogna tidsstämning som där slår en till mötes. Sturzen-Becker har lärt af dessa såväl som af Heine. Han ägde de franska följetonisternas lätthet att på ett elegant sätt tala om allt möjligt. Det kan emellertid icke nekas, att man stundom märker för mycket de utländska förebilderna i hans egna följetonger. Han tänker alltför ofta på franska. Men i hans bästa bitar är hans prosa synnerligen fin, rik och skiftande, träffsäker i karaktäristiken och full af behagfull uppsluppenhet. Han är helt enkelt återupplifvaren af ett skrifsätt, som i Sverige egentligen icke varit idkadt sedan Gustaf III:s dagar.
Att för öfrigt närmare redogöra för de ämnen, om hvilka han skrifvit, är hart när ogörligt. Ty med den äkta journalistens oförskräckthet väjer han icke tillbaka för något; den ena gången skrifver han potatisens historia, den andra tecknar han med några raska penndrag den tid, då gasen icke fanns, en tredje gång finna vi honom sysselsatt att med mycken kvickhet och fantasi utreda benmjölsfabrikationens betydelse för den moderna nivelleringen. (Märk att det sista ordet var ett af tidens slagord och ämnet således fullt aktuellt, hvilket det däremot icke nu mera är.) Redan i det urval, som man utgifvit efter hans död, finnes litet af hvarje och kanske åtskilligt som i våra dagar icke är alltför intressant.
Klart är emellertid, att skall icke hela kåseriet urarta till ett tomt taskspeleri, fordras det bakom all lekfullheten ett innehåll — en man med idéer, kunskaper och omdöme. Orvar Odd kan visserligen icke i detta afseende jämföras med Heinrich Heine, hvilken särskildt har större politisk skarpsinnighet och hvars kvickhet äfven spelar öfver en större skala, men på det litterära området äger han dock åtskilliga förutsättningar. Hans grupper och personager gifva ett förträffligt och liffullt tecknadt galleri af samtidens litterära personligheter och de idéer som besjälade dem. Och öfverhufvud finns det kanske icke någon af denna generation, som tecknat så många af sina samtida på ett så lefvande och, trots öfverdrifterna, sanningsenligt sätt. Hans rent kritiska uppsatser sakna visserligen egentligt djup, och han kan ofta hugga illa vid sidan: sila mygg och svälja kameler, men som regel har han ett godt och sundt omdöme. Hans största fel är, att han stundom är för öfverlägsen och verkar snobbartad eller knoddartad, som Braun sade. Det är då Orvar Odds kavaljersmanér helt tager öfverhanden och åker bort med hans bättre jag. Men huru liffullt har han icke tecknat de tre stora gurmanderna Crusenstolpe, Argus-Johansson och Askelöf i deras allvarliga arbete vid middagsbordet. Det är en tidsmålning, som man icke lätt glömmer. Vi hafva äfven honom att tacka för de halft patetiska, halft ironiska skildringarna af Jenny Lind och Emilie Högqvist, och vi förstå genom dessa porträtt den tjusning, de utöfvade på samtiden. Man kan anmärka mot dessa och liknande porträtt, att de i allmänhet äro för karrikerade, fast öfverdriften egentligen ligger mera på ytan än på bottnen; äfven hans många minnesbilder (se t. ex. den af Crusenstolpe) äro på en gång ovanligt ärliga och samtidigt fint och hänsynsfullt skrifna. Han var under alla lifvets förhållanden en gentleman, och det märks också på hans skrifsätt.
Äfven såsom poet är Sturzen-Becker framför allt kåsör och hans betydelse ligger just, såsom jag redan framhållit, däri, att han förstår att i en lätt samtalston, som luftigt glider genom en hel tonskala af olika känslor, framställa och utmåla de enklaste och hvardagligaste situationer. Det är redan sagdt, att han utgår från Tegnér och sedan räknar Heine, som han alltid blir trogen, bland sina läromästare. Längre fram, då hans poetiska produktion riktigt tager fart, har han äfven lärt af Byron, troligen genom Talis Qualis’ öfversättningar, och icke så litet af de samtida danskarne (mest troligen i naturskildringen af Christian Winther). Det är klart, att Byrons manér, hvilken ju äfven anslog den lätta och själfsvåldiga samtalstonen, särskildt i Don Juan, skulle ligga ypperligt för Sturzen-Becker. Han har också skrifvit en hel följd af romanser i denna art. Hit hör Grefvinnan Gruffiakin, hvars intresse visserligen ingalunda beror på den något tillkrånglade romaneska historia, som sammanhåller de olika sångerna, utan på de förträffliga, af äkta stockholmsluft genomströmmade scener, som han där gifver. Det är en hel skara af mondäna, lätt karrikerade stockholmstyper, som i dessa sånger glider förbi våra ögon, än drickande brunn i Kungsträdgården, än njutande landtluft på Djurgården, men alltid pladdrande sin speciella jargon. Och i ungefär samma stil äro äfven hans John Faa, Klaus Störtebecker och En blomsterintrig.
Emellertid, Sturzen-Beckers största betydelse ligger icke i dessa ofta väl följetonistiskt utförda romanser. Hans verkliga område är landskapsmålningen och genrestycket. Det senare har han förstått att använda i mångahanda syften. Man finner fullt af stridssånger för Polen, Ungern, Danmark. Likaledes tecknar han gärna kontraster mellan den rike och den fattige; arbetaren, som sliter hela dagen och tidigt lämnar sängen, eleganten, som rumlar hela natten och kommer hem, då arbetaren går till sin verkstad, eller den fattiga sömmerskan och den förnäma fröken o. s. v. Öfverallt kämpar han, än ironiskt, än rättframt, för friheten och rätten. Liksom en senare generations skalder är han fullt medveten om, att poesien för honom endast är ett medel:
För mänskor jag på jorden här
ett Gimle bygga vill,
och sången blott mitt verktyg är,
min murarslef därtill.
Och när med handfast ord en dag
jag denna verld har byggt,
der frihet, lycka, rätt och lag,
må kunna lefva tryggt,
då kan jag söka utan skam
i drömmens rike dig (fantasien)
och visa verkligheten fram:
»Se här — min dikt för mig!»
Äfven såsom naturskildrare intager Sturzen-Becker en hög rang, och det är karaktäristiskt för honom, att han har öga lika mycket för det norska fjällandskapets storslagenhet (»Norges Fjælde») som för Mälarlandskapets leende skönhet. Kanske ännu egendomligare är, att han, stockholmaren, med samma virtuositet återgifver Själlands och Skånes bördiga, af bokskogar afbrutna slättlandskap (En sommardag vid Stehag m. fl.).
Samtiden uppskattade icke till sitt fulla värde dessa nyheter, men redan den följande generationen har gjort sig till godo mycket hos Orvar Odd. Snoilsky har med stor fördel vandrat i hans spår.
Själf har Sturzen-Becker tecknat sitt förhållande till poesien och hvad han åsyftade med sin diktning, och framförallt hvad den betydde för honom själf, i En vandrande harpspelare:
När han var trött af stegen på landsväg och hed
och middagsvärmens tunga tryckte hans hufvud ned,
hans vana då och hans tröst det var
från unga dar
att fatta sin harpa och att dikta sig en sång.
Med nyfödd kraft han började därefter igen sin gång.
När lifvets mörka skuggor bredde sig för hans syn
och det samlade sig åskor kring hans inres himlabryn,
hans vana och hans tröst då var
från unga dar
till harpans raska anslag att sätta sång och dikt.
Så lyfte han åter blicken med hopp och tillförsikt.
När all den eviga uselhet, som genom världen går,
brottades med hans styrka och gaf hans hjärta sår,
hans vana då och hans tröst det var
från unga dar
till lekande harpotoner att höja sin röst.
Då reste han nacken stolt igen, med vidgadt bröst.
Trots all olikhet i lynne, ligger det nästan redan något af Henrik Ibsens världs- och konstuppfattning gömdt i dessa rader. Det är icke heller den enda gången, som Sturzen-Becker erinrar om den kommande generationen och dess idealer.
- ↑ Ett motstycke till denna samling äro hans 1846 utkomna skisser Hinsidan sundet, hvilka gifva en teckning af samtida danska förhållanden.