Från Aftonbladet till Röda Rummet/VII. Gustaf Lorents Sommelius
| ← VI. Oskar Patrik Sturzen-Becker |
|
I. Inledning → |
VII.
Det ligger en djup sanning i den paradox, som en
fransk lyriker, Charles Baudelaire, någonstädes framkastar,
att människan kan lefva utan föda i tre dagar, men utan
poesi icke en minut. Ty det är människans önskningar
och förhoppningar, hennes religiösa föreställningar såväl
som alla de andra gyckelbilder, hvilka hon ständigt hvirflar
upp ikring sig, och i hvilka hon insveper sig som i en
molnstod, hvilka göra det möjligt för henne att uthärda
lifvet. Får hon däremot se det i dess nakenhet, upptäcker hon, huru litet hon själf betyder, äfven om hennes
insats i mänsklighetens arfvedel är stor i jämförelse med
hennes medmänniskors, så gripes hon af förtviflan. Därför
är poesien, fattad såsom inbegreppet af alla hennes drömmar,
alltid nödvändigare för mänskligheten än till och med brödet.
Det finnes emellertid perioder, hvilka tyckas lefva under ett särskildt högtryck af drömmar, och en sådan period är just den, med hvilken vi här sysselsätta oss. Jag har sagt, att det är karaktäristiskt för densamma, att den långsamt gick från romantik till realism. Frågar man, hvilket af dessa båda element, som starkast gjorde sig gällande, kan svaret icke vara tvifvelaktigt. Denna tids människor uppburos och drefvos framåt af vilda, stolta drömmar.
Det ligger icke något underligt i denna omständighet. Ty den tid, i hvilken de lefde, och den, som gått närmast förut, var ju ett stort och mäktigt äfventyr. Hela världen, hela samhället förändrades synbart inför denna generations ögon. Revolutionen hade vändt upp och ned på samhällsordningen: napoleonskrigen voro en stor Iliad, drömmen af en man, som likt Alexander ville utsträcka sitt väldes gränser till den Indiska oceanen. Och hvilka öden genomlefde icke de, som kämpade vid hans sida! Det kunde hända, att de började som simpla soldater för att några år senare såsom generaler, marskalkar, konungar styra och befalla öfver folk och härskaror. Och dessa omhvälfningar slutade aldrig. Ständigt utbröto nya revolutioner. Än på en punkt, än på en annan af jordens yta försiggick något märkvärdigt.
Samma förändringar spårades äfven i den materiella världen. Kommunikationsmedeln omskapades från dag till dag och förde världsdelarne närmare hvarandra. Alla det nya Amerikas uppfinningar och nya förvärf såväl som Orientens under strömmade in öfver Europa, ökande dess rikedomar och lyxbegär. Industrien gaf vingar åt företagsamheten. Det fordrades blott intelligens, energi eller tur för att den, som i går var fattig, i dag skulle bebo ett palats. Slog allting annat fel för tidens lycksökare, reste han till kolonierna och sålde slafvar och köpte guldsand och återvände inom några år som en nabob. Ni finner typen litet hvarstädes i tidens romaner, men han påträffas också i verkligheten. Till och med härifrån Sverige fanns det enstaka män, som lastade skepp med varor och foro till andra världsdelar för att återvända med hopade rikedomar.
Under trycket af alla dessa drömmar stegrades lifsbegäret och uppdrefvos fordringarna på lyx och njutningar.
Det finnes en man, hvilken liksom för sig ensamt förkroppsligar alla dessa tidens drömmar och önskningar, och hvilken hade makt och vilja att förverkliga dem. Också verkade han som en storslagen hjältedikt på hela tidsåldern. Det var Byron, den stolte engelske lorden, hvilken öfverallt uppträdde med suverän själfständighet och gjorde hvad han ville. Han slungade sitt anatema mot furstar och länder; han ville att Grekland skulle blifva fritt, och han befriade det. Det fanns icke en nyck, som han icke tillfredsställde, trampande lagar, fördomar, traditioner under sina fötter, blott sökande att mildra den spleen, den lifsleda, som förföljde honom. Han gaf sin fantasi fria tyglar icke blott i sin dikt men i sitt lif. Hela Europa åsåg med hemlig afund men öppen moralisk indignation hans orgier i Venedig, där han älskade och förbrukade kvinnor som en turkisk sultan eller som sin egen hjälte, Don Juan. Äfven de mest olika naturer drogos åtminstone för ett ögonblick inom trollkretsen af hans inflytande. Den gamle vise, världsföraktande skaldefursten i Weimar nästan lefde i hans äfventyr sina sista år. Tegnér, fordom så harmonisk, greps under sin sista mjältsjuka tid af samma djupa lifsleda som Byron. Runeberg värmde sig vid hans låga i sin aflägsna småstad, och när Talis Qualis såg att stridssångernas tid var förbi härhemma och under kampen för bröd själf resignerat, mättade han i hemlighet sin trängtan efter frihet och rätt i den engelske bardens skrifter. Och så gjorde de alla.
I det stora och hela var denna romantik sund och god och ett uttryck för alla de stora omvandlingar, som då försiggingo i de europeiska samhällena, men det flöt också smuts och orenlighet med i floden. Det fanns människor, som så helt lefde sig in i dessa nattliga feberdrömmar, att slutligen deras ögon icke kunde tåla dagsljuset. De upptogo allt det osunda, som låg i riktningen — och vanligen dogo de äfven af giftet.
En sådan man är i vår vitterhet Gustaf Lorents Sommelius. Han är intressantare såsom tidstyp än som skald, ty han mera lefde den poesi, som obestridligen bodde inom honom, än han utformade den i fasta rytmer och välklingande vers. Som poet är han endast en dilettant, men af ett rikt, fast brustet innehåll. Byrons inflytande på honom är omisskänneligt och han speglar en hel sida af dennes väsende, mindre hans idéer (fast han är våldsamt liberal) än hans temperament. Han är själf en korsarnatur, som vämjes vid hvardagslifvets enahanda. Han älskar att på sin hingst storma fram i kapp med orkanen eller att tömma njutningsbägarn till sista droppen bland nakna och uppsluppna nymfer.
Mycket veta vi icke om hans lif, men det lilla vi känna samlar sig till en särdeles tydlig bild. Sommelius härstammade både på fädernet och mödernet från gamla skånska prästsläkter. Farfadern var den vittre och lärde bibliotekarien vid Lunds universitet, Gustaf Sommelius; fadern, som var kyrkoherde i Mörrum, var åtminstone mot slutet af sitt lif sinnessvag. Hos sonen röjde sig redan tidigt ett hetsigt och oroligt lynne; alla de besynnerligheter, hvilka länge visat sig bland släktens olika medlemmar, tyckas hafva samlat sig hos honom. Säkert var han hvad läkarekonsten i våra dagar kallar för nervöst belastad.
Han genomgick Malmö skola och blef därefter student i Lund 1829. Kort därefter tog han juridisk examen samt fick anställning hos en domare i Norrland. Till hemorten återkom han aldrig, och något kärleksfullare förhållande tyckes icke hafva rådt mellan honom och föräldrarna. Redan tidigt stod han således ensam i världen och kände sig äfven såsom ensam.
Snart tröttnade han vid juridiken och blef 1831 elev vid Karlberg, hvarifrån han 1834 utgick med officersfullmakt och blef underlöjtnant vid Älfsborgs regemente. Troligen var det ett fantastiskt begär efter ett omväxlande, af starka sinnesrörelser och äfventyr uppfylldt lif, som dref honom in på krigarebanan. Men han fann icke på densamma hvad han väntat: rekrytexercisen och de låtsade fältslagen tilltalade honom lika litet som Braun. Dessutom kom han snart på spänd fot med sina förmän. Man kan icke förvåna sig däröfver, ty hela hans lynne passade icke för en officer. Han hade icke styrsel öfver sig själf. Än var han sentimental och öfverdrifvet godhjärtad mot sitt folk, än vansinnigt grym. Vid något tillfälle uppställde han sin uppassare med våld och hot mot en vägg och sköt skarpa gevärsskott rundt ikring honom; en annan gång gaf han honom sitt ur. Vid ett beväringsmöte knådade han i ilska en soldats tumme mot gevärets skruf, så att skinnet och köttet illa sargades. Stundom greps han af en lidelsefull oro, satte sig upp på hästen och red i vild karriär ut öfver fälten utan att akta några hinder:
Mig oron behagat; jag älskat att rida
i bredd med orkanerna (sida vid sida)
på frustande hingstar, jag sporrade van
ungfålen med svanhals och skinande länder.
En annan excentricitet, som har sin motsvarighet i Byrons lif, var, att han hemma alltid brukade dricka ur en silfverbeslagen dödskalle. Det berättas många dylika besynnerligheter om honom, vittnande om ett anormalt själslif. Att han själf känt vansinnets mörka skugga falla öfver sin själ, därom kan man icke tvifla, om man genombläddrat några af hans dikter. Hans själslif rörde sig ständigt mellan tvenne poler, från öfverkänslighet till underkänslighet, från feber till fullständig utmattning. Var hans själ uppfylld af och hänförd för ett eller annat, kunde han utstå strapatser större än de flesta, men därefter sjönk han tillintetgjord i hop i det djupaste svårmod. Sådana naturer behöfva omväxling och sensationer för att känna sig lefva, och det var dessa som Sommelius alltid sökte, först i krigarelifvet, men, då han icke fann dem där, i ett vildt och utsväfvande lif, hvilket tyckes hafva afbrutits af ett mera innerligt förhållande till en kvinnlig släkting, som han träffat hos en farbroder i Stockholm, hos hvilken han vistades i början af fyrtiotalet. Utgifvaren af hans samlade skrifter, C. Eichhorn, anmärker »den nästan fullkomliga frånvaron af erotiska stycken bland hans dikter». Det är icke en riktig iakttagelse. Det finnes mycken erotik i hans dikter, liksom den säkerligen upptagit det mesta af hans lif. Det gäller endast att närmare bestämma arten af denna erotik. Ty visserligen påträffar man icke några spår af en högre och varmare lidelse till en kvinna (äfven i en sådan dikt som Farväl är det närmast saknaden af den kroppsliga beröringen, minnet af förgångna kärleksnätter, som han uttrycker. Jämför särskildt 4 och 5 versen). Däremot påträffar man ständiga utbrott af vild sensuell trånad efter kvinnor. Vällusten är just hans element, och det är också den, som dödat honom. Arten af hans erotik är med all önskvärd tydlighet tecknad i t. ex. följande verser:
Vi ha rendez-vous på höskullen
med allt som bär kjortel och särk i kvarter,
och långkyssar får man, om ingenting mer,
tills mulen blir hudlös och svullen.
Mol ensam man leds vid, men är man ett par,
blir bristen ett Eden; som svältan så bar
är en garnison utan flickor…
De kuttra som dufvor omkring oss i fält
och göra kasernlifvet herrligt och sällt…
Se’n om man för länge sig håller till en
och ur samma bägare pimplar allen,
blir smaken nattstånden och däfven.
Följderna af detta utsväfvande lefnadssätt visade sig snart i en förstörd hälsa och dåliga affärer. De senare sökte han få upphjälpta af en farbroder i Nantes, och han företog därför en resa till denna stad år 1846. Hans väntan blef emellertid besviken, och han återvände ännu mera svårmodig till Norden. I början af 1848 begärde han afsked från sin officersbefattning, och då strax efter hans hemkomst dansk-tyska kriget utbröt, sökte och fick han anställning i danska arméen. Han stupade den 5 juni 1848 vid Dybböls skansar, då han stigit upp på en gärdsgård för att visa sitt folk vägen. Det kan knappast råda tvifvel om, att han gått i kriget för att söka döden.
Som skald uppträdde Sommelius under början af fyrtiotalet, i det han under åtskilliga pseudonymer, af hvilka mest bekanta äro Dulcamara och framförallt Beppo, insände dikter till Aftonbladet och Freja. Under hans lifstid utkommo äfven två samlingar af hans dikter: Vallmoknoppar, plockade på steppen af Beppo (1846) och samma år Silhouetter, klippta i papp af doktor Dulcamara. Hans samlade dikter utgåfvos 1867 af Eichhorn.
Dessa dikter äro, både hvad meter och uttryck beträffar, synnerligen ofullkomliga. Sällan finner man en strof som är otadlig, antingen är ordvalet på måfå eller också är accenten falsk. Kompositionen är också synnerligen lös, och hans stycken i allmänhet för litet koncentrerade. Kompositionen i en af hans bästa bitar, Husaren Riego, kan illustrera detta. Först följer en allmän skildring af husarens glada lif, utan att man vet, hvem det är som berättar; därefter förtäljes huru regementets ryttmästare stupade vid Bornhöft; så huru kornetten föll vid samma tillfälle. Kornetten har emellertid haft en fästmö; hon skildras och hennes sorg beskrifves. Vidare lära vi känna hennes anor på fädernet och mödernet och de strider, som åtskilliga af dessa hennes förfäder utkämpat. När vi hunnit så långt, upptäcka vi plötsligt, att det är husaren Riego, som med glaset i hand vid bivuaken berättat allt detta; följer så en ny lofprisande skildring af husarens lif i motsats till infanteristens, och ändtligen slutar författaren — han har då förbrukat nittiotre sexradiga strofer — med att skildra, huru regementet en gång skall afmönstras i Valhall. Jämför man nu poemets innehåll med dess längd, finner man, att man hela tiden endast blifvit undfägnad med skildringar af strider och sabelhugg, och samma innehåll skulle kunnat meddelats på minst hälften af samma antal verser. Men en af de egenskaper, som skiljer dilettanten från konstnären, är att den senare förstår att koncentrera, att i kortaste möjliga form säga, hvad han har på hjärtat.
Sommelius har således icke hunnit långt i versens konst, men likväl finnes det i hans dikter långt mera innehåll, långt mera verkligt upplefvadt, långt mera poesi än i åtskilliga af hans samtidas dikter. Hans område är icke stort, och det är icke hälsans friska blod, som rullar i hans ådror, men han har en icke obetydlig fantasikraft. Och han är aldrig banal.
Det är t. ex. icke ofta man påträffar en så osminkad och kraftigt målande skildring af de känslor, som besjäla en riktig knekt som i dikten husaren Riego:[1]
Ack, hvad det är roligt att vara hussar,
det kan ej beskrifvas på papper, min far!
Det är något »tusande djäfla»
att sadla sin Betty och raskt sitta opp
och låta’na sträcka förbi i galopp
själf Beelzebub, om han vill täfla.
Att sopa ren slagfältet, bryta en lans
och jaga en fiende, går som en dans;
ej spara vi skänklar och sporrar. o. s. v.
I hela denna skildring och dess fortsättning har man ryttarens oförställda förtjusning öfver sin häst, hela karriärens berusande poesi, njutningen att hugga in på fienden med blanka sablar, lukten af svettiga hästar, kort sagdt — hela kavalleristens paradis.
Och om också hans ordval icke alltid är utsökt, besitter han dock en stor förmåga af åskådlig beskrifning, som ingalunda väjer tillbaka för bildernas ryslighet; här en bataljmålning:
Dock klyfde vi skallarne på dem bastant,
så hjärnorna sprutade, det minnes jag grannt,
på pannornas hvalf crêpe-de cocq’er;
vi öppnade brecher i magar och bröst,
att hjärta och inelfvor ramlade löst
och slängde som chaira berlocker.
Vi rumlade strax före kampen med lust,
och spiknyktra ej, om ej blixtfulla just,
det bar öfver hålväg och dike…
Ypperligt är också måladt, huru kornetten föll:
Som svalan i flykten han stöp för ett skott
och släppte stigbyglar och tygel;
skvadronen stack framåt, ohejdadt och flinkt,
den stupades fuchs följde med af instinkt
och sprang reguliert på sin flygel.
Och han skildrar icke blott åskådligt, hvad han sett med egna ögon, utan med samma rika inbillning utmålar han också en ren drömbild. Riego slutar med en dylik barock-fantastisk tafla, i hvilken framställes, huru regementet slutligen afmönstras i Valhall. Ett stycke göticism midt i den öfriga brutala verklighetsskildringen!
Sommelius förfogar således öfver en icke ringa fantasi, men hans ämnen äro icke många, hvarför man också snart tröttnar på att följa honom. Grundtonen i hans dikt är ledan; lifvet är enformigt och outhärdligt:
Jag gick i öknen, uti lifvets öken,
den kala heden, sorgens mulna land,
der kulna dimmor, fuktigt blygrå töcken
förmörka sommarsolens gyllene brand.
Jag var så ensam här…
En oro jagar honom som de fördömdas själar i Dantes helvete. I Conrad, ett af hans bästa autografiska poem, beskrifver han just, huru han öfverallt söker bot för denna oro: han rider fram i galopp öfver heden, han jagar mellan gletscher och is, han uppsöker striden. Det är som om han sökte springa från sig själf, och vansinnet lurar i den öfverdrifvet skrytsamma uppräkning han gifver af alla sina bragder och sitt mod. Det finnes icke klok människas mått i dylika kraftställen. Och all denna leda och oro har han varierat från dikt till dikt ungefär med samma seghet och envishet som fransmannen Baudelaire.[2]
Sommelius är en utlefvad. Han döljer det icke och man behöfver icke heller länge söka efter yttersta orsaken till hans lifsleda. Han är en allt för ärlig natur för att icke säga det. Utom Stagnelius finnes det knappast någon svensk skald, som låtit oss blicka så djupt in i vällustens stämningar:
Vi vällustens rågade bägare tömde
och lågo i flickornas armar och drömde;
vi mätta oss njutit i fråssande lag
och kärleken dyrkat, än tillbedit kvinnor
som drottningar, än dem befallt som slafvinnor,
och kittlas ej mera af deras behag.
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
nervsträngarne slappas, lifsandarne somna;
för djärft spända lidelser mattas och dö.
Njutningens höjdpunkt är smärtan och förintelsen. Vällusten och döden höra tillsamman. Det kan därför icke heller förundra oss, när vi ständigt finna hans tankar kretsande kring döden och hans fantasi fråssande i det gräsliga och utmålande grafvens fasor. Det är fullt typiskt för hans sinnestillstånd, att han med vällust fördjupar sig i skildringen af förruttnelsens vidriga fenomener. Det är en verklig procession af likmaskar genom hans dikter:
På en brudsäng, djup som natten,
bäddad i lagunens vatten,
vaggad af delfinerna,
hvilar hon (den mördade Lauretta), och fiskar sluka
hungrigt bitar af de mjuka,
men uppsvällda formerna.
Ve, du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
mera af vällustiga
suckar. I den lägga stygga
grodor sina ägg, där bygga
ödlor, kräla maskarna!
Rundt om lederna och halsen
och det lif, kom du i valsen
omslöt med din smidiga
arm, sig slingra ormar fräcka,
och sin blodtörst sniglar släcka
ur de blåa läpparna.
Med dylika starka bilder smeker och berusar han ständigt sina slappa nerver.
Det sista stadiet i denna kropps och själs historia saknas icke heller i hans dikter. Det är ångern och moralen, hvilka hos honom komma efteråt. Men det är egendomligt, om man tänker på tidens allmänna karaktär här hemma, att detta stadium alls icke är prägladt af någon religiositet hos Sommelius.
Det blåser fram genom Sommelius’ dikter en hyperromantisk, feberhet ökenvind, men det finnes ett kanske skarpare utprägladt begär efter verklighetsskildring hos honom än hos någon annan samtida. Äfven hos Byron hafva vi påträffat liknande drag. Hans skildring af skeppsbrottet i Don Juan är delvis en parallell till de gräsligheter som Beppo så ofta framsätter för sina läsare. Det finnes emellertid en annan ungefär samtida fransk skald, äfven han smekt af all denna tidens spökromantik och balladernas grafstämningar men samtidigt begåfvad med ett nyktert verklighetssinne och ett begär att skarpt analysera, om hvilken Sommelius ej så litet erinrar. Det är Baudelaire. Bådas lif erbjuda också öfverensstämmelser: vilda nattliga njutningar, förstörda nerver; deras diktnings område är ungefär detsamma: vällusten och döden. Baudelaire var emellertid större som konstnär och han hade också en världsstads korruption till sitt förfogande »för att odla sin hysteri», som han pittoreskt och träffande slutligen formulerade gången och innehållet af sitt lif. Hans diktning har därför en annan bärkraft genom tiderna. Han är sin tids Petronius, som skildrat, gisslat och upplöst hela sin tids debauche, och därför är det säkerligen också sant som Sainte-Beuve någonstädes sagt om honom: att hans drag äro outplånligt inristade i hans tid (»Son profil sera incrusté dans ce temps»). Det som var sjukdom hos honom själf, det förvandlade han genom sin skarpa intelligens och sin icke obetydliga konst till ett hälsosamt och afskräckande skådespel för eftervärlden. Man kan icke säga, att Sommelius nått så högt: han har icke själf förmått att demonstrera sin sjukdom, men han är ett intressant och betecknande tidsfenomen, och utan hans dikter skulle det finnas en lucka i tidens vitterhet.
Sådan är denna tids lyrik. I prakt och rikedom låter den visserligen icke jämföra sig med den föregående periodens, af hvilken den i vissa afseenden är en efterklang. Endast Runeberg kan ställas vid sidan om en Tegnér och en Atterbom. Dock, lyriken blomstrar alltid i Sverige, och ingen har skäl att vara missnöjd med de skördar, som denna tid lämnat oss. Framförallt är den rik på nya uppslag. Man bör icke förakta Wilhelm von Brauns konstlösa dikter, ty det ligger icke så litet af tidens borgerliga lif och stämningar gömdt i dessa muntra verser. Sturzen-Becker har inledt mycket, som en senare generation fortsatt. Och slutligen utgör Talis Qualis’ diktning icke minst i formellt afseende en bestämd insats i den svenska versens historia.
Bibliografi: Sylwan, O, Svensk litteratur. — Bååth-Holmberg, Cecilia,
Frihetens sångarätt i Sverige på 1840-talet. — Clausen, J., Skandinavismen.
— Warburg, K., Johan Nybom. Svea 1890. — Tegnér, E., Johan Nybom. Biogr. lex. n. f. 7. — Wennerberg. G., Inledningen till Gluntarne. Stockholm 1882. — Tegnér, E., Bernhard Elis Malmström. Biogr. lex. n. f. 7.
— Sturzen-Becker, Lefnadsteckning öfver W. v. Braun. — Carlén, J. G.,
Några blad om W. v. Braun. (Båda såsom inledning till skaldens samlade
skrifter). — Ljunggren, G., Lefnadsteckning af C. V. A. Strandberg, ss.
inledning till skaldens saml. skrift. — Ekelund, Th. S. I., C. V. A. Strandberg.
Sthm 1878. — Rydberg V., C. V. A. Strandberg (inträdestal i Sv. Akad.)
— Ljunggren, G., Lefnadsteckning af O. P. Sturzen-Becker (i »Valda
skrifter»). — Eichhorn, C., Gustaf Lorents Sommelius. Lefnadsteckning.
(Inledning till samlade dikter.) Sthm 1867. — Biogr. lex. n. f. 10. —