Från Aftonbladet till Röda Rummet/V. Carl Vilhelm August Strandberg

V.

Carl Vilhelm August Strandberg är den förnämsta af de skalder, hvilka gifva luft åt denna tids politiska frihetsträngtan. Hans diktning sönderfaller i två skarpt skilda perioder. Gränsen mellan båda bildas af revolutionsåret 1848. Under den första perioden är han politisk frihetsskald och söker sina ämnen bland dagens aktuella frågor. Under den andra perioden däremot är det hufvudsakligen i historiska bilder, som han finner näring för sin svenskhet. Det är äfven under dessa senare år, som han utför sina utmärkta öfversättningar.

Strandberg, son till en präst, var född i Stigtomta församling af Strängnäs stift 1818. Redan under gossåren intresserade han sig för skaldskap; han läste med ifver Goethe, Matthisson och Hölty samt Kellgren och fru Lenngren — de enda svenska skalder, som funnos i fädernehemmet. 17 år gammal debuterade han med åtskilliga dikter i Mariestads tidning (han hade vid denna tid en kondition i en prästgård i Skaraborgs län). Signaturen Talis Qualis, som sedan troget följde honom genom lifvet, hade han redan då anlagt. Vårterminen 1837 blef han student i Uppsala, men flyttade af obekant anledning följande år till Lund. Där gjorde han sig snart bekant såsom skald och såsom ifrig skandinav. Det var icke minst från hans krets som agitationen för det första studenttåget till Uppsala 1843 utgick och underhölls. Dessa sista år af trettiotalet äro hans jäsningsår. Han skrifver dystra och känslofulla dikter, icke minst af erotiskt [ 229 ]innehåll, och han tegnériserar äfven flitigt. Dock hyllade han icke mästarens politiska åsikter. Han är visserligen icke precis Aftonbladist, men liberalismen hade fått makt med honom såväl som med tidens öfriga ungdomar. Dessutom hade han tagit intryck af Ungtysklands kosmopolitiska frisinne. Hoffmann v. Fallersleben och särskildt Georg Herweghs frihetssånger hade helt tjusat honom. (Han öfversatte ett urval af deras dikter 1844.) Dessa liberala åsikter fingo nu ett uttryck i de första dikter, med hvilka han offentligen framträdde i Lund och i hvilka han prisade två af bondeståndets mest framskjutne liberala representanter. 1839 skref han nämligen en dikt Vid folkvännen Anders Danielssons graf, och 1840 framträdde han vid en studentsoiré med en Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson. I den senare vågade han angripa ingen mindre än Tegnér, om hvilken det i dikten heter:

Med nacken böjd för maktens lumpna fana
den mannen går ej mer sin egen bana,
han tappat bort sig själf, hans snille har
den höga sceptern icke mera kvar

Man tänke sig angripa Tegnér inför en studentskara i Lund år 1840! Det blef ett förfärligt spektakel, som sent slutade, och som »utöfvade ett icke ringa inflytande på Strandbergs akademiska lif», säsom Ljunggren nägot gåtfullt uttrycker saken. Enligt en annan af hans biografer, skulle han icke längre varit välsedd af professorerna, utan nödgats öfvergifva sina tankar på graden. Huru därmed förhåller sig, må stå öppet, säkert är att han 1847, då han lämnade lärdomsstaden, endast aflade kansliexamen.

Hans första diktsamling utkom 1845: Sånger i pansar; den följdes 1848 af Vilda Rosor. I dessa båda små häften finner man det värdefullaste och mest karaktäristiska af hans lyrik under denna hans första period.

Man behöfver egentligen endast kasta en blick på Strandbergs porträtt med de ädla men något spetsiga dragen och de närsynta ögonen för att se, att det icke är bilden af en barrikadman, utan af en kammarlärd, som finner sina bästa tankar mellan böckernas blad. Innehållet i hans dikter jäfvar icke denna iakttagelse. Strandberg hör till de skalder, som med lätthet knyta tanke vid tanke och virtuosmässigt fläta dem [ 230 ]tillsamman till välbyggda poemer men af lifvet har han ovanligt litet kändt, och äfven hämtat föga ur detsamma. Hela hans läggning är abstrakt och doktrinär. Hans idéer äro opraktiska och i grund och botten voro de aldrig tidsenliga. Den liberalism, som han predikar, var ett utslag af en redan slutad rörelse, hvilken säkerligen kunnat förnyas och föras vidare, men knappast på det sätt som Strandberg tog den om hand. Hans uppfattning om Sveriges förhållande till Ryssland är i själfva verket lika enkel som Nyboms: Man tager en kanon under hvardera armen, o. s. v. Med andra ord, det är studentpoesi som han skrifver, framsprungen ur de ädlaste motiv:

Jag såg det rätta gällde ringa,
och blef därvid om hjärtat varm,
och som ur klippan rosor springa,
så sprungo orden ur min barm.
Jag såg mig kring, där jag bort blunda:
jag kunde icke annorlunda.

Men det kan icke hjälpas, att mycket i denna diktning verkar ren fras i våra dagar. Åtskilligt hafva dessa poesier äfven förlorat därigenom, att vi ej längre omedelbart förstå alla allusionerna. Huru mången anar till exempel i våra dagar den bittra kritik af Karl Johan, som ligger dold i dessa rader, skrifna året efter hans död och Oskars tronbestigning:

Åter har morgon grytt,
solen som gramse flytt,
lyfter sig nu på nytt
öfver vår strand o. s. v.

När man därför i våra dagar öppnar dessa diktsamlingar, blifver man något besviken. Dessa frihetssånger verka något tama och idéerna äro ofta tämligen omogna.

Och likväl skulle allt detta vara ännu ohjälpligare föråldradt, om det icke vore så utmärkt sagdt. Strandberg är en af våra största verskonstnärer. Med honom befinna vi oss åter på den svenska diktens stora kungsväg. Det är han, som för traditionerna från Tegnér till Snoilsky. Utmärkande för hans talang är hans förmåga, att effektfullt framhäfva en tanke. Strandberg är den födde talaren, och han har alltid valt sina ämnen i öfverensstämmelse med denna sin begåfningsart.

[ 231 ]Så t. ex. i dikten Vaticinium. Tsaren hade 1843 förbjudit finnarne att deltaga i studentmötet. Nu år 1845 svarar Talis Qualis vid studentfesten i Lund:

Finland! Så jag ville ropa
och från eder allihopa
få ett svar ur hjärtats grund.
Hvar jag stod, så såg jag glada
blickar sig vid blickar rada,
sol på hvarje pannas rund;
men min åtrå var en annan:
jag vill se ett moln på pannan,
maka löjets gud från kannan
undan, undan för en stund.
Fast vår broder nacken böjer,
tungomålet honom röjer,
och jag spår, om än det dröjer,
att I honom återfån.

Och så skildrar han vidare den dag, då svenskarne åter draga öfver hafvet för att eröfra Finland.

Här är hvarje ord mästerligt beräknadt för att väcka åhörarnes entusiasm och var säker på, att, när han slutat, har stämningen varit hög i salen.

Af denna art äro alla hans dikter. Vanligen älskar han att epigrammatiskt tillspetsa slutet; han använder också gärna sonettformen. År 1848, då danskarne angrepos af tyskarne, och röster för ett svenskt deltagande hördes härhemma, hade Aftonbladet uttalat sig emot ett dylikt ingripande. Strax var Strandberg färdig med en sonett:

Var då den fana, du så trotsigt bar,
blott ägnad för parad, men ej för läger?
Det enda skarpa vapen, som du äger,
är då en tunga, rask i tal och svar?

Nu, då vårt folk med fog till vapen tar,
jag hör nog hvad din slappa klokhet säger;
du väger våra krafter: men Gud väger
vår rätt med vikter, som du icke har.

Du sitter hemma och för landet vakar
och skrämmer upp en riddare så god,
hvar ängslig gäck med dina pappersdrakar;

men vi, som ha ett hetsigare blod,
vi nyttja dem, där lägerelden sprakar,
till pappersladdning framför våra lod.

[ 232 ]Dylikt tager sig obestridligen ut, men skälen äro icke alltför bindande. Men därpå såg man mindre. Strandberg uttryckte som ingen annan de stämningar som rörde sig i ungdomens bröst. Han tolkade i sin Hymn, allt hvad svenska folket väntade sig af den »liberale» konung Oscar. Han sjöng om revanschen mot arffienden: Trumslagaren, som får höra att neslig fred är sluten, försvinner från trakten:

Men barnen hviska förstulet än,
att stundom trumslagarn går igen
och under bron i de djupa vatten
sin trumma stämmer i sommarnatten

och väntar på att i lågan dal
få höra svenskarnas stridssignal,
för att i spetsen för blåa leder
få slå reveljen med gammal heder.

Efter 1848 har han icke vidare diktat dylika stridssånger. Hela den stamning, hvilken såväl i Tyskland som i Sverige framdrifvit denna något abstrakta frihetslyrik, bortsopades af revolutionen. Det fanns icke längre något egentligt intresse för politiska stridsfrågor under de närmaste åren. Tiden slog in på nya banor. För Strandberg lika väl som för Herwegh hade naturligen socialismen kunnat stå öppen, men det var ju en rörelse, som ännu icke hade någon jordmån i Sverige. Strandberg gick en annan väg. Hans intresse för den aktuella politiken och för opposition försvann; i tysthet ombildades han under de närmaste åren, under hvilka han var föga poetiskt produktiv. Visserligen utgaf han 1854 första delen af sina Dikter, men af dessa äro endast åtta nyskrifna och för öfrigt föga betydande.

Det var väl icke blott tidsstämningen utan äfven personliga skäl, som åstadkom denna förändring. 1847 hade han gift sig och lämnat Lund för att bosätta sig i hufvudstaden. Kampen för brödet lade beslag på hans tid: han lifnärde sig icke utan svårighet med tidningsarbete.

Hans frihetsträngtan fick under de närmaste åren sitt utlopp i öfversättningen af Byrons dikter, hvarmed han var sysselsatt från år 1853 ända fram till 1869. Jämte Hagbergs öfversättning af Shakespeare äro dessa tolkningar de mästerligaste, som existera på svenskt språk. Det är till och med icke för mycket sagdt, att Don Juan på svenska från rent for[ 233 ]mell synpunkt öfverträffar originalet, ty Byron hade som bekant den förmågan att stundom kunna skrifva något, som hvarken var vers eller prosa (fast poesi ändå). En egen ny diktsamling utgaf han först år 1861, men i denna framträder tydligt de förändringar, som hans världsåsikt såväl som hans poetiska form undergått. Huru annorlunda, långt mer dämpad, var icke tonen, då han 1856 inlade ett ord för tryckfriheten: Vårt fria ord, än då han 1842 behandlat samma ämne i Den siste kungen. Äfven revanschetankarna framträda nu, motiverade på ett fylligare och mognare sätt, t. ex. i Sveaborg (1855). Den uppbrusande ungdomliga stämningen, det något för starka ordet, har lämnat rum för en mera beskådande och besinningsfull stämning. Helst älskar han nu att fördjupa sig i och beskrifva de stora fosterländska minnena: Birger Jarl, Vasasång, Riksskymning, en skildring af Sten Stures sista stunder på Mälarens is eller Likbrasan, scener från Stockholms blodbad, äro vittnesbörd om denna hans nya smak.

Strandberg hade i all tysthet gått samma väg som tiden. Fast född retoriker och talare hade han blifvit tvungen att stämma ned den höga tonen, och från sångare hade han blifvit betraktare. Att Runeberg på denna väg i viss mån varit honom en förebild, visar många af denna tids dikter, kanske icke minst vissa genremålningar, som tillhöra hans sista år. T. ex. Sista förhöret eller Engelbrekt Halfvardsson m. fl.

Det ligger något strängt och allvarsfullt öfver hela Strandbergs diktning liksom öfver mannen själf. Lifvet hade så länge varit hård strid för honom, att han glömt bort att småle. Men det är en sällsynt ädel och flärdfri karaktär. Man kan godt mynta på honom själf de vackra ord, han sagt om Den försynte.

Såsom konstnär intager han ett mycket högt rum i svensk vitterhet och bland sin egen samtid står han i detta afseende oöfverträffad. Han har mera sinne för tanken än för det yttre; han är därför icke alltid så åskådlig och kan lätt blifva för bred i en beskrifning. I sin högsta fulländning utmärkes hans form af en nästan spartansk enkelhet och klarhet; ordet smyger sig efter tanken och versen efter stämningen. Stundom saknar man något af det smekande välljud, som sedan återfinnes hos Snoilsky och äfven hos [ 234 ]Rydberg, hvilka, som för öfrigt hela den yngre generationen, lärt af honom. I det stora och hela har icke bättre retorisk vers skrifvits i Sverige än den Strandberg framlagt.

Han dog den 5 februari 1877. De ekonomiska besvärligheterna voro då för länge sedan slut för honom, i det han sedan 1865 var utgifvare af Post- och Inrikes tidningar.