Från Stockholms synkrets/Också ett sommarnöje
Också ett sommarnöje.
(Juli 1877.)
»Ändtligen!» utropade vår gamle vän registratorn,
då vi här om dagen stötte i hop med honom på
Norrbro. Han såg mycket nöjd ut.
»Har registratorn ändtligen fått regn på sin gräsplan på landet?» frågade vi.
»Regn! Gräsplan!» snäste han oss. »Hvem tusan bryr sig om sådant! Tror ni kanske, att jag bor på landet? Nej, jag tackar. Sommaren älskar jag, men inte sommaren på landet, utan i staden, i Stockholm, där sommaren är skönast på hela jorden.»
»Å,» vågade vi invända. »Den kvafva luften, de dammiga gatorna . . .»
»Prat!» afbröt registratorn. »Är det kvaf luft vid Norrström? Dammar det i Strömparterren kanske? Det är bara tomma talesätt, som man nog skulle vänja sig af med, om man bara ville lefva som jag. Så snart jag fått min semester — det satt hårdt åt i år att komma lös, ty tjänstemannabristen är i tilltagande, skall jag säga. Ja, tro mig, det kommer en tid, då man får gå omkring och söka efter en kammarskrifvare och då man kommer att annonsera i Dagbladet efter tjänstemän af alla grader. Folk har redan för länge sedan lärt sig inse, att kronans kaka inte är så dryg som man förr trodde. En ung man låter icke mer locka sig ens af kansliuniformen. Han tager kanske icke en gång studentexamen eller, som det nu mer heter, underkastar sig mogenhetspröfningen. Han går in vid tekniska högskolan och egnar sig åt järnvägarna eller spårvägarna, så vida han ej föredrager att låta göra sig till bankdirektör. Det sade jag redan för flera år sedan, men då skrattade man bara åt mig och trodde, att man alltid skulle hafva fullt upp med statens tjänstemän i ämbetsverken. Jo, jag såg det nu i år. Sannerligen höll jag inte på att få göra tjänst för mig själf under min ledighet.»
»Nå, men registratorn fick likväl slutligen tag i någon hjälpsam människa?»
»Det lyckades sent omsider. Så snart jag fått min semester, sade jag, börjar jag mitt sommarnöje. Då stiger jag tidigt upp, går genast ned i Kungsträdgården och låter vattna mig. Jag är sannerligen inte den enda som dricker sin lilla butelj af apotekarnes utanför vattenboden i landtmäterihuset. Därpå gör jag ett par slag i Kungsträdgården, beundrar Karl den trettondes gröna matta och luktar på hans vackra blommor. Nu i sommar ser jag också efter, hur långt det skrider framåt med spårvägarne. Har man roligare på landet kanske? Sedan går jag upp till tysta Marie och får mig mitt kaffe. Det händer också, att jag intar det i Strömparterren eller på Lagergrens parterr, och då läser jag alla tidningar. Därefter vandrar jag i godt mak en morgon ned till Riddarholmen, en annan till Slottsbacken och ser på alla som komma från sina så kallade sommarnöjen. Jag skrattar åt de tokarne. Så uppbrända de se ut af solen och så fasligt myggstuckna! Det är rätt åt dem. Hvad ha de på landet att göra?»
»Ja, men de se också morgonfriska ut.»
»Jo vackert! De se sömniga ut, stackars människor. De ha varit uppe förskräckligt tidigt för att hinna med ångbåten och ha bara sutit och gäspat om bord. Det syns nog. Nu springa de lif och anda ur sig för att inte försumma sina dyrbara pligter, d. v. s. att herrarne först och främst skynda till Operakällarn för att få sig en stadig frukost. De kunna behöfva det efter alla ansträngningar på morgonen. På källaren träffas goda vänner från andra landsändar, från Lidingön och Drottningholm och Vaxholm, Vermdön och Essingen, och då gör man upp sitt lilla middagsparti. Man har naturligtvis inte tid att fara ut till landet för att äta middag, utan det måste man göra i Stockholm, d. v. s. på Hasselbacken, och man kommer öfver ens att börja middagen så tidigt som möjligt, hvilken öfverenskommelse obrottsligt hålles. Det är en glad middag, som följes af kaffet i fria luften och hvad därtill hör. Man glömmer bort klockan. Det är redan sent, då man bryter upp, och man har knapt tid att fara till baka till staden och i största fart skynda ned till ångfartyget för att åter komma ut till sommarnöjet. Stackars tokar, säger jag ännu en gång. De komma ut först vid nattens inbrott och gå snart till sängs. Hvilken natt! De få inte en blund i sina ögon för myggornas surrande och giftiga stick. Och så skola de åter tidigt upp och börja samma lif om igen. Nog är det ett sommarnöje!»
»Men registratorn kan väl inte påstå, att alla stockholmare föra ett sådant sommarlif?»
»Nej, det är kanske några som hafva fullständig ledighet, och då stanna de hela dagen på landet, men först då är deras lif riktigt ömkansvärdt. Då måste de icke blott om natten slåss med myggor, utan också dagen i ända strida mot getingar och flugor, myror, skalbaggar, gräshoppor och alt möjligt surrande och pipande, flygande och krälande pack. Det går en rysning öfver mig bara jag tänker på ett sådant lidande. Tacka gud likväl, att de inte ännu fått potatisbaggen på halsen; men han kommer, det kan man lita på. Och än få de solsting, än frossan. Hvad skola de ta sig till hela dagen? Nej, tacka vet jag att vara sin egen, frie sommarherre i vårt härliga Stockholm! Sedan jag slutat min vandring till ångbåtarnes landningsplatser, ställer jag mina steg till Helgeandsholmen och drömmer där en vacker framtidsdröm i skuggan af kungliga stallet. Jag ser ett ofantligt bankhus resa sina tinnar mot skyn och där bredvid ett ännu ofantligare riksdagshus, som breder ut sig både på längden och tjockleken, utan att därför förlora något i höjd. Bredvid riksdagshuset skådar jag andra byggnader, stora, väldiga tegelstenshögar, genomkorsade af en mängd gator. En främling kommer och frågar mig, hvar Norrström flyter, och jag är nog lycklig att kunna upplysa honom, att Norrström redan för länge sedan är igenlagd och att man däröfver rest ett åt hufvudstadens drätselnämd helgadt tempel. Af Mälaren har man ännu några droppar kvar, hvilka man möjligtvis då kan få se, om man lyckas hitta vägen till stranden mellan de stora husen, som tränga sig så tätt på hvar andra. Men af kungliga slottet ser man inte det ringaste, förr än man kommit fram på Mynttorget.»
»Det var en underlig framtidsdröm,» vågade vi invända.
»En riksbanksdröm,» svarade registratorn, »och riksbanken släpper inte ut några drömmar som ej inlösas. Helgeandsholmen får ej slarfvas bort till parkanläggningar och sådant skräp, säger riksbanken, utan skall till sin egen välfärd tvingas att gå i den praktiska nyttans tjänst. Men jag rycker mig från mina drömmar och går ned till Kungsträdgården för att höra middagsmusiken. När får man höra sådan musik på landet? Kanske att ett helt dussin gökar gå upp mot gardesmusiken? Tackar ödmjukast! Sedan jag hört musiken, kan det vara tid att tänka på middagsmaten, som jag intager i en sval värdshussal, där jag inte oroas af några yrfän och där det inte blåser blad och gräsfrön i soppan. Efter maten går jag hem och hvilar mig i mina svala sommarrum, där ännu aldrig någon solstråle hittat in för att bleka ut möbler och tapeter. Jag tager mig min lilla middagslur och så går jag åter ut för att höra på aftonmusiken. Jag sätter mig vid foten af Karl den tolftes stod, nedanför den högra kungastöfvelns klack, och därifrån hör jag på en gång musiken från Strömparterren, Blanchs kafé och Berzelii park. Det är en tredubbel njutning, något som man aldrig kan skaffa sig på landet. Säg mig hvar man kan föra ett sådant sommarlif som i vårt kära Stockholm, blott man ej förstör det med de välsignade landtställena.»
»Men har registratorn rakt af ingen sysselsättning under sin ledighet?»
»Sysselsättning? Visst har jag sysselsättning. Jag läser om kriget hvar enda dag, studerar G. B:s rapporter och Spadas reseskildringar från hundturkens land. Jag gick länge och förargade mig öfver att det inte ville komma till allvar, ty nog är det bra roligt att läsa om drabbningar. Jag kommer så väl i håg från mina unga år på 1840-talet, huru ungdomen då afundades dem som hade lefvat under de napoleonska krigen. Hvad det måtte ha varit intressant på den tiden, sade vi och suckade öfver vår egen då så intresselösa tid. Vi trodde, att det då lefvande slägtet aldrig skulle få upplefva ett riktigt krig. Men så kom 1848, och sedan har det just icke varit utan sitt intresse att lefva. Krimkriget få år derefter, italienska fälttåget, ett par danska krig, ett preussiskt-österrikiskt, ett franskt-tyskt och nu där borta i österlanden. Nu tänkte jag, att när jag skulle få min ledighet från verket, den stackars tjänstemannens så lifligt efterlängtade semester, skulle jag riktigt njuta af att läsa om de stora fälttågen. Men det dröjde alt för länge. Jag var rasande på ryssarne, som inte kunde knalla sig öfver Donau. Nu skall man få se, sade jag, att de där latmaskarne inte komma öfver, förr än min semester är slut och jag ej får tid att njuta af telegrammen och korrespondenternas skildringar. Men så small det, och glad vardt jag. Ändtligen . . .»
»Ja så, registratorn tänkte på ryssarna vid Donau, då vi mötte er. Vi trodde, att utropet gälde den ändtligen uppnådda semestern.»
»Nå ja, bägge delarne kanske.»
——————