Från Stockholms synkrets/Det ser mörkt ut

←  Från riksdagen

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Det ser mörkt ut

En underlig kejsare  →

Det ser mörkt ut.
(Juli 1876.)

Det ser mörkt ut i Stockholm. Vi tala icke om väderleken, ty han kan vara strålande ljus, och skulle detta också gifva anledning till några mörka utsigter för årsväxten, hvilket likväl icke är så alldeles säkert, ingår det dock icke mycket i en sannskyldig stockholmares farhågor, enär han vet att brödet är lika dyrt och lika illa bakadt i vår hufvudstad, antingen mjölet är godt eller dåligt, billigt eller högt i pris, något som måste komma sig af hittils outredda naturkrafter, så vida orsaken icke skulle ligga i stockholmarens egen liknöjdhet för en sund brödföda.

Ett folk har ingen bättre regering än det folket förtjänar, säger ett gammalt statsklokt ordspråk. Ett folk har icke häller bättre bagare än det folket förtjänar.

Nöjer man sig att ganska dyrt betala ett kladdigt och ofta nästan ogräddadt bröd, hvars enda goda egenskap är, att det i anseende till sin litenhet icke kan göra åt minstone någon utomordentligt stor skada på en gång, så må man förtjäna sitt straff.

Det är således icke brödets dåliga beskaffenhet, icke torkan, icke den kära, välsignade solen som göra, att det fortfarande ser mörkt ut hos oss. Underrättelserna från krigsskådeplatsen (1876) kunna ej häller förmörka vårt lif. Vi kunna med det största lugn mottaga telegrammen, brefven och tidningarna, ty vi veta, att den ena dagen är det turkarne som stöta i segertrumpeten, och den andra är det serberna som idka den sysselsättningen. Stundom blåsa både serber och turkar i hvar sin stora, skrällande lur på en och samma dag med anledning af en och samma träffning. Förnöjsamhet är en stor vinning, heter det ju, och de krigförande måste vinna storartade slag, bägge två, emedan de äro så utomordentligt nöjda.

Icke ser det där så mörkt ut. Om hr Pettersson d. ä. af gammalt agg till ryssarne håller med turkarne och önskar serbernas undergång samt hr Pettersson d. y., hvilken gärna följer med sin tid samt talar om vänskapliga förbindelser och en fördelaktig kontokurant med det affärsdrifvande ryska riket, icke har något emot att andra slaver vinna seger samt därför fröjdar sig åt turkarnes nederlag, så kunna bägge erfara den allra ljufvaste tillfredsställelse, när de nu läsa tidningarna.

Men mörkt ser det likväl ut här på platsen, ty de flesta gå svartklädda. Se blott i våra musik-kafé-trädgårdar, på Hasselbacken, Nya Franska värdshuset, Novilla, Bellmansro o. s. v., mörkt, öfver alt mörkt. Om någon enda mansperson, som fruktar för de svarta »outsägligas» alt för hårda medfart, till skada för »Innocencen» nästa vinter, hängt upp plaggen tills vidare och iklädt sig en ljusare underbyggnad, fortfara kvinnorna likväl att visa sig från sin svartaste sida.

»Hanna lilla, du får lof att slita ut din svarta barégeklädning nu i sommar», säger fru Pettersson till sin dotter; »annars tycker pappa, att det är onödigt att ge dig en ny klädning till hösten».

Tro dock icke, att den som yttrar något sådant ej skulle känna sig af sitt hjerta manad att äfven med yttre tecken i det längsta visa sin aktningsfulla saknad och äfven sin uppriktiga sorg öfver en enkedrottnings frånfälle! Men man är icke mer än människa, äfven om man uppriktigt sörjer en god enkedrottning, och man kan ju ha sina små beräkningar i afseende på svart barége och andra klädningstyger. Det är ju icke något ondt däri, allra minst något hotande för konungamakten.

Mörkt ser det ut, det är visst, men det är enhet och stil i detta mörker. Tänk, om äfven fruntimren en gång skulle komma till en sådan öfverensstämmelse i drägten som karlarne redan länge haft! Skulle det fordras furstliga dödsfall för att åstadkomma sådant? Det vore sorgligt.

Uppriktigt sagdt, äro vi visst inga ovilkorliga vänner af den i allmänhet mörka, alt för tungsinta mansdrägten i våra dagar. Vi skulle mer tycka om litet gladare färg, liksom vi utan tvekan skulle, i fall sådant på oss berodde, afskaffa svalstjärtsrocken, i dagligt tal kallad frack.

Ännu hafva vi icke träffat någon enda mansperson i vår verldsdel hvilken ej antingen skrattat åt eller svurit öfver eller både skrattat och svurit öfver nödvändigheten att vid barndop, fina middagar, baler, begrafningar och andra glada tillfällen ikläda sig frack, vanligtvis svart.

Vid bröllop i några delar af Europa, t. ex. inom den riktigt fina verlden i Paris, nyttjas oftast icke svart frack, åt minstone ej af brudgummen — naturligtvis ej häller af bruden. Den senare är alltid hvitklädd, från och med de hvita orangeblommorna på kapitälen ända till de hvita skorna på piedestalen; men brudgummen uppträderi blå rock — redingote — hvad vi, löjligt nog, kalla »bonjour», och ljusgrå benkläder.

Med detta undantag, gifter den bildade verlden sig i Europa i svart frack, den bildade manliga verlden nämligen, men äfven då kan man få höra ett: »den fördömda fracken!» När icke ens bröllopsglädjen förmår undertrycka det utropet, kan man väl veta, huru det skall låta vid alla andra högtidliga tillfällen.

»Den odrägliga vaktmästaruniformen», heter det, liksom icke en vaktmästare borde behandlas med ganska mycken uppmärksamhet i en tid, då människan så ofta utvecklas från vaktmästare till diskontör, efter 40 procent och en liten »dusör», och sedan räknas till den »höga finansen». Om man ännu icke gör bankdirektörer af vaktmästare, så är detta endast en tidsfråga.

Men fracken håller i sig. Han är, om icke outslitlig, hvarpå de hvart annat eller hvart tredje år återkommande skräddareräkningarna gifva det sorgligaste bevis — en man af riktigt fin verld har till och med på hvarje års räkning en svart frack, och det är då ett bevis på att man är alldeles ofantligt eftersökt såsom sällskapskarl — om icke outslitlig, sade vi, dock oåtkomlig såsom samhällsinrättning. Någon omstörtning tyckes aldrig kunna komma i fråga.

Och det är just den dystraste af verldens alla frackar, den enhälligt svarta, som herskar såsom en »envålds, allom bjudande souverain». I förra århundradet hade man ej blott röda, gula, gröna och violetta frackar i sällskapslifvet, utan äfven randiga, rutiga och spräckliga, i en mångfald af förut aldrig anade och sedermera aldrig återkomna färgsammansättningar. Man hade sådana frackar af sammet, siden och alla slags dyra väfnader.

Det var en brokighet och en omväxling som gaf sällskapet ett helt annat utseende än nu för tiden, något gladt, stundom rent af öfverdådigt muntrande, sprittande, kanske dock stundom alt för rutigt, spräckligt och tokigt. Det var i hvad fall som hälst mer måleriskt än nu, det kan ej nekas. Men hvilken vanvettig äflan att förekomma i den grannaste fracken, den som kostade mest och därigenom kunde hålla alla andra på afstånd!

Huru annorlunda i våra dagar! Nu kan det visserligen vara skilnad på frack och frack, en som är gjord hos stadens förnämsta skräddare eller af en liten lappsömmare i Yttersta Tvärgränd, men svarta äro de alla och af kläde äro de alla, äfven om klädets finhet och dyrhet kunna vara mycket olika, samt om den ena är gjord i år med korta skört, men en annan har långa skört och därigenom visar sig litet gammalmodig.

Det är åt minstone en sträfvan till likformighet, någonting klassutjämnande och demokratiskt. Kom aldrig och kalla den svarta fracken ett aristokratiskt plagg, ty det är orättvist i högsta grad. Hvar och en karl, som ej vill anses för en riktig stackare, söker att skaffa sig en frack för att »se ut som folk», när tillfälle gifves.

Vackert är det icke, därom kunna vi komma öfver ens, men sin fördel kan det dock ega. På svart frack igenkänner man den bildade verlden.

Och rockarne sedan, de som hafva skört ej blott bak, utan äfven fram, äfven de äro ju tämligen lika inom samma verld, så länge man blott ser på karlarne.

Men för att få någon öfverensstämmelse i det täcka könets klädsel fordras en allmän landssorg. Vi önska visst icke, att fruntimmerna skola alltid kläda sig i så mörka färger som under en sådan sorg — långt därifrån! men något mindre brokigt och mera enstämmigt kunde det väl vara än hvad fallet är, när landet icke har sorg.

De senare åren hafva kommit med matta färger såsom »modefärg». Det är just ej häller det som kan önskas, fastän det onekligen är kanske något mindre osmakligt än bjärta skiftningar. I synnerhet är den s. k. couleur de crème en högst fadd färg, och man löper ständigt fara att tänka på bristande renlighet hos den person som nyttjar så färgade band, kragar o. s. v. Det ser smutsigt och pjaskigt ut.

Kan det smutsiga och pjaskiga någonsin adlas genom att det får namn, heder och värdighet af »modernt»? Hvarför kunna fruntimmer ej med sin stora uppfinningsförmåga och sin ofta ganska rena smak hitta på klara färger, som ej äro bjärta, utan att därför öfvergå till motsatsen och förfalla i det fadda?

Trots de »modererade färgerna» och den herskande couleur de crème, är vår fruntimmersverld i andra dagar än den offentliga sorgdrägtens ett »rapsodiskt aggregat» af mot hvar andra svärande, sins emellan trätande färgskiftningar, liksom samma verld, oaktadt de framtill snäfva och baktill med uppblåsta tillsatser utstyrda kjortlarne, som nu äro så allmänna, likväl är alt för mångfaldigt olik i sina medlemmars klädsel.

Månne detta icke till allmänt gagn kunde ändras? Vore det alldeles omöjligt, att kvinnor kunde få en lika klassutjämnande drägt som karlarne redan ega? Det ser fortfarande mörkt ut, svara vi, ehuru vi önska, att vi kunde säga motsatsen.

——————