Från Stockholms synkrets/Folknöjen som försvunnit

←  Rum för resande

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Folknöjen som försvunnit

Innan Stockholm fick spårvägar  →

Folknöjen som försvunnit.
(Okt. 1874.)

»Hr X. är död,» heter det.

»Då ska’ vi ha oss en vacker begrafning,» säger fru Pettersson. »Herre, min skapare, hvad den där Stjerneld hade för en sorglig jordafärd! Det är riktigt synd och skam att narra ut folk för sådant elände. Jag tror det inte var tio personer i processionen. Och han var ändå excellens. Nej, tacka vet jag skomakarns där i hörnet! Där fans uniformer, och en riktig stadsmajor gick i främsta ledet. Skall man dö, skall man väl också ha en hederlig begrafning.»

»Frun säger just något. Jag försummar aldrig någon begrafning. Det har jag inte gjort på åt minstone tjugu år. Bjuden har jag inte ofta varit, det är sant, men processionerna har jag sett ändå, och har det varit någon möjlighet, har jag också trängt mig fram för att höra hvad presten sagt. Det är alltid så vackert och rörande.»

»Det är det visst, det, och mången gång har jag först genom prestens liktal fått reda på den aflidnes stora förtjänster. Men det är skada, att man inte får gå och se på lik nu för tiden. Se, det var härligt, när jag var yngre. Jag har sett en hel mängd schangtila svepningar, ska’ jag säga, och många saliga uttryck. Nu är det slut med det nöjet.»

»Man må väl inte ta sig till och bränna de saligen hädanfarna häller? Ja, det har nog varit fråga om det. Då skulle det bli ännu värre. Aldrig går jag in på det. Det är tillräckligt tokigt, att man ej mera visar brudar. Det var också ett nöje, nästan lika roligt som att gå och se på lik. Jag minnes nog, att jag, när jag var yngre, kunde hinna med ett par brudar och kanske flera lik på en enda dag.»

»Nej, nu få vi nöja oss med processionerna och liktalen . . . Men här står jag och pratar. Det är ju stor begrafning i Jakob i dag. Jag må väl inte komma för sent. Det är en annan i Ladugårdslandskyrkan, men dit är jag inte människa att hinna, fast det skall vara ett riktigt schangtilt lik.»

Brudvisningar och likutställningar äro försvunna redan för länge sedan. Eldsvådor återstodo dock ännu någon tid som ett mycket eftersökt folknöje.

Pang! Det klämtade.

Pang! Pang! Tre slag. Det var på norr. Skönt! Hr Pettersson bodde på söder, tätt bredvid Katarina kyrka. Det var natt. Han väcktes af klämtslagen. Hvem kan sofva, då stormklockan brusar öfver ens hufvud?

»Hör du, att elden är lös?» frågade fru Pettersson.

»Visst fan hör jag det,» svarade mannen, som redan fått benkläderna på sig.

»Du skall väl ut och höra efter hvar det är?» fortfor frun.

»Det är klart,» svarade herrn.

Var det vackert väder, följde kanske frun med.

Det bär af midt i natten ned åt slussen, genom sta’n, öfver Norrbro, bortåt Norrtull kanske eller långt ut på Ladugårdslandet. Alla människor sprungo åt samma håll, många tusen som plötsligt ryckts ur sömnens armar. De allra flesta hade ingen befattning med eldsläckningsväsendet, men det var ej häller nödvändigt. Det var icke fråga om att släcka, utan att se på och möjligtvis rädda, i hvad fall som hälst att få ett kostnadsfritt nöje.

Räddningen verkstäldes på ett eget sätt enligt stockholmspatent. En folkhop rusade in i ett hus som låg i granskapet af eldsvådan. Det var också möjligt, att huset alldeles icke låg i granskapet. En annan skara bröt in i ett annat hus, och så vidare.

Möbler, sängkläder, böcker, papper, alt kastades ut genom fönstren, bröts sönder, slogs i kras, förderfvades.

Det kallades att rädda.

Under tiden brann det hus där elden uppkommit i godt mak eller kanske med vild häftighet, alt efter som vinden blåste och byggnadsämnet var. Det dröjde länge, innan någon spruta hann anlända. De skulle icke ut på mönstring förr än kanske om ett halft år, och ej behöfde de nu vara i ordning.

En sprutmönstring var också ett folknöje. Hvilken glad anblick erbjödo icke dessa många kärror med hvar sin lilla vattenkagge, hvilka vid mönstringarna stodo uppradade på Lilla Trädgårdsgatan, en rätt vacker artilleripark! Och de stora tillbringarna sedan som fyldes genom pumpning af ett tjog hojtande karlar, hvilka knogade i sitt anletes svett för att få upp vattentåren. Viljan var alltid god, om ock förmågan ej ständigt räckte till. Det är icke alla som höra till vindragarlaget, denna starka och raska trupp, för hvilken pumpningen alltid var ett lekverk. Det fans också hjon från arbetsinrättningen, gamla, försvagade stackare, hvilka skulle pumpa. En sådan där »dillströmmare» var af god verkan i taflan, om han också icke kunde uträtta annat än öka oredan. Det var rätt måleriskt att se denna arbetsinrättningsuniform som stod i så godt sammanhang med slangarne hvilka också ville hålla sig starka, fastän detta var dem omöjligt.

Vid ett sådant tillfälle påstod en åskådare, att slangarne sprucko af förargelse öfver hela tillställningen. Den som kände förhållandena närmare viste dock, att det var endast af ålderdomsvaghet som de ej kunde hålla sitt vatten.

Emellertid såg det rätt ståtligt ut, när en hel fontän rusade ut från en slang, icke vid dennas mynning, utan helt nära sprutan och öfversköljde alt och alla som funnos i granskapet.

»Tänk,» sade en åskådare, »om Molins fontän skulle en enda gång få till sitt förfogande så mycket vatten som dessa slangar spruta ut efter hela sin längd!”

»Då vore fontänens lycka gjord,» hette det vidare.

Aldrig har Näcken varit så våt som den gamle assistenten Ponthan var vid en sådan sprutmönstring.

Man beklagade allmänt, att sprutan n:o 6 icke togs fram på arkäologiska kongressen. Då hade de samlade vetenskapsmännen kunnat få föreställning om en förhistorisk spruta.

Liksom vid mönstringarna var sprutornas tjänst vid eldsvådorna mera afsedd för att blöta människor än att släcka brand.

Vatten fattades vanligtvis. Lågorna tillväxte i styrka och utsträckning för hvarje minut. Slutligen ankom krigsmanskap och omringade platsen för att utestänga alla obehöriga, men de som förut funnos där, några hundra räddare, inringades och stördes ej i sitt arbete.

Alla skreko, alla befalde. En och annan liten vattenankare infann sig. Efter lång väntan kommo några större sprutor.

»Ur vägen! Här kommer kungen!»

»Se där är prins Oskar!»

»Och prins August också!»

De kungliga fruntimren synas däremot icke. Det var dock en af kunglighetens i Sverige företrädesrättigheter att på nära håll få se eldsvådor och hvad som där tilldrog sig till folkets förlustelse.

Befäl och kommando saknades icke. Alla myndigheter infunno sig. Kungen kommenderade, prins Oskar kommenderade, öfverståthållaren kommenderade, underståthållaren kommenderade, polismästaren, öfverkommendanten, kommendanten, poliskommissarierne, öfverkonstaplarne, konstaplarne, assistenterne, brandadjutanten — alla kommenderade.

Unge herrar som vid midnatt lemnat kaféerna höllo sig bredvid elden, så nära den besvärliga hettan medgaf, och de tillverkade nya ordlekar eller värmde upp de gamla vid lågorna. De hade mycket roligt.

Vattenåkarne körde midt upp i högarne af de räddade möblerna.

Kras, kras!

Återstoden af räddningen var fullbordad. De arme egarne till dessa möbler, många och mödosamt genomarbetade års besparingar, voro kanske tiggare i den stunden. Hvarför hade de icke assurerat? Fråga liknöjdheten, fråga också medellösheten!

Svordomar, ohyggliga skrik, kvickheter, skrattsalvor . . . Elden var släckt, det vill säga, att huset brunnit ned och ett par hus till. Det brann så länge det fans något att brinna.

»Det var strunt till eldsvåda, bara tre små hus!»

Kungen red hem. Alla andra myndigheter lemnade också platsen.

Det var slut på det folknöjet.

»Tänk,» sade en gång en person, en förståndig person, som dock själf deltagit i nöjet, »om vi kunde få ett ordentligt eldsläckningsmanskap som sammankallades genom telegraf och icke med klämtning!»

»Å,» svarade en af de praktiske, »hvem kan tänka på sådant? Det är alt för dyrt för Stockholm.»

Men tiderna ändras, och Stockholm med dem.

»Men skall det vara en förbättring, att man snart icke får veta af när det är eldsvåda?» sade fru Pettersson här om dagen. »Ett helt kvarter kan ju brinna upp, utan att jag vet det minsta om den saken!»

Ja, det är naturligtvis beklagligt och ett ytterligare prof på vår tids prosaiska stämning. Inga lik-utställningar, inga brudvisningar och nu, till råga på alt, upphör klämtningen i kyrkorna, äfven om det är fråga om den mest praktfulla eldsvåda.

Den där klämtningen var onekligen högst intressant, till och med om man icke sprang ut för att själf se på elden. Man väcktes midt i natten af ett förskräckligt buller i luften.

»Hvad är det? Det klämtar! Låt oss räkna: ett . . . två . . . Det är på Söder. Nej, ännu ett slag; det är på Norr.»

Tänk bara det, att ligga i sin säng och veta att det brinner på Söder eller Norr, redan detta är af icke ringa intresse. Bor man själf i den stadsdel där elden rasar är det kanske icke fullt så intressant; men antag, att man bor på Norr och hör två klämtslag. Då utbrister man: »Stackars folk! Det är väl någon usel träkoja på Katarinasidan, kan jag tro». Och man riktigt njuter af att ligga i sin egen goda säng. Man somnar, vaknar åter af klämtslagen, som dåna fortfarande lika majestätiskt hemskt i natten, och man säger halfsofvande: »Det måste vara en stor eldsvåda, troligtvis flera kojor . . . en hel mängd människor utan tak öfver hufvudet!» Då smakar det att ha en säng långt därifrån, med eller utan tak, men dock under tak.

Den njutningen kan man icke skaffa sig, när klämtningen kommer att upphöra. Och är man road af att springa ut och se på elden, vare sig det är natt eller dag, så kan man ej häller tillfredsställa den böjelsen, när man icke underrättas om en eldsvådas tillvaro.

Månne samhället egentligen har rätt att beröfva individen en så sinneslifvande förströelse? Man vaknar om morgonen i oskyldighetens tillstånd, kastar en blick på termometern. Två grader kallt. Det är i senare delen af Maj, och man finner gradtalet ganska normalt. En annan blick höjes till barometern. Mellan ostadigt och vackert, också helt och hållet normalt. Man vet, att Oskar den andre fortfarande regerar i Sverige och att regeringsformen alt jämt är inskränkt monarkisk. Man är således lugn från den sidan.

Då kommer Dagbladet. Man ögnar genom spalterna: Sällskapet V. B. sammanträder . . . Bevillningsberedning . . . Förenade bröder . . . Generalmönstring . . . Läkarevård . . . Det var tusan, ha inte riksdagsartiklarne tagit slut . . . Bismarck har fått ondt i magen, det ser betänkligt ut för Europa . . .

Jaha, det står ingenting i bladet, bara tio eller tolf spalter text . . . Hvad är det? Jag förbisåg det vigtigaste: »I natt kl. 2 yppades eldsvåda vid Yttersta Tvärgränd å Södermalm. Elden tyckes hafva uppkommit o. s. v. . . . » Och det vet jag ingenting om. Här har jag legat alldeles okunnig i min djupa sömn hela natten! Jo, det har man för att klämtningarna äro indragna. Nu först, kl. half 9 på morgonen, får jag veta, att elden rasat i Yttersta Tvärgränd!

Sådant där är förargligt. Hvad skall man ta sig till?

⁎              ⁎
⁎

(1878.)

Eldsvådor förekomma ännu någon gång. Vi ha till och med haft ett par ganska storartade i Oktober detta år här i Stockholm. Men det är ej det samma som förr. Långt därifrån. Man trodde kanske, att de gamla goda tiderna skulle återvända, när man vid Tyska kyrkans brand hörde stadens alla kyrkklockor sättas i rörelse och därmed äfven framkalla stark rörelse öfver alt bland stadens invånare.

»Nå, gud vare lof», sade hr P. — om det var herrn eller frun, kunna vi icke bestämdt uppgifva, men troligtvis var det båda två — »att man åter kan få reda på, när det brinner i sta’n.»

Men så kom den stora eldsvådan i ångkvarnen på Kungsholmen, och då rördes icke en enda kyrkklocka i hela Stockholm, hvarken på Söder eller Ladugårdslandet eller i någon annan stadsdel. Skenet var visserligen så starkt, att det borde hafva upplyst hvar enda människa i Sveriges hufvudstad, att eldsvåda inträffat, men skenet bedrager, påstår en gammal sanning, och man behöfver icke tro på någon eldsvåda, då man icke hör klämtning, säga de äkta, gamla stockholmarne af bägge könen.

De som läto leda sig af skenet fingo tillfälle att gå ut och få sig ett riktigt lysande skådespel, så lysande till och med, att man från Rosenbad kunde se, att Prudentia murus sacer nec decidit nec proditur, hvilken försäkran lyste i gyllene bokstäfver på riddarhusets ut åt vattnet och elden vända sida. Att den »heliga muren hvarken faller eller förrådes», blott en smula klokhet användes, var ganska tryggande att se intygadt på det sättet, och att eldkvarnens murar ramla skulle således icke visa annat än att de antingen icke äro heliga eller ock att klokheten, d. v. s. försigtigheten, icke funnits inom dem.

Men det var icke alla som läto leda sig af skenet. Det finnes personer som alldeles icke sågo något sken, så starkt och vidsträckt detta än var. På Luntmakargatan, eller kanske det är Tullportsgatan, bor gamle kamrer X. och han såg ingenting lysa på hela kvällen, ingenting annat än lampan och tutingen, som han själf brukar laga till. Sent på aftonen kom hans gamla städerska. Kamrern är ungkarl.

»Nå, du min store skapare, hr kamrer», utropade städerskan, »tror jag inte, att kamrern suttit inne hela guds långa aftonen och inte varit ute och sett på eldsvådan.»

Kamrern viste icke af någon eld. Han begagnar bara spritlampa till toddyvattnet. Han vardt orolig, skrek åt uppasserskan, att hon skulle förklara sig, och efter mycket ordande hit och dit, många frågor samt en ganska vidlyftig redogörelse, kom han under fund med, att han alldeles gått miste om ett lysande skådespel.

»Är det inte det jag säger», utropade kamrern och han var riktigt ond, »att här skall man lefva i sin okunnighet bara för det där nymodiga påhittet att inte klämta. Egentligen ger jag fan att gå till eldsvådan. Jag har det lika varmt och trefligt hemma. Men jag må väl ha rättighet att få veta, när det brinner.»

»Det är just hvad jag alltid sagt och de andra fruarna också», försäkrade städerskan. »Det var en guds lycka, att jag fick se skenet på himlen, när jag var ner åt Badstugatan. Då sprang jag in till fru Pettersson och fru Andersson och fru Lundström, och så sprungo vi alla fyra ned till Vasabron och där sågo vi riktigt schangtilt.»

»Men madam kunde inte springa upp hit och tala om sitt sken, inte», brummade kamrern. »Och inte kom Gösta, den gunstig herrn, hit häller . . . Han må inte vara för säker. Testamentet kan göras om.»

Nu är det mycket möjligt, till och med ganska troligt, att unge hr Gösta icke häller såg skenet. Han satt naturligtvis och arbetade vid fälda rullgardiner. Hågkommes han nu icke i kamrerns testamente, så är det icke hans fel, utan kyrkklockornas tystnad. Se där hvilka olyckor som kunna uppstå af klämtningens borttagande!

Det är väl ännu värre. Dagen efter på förmiddagen fick samme hr Gösta ett bref med lokalposten. Det var från hans tillkommande svärmor, hvilken på det högsta beklagade sig öfver den försumlighet som han låtit komma sig till last, då han icke infunnit sig hos sin fästmö och fört henne och hennes mamma ut att se på elden.

»Du vet, min käre Gösta», stod det i brefvet, »att här sitta vi, två ensamma fruntimmer, långt ned på Tjärhofsgatan och kunna så väl behöfva en liten förströelse. Vi ha inte haft något roligt sedan vi voro och sågo på »Flickorna Blom». Men du kommer inte och bjuder oss gå med dig för att se på en så stor eldsvåda. Inte kunde vi ge oss att springa till dig, som bor vid Skeppargatan. Ditt uppförande är mer än märkvärdigt. Hedda gret hela afton, och jag tror inte, att det lönar mödan att du kommer hit så snart, när du inte kom i går afton.»

Alt detta för att man icke mera klämtar! Hvarför då genom klämtning vid Tyska kyrkans brand väcka förhoppningar, som sedermera ej uppfylts? Är det ordning, det, i ett stort samhälle, i en rikshufvudstad med 165,000 eller åt minstone 152,000 invånare? Nu var det en lycka, att eldsvådan på Kungsholmen inträffade en tidig eftermiddagsstund, så att man icke låg och sof. Vi vilja väl hoppas, att det förderfliga »sofva middag» ej mer brukas i vårt bildade samhälle. Man var i allmänhet på benen och så snart man såg skenet, i fall man hade sina ögon åt det hållet och icke såsom kamrern och unge hr Gösta lefde alldeles oberoende af skenet, så ilade man ned till Vasabron och profvade af den för andra gången. Nu må väl den bron hafva visat sin hållbarhet. Men om eldsvådan inträffat på natten! Huru många hade då fått profva Vasabron? Låt oss icke tänka på det!

——————