Från Stockholms synkrets/När kineserne kommo
| ← Det är så tyst i staden |
|
Släta och fasonerade → |
När kineserne kommo.
(Okt. 1869.)
Det hände ingenting, påstod man, och ingenting
stod i tidningarna. Det var en ganska tråkig tid, en
fullkomligt intresselös.
»Annat var det förr,» sade gamle kommissarien som satt och pratade i Kungsträdgården. »Jag kommer mycket väl i håg, då jag såg Sofia Albertinas, högtsalig prinsessans, begrafning.»
»Ja, men kommissarien har ju sedan sett en annan prinsessas bröllop, och det måste väl vara lika bra. Skulle det bröllopet icke kunna ersätta gamla prinsessans begrafning?»
Den invändningen tyckte gamle kommissarien icke om. Det var hans uppriktiga åsigt, att det hände mycket mera »förr i verlden», och hans åsigt delades till och med af de unga.
Fröken Fanny hade haft en gammal morfar som för henne skildrat Gustaf den fjärde Adolfs afsättning och Fersens mord.
»Se, det var något, det!» utropade fröken Fanny.
»Ack, ja!» instämde några andra unga fröknar. »Det måste ha varit bra intressant. Och Napoleons alla segrar sedan! Hvarför lefde vi inte på den tiden? Då hade man ännu i minnet tjusarkungen och Kellgren, och då lefde visst Lasse-Maja.»
»Nej då, det var mycket senare,» försäkrade en gammal fru. »Men den förste Napoleon minnes jag mycket väl. Jag hade en kusin som sett honom.»
»Gud, så intressant! Fruns riktiga kusin? Hvad man måste ha läst tidningarna med för ifver hvarje dag. Då slogs man väl om Dagbladet på morgnarne?»
»Dagbladet fans inte på den tiden och inte häller Aftonbladet, men gamla Allehanda lefde visst och Post- och Inrikes, men inte voro nyheterna alltid just så färska.»
Saken var verkligen den, att man fick vänta några veckor på hvarje nyhet. Vi undra just, om man nu för tiden ville låta sig nöja med att först flera veckor efter tilldragelsen med några få rader underrättas om, att konungen i Frankrike halshuggits eller att det hade stått ett slag på ett ställe som heter Marengo. Nu är man högst förtörnad, om ett telegram kommer några minuter senare än det möjligtvis kunnat inträffa. Man måste inom ett par timmar hafva reda på, om Bismarck fått ondt i magen. Man får reda på det, och likväl tycker man att ingenting händer.
Det tyckte man också på hösten 1869, fastän man några få veckor förut varit vitne till de ståtliga bröllopshögtidligheterna i Stockholm och om hvilkas fortsättning i Danmark, ej blott i Köbenhavn, utan äfven i Slagelse, Svendborg och Kjerteminde, man sedan läste i flere månader.
Då hade man ingen aning om hvilka stora tilldragelser det följande året skulle bjuda på. Man intresserade sig ännu för om Napoleon den tredje förtärt sin frukost med någorlunda matlust, om han stannat i sina rum eller gjort ett litet slag i parken vid Saint-Cloud. Men klagomålen öfver att ingenting hände voro starka och ihärdiga. Man tycktes nästan vara förargad öfver, att kejsar Napoleon satt och frukosterade i Saint-Cloud i stället för att ligga på lit de parade i Tuilerierna.
Man fann det oromantiskt futtigt, att unge Don Carlos icke irrade omkring i de spanska bärgstrakterna med några guerillachefer, trasige munkar och ett dussin dansöser med äkta kastagnetter.
Man tyckte att ingenting hände i Italien, utan att det varit mycket intressantare, då Fra Diavolo med sitt band höll till vid Terracina, liksom Frans den andre icke kunde vara lika intressant.
Det gick trögt med omsättningen icke blott inom nyhetsverlden, utan äfven inom handelsverlden, i synnerhet inom bodhandeln. Bodarnes egare stodo sysslolöse i sina dörrar och tittade förgäfves efter köpare. Tiden var inne, då man skulle betala hyran, och om man visserligen icke ännu på någon tid behöfde erlägga skatten till stat och kyrka och stadens utomordentliga fattigvård och gatläggning, så hade man dock redan fått debetsedeln, och blotta åsynen af det förskräckliga papperet kunde komma det gladaste lynne att öfverlemna sig åt dystra betraktelser. Man klagade öfver stadsfullmäktige och privatbankerna, öfver dåligt väder och bristande uppmuntran, till och med öfver den goda årsväxten, hvilken icke kunde förmå svenska folket att fara till Stockholm och förvandla sin spanmål i vackra saker till hemmets bekvämlighet och den personliga trefnaden.
Då hände något: en kinesisk ambassad anlände till Stockholm. Det gaf genast väckelse åt intressanta nyheter och åt det domnade affärslifvet.
»Har ni sett kineserne?»
Det var dagens fråga, den som satte lif i den dittills så intresselösa tiden. Man hade ändtligen fått en tilldragelse. Det var slut med det tråkiga.
Det himmelska rikets excellenser kunde själfva naturligtvis icke köpa upp hela Stockholm, och attachéerne räckte ej häller till för att fullkomligt släta ut skrynkorna på bodhandlarnes och slöjdidkarnes nyss förut så rynkade pannor. Men dessa kineser voro alldeles förträffliga som lockbete.
Kineserne ämna göra uppköp i den eller den boden, hette det, och att hela Stockholm då skulle rusa dit, det var en gifven sak.
»Ha kineserne varit här?»
»Inte ännu, men de väntas.»
Man kunde naturligtvis icke gå sin väg utan att köpa något. Man kom igen och fick kanske icke häller då se kineserne, men för skams skull köpte man ytterligare något.
»Jag såg kineserne gå in till Lejas,» sade någon.
Alla som hörde det rusade in till Lejas.
»Nej, de äro midt emot. De köpa tvål hos Hylins och piller på Lejonet».
Hylins bod och apoteket Lejonet öfversvämmades. Man köpte tvål och luktsalter i mängd. Man köpte häftplåster, lakrits, kanske bittervatten. Man ruinerade sig på apoteksvaror utan recept. Alt för kinesernes skull!
Man kom alldeles oförmodadt in i en af våra finaste guldsmedsbodar för att få se på kineserne, men i stället råkade man ut för lysande frestelser och fastnade för små näpna guldarbeten eller kanske hela stora silfvervaser.
Och i den stora modehandeln där! En af mandarinerne tänker köpa upp hela lagret, hette det, och skicka hem det till sin lilla Téblomma. Icke kunde det gå för sig. Fort dit för att rädda hvad som räddas kan, så att de fina, förtjusande sakerna icke bortsnappas för att skickas till yttersta östern och pryda någon liten snedögd kinesfröken.
Kineser öfver alt. Antingen hade de redan besökt den eller den boden eller ock väntades de, med säkerhet förstås, antingen den dagen eller någon annan dag, man kunde icke så noga veta, men det var naturligtvis bäst att icke försumma sig.
Bodherrarne hade sannerligen icke längre tid att stå och titta i dörrarna. De viste sig ingen råd för trängseln utanför disken. Men undan gick det med varorna.
»Af det där ha kineserne köpt.»
Stycket var då slutsåldt inom tio minuter.
»Af det där komma nog kineserne att köpa.»
Man slogs om att få köpa åt minstone en liten bit af samma slag och bekymrade sig icke om, att det ej vardt en enda bit öfver åt kineserne.
»Affärerna gå icke så bra som de borde,» sade den kungliga teaterstyrelsen, »icke så som våra utmärkta bemödanden förtjäna.»
Det skulle hafva hunnit till en betänklig punkt, om den tillitsfulla teaterstyrelsen skulle kunna se betänksam ut. Man hade försökt att locka folk med Balfes gamla Ziguenerska, men det lyckades icke.
Då kommo kineserne.
»Räddad!» utropade teaterstyrelsen. »Hvad en Ziguenerska icke ensam kunnat uträtta, det må hon väl till samman med ett halft dussin kineser kunna göra.»
Man lät Ziguenerskan bibehålla sin plats på scenen, men i salongen sattes åtskilliga kineser. Huset var öfverfyldt.
Hvilken fördel, om den kungliga teaterstyrelsen alltid hade några kineser till hands!
»Kunde jag bara få sjunga för kineserne!» sade hvar enda en af de små eleverna vid konservatoriet.
Då skulle deras lycka vara gjord, trodde de, och då behöfde de ej längre gå och arbeta för professor Günther, utan kunde få anställning med några tusen kronor för hvarje afton.
»Huru skall jag få kineserne upp på min atelier?» sade målarne. »De skulle bestämdt tycka om mina taflor. Jag kunde få beställningar från alla mandarinerne i Peking och alla grosshandlarne i Kanton, och utnämdes kanske till kejserlig kinesisk hofmålare.»
Det var en utmärkt tid, då kineserne voro här.
——————