Gösta Berlings saga/Kapitel 17

←  Kusin Kristoffer

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Livets stigar

Botgöring  →

LIVETS STIGAR

TUNGA ÄRO DE VÄGAR, som människor ha att vandra på jorden.

Ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.

Varför får så mycken sorg gå ostörd, tills den förirrar sig i öknen eller sjunker i träsket eller stupar på fjället? Var äro de små blomsterplockerskorna, var äro de små sagoprinsessorna, ur vilkas spår rosor växa, var äro de, som skola strö blommor över de tunga vägarna?

Nu har Gösta Berling, poeten, beslutit att gifta sig. Han söker endast efter en brud, som är arm nog, ringa nog, förkastad nog för en galen präst.

Sköna och ädla kvinnor ha älskat honom, men de må inte uppstå att tävla om hans hand. Den förskjutne väljer bland de förskjutna.

Vem skall han välja, vem skall han uppsöka?

Till Ekeby kommer stundom en fattig flicka från en ödslig skogsby långt uppe bland bergen och säljer kvastar. I denna by, där ständig fattigdom och stort elände råda, finnas många, som inte äga sitt fulla förstånd, och flickan med kvastarna är en av dem.

Men vacker är hon. Hennes stora, svarta hår bildar så tjocka flätor, att de knappt rymmas på hennes huvud, hennes kinder äro fint rundade, näsan är rak och lagom stor, ögonen äro blå. Hon tillhör en melankolisk, madonnalik skönhetstyp, sådan man ännu finner den hos vackra flickor vid stränderna av Lövens långa sjö.

Nå, där har ju Gösta fästmön funnen! En halvtokig kvastflicka blir en bra hustru åt en galen präst. Ingenting kan passa bättre.

Han behöver bara resa till Karlstad efter ringar, och sedan må de åter ha en glad dag vid Lövens strand. Må de ännu en gång skratta åt Gösta Berling, då han förlovar sig med kvastflickan, då han firar bröllop med henne! Må de skratta! Har han någonsin haft ett lustigare upptåg för sig?

Måste inte den förskjutne gå den förskjutnes väg, vredens väg, sorgens väg, olyckans väg? Vad gör det, om han störtar, om han fördärvas? Är det någon, som bryr sig om att hejda honom? Är det någon, som räcker honom en stödjande hand eller en läskande dryck? Var äro de små blomsterplockerskorna, var äro de små sagoprinsessorna, var äro de, som skola strö rosor över tunga vägar?

Nej, nej, den unga, blida grevinnan på Borg skall inte störa Gösta Berling i hans planer. Hon skall tänka på sitt rykte, hon skall tänka på sin mans vrede och sin svärmors hat, hon skall inte göra något för att hålla honom tillbaka.

Under den långa gudstjänsten i Svartsjö kyrka skall hon böja sitt huvud, knäppa sina händer och bedja för honom. Under sömnlösa nätter kan hon gråta och ängslas över honom, men hon har inga blommor att strö på den förskjutnes väg, ingen droppe vatten att ge den, som törstar. Hon sträcker inte ut sin hand för att föra honom tillbaka från avgrundens rand.

Gösta Berling bryr sig inte om att hölja sin utkorade i siden och smycken. Han låter henne gå från gård till gård med kvastar, såsom det är hennes vana, men då han har samlat alla ortens förnämliga män och kvinnor till ett stort gille på Ekeby, skall han kungöra sin trolovning. Då skall han kalla in henne från köket, sådan hon har kommit från sina långa vandringar, med vägens damm och smuts på kläderna, kanske trasig, kanske okammad, med förvirrade ögon, med en förvirrad ordström på läpparna. Och han skall fråga gästerna om han inte nu har valt en passande brud, om inte den galna prästen borde vara stolt över en så skön fästmö, över detta blida madonnaanlete, över dessa blå, svärmiska ögon.

Det var hans mening, att ingen skulle veta något förut, men han lyckades inte bevara hemligheten, och en av dem, som fick veta den, var den unga grevinnan Dohna.

Men vad kan hon göra för att hindra honom? Förlovningsdagen är inne, dess sena skymningsstund är kommen. Grevinnan står vid fönstret i det blå kabinettet och ser norrut. Hon tror nästan, att hon kan se Ekeby, fastän tårar och töcken skymma. Hon ser så väl hur det stora trevåningshuset strålar med tre upplysta fönsterrader, hon tänker sig hur champagnen hälles i glasen, hur skålen ljuder, och hur Gösta Berling kungör sin förlovning med kvastflickan.

Om hon nu vore honom nära och helt sakta lade handen på hans arm eller bara gåve honom en vänlig blick, skulle han inte då vända om från de förskjutnas onda väg? Om ett ord från henne har drivit honom till en så förtvivlad gärning, skulle inte då ett ord från henne hejda honom?

Hon ryser för den synd, som han skall begå mot detta stackars vanlottade barn. Hon ryser för hans synd mot den arma varelsen, som nu skall lockas att älska honom, kanske blott för en dags skämt. Kanske ock — och då ryser hon än mer över den synd han begår mot sig själv — för att som en tryckande börda kedjas fast vid hans liv och för alltid förtaga hans ande kraften att nå höjden.

Och ytterst var skulden hennes. Hon hade med ett fördömelsens ord kastat ut honom på den onda vägen. Hon, som var kommen för att välsigna, för att mildra, varför hade hon vridit ännu en tagg in i syndarens törnekrona?

Jo, nu vet hon vad hon vill göra. Hon skall låta spänna de svarta hästarna för släden, ila hän över Löven, storma in på Ekeby gård, ställa sig

Livets stigar.

mittemot Gösta Berling och säga honom, att hon inte föraktar honom, att hon inte visste vad hon sade, då hon förjagade honom från sitt hem … Nej, hon kunde dock inte göra något dylikt, hon skulle blygas och inte våga säga ett ord. Hon, som var gift, måste akta sig. Det skulle uppkomma så mycket förtal, om hon gjorde något sådant. Men gjorde hon det inte, hur skulle det då gå med honom?

Hon måste resa.

Så tänker hon på att en sådan resa är omöjlig. Detta år kan ingen häst mer färdas över Lövens is. Isen smälter, den har allaredan lossnat från land. Den ligger lös, sprucken, hemsk att se. Vatten porlar upp och ned genom den, på somliga ställen har det samlats i svarta gölar, på andra ställen är isen bländande vit. För det mesta är den dock grå, smutsig av smältande snö, och vägarna gå som långa svarta ränder över dess yta.

Hur kan hon tänka på att resa? Den gamla grevinnan Märta, hennes svärmor, skulle aldrig tillåta henne något sådant. Hela kvällen måste hon sitta bredvid henne i salongen och lyssna till dessa gamla hovhistorier, som äro den gamlas lust.

Dock: natten kommer, och hennes man är borta, nu är hon fri.

Åka kan hon inte, tjänare törs hon inte kalla, men hennes ängslan driver henne ut ur hennes hem. Hon kan inte annat.

Tunga äro de vägar människor vandra på jorden: ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.

Men denna nattliga väg över en smältande is, vid vad skall jag likna den? Är det inte den väg, som de små blomsterplockerskorna själva ha att gå, en osäker, gungande, slipprig väg, deras väg, som vilja hela slagna sår, deras väg, som vilja upprätta, den lätta fotens, det snabba ögats och det modiga, kärleksfulla hjärtats väg?

Midnatten var över, då grevinnan nådde Ekeby strand. Hon hade fallit på isen, hon hade hoppat över vida rämnor, hon hade ilat över ställen, där fotsteget fylldes av upporlande vatten, hon hade halkat, hon hade krupit.

Det hade varit en tung vandring. Hon hade gråtit, där hon gått. Hon hade blivit våt och trött, och därute på isen hade mörkret, ödsligheten och tomheten gjort tankarna hemska.

Nu sist vid Ekeby hade hon måst vada i fotsdjupt vatten för att nå land. Och då hon hade kommit på stranden, hade hon inte haft mod till annat än att sätta sig ned på en sten och gråta av trötthet och hjälplöshet.

Tunga vägar vandra människors barn, och de små blomsterplockerskorna digna stundom bredvid sin korg, just då de ha hunnit dens väg, som de ville blomsterströ.

Denna unga, förnäma dam var dock en älsklig liten hjältinna. Inte hade hon gått sådana vägar i sitt ljusa hemland. Väl må hon sitta vid kanten av denna hemska, förfärliga sjö, våt, trött, olycklig, som hon är, och tänka på sitt sydliga fäderneslands blida, blomsterkantade stigar.

För henne är det inte mer fråga om söder och nord. Hon står mitt inne i livet. Hon gråter inte av hemlängtan. Hon gråter, den lilla blomsterplockerskan, den lilla hjältinnan, därför att hon är så trött, att hon inte skall hinna dens väg, som hon vill blomsterströ. Hon gråter, därför att hon tror, att hon har kommit för sent.

Då komma människor springande längs stranden. De skynda förbi henne utan att se henne, men hon hör deras ord:

»Störtar dammen, då reser smedjan,» säger en. »Och kvarnen och verkstäderna och smedernas bostäder,» ifyller en annan.

Då får hon nytt mod, stiger upp och följer dem.

Ekeby kvarn och smedja lågo på ett smalt näs, omkring vilket Björksjöälven brusade fram. Den kom susande ned mot näset, piskad vit i det väldiga fallet därovan, och för att skydda den bebyggda grunden för vattnet låg där på den tiden en väldig vägbrytare framför näset. Men dammen hade blivit gammal, och kavaljererna regerade. På deras tid gick dansen över bruksbackarna, men ingen gav sig tid att se efter hur strömmen och kölden och tiden arbetade på den gamla stendammen.

Så kommer vårfloden, och dammen börjar svikta.

Fallet vid Ekeby är en väldig gråstenstrappa, utför vilken Björksjöälvens vågor komma rusande. Yra bli de av farten, tumla överända och törna samman. De fara upp i vredesmod och spruta skum över varandra, ramla åter omkull över en sten, över en timmerstock och så upp igen för att åter falla, åter och åter under skummande, väsande, rytande.

Och nu gå dessa vilda, upphetsade vågor, rusiga av vårluft, yra av den nyvunna friheten till storms mot den gamla stenmuren. De komma, väsande och slitande, storma högt upp på den och draga sig åter tillbaka, som om de hade stött sina vitlockiga huvuden. Det är en stormning, så god som någon, de taga stora isstycken till skärmtak, de taga timmerstockar till murbräckor, de bända, bryta, brusa mot denna stackars mur, tills det med ens förefaller, som om någon hade tillropat dem ett giv akt. Då rusa de baklänges, och efter dem kommer en stor sten, som lossnar från dammen och dånande sjunker ned i strömmen.

Det ser ut, som om detta gjorde dem häpna, de stå stilla, de jubla, de rådslå … och så i färd på nytt! Där äro de åter med isstycken och timmerstockar, odygdiga, obarmhärtiga, vilda, galna av förstörelselust.

»Om blott dammen vore borta,» säga vågorna, »om blott dammen vore borta, då skulle det bli smedjans tur och kvarnens tur.

Nu är frihetens dag … bort med människor och människors verk! De ha sotat oss med kol, de ha dammat oss med mjöl, de ha lagt arbetsok på oss som på oxar, kört oss i ring, stängt oss inne, hämmat oss med dammluckor, tvungit oss att draga de tunga hjulen, att bära de otympliga timmerstockarna. Men nu skola vi vinna friheten.

Frihetens dag är kommen! Hören det, vågor uppe i Björksjön, hören det, bröder och systrar i myr och träsk, i bergbäck och skogsälv! Kommen, kommen! Störten er ned i Björksjöälven, kommen med friska krafter, dånande, väsande, färdiga att bryta sekelgammalt förtryck, kommen! Tyranniets bålverk skall falla. Död åt Ekeby!»

Och de komma — våg efter våg störtar utför fallet för att köra sitt huvud mot dammuren, för att lämna sin hjälp till det stora verket. Rusiga av vårens nyvunna frihet, manstarka, eniga komma de och lossa sten på sten, tuva på tuva från den sviktande vågbrytaren.

Men varför låta då människorna de vilda vågorna rasa utan att göra motstånd? Är Ekeby utdött?

Nej, människor finnas där, en förvirrad, rådlös, hjälplös människoskara. Mörk är natten, de se inte varandra, se inte sin egen väg. Högt brusar fallet, förfärligt är dånet av bristande is och törnande stockar, de höra inte sin egen röst. Den vilda yrseln, som besjälar de rytande vågorna, fyller även människors hjärnor, de ha inte en tanke kvar, inte förstånd.

Bruksklockan klämtar. »Må den, som har öron, höra! Vi härnere vid Ekeby smedja hålla på att förgås. Älven är över oss. Dammen bävar, smedjan är i fara, kvarnen är i fara och våra egna fattiga bostäder, älskade i sin ringhet.»

Vågorna tro väl, att klockringningen kallar deras vänner, ty ingen människa visar sig. Men borta i skogar och träsk blir det brådska. »Sänden hjälpare, sänden hjälpare!» ringer klockan. »Efter sekellångt slaveri ha vi äntligen gjort oss fria. Kommen, kommen!» brusa vågorna. Den dånande vattenmassan och den klämtande bruksklockan sjunga dödssången över all Ekeby ära och glans.

Och under tiden går bud på bud upp till herrgården efter kavaljererna.

Äro de i lynne att tänka på smedja och kvarn? De hundra gästerna äro samlade i Ekeby vida salar. Kvastflickan väntar ute i köket. Överraskningens spännande ögonblick är kommet. Champagnen pärlar i glasen, Julius reser sig för att hålla festtalet. Alla de gamla äventyrarna på Ekeby glädja sig åt den förstenande förvåning, som skall sänka sig ned över församlingen.

Ute på Lövens is vandrar den unga grevinnan Dohna en hemsk, livsfarlig väg för att få viska ett varningens ord till Gösta Berling. Nere vid vattenfallet löpa vågorna till storms mot all Ekeby ära och makt, men i de vida salarna råda endast glädje och ivrig förväntan, vaxljusen stråla, och vinet strömmar. Därinne tänker ingen på det, som rör sig ute i den mörka, stormiga vårnatten.

Just nu är ögonblicket kommet. Gösta stiger upp och går ut för att hämta in fästmön. Han måste gå över förstugan, och dess stora dörrar stå vidöppna. Han stannar, han ser ut i den kolsvarta natten … Och han hör, han hör.

Han hör klockan klämta, forsen brusa. Han hör dånet av bristande is, larmet av törnande stockar, de upproriska vågornas brusande, hånande, segerjublande frihetssång.

Då störtar han ut i natten, glömmande allt. Därinne må de stå med lyfta glas och vänta ända till världens sista dag; nu bryr han sig inte mer om dem. Fästmön får vänta, patron Julius’ tal får dö på hans läppar. Ringarna skola inte växlas denna natten, den förstenande förvåningen skall inte sänka sig ned över den lysande församlingen.

Nu ve er, upproriska vågor, nu gäller det i sanning att tillkämpa er friheten! Nu är Gösta Berling kommen ner till fallet, nu har folket fått en anförare, nu tändes mod i förfärade hjärtan, nu stiga försvarare upp på murarna, nu börjar en väldig strid.

Hör hur han ropar till folket! Han befaller, han sätter alla i verksamhet.

»Ljus måste vi ha, ljus framför allt, här förslår inte mjölnarens hornlykta. Se på de där rishögarna, bär upp dem på branten och tänd på dem! Det blir arbete för kvinnor och barn. Fort bara, lägg upp ett stort, flammande risbål och tänd det! Det skall upplysa vårt arbete, det skall synas vida och kalla hit hjälpare. Och låt det aldrig slockna! Bringa halm, bringa ris, låt klara flammor låga mot skyn!

Se, se, ni vuxna män, här är arbete för er! Här är timmer, här är plank, foga samman en nöddamm, som vi kunna sänka ner framför den bristande muren. Fort, fort till arbetet, gör den fast och stadig! Gör i ordning stenar och sandsäckar att sänka den med! Fort, sväng era yxor, låt hammarslagen dåna, borren bita sig in i träet, sågen gnissla i de torra plankorna!

Och var äro pojkarna? Fram, fram, ni vilda odågor! Skaffa er störar, skaffa båtshakar och kom hit mitt ut i stridsvimlet! Ut på dammen med er, pojkar, mittibland vägor, som skumma, fräsa och spruta över oss med vitt skum! Avvärj, försvaga, tillbakavisa dessa anfall, för vilka murarna rämna! Stöt undan stockar och isstycken, kasta er ner, om annat inte hjälper, och håll fast de lossnande stenarna med era händer! Bit i dem, grip om dem med klor av järn! Kämpa, pojkar, odågor, vildhjärnor! Hit ut på muren med er! Vi ska strida om varje tumsbredd jord.»

Själv tar Gösta sin plats ytterst på dammen och står där översprutad av skum, marken skälver under honom, vågorna dåna och rasa, men hans vilda hjärta fröjdar sig åt faran, oron, striden. Han skrattar, han har muntra infall för pojkarna på dammen omkring honom; aldrig var han med om en lustigare natt.

Räddningsverket går snabbt framåt, eldarna låga, timmerkarlarnas yxor dåna, och dammen står.

Även de andra kavaljererna och de hundra gästerna äro komna ned till vattenfallet. Folk kommer springande från när och fjärran, alla arbeta: vid eldarna, vid nöddammen, vid sandsäckarna, ute på den sviktande, bävande stendammen.

Så, nu ha timmermännen fått nöddammen färdig, nu skall han sänkas ned framför den vacklande vågbrytaren. Håll stenar och sandsäckar redo och båtshakar och rep, så att han inte må ryckas bort, så att segern må bli människornas och de kuvade vågorna återgå till slavtjänsten!

Då händer det, strax innan det avgörande ögonblicket, att Gösta får ögonen på en kvinna, som sitter på en sten vid älvstranden. Lågorna från risbålet belysa henne, där hon sitter stirrande ut i vågorna. Han kunde ju inte se henne klart och tydligt genom töcken och skum, men hans ögon dragas oupphörligen till henne. Om och om igen måste han se på henne. Han känner det, som om den kvinnan hade ett bestämt ärende just till honom.

Bland alla dessa hundraden, som arbeta och syssla på älvkanten, är hon den enda, som sitter stilla, och till henne måste hans blickar oupphörligen vändas, han ser ingen annan än henne.

Hon sitter så långt ute, att vågorna slå mot hennes fötter, att skummet stänker över henne. Hon måste vara drypande våt. Hon är mörkklädd, med en svart schal över huvudet, hon sitter hopkrupen, stödjande hakan mot händerna, och stirrar oupphörligen över till honom ute på vågbrytaren. Han känner hur dessa stirrande ögon draga och locka, fastän han inte ens kan urskilja hennes ansikte, han tänker inte på annat än på kvinnan, som sitter vid randen av de vita vågorna.

»Det är sjörået från Löven, som har stigit hit upp i älven för att locka mig i fördärvet,» tänker han. »Hon sitter där och lockar och lockar, jag får lov att jaga henne bort.»

Alla dessa vågor med de vita huvudena synas honom som den svarta kvinnans härar. Det var hon, som hetsade dem, hon, som förde dem fram mot honom till anfall.

»Jag får sannerligen lov att jaga henne bort,» säger han.

Han fattar en båtshake, springer i land och skyndar bort till kvinnan.

Han lämnar sin plats på vågbrytarens yttersta spets för att jaga sjörået bort. Det var honom i detta upphetsningens ögonblick, som om djupets onda makter kämpade mot honom. Han visste inte vad han tänkte, vad han trodde, men han måste jaga bort den svarta från stenen vid älvkanten.

Ack, Gösta, varför står din plats tom i det avgörande ögonblicket? De komma nu med nöddammen, en lång rad av karlar ställa upp sig på vågbrytaren. De ha rep och stenar och sandsäckar färdiga för att tynga honom och hålla honom kvar, de stå redo, de vänta, de lyssna. Var är den befallande? Hörs inte rösten, som skall bjuda och ordna?

Nej, Gösta Berling jagar efter sjörået, hans röst hörs inte, hans befallningar leda ingen.

Då måste nöddammen sänkas utan honom. Vågorna fara undan, den störtar ned i djupet och efter den stenar och sandsäckar. Men hur blev väl verket utfört utan ledaren? Ingen försiktighet, ingen ordning. Vågorna rusa ånyo fram, de bryta med förnyat raseri mot detta nya hinder, de börja rulla undan sandsäckarna, slita repen, lossa stenarna. Och det lyckas, det lyckas! Hånande, jublande lyfta de hela vallen på starka skuldror, rycka och slita i den, och så ha de den i sitt våld. Bort med det usla försvarsverket, ned i Löven med det! Och så fram på nytt mot den vacklande, hjälplösa stendammen.

Men Gösta Berling jagar efter sjörået. Hon såg honom, då han kom mot henne, svängande båtshaken. Hon blev rädd. Det såg ut, som om hon tänkte störta sig i vattnet, men hon besinnar sig och springer åt land.

»Sjörå!» ropar Gösta och svänger båtshaken över henne. Hon skyndar in bland strandens albuskar, trasslar in sig bland det täta riset och blir stående.

Då kastar Gösta bort båtshaken, går fram och lägger sin hand på hennes axel.

»Ni är sent ute i natt, grevinna Elisabet,» säger han.

»Låt mig vara, herr Berling, låt mig gå hem!»

Han lyder genast och vänder sig bort ifrån henne.

Men eftersom hon inte bara är en förnäm dam, utan egentligen en liten snäll kvinna, som inte kan uthärda tanken, att hon har bragt någon till förtvivlan, eftersom hon är en liten blomsterplockerska, som alltid har rosor nog i sin korg för att kunna pryda den ödsligaste väg, ångrar hon sig genast, går efter honom och fattar hans hand.

»Jag kom,» säger hon och stammar, »jag kom för att… O, herr Berling, ni har ju inte gjort det? Säg, att ni inte har gjort det!… Jag blev så rädd, då ni kom springande efter mig, men det var just er jag ville träffa. Jag ville be er, att ni inte skulle tänka på det där, som jag sade sist, och att ni ville komma hem som vanligt.»

»Hur har grevinnan kommit hit?»

Hon skrattar nervöst. »Jag visste nog, att jag skulle komma för sent, men jag ville inte tala om för någon, att jag gick. Och för resten, förstår ni, kan man inte åka över sjön mera.»

»Har grevinnan gått över sjön?»

»Ja, javisst, men, herr Berling, låt mig veta det nu! Är ni förlovad? Ni förstår: jag ville så gärna, att ni inte vore det. Det är så orätt, ser ni, och det kändes, som om jag vore skuld till det hela. Ni skulle inte ha fäst er så mycket vid ett ord av mig. Jag är en främling, som inte känner landets sed. Det är så tomt på Borg, sedan ni inte mer kommer dit, herr Berling.»

Det förekommer Gösta Berling, där han står bland de våta albuskarna på den sumpiga marken, som om någon kastar över honom hela fång med rosor. Han vadar i rosor ända upp till knäna, de lysa för hans ögon ur mörkret, han super girigt in deras doft.

»Har ni gjort det?» upprepar hon.

Han måste besluta sig för att svara henne och göra slut på hennes ängslan, fast han känner en så stor fröjd över den. Nej, så varmt det blir inom honom och så ljust, då han tänker på vilken väg hon har vandrat, hur våt hon är, hur förfrusen, hur ängslig hon måtte vara, hur förgråten hennes stämma ljuder!

»Nej,» säger han, »jag är inte förlovad.»

Då griper hon än en gång hans hand och smeker den. »Jag är så glad, jag är så glad,» säger hon, och hennes bröst, som har sammanpressats av ångest, skakas av snyftningar.

Då är det blommor nog på poetens väg. Allt mörkt, ont och hatfullt smälter bort ur hans hjärta.

»Vad ni är god, vad ni är god!» säger han.

Strax ovanför dem gå vågorna till storms mot all Ekeby ära och glans. Nu har folket inte mer någon ledare, ingen ingjuter mod och hopp i deras hjärtan, nu störtar vågbrytaren, vågorna slå samman över den, och så rusa de segervissa fram mot näset, där kvarn och smedja stå. Ingen arbetar mer för att stå emot vågorna, ingen tänker nu mer på något annat än att rädda liv och bohag.

Det är så naturligt för de båda unga människorna, att Gösta skall följa grevinnan hem. Han kan ju inte lämna henne ensam i den mörka natten, inte låta henne ännu en gång ensam vandra över den smältande isen. De tänka inte ens på att han behöves uppe vid smedjan, de äro så lyckliga över att åter vara vänner.

Det är så lätt att tro, att dessa unga människor hysa en varm kärlek för varandra, men vem kan veta det säkert? I brutna och spridda skärvor ha deras livs lysande äventyr nått fram till mig. Jag vet ju intet, så gott som intet, om det, som bodde innerst i deras själar. Vad kan jag säga om bevekelsegrunden till deras handlingar? Jag vet blott, att den natten vågade en ung, skön kvinna sitt liv, sin ära, sitt rykte, sin hälsa för att återföra en stackars usling på rätta vägar. Jag vet blott, att den natten lät Gösta Berling den älskade gårdens makt och glans falla för att följa henne, som för hans skull hade övervunnit dödens fruktan, blygselns fruktan, straffets fruktan.

Ofta har jag i mina tankar följt dem över isen denna förfärliga natt, som dock för dem hade ett så gott slut. Jag tror inte, att det i deras själar finns något dolt och förbjudet, som måste kuvas och undertryckas just då, medan de vandra över isen, muntra och pratande om allt, som har hänt under denna söndringens tid.

Han är återigen hennes slav, hennes page, som ligger för hennes fötter, och hon är hans dam.

De äro endast glada, endast lyckliga. Ingen av dem talar ett ord, som kan betyda kärlek.

Skrattande plaska de fram genom strandvattnet. Skratta göra de, då de finna vägen, då de förlora den, då de halka, då de falla, då de komma upp igen, alltjämt skratta de.

Det är åter en lustig lek, detta välsignade liv, och de äro barn, som ha varit stygga och grälat. Ack, vad det är gott att vara försonade och få börja leken på nytt!

Ryktet kom och ryktet gick. I sinom tid fördes berättelsen om grevinnans vandring över till Anna Stjärnhök.

»Så ser jag,» sade hon, »att Gud har inte bara en sträng till sin båge. Jag skall lägga mitt hjärta till ro och stanna, där jag behövs. Han kan göra en man av Gösta Berling mig förutan.»