Gösta Berlings saga/Kapitel 30
| ← Gamla visor |
|
Torkan → |
DÖDEN BEFRIAREN
MIN BLEKA VÄN, döden befriaren, kom i augusti, då nätterna voro bleka av månsken, till kapten Ugglas hem. Men han vågade inte gå direkt in i det gästfria hemmet, ty få äro de, som älska honom.
Min bleka vän, döden befriaren, har ett modigt hjärta. Hans lust är att rida genom luften, buren på glödande kanonkulor. Han tar den fräsande granaten på nacken och skrattar, då den brister och skärvorna flyga. Han svänger om i spökdansen på kyrkogårdarna och skyr inte sjukhusets pestsalar, men han bävar vid den rättsinniges tröskel, vid den godes port. Ty han vill inte hälsas av gråt, utan av stilla glädje, han, som befriar andarna ur smärtornas bojor, han, som befriar andarna ur tyngande stoft och låter dem pröva det fria, härliga livet i rymderna.
I den gamla lunden bakom boningshuset, där än i dag smala, vitstammiga björkar trängas om att vinna himlens ljus för de glesa lövknippena i deras topp, smög döden in. I den lunden, som då var ung och full av skylande grönska, dolde sig min bleka vän, medan dagen rådde, men om natten stod han i skogsbrynet, vit och blek, med lien blixtrande i månskenet.
O Eros! Du var den gud, som oftast ägde lunden. De gamla veta förtälja om hur älskande par fordom sökte dess ro. Och än i dag, då jag färdas förbi Berga gård, knotande över de tunga backarna och det kvävande dammet, fröjdas jag vid att se den lunden med dess glesnade vita stammar, som stråla i minnet av unga, sköna människors kärlek.
Men då stod döden där, och nattens djur sågo honom. Kväll efter kväll hörde människorna på Berga gård hur räven tjöt för att båda hans ankomst. Snoken ringlade uppför sandgången fram till boningshuset. Han kunde inte tala, men de förstodo nog, att han kom såsom den väldiges förebud. Och i äppelträdet utanför kaptenskans fönster lät ugglan höra sitt skrik. Ty allt i naturen känner döden och bävar.
Hände så, att lagmannens från Munkerud, vilka hade varit på gille i Bro prästgård, kommo resande förbi Berga gård vid tvåtiden på natten och sågo ett ljus stå och brinna i gästrummets fönster. Tydligt sågo de den gula lågan och det vita ljuset, och undrande berättade de sedan om ljuset, som hade brunnit i sommarnatten.
Då skrattade de glada fröknarna på Berga ock sade, att lagmannens hade sett i syne, ty talgljusen i deras hem voro slut, utbrända redan i mars. Då svor kaptenen, att ingen hade bott på gästrummet under dagar och veckor. Men kaptenskan teg och bleknade, ty detta vita ljus med den klara lågan brukade visa sig, då någon i hennes släkt skulle förlossas av döden, döden befriaren.
Kort därefter, en dag i den strålande augusti, kom Ferdinand hem från lantmäteritjänsten i de nordliga skogarna. Han kom, blek och sjuk med ett obotligt ont bosatt i lungorna, och så snart kaptenskan såg honom, visste hon, att hennes son måste dö.
Så skulle han då gå bort, denna goda son, som aldrig hade gjort sina föräldrar en sorg. Den unge skulle lämna jordens lust och lycka och den sköna, älskade brud, som väntade honom, och de rika gårdar, de dånande hammare, som skulle ha blivit hans.
Äntligen, då min bleka vän hade dröjt ett månvarv, tog han mod till sig och gick en natt fram till boningshuset. Han tänkte på hur hungern och nöden där hade mötts av glada ansikten, varför skulle då inte också han tas emot med fröjd?
Han kom sakta uppför sandgången, kastande en mörk skugga över gräsmattan, där daggdropparna lyste i månstrålarna. Han kom inte som en glad skördeman med blommor i hatten och armen om sin flickas liv. Han gick lutande som en tärd sjukling och höll lien gömd i mantelns veck, medan ugglor och läderlappar kringfladdrade honom.
I den natten hörde kaptenskan, som låg vaken, knackningar på fönsterbrädet, och hon reste sig i sängen och frågade:
»Vem är det, som knackar?»
Och de gamla förtälja, att döden svarade henne: »Det är döden, som knackar.»
Då steg hon upp, öppnade sitt fönster och såg läderlappar och ugglor fladdra i månskenet, men döden såg hon inte.
»Kom,» sade hon halvhögt, »vän och befriare! Varför har du dröjt så länge? Jag har väntat, jag har kallat. Kom och förlossa min son!»
Då gled döden in i huset, glad som ett stackars avsatt majestät, som i ålderdomens skröplighet återfår sin krona, glad som ett barn, då det kallas till lek.
Dagen därpå satte sig kaptenskan vid sin sons sjukbädd och talade med honom om de frigjorda andarnas salighet och deras härliga liv.
»De arbeta,» sade hon, »de verka. Vilka konstnärer, min son, vilka konstnärer! När du kommer ibland dem, säg, vad skall du då bli? En av de bildhuggare utan mejsel, som skapa rosor och liljor, en av aftonrodnadens mästare. Och när solen går ned som fagrast, skall jag sitta och tänka: detta har Ferdinand gjort.
Min kära gosse, tänk så mycket att se, så mycket att göra! Tänk på alla dessa frön, som om våren skola väckas till liv, dessa stormar, som skola styras, dessa drömmar, som skola avsändas! Och
tänk på dessa långa resor genom rymden från värld till värld!
Kom ihåg mig, gossen min, när du får se så mycket skönt! Din stackars mor har aldrig sett något annat än Värmland, hon.
Men en dag stiger du inför vår Herre och ber honom, att han skall låta dig få en av de små världar, som rulla omkring i rymden, och han ger dig den. Då du får den, är den kall och mörk, full av avgrunder och klippor, och där finnas varken blommor eller djur. Men du arbetar på den stjärnan, som Gud har givit dig. Du för dit ljus och värme och luft, du skaffar dit örter och näktergalar och klarögda gazeller, du låter forsar störta ned i avgrunderna, du uppreser bergen och besår slätterna med rödaste rosor. Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar, i en glimmande guldvagn, min Ferdinand.
Och min fattiga, oroliga själ blir upptagen i din vagn och får sitta vid din sida, ärad som en drottning. Sedan åka vi genom rymden förbi de skimrande världarna, och då vi komma nära dessa himlens gårdar och de bli allt härligare och härligare, då frågar jag, som inte bättre förstår: ’Skola vi inte stanna här eller här?’
Men du skrattar tyst för dig själv och eggar fågelspannet. Äntligen komma vi till den minsta av världarna, men den skönaste av alla jag har sett, och där stanna vi utanför ett gyllene slott, och du låter mig träda in i glädjens eviga hem.
Där äro visthusen fyllda och bokskåpen. Granskogen står inte där, som här på Berga, och skymmer bort den sköna världen, utan jag ser ut över vida hav och soliga slätter, och tusen år äro såsom en dag.»
Så dog Ferdinand, tjusad av ljusa syner, leende mot framtidens härlighet.
Min bleka vän, döden befriaren, hade aldrig varit med om något så ljuvligt. Ty visst funnos de, som gräto vid Ferdinand Ugglas dödsbädd, men den sjuke själv log mot mannen med lien, då denne tog plats på sängkanten, och hans mor lyssnade efter dödsrosslingarna som efter ljuv musik. Hon bävade för att döden inte skulle mäkta fullgöra sitt värv, och när allt var slut, trängde tårar fram i hennes ögon, men det var tårar av glädje, som föllo på hennes sons stelnade ansikte.
Aldrig hade min bleka vän blivit så firad som på Ferdinand Ugglas begravning. Om han hade vågat visa sig, skulle han ha kommit i fjädersmyckad barett och guldstickad mantel och dansat före liktåget uppför kyrkogårdsgången, men nu satt han, den gamle ensamme, hopkrupen på kyrkogårdsmuren med sin gamla svarta kappa på sig och såg tåget komma.
O, det var en underlig likfärd! Sol och ljusa skyar gjorde dagen glad, långa rader av rågskylar prydde fälten, astrakanerna i prostgårdsträdgården lyste genomskinliga och klara, och i roskvarteret i klockargården glänste dahlior och studentnejlikor.
Det var ett underligt liktåg, som drog fram mellan lindarna. Framför den blomstersmyckade kistan gingo vackra barn och strödde ut blommor. Inga sorgkläder syntes, inget krusflor, inga vita snibbkragar med breda fållar, ty hon hade velat det så, kaptenskan, att han, som i glädje dog, inte skulle föras in i den goda fristaden av ett dystert liktåg, utan av ett glänsande bröllopståg.
Närmast efter kistan gick Anna Stjärnhök, den dödes sköna, strålande brud. Hon hade satt brudkronan på sitt huvud, hängt brudslöjan över sig och ifört sig en släpande bruddräkt av vitt, skiftande siden. Så smyckad, gick hon att vigas vid graven, vid en multnande brudgum.
Efter henne kommo de par om par, högresta gamla damer och ståtliga män. De präktiga, lysande fruarna kommo med blixtrande spännen och broscher, med mjölkvita pärlband och armringar av guld. Plymerna i deras turbaner lyftes med siden och spetsar högt över kanonlockarna, och från deras axlar svävade de tunna silkesvävda schalarna, som de en gång hade fått till brudgåva, ned över klänningar av brokigt siden. Och männen kommo i sin bästa ståt, med pösande krås, i högkragade frackar med förgyllda knappar och i västar av styv brokad eller rikt broderad sammet. Det var ett bröllopståg; så hade kaptenskan velat det.
Själv gick hon närmast efter Anna Stjärnhök, ledd av sin man. Om hon hade ägt en klänning av lysande brokad, skulle hon ha burit den, om hon hade ägt smycken och lysande turban, skulle hon burit också dem för att hedra sin son på hans högtidsdag. Men nu ägde hon bara denna svarta taftsklänning och dessa gulnade spetsar, som hade skådat så många fester, och hon bar dem också på denna.
Fastän begravningsgästerna kommo med prakt och ståt, var likväl intet öga torrt, då de under stilla klockringning tågade fram till graven. Män och kvinnor gräto, inte så mycket över den döde som över sig själva. Se, där gick bruden, där bars brudgummen, där vandrade de själva, smyckade till gästabud, och dock — vem är den, som trampar jordens grönskande stigar och inte vet, att han är hemfallen åt bedrövelsen, åt sorgen, åt olyckan, åt döden? De gingo och gräto vid tanken på att intet jordiskt förmådde skydda dem.
Kaptenskan grät inte, men hon var den enda, vars ögon voro torra.
Då nu bönerna voro sagda och graven var uppkastad, gingo alla bort därifrån till vagnarna. Endast kaptenskan och Anna Stjärnhök dröjde vid graven för att bjuda den döde ett sista farväl. Den gamla satte sig ned på gravkullen, och Anna tog plats vid hennes sida.
»Se,» sade kaptenskan, »jag har sagt till Gud: ’Låt döden befriaren komma och föra bort min son, låt honom föra bort den jag älskar högst till de stilla gårdarnas fred, och inga andra tårar än glädjens skola komma i mina ögon. Med bröllopsståt vill jag följa honom till hans grav, och min röda rosenbuske, den rikblommiga, som står utanför mitt kammarfönster, skall jag flytta ut till honom på kyrkogården’. Och nu är det så: min son är död. Jag har hälsat döden som en vän, kallat honom med de ljuvaste namn, jag har gråtit glädjetårar över min sons stelnade ansikte, och till hösten, då bladen äro fällda, flyttar jag hit min röda rosenbuske. Men vet du, som sitter här vid min sida, varför jag har sänt sådana böner till Gud?»
Hon såg frågande på Anna Stjärnhök, men flickan satt tyst och blek bredvid henne. Kanske kämpade hon för att döva inre röster, som redan där, på den dödes gravkulle, började viska till henne, att nu äntligen var hon fri.
»Skulden är din,» sade kaptenskan.
Då sjönk flickan tillsamman som under ett klubbslag. Hon svarade inte ett ord.
»Anna Stjärnhök, du var en gång stolt och egensinnig. Då lekte du med min son, tog honom och försköt honom. Vad var det mer? Han fick finna sig i det, han som andra. Kanske också att han och vi alla älskade dina pengar lika mycket som dig. Men du kom igen, du kom med välsignelse till vårt hem, du var mild och saktmodig, stark och god, när du kom tillbaka. Du omhuldade oss med kärlek, du gjorde oss så lyckliga, Anna Stjärnhök, och vi fattiga människor lågo för dina fötter.
Och ändå, ändå har jag önskat, att du inte hade kommit. Inte hade jag då behövt bedja Gud förkorta min sons liv. I julas skulle han ha uthärdat att mista dig, men sedan han hade lärt känna dig, sådan du nu är, hade han inte haft kraft därtill.
Vet det, Anna Stjärnhök, som i dag har tagit på din bruddräkt för att följa min son, att om han hade, levat, då hade du aldrig fått följa honom i den skruden till Bro kyrka, för du älskade honom inte.
Jag såg det: du kom bara av barmhärtighet, för du ville lindra vår hårda lott. Du älskade honom inte. Tror du inte, att jag känner kärleken, att jag ser honom, där han finns, och förstår, när han fattas? Då tänkte jag: måtte Gud ta min sons liv, innan han har fått sina ögon öppnade!
O, att du hade älskat honom! O, att du aldrig hade kommit till oss och förljuvat vårt liv, då du inte älskade honom! Jag kände min plikt. Om han inte hade dött, hade jag måst säga honom, att du inte älskade honom, att du ville gifta dig med honom, därför att du var barmhärtigheten själv. Jag hade måst tvinga honom att ge dig fri, och sedan hade hans livs lycka varit förspilld. Ser du, därför bad jag Gud, att han skulle få dö, så att jag inte skulle behöva störa hans hjärtas oro. Och jag har glatt mig över hans sjunkande kinder, fröjdats över hans rosslande andedräkt, bävat för att döden inte skulle fullgöra sitt värv.»
Hon tystnade och väntade på ett svar, men Anna Stjärnhök kunde inte ännu tala, hon lyssnade ännu till många röster i själens djup.
Då utbrast kaptenskan i förtvivlan:
»O, hur lyckliga äro inte de, som få sörja sina döda, de, som få gråta strömmar av tårar! Jag måste stå med torra ögon vid min sons grav, jag måste glädjas över hans död. Hur olycklig är jag inte!»
Då tryckte Anna Stjärnhök händerna hårt mot sitt bröst. Hon kom ihåg den vinternatten, då hon hade svurit vid sin unga kärlek att vara dessa fattiga människors stöd och tröst, och hon bävade. Hade då allt varit förgäves, var inte hennes offer ett av dem, som Gud tar emot? Skulle allt vändas i förbannelse?
Men om hon offrade allt, ville inte då Gud ge sin välsignelse till verket och låta henne bli en lyckobringerska, ett stöd, en hjälp för människor?
»Vad fordras, för att du skall sörja din son?» frågade hon.
»Det fordras, att jag inte mer skulle tro mina gamla ögons vittnesbörd. Om jag trodde, att du älskade min son, då skulle jag sörja över hans död.»
Då reste sig flickan med ögonen brinnande av hänförelse. Hon ryckte av sig brudslöjan och bredde ut den över graven, hon ryckte av sig krans och krona och lade dem bredvid.
»Se nu hur jag älskar honom!» utropade hon. »Jag skänker honom min krona och slöja. Jag viger mig vid honom. Aldrig skall jag tillhöra en annan.»
Då reste sig också kaptenskan. Hon stod tyst en stund, hela hennes kropp skakade, och ansiktet ryckte, men slutligen kommo tårarna, sorgetårarna.
Men min bleka vän, döden befriaren, ryste, när han såg dessa tårar. Så hade han då inte heller här varit hälsad med glädje, inte ens här hade de av hjärtat glatt sig över honom.
Han drog kapuschongen djupt ned i ansiktet, gled sakta ned från kyrkogårdsmuren och försvann mellan fältens sädesskylar.