Gösta Berlings saga/Kapitel 33
| ← Barnets mor |
|
Nygårdsflickan → |
AMOR VINCIT OMNIA
UNDER LÄKTARTRAPPAN i Svartsjö kyrka finns ett skräprum, fyllt av dödgrävarnas utslitna spadar, av sönderbrutna kyrkbänkar, av förkastade bleckskyltar och annat skräp.
Därinne, där dammet ligger tjockt och liksom gömmer den för varje mänskligt öga, står en kista, inlagd med pärlemor i den rikaste mosaik. Skrapar man dammet av den, så tycks den lysa och glittra som en bergvägg i en saga. Kistan är läst, och nyckeln finns i gott förvar; användas får den inte. Ingen dödlig får kasta en blick i kistan. Ingen vet vad som finns i den. Först då adertonhundratalet har nått sitt slut, får nyckeln sättas i låset, locket lyftas, och de skatter, som det har vaktat, skådas av människor.
Så har den förordnat, som har ägt kistan.
På lockets mässingsplåt står en inskrift: »Labor vincit omnia». Men en annan inskrift skulle passa den bättre. »Amor vincit omnia» borde där stå. Även den gamla kistan i skräprummet under läktartrappan är ett vittnesbörd om kärlekens allmakt.
O Eros, allhärskande gud!
Du, o kärlek, är den förvisso evige. Gamla äro människorna på jorden, men du har följt dem genom tiderna.
Var äro österns gudar, de starka hjältar, som förde blixten som vapen, de, som på de heliga flodernas stränder togo offer av honung och mjölk? Döda äro de. Död är Bel, den starke krigaren, och Thot, den hökhuvade kämpen. Döda äro de härliga, som vilade på Olympens molnbäddar, så ock de bragdrika, som bodde i det muromgärdade Valhall. Alla de gamlas gudar äro döda utom Eros, Eros, den allhärskande.
Hans verk är allt, vad du ser. Han uppehåller släktena. Märk honom överallt! Var kan du gå, där du inte finner spåret efter den naknes fot? Vad har ditt öra förnummit, där inte hans vingars susning har varit grundtonen? Han bor i människors hjärtan och i det slumrande frökornet. Märk med bävan hans närvaro i de döda tingen!
Vad finns, som inte längtar och lockas? Vad finns, som undgår hans välde? Alla hämndens gudar skola falla, alla styrkans och våldets makter. Du, o kärlek, är den förvisso evige.
Den gamle farbror Eberhard sitter vid sin skrivpulpet, en härlig möbel med hundra lådor, med marmorskiva och beslag av mörknad mässing. Han arbetar med iver och flit, ensam uppe i kavaljersflygeln.
O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark under den försvinnande sommarens sista dagar såsom de andra kavaljererna? Ingen, det vet du, dyrkar ostraffat vishetsgudinnan. Böjd är din rygg vid några och sextio år, håret, som skyler din hjässa, är inte ditt eget, rynkorna trängas i din panna, som välver sig över insjunkna ögonhålor, och ålderns förfall avtecknas i de tusen skrynklorna kring din tomma mun.
O, Eberhard, varför svärmar inte du kring skog och mark? Döden skiljer dig blott dess förr vid din skrivpulpet, därför att du inte lät livet locka dig därifrån.
Farbror Eberhard stryker ett tjockt bläckstreck under sin sista rad. Ur pulpetens otaliga lådor drar han fram gulnade, fullklottrade luntor, alla de olika delarna av hans stora verk, detta verk, som skall bära Eberhard Berggrens namn genom tiderna. Men just då han har staplat lunta på lunta och stirrar på dem i tyst förtjusning, öppnas dörren, och in träder den unga grevinnan.
Där är hon, de gamla herrarnas unga härskarinna! Hon, som de tjäna och dyrka mer, än farföräldrarna tjäna och dyrka den första sonsonen. Där är hon, som de ha funnit i fattigdom och sjukdom och nu ha skänkt all världens härlighet, liksom sagans kung gjorde med den fattiga sköna han hittade i skogen. Det är för henne, som nu
valthorn och fioler ljuda på Ekeby. Det är för henne allt rör sig, andas, arbetar på den stora gården.
Hon är frisk nu, om än alltjämt mycket svag. Ensamheten i det stora huset synes henne lång, och då hon vet, att kavaljererna äro borta, vill hon se hur det ser ut uppe i kavaljersflygeln, detta beryktade rum.
Så kommer hon då sakta in och blickar uppåt de rappade väggarna och de gulrutiga sängomhängena, men hon blir förlägen, då hon märker, att rummet inte är tomt.
Farbror Eberhard går högtidligt emot henne och för henne fram till den stora högen av skrivet papper.
»Se, grevinna!» säger han. »Nu är mitt arbete färdigt. Nu skall det, som jag har skrivit, ut i världen. Nu skola stora ting ske.»
»Vad är det, som skall ske, farbror Eberhard?»
»Å, grevinna, det skall fara ned som en blixt, en blixt, som upplyser och dödar. Alltsedan Moses drog fram honom ur Sinais åskmoln och satte honom på nådens stol i vandringstemplets innersta, alltsedan har han suttit trygg, den gamle Jehova, men nu få människorna se vad han är: inbillning, tomhet, dunst, vår egen hjärnas dödfödda foster. Han skall sjunka till intet,» sade gubben och lade sin skrynkliga hand på lunthögen. »Här står det, och då mänskor få läsa detta, måste de tro. De skola fara upp och se sin egen dumhet, de skola begagna korsen till vedbrand, kyrkorna till sädesbodar, och prästerna skola plöja jorden.»
»O, farbror Eberhard,» säger grevinnan med en lätt rysning, »är ni en så förskräcklig människa? Stå där så förskräckliga ting?»
»Förskräckliga!» upprepar gubben. »Det är ju sanningen. Men vi likna piltar, som gömma sina ansikten i en kvinnas klänningskjol, så fort de möta en främling. Vi ha vant oss att gömma oss undan för sanningen, för den evigt främmande. Men nu skall hon komma och bo bland oss, nu skall hon bli känd av alla.»
»Av alla?»
»Inte bara av filosoferna, men av alla, förstår ni, grevinna, av alla.»
»Och så skall Jehova dö?»
»Han och alla änglar, alla helgon, alla djävlar, alla lögner.»
»Vem skall då styra världen?»
»Tror grevinnan, att någon har styrt den förr? Tror grevinnan på denna försyn, som gav akt på sparvar och huvudhår? Ingen har styrt den, ingen skall styra den.»
»Men vi, vi människor, vad blir det då av oss?»
»Detsamma, som vi ha varit — stoft. Den, som är utbränd, kan inte brinna mer, han är död. Ved äro vi, som kringfladdras av livets lågor. Livets gnista flyger från en till en annan. Man tändes, flammar och slocknar. Det är livet.»
»O, farbror Eberhard, ges då intet andeliv?»
»Intet.»
»Intet hinsidan graven?»
»Intet.»
»Intet gott, intet ont, intet mål, intet hopp?»
»Intet.»
Den unga kvinnan stiger fram till fönstret. Hon ser ut över höstens gulnade löv, över georginer och astrar, som med tunga huvuden hänga på av höstvinden brutna stjälkar. Hon ser Lövens svarta vågor, höstens mörka stormhimmel, och för en stund hänger hon sig åt förnekelsen.
»Farbror Eberhard,» säger hon, »vad världen är grå och ful, vad allt är gagnlöst! Jag vill lägga mig ner att dö.»
Men då hör hon liksom en jämmer i sin själ. Livets starka krafter och de sjudande känslorna ropa högt efter lyckan att leva.
»Finns då intet,» utbrister hon, »som kan ge livet fägring, sedan ni har tagit ifrån mig Gud och odödlighet?»
»Arbetet,» svarar gubben.
Men hon ser åter ut, och en känsla av förakt för denna arma visdom smyger sig över henne. Det outgrundliga reser sig framför henne, hon känner anden boende i allt, hon förnimmer makten, som ligger bunden i skenbart död materia, men som kan utveckla sig i tusenfaldigt skiftande liv. Med svindlande tanke söker hon efter namn för Guds andes närvaro i naturen.
»O, farbror Eberhard,» säger hon, »vad är arbetet? Är det en gud? Äger det i sig själv ett mål? Nämn ett annat!»
»Jag vet intet annat, svarar gubben.
Då har hon funnit namnet, som hon söker, ett armt, ofta besudlat namn.
»Farbror Eberhard, varför nämner ni inte kärleken?»
Då glider ett småleende fram kring den tomma munnen, där de tusen rynkorna korsas.
»Här,» säger filosofen och slår med knuten näve på den tunga packen, »här mördas alla gudar, och jag har inte glömt Eros. Vad är kärleken annat än en köttets trängtan? Varför står han högre än andra kroppens fordringar? Gör hungern till en gud! Gör tröttheten till en gud! De äro lika värdiga. Må det bli slut med dårskaperna! Må sanningen leva!»
Då sänker den unga grevinnan sitt huvud. Det är inte så, det är inte sant detta, men hon kan inte strida.
»Era ord hava sårat min själ» säger hon, »men ännu tror jag er inte. Hämndens och våldets gudar skall ni kunna döda, inte mer.»
Men gubben tar hennes hand, lägger den på boken och svarar i otrons fanatism:
»Då ni har läst detta, måste ni tro.»
»Må det då aldrig komma inför mina ögon!» säger hon. »För tror jag detta, kan jag inte leva.»
Och sänkt i sorg går hon ifrån filosofen. Men han sitter länge och grubblar, då hon har gått.
Dessa gamla luntor, fullklottrade med hädisk skrift, ha inte ännu prövats inför världen. Ännu har inte farbror Eberhards namn nått ryktets branter.
Hans stora verk ligger gömt i en kista i skräprummet under läktartrappan i Svartsjö kyrka. Det skall först vid århundradets slut se dagsljuset.
Men varför har han gjort detta? Fruktade han för att inte ha bevisat sin sak? Var han rädd för förföljelser? Litet kännen I farbror Eberhard.
Förstån nu: sanningen har han älskat, inte egen ära. Så har han offrat den senare, inte den förra, för att ett faderligt älskat barn skulle få dö i tron på det hon höll kärt.
O, kärlek, du är den förvisso evige!