Gösta Berlings saga/Kapitel 34
| ← Amor vincit omnia |
|
Kevenhüller → |
NYGÅRDSFLICKAN
INGEN känner platsen under berget, där granarna växa som tätast och djupa lager av mjuk mossa täcka marken. Hur skulle någon känna den? Den har aldrig förr trampats av en människas fot, ingen människas tunga har givit den namn. Ingen gångstig leder till den gömda platsen. Klippblock torna upp sig runtomkring den, snärjande enar vakta den, vindfällen stänga in den, vallhjonet hittar den inte, räven föraktar den. Det är skogens ödsligaste trakt, och nu söka tusentals människor efter den.
Vilket oändligt tåg av sökande! De skulle fylla Bro kyrka, inte bara Bro, utan Lövviks och Svartsjö. Nej, vilket oändligt tåg av sökande!
Herrskapsbarn, som inte få följa tåget, stå vid vägkanten eller hänga på grindarna, där det stora tåget drar fram. De små ha inte trott, att denna världen rymde en sådan skara människor, en sådan oräknelig mängd. När de bli stora, skola de minnas denna långa, böljande flod av människor. Deras ögon skola fyllas av tårar vid blotta minnet av det överväldigande i att se detta oändliga tåg draga fram på vägar, där bara några ensamma vandrare, några tiggarskaror eller någon bondes kärra brukade synas under hela dagar.
Alla, som bo vid vägen, störta upp och fråga: »Är olyckan kommen över landet? Är fienden över oss? Vart skall ni gå, vandringsmän? Vart skall ni?»
»Vi söka,» svara de. »Vi ha sökt i två dagar. Vi skola söka också i dag, sedan stå vi inte ut längre. Vi skola söka igenom Björne skog och de furuklädda höjderna väster om Ekeby.»
Det är från Nygård, en fattig trakt borta bland de östra bergen, som tåget först har brutit upp. Den vackra flickan med det tunga, svarta håret och de röda kinderna har varit försvunnen i åtta dagar. Kvastflickan, som Gösta Berling ville göra till sin fästmö, har gått vilse i de stora skogarna. På åtta dagar har ingen sett henne.
Så bröt folket från Nygård upp för att söka igenom skogen. Och varje människa de mötte följde med för att söka. Ur varje stuga kommo människor för att sluta sig till tåget.
Händer så ock ofta, att någon nykommen frågar:
»Ni män från Nygård, varav kommer allt detta? Varför låter ni den vackra flickan gå ensam på främmande stigar? Skogen är djup, och Gud har tagit hennes förstånd.»
»Ingen ofredar henne,» svara de då, »hon ofredar ingen. Hon går trygg som ett barn. Vem går säkrare än den, som Gud själv måste värda? Förr har hon alltid kommit tillbaka.»
Så har det sökande tåget gått fram över de östra skogarna, som stänga Nygård från slätten. Nu på tredje dagen drager det fram förbi Bro kyrka upp mot skogarna väster om Ekeby.
Men där tåget går fram, brusar också en storm av undran. Ständigt måste en man ur hopen stanna för att svara på frågor. »Vad vill ni? Vad söker ni?»
»Vi söka den blåögda, mörkhåriga flickan. Hon har lagt sig att dö i skogen. Hon har varit borta i åtta dagar.»
»Varför har hon lagt sig att dö i skogen? Var hon hungrig? Var hon olycklig?»
»Nöd har hon inte lidit, men olyckan råkade henne i våras. Hon har sett den galna prästen, Gösta Berling, och älskat honom i flera år. Hon visste inte bättre. Gud har tagit hennes förstånd.»
»Gud har sannerligen tagit från henne förståndet, ni män från Nygård.»
»I våras kom olyckan. Förr hade han aldrig sett åt henne. Då sade han åt henne, att hon skulle få bli hans fästmö. Det var bara på lek, han lät henne åter gå, men hon kunde inte trösta sig. Hon kom ständigt tillbaka till Ekeby. Hon hängde i hans spår, var han gick. Han tröttnade vid henne. Då hon sist var där, läto de hetsa sin hundar på henne. Sedan dess har ingen sett henne.»
Man ur huse, man ur huse! Det gäller en
människas liv. En människa har lagt sig att dö i skogen. Kanske är hon redan död? Kanske ock att hon ännu irrar där utan att hitta rätta vägen? Skogen är stor och hennes förstånd hos Gud.
Följ tåget, följ det! Låt havren hänga på skylarna, tills den tunna kärnan faller ur vippan, låt potatisen ruttna i jorden, släpp hästarna lösa, så att de inte må törsta ihjäl i stallet, lämna fäboddörren öppen, så att korna må kunna gå under tak om natten, låt barnen komma med, ty barnen höra Gud till! Gud är med de små, han leder deras steg. De skola hjälpa, där mannavishet blir gäckad.
Kom alla, män och kvinnor och barn! Vem kan våga bli hemma? Vem vet om inte Gud ämnar använda just honom? Kom alla, som behöva barmhärtighet, att inte er själ en gång skall irra hjälplös kring torra platser, söka vila och ingen finna! Kom! Gud har tagit hennes förstånd, och skogen är stor.
Vem hittar till den platsen, där granarna stå tätast och mossan ligger mjukast? Finns det något mörkt därinne tätt under bergväggen? Blott de bruna myrornas barrstack. Prisad vare den, som styr dårarnas väg, intet annat!
Å, vilket tåg! Inte ett högtidssmyckat festtåg, som hälsar segraren, som strör blommor i hans väg och fyller hans öra med jubelrop, inte pilgrimernas tåg under psalmsång och vinande gisselslag på väg till de heliga gravarna, inte utvandrartåget på knakande lastvagnar, som söker nya hem åt nödställda, inte en armé med trummor och vapen, endast bönder i arbetsdräkt av vadmal med slitna förskinn, endast deras hustrur med strumpstickningen i handen och barnen på ryggen eller släpande vid kjorteln.
Stort är det att se människor enas om stora mål. Må de gå ut för att hälsa sina välgörare, för att prisa sin Gud, för att söka jord, för att försvara sitt land, må de gå! Men inte hungern, inte gudsfruktan, inte ofriden har drivit ut dessa. Deras möda är gagnlös, deras strävan utan lön. De gå bara för att finna en dåre. Så många svettdroppar, så många steg, så mycken ängslan, så många böner än allt detta kostar, skall det dock inte lönas med annat än med återfinnandet av en stackars vilsekommen, vars förstånd är hos Gud.
O, kan man inte älska detta folket? Kan inte den, som har stått vid vägkanten och sett det draga förbi, få tårar i ögonen, då han ser dem åter i sina tankar, män med sträva drag och hårda händer, kvinnor med tidigt fårade pannor och de trötta barnen, som Gud skulle leda till den rätta platsen?
Det fyller landsvägen, detta tåg av bedrövade sökande. Med allvarliga blickar mäta de skogen, dystra gå de fram, ty de veta, att de snarare söka en död än en levande.
Det där svarta under bergväggen, är det ändå inte myrornas barrhög, utan ett kullvräkt träd? Lovad vare himlen, endast ett kullvräkt träd! Men man kan ju inte se så noga, då granarna stå så tätt tillsamman.
Så långt är tåget, att de första, de starka männen, äro framme vid skogen väster om Björne, då de sista, krymplingarna, de arbetsbrutna gubbarna och de kvinnor, som bära sina små barn, knappast ha hunnit förbi Broby kyrka.
Och så försvinner hela det slingrande tåget in i den mörka skogen. Förmiddagens sol lyser det in under granarna — kvällens sjunkande sol skall möta skarorna, då de komma ut ur skogen.
Det är tredje dagen de söka: de äro vana vid detta arbete. De söka under den stupande bergväggen, på vilken foten kan glida, under vindfällen, där arm och ben lätt kunna brytas, under de täta granarnas grenar, som, släpande ned över mjuk mossa, inbjuda till vila.
Björnens ide, rävens lya, grävlingens djupa bo, kolmilans svarta botten, den röda lingonbacken, granen med de vita barren, berget, som skogselden härjade för en månad sedan, stenen, som jätten kastade: allt detta ha de funnit, men inte platsen under bergväggen, där det svarta ligger. Ingen har varit där för att se om det är en myrstack eller en trädstam eller en människa. Ack, det är nog en människa, men ingen har varit där för att se henne.
Kvällens sol ser dem på andra sidan skogen, men den unga kvinnan, vars förstånd Gud har tagit, är inte funnen. Vad vilja de nu göra? Skola de genomsöka skogen ännu en gång? Skogen är farlig i mörkret: där finnas bottenlösa träsk och stupande klyftor. Och vad skola de, som intet funno, då solen lyste, kunna finna, då hon har försvunnit?
»Låt oss gå till Ekeby!» utropar en i hopen.
»Låt oss gå till Ekeby!» utropa de då allesammans. »Låt oss gå till Ekeby!»
»Låt oss fråga dessa kavaljerer varför de släppte hundarna lösa på en, vars förstånd Gud har tagit, varför de eggade en dåre till förtvivlan! Våra arma, hungriga barn gråta, våra kläder äro rivna, säden hänger på skylarna, tills kärnan faller ur skalet, potatisen ruttnar i jorden, våra hästar löpa vilda omkring, våra kor få ingen vård, vi själva äro nära att förgås av trötthet, och allt detta är deras fel. Låt oss gå till Ekeby och hålla räfst med dem! Låt oss gå till Ekeby!
Under detta förbannelsens år går allt ont ut över oss bönder. Guds hand vilar tungt över oss, hungersnöd skall vintern bjuda oss. Vem är det, som Guds hand söker? Det var inte Broby-prästen. Hans böner kunde ännu nå Guds öra. Vem då, om inte dessa kavaljerer? Låt oss gå till Ekeby!
De ha förstört gården, de ha drivit majorskan tiggande ut på landsvägen. Det är deras fel, att vi måste gå utan arbete. Det är deras fel, att vi måste hungra. Nöden är deras verk. Låt oss gå till Ekeby!»
Så tränga mörka, förbittrade män ned mot Ekeby stora gård; hungrande kvinnor med gråtande barn på armen följa dem, och sist komma krymplingarna och de arbetsbrutna gamla. Och förbittringen flyter som en växande ström genom lederna, från de gamla till kvinnorna, från kvinnorna till de starka männen i spetsen av tåget.
Det är höstfloden, som kommer. Kavaljerer, minns ni vårfloden? Nu komma nya vågor strömmande ned från bergen, nu går en ny härjning över Ekeby ära och makt.
En torpare, som går och plöjer på en vall i skogsbrynet, hör folkets rasande skri. Han spänner från den ena hästen, kastar sig upp på den och spränger åstad ned till Ekeby. »Ofärden kommer,» skriker han, »björnarna komma, ulvarna komma, trollen komma och ta Ekeby!»
Han rider omkring hela gården, vild av skräck. »Alla troll i skogen äro lösa!» ropar han. »Trollen komma och ta Ekeby! Rädde sig vem som kan! Trollen komma för att sätta eld på gården och slå ihjäl kavaljererna!»
Och bakom honom höras dånet och skränet av den frambrytande människoskaran. Höstfloden brusar ned mot Ekeby.
Vet den då vad den vill, denna framstormande ström av förbittring? Vill den eld, vill den mord, vill den plundring?
Det är inte människor, som komma: det är skogens troll, ödemarkens vilddjur. Vi, mörka makter, som måste hålla oss gömda under jorden, vi äro fria för en enda salig stund. Hämnden har löst oss.
Det är bergens andar, som ha brutit malm, det är skogens andar, som ha fällt träd och vaktat milor, det är fältets andar, som ha låtit bröd växa: de äro fria, de vända sig till förstörelse. Död åt Ekeby, död åt kavaljererna!
Det är här brännvinet flyter i strömmar. Det är här guldet ligger hopat i källarvalven. Det är här bodarna äro fyllda av säd och kött. Varför skola rättfärdighetens barn svälta och ogärningsmän hava nog?
Men nu är er tid ute, måttet är rågat, kavaljerer. I liljor, som aldrig ha spunnit, I fåglar, som aldrig ha församlat, måttet är fullt. I skogen ligger den, som dömer er; vi äro hennes sändemän. Lagmän och länsmän är det inte, som fälla er dom. Den, som ligger i skogen, har dömt er.
Kavaljererna stå uppe i stora byggnaden och se folket komma. De veta redan varför de anklagas. För en gång äro de oskyldiga. Om den stackars flickan har lagt sig att dö i skogen, så är det inte därför, att de ha hetsat hundarna på henne — detta ha de aldrig gjort —, utan därför att Gösta Berling för åtta dagar sedan har gift sig med grevinnan Elisabet.
Men vad lönar det att tala med dessa rasande? De äro trötta, de äro hungriga; hämnden eggar dem, rovlystnaden lockar dem. De komma störtande med vilda rop, och framför dem rider torparen, som skräcken har gjort vansinnig.
»Björnarna komma, ulvarna komma, trollen komma och ta Ekeby!»
Kavaljererna ha gömt den unga grevinnan i sitt innersta rum. Lövenborg och farbror Eberhard skola sitta där och vaka över henne, de övriga gå ut mot folket. De stå på trappan framför manbyggnaden, obeväpnade, leende, då den första larmande skaran hinner fram dit.
Och folket stannar framför denna lilla skara av lugna män. Där finnas de, som i glödande förbittring hade velat kasta ned dem på marken och trampa dem under sina järnskodda klackar, såsom folket på Sunds bruk gjorde med förvaltare och inspektor för femtio år sedan. Men de hade väntat sig stängda dörrar, beslutsamt lyfta vapen, de hade väntat sig motstånd och strid.
»Kära vänner,» säga kavaljererna, »kära vänner, ni är trötta och hungriga, låt oss ge er en bit mat, och smaka först på en sup av Ekeby egna hemmabryggda brännvin!»
Folket vill inte lyssna till sådant tal; det skränar och hotar. Men kavaljererna ta inte humör.
»Vänta bara,» säga de, »vänta bara en sekund! Se, Ekeby står öppet. Källarporten står öppen, boden står öppen, mjölkkammaren står öppen. Era kvinnor störta av trötthet, barnen skrika. Låt oss först skaffa dem mat! Sedan kan ni döda oss. Vi skola inte springa vår väg. Men vi ha vinden full av äpplen. Låt oss gå efter äpplen åt barnen!»
En timme senare är festen i full gång på Ekeby. Den största fest, som den stora gården har skådat, firas där i höstnatten, under den stora lysande fullmånen.
Nedrivna vedkaster ha antänts, över hela gården flammar bål vid bål. Folket sitter där gruppvis, njutande värme och vila, medan alla jordens goda gåvor strös ut över det.
Beslutsamma män ha gått in i ladugården och tagit vad som kunde behövas. Kalvar och får ha dödats och även ett och annat storkreatur. Djuren ha styckats och stekts i en handvändning. Dessa hundratal av hungrande sluka i sig maten. Djur efter djur ledes ut och dödas. Det ser ut, som om hela ladugården skulle tömmas på en natt.
De hade haft höstbak på Ekeby just de dagarna. Sedan den unga grevinnan Elisabet har kommit dit, hade det åter blivit fart i de inre göromålen. Det var, som om den unga kvinnan inte ett ögonblick påminde sig, att hon nu var Gösta Berlings hustru. Varken han eller hon låtsade om den saken, men däremot gjorde hon sig till fru på Ekeby. Såsom en god och duglig kvinna alltid måste göra, sökte hon med brinnande nit avhjälpa det slöseri och den vårdslöshet, som rådde på gården. Och hon blev lydd. Folket erfor ett visst välbehag av att åter ha en matmoder över sig.
Men vad hjälpte det nu, att hon hade låtit fylla kökstaket med bröd, att hon hade låtit ysta och kärna och brygga under denna september månad, som hon hade varit där? Vad hjälpte det?
Ut till folket med allt, som finns, så att det inte må bränna Ekeby och slå ihjäl kavaljererna! Ut med bröd, smör, ost! Ut med drickstunnorna och ölfaten, ut med skinkorna ur boden, ut med brännvinskaggarna, ut med äpplena!
Hur kan all Ekeby rikedom förslå att mildra folkets vrede? Få vi det härifrån, utan att något svart dåd har skett, så böra vi vara glada.
Allt, som sker, är dock ytterst för hennes skull, som nu är fru på Ekeby. Kavaljererna äro modiga och vapendugliga män; de skulle ha försvarat sig, om de hade följt sitt eget tycke. De skulle hellre ha drivit bort dessa rovgiriga hopar med några skarpa skott, om det inte hade varit för hennes skull, som är mild och vek och ber för folket.
Allteftersom natten skrider framåt, bli skarorna blidare. Värmen och vilan och maten och brännvinet mildra deras förskräckliga upphetsning. De börja skämta och skratta. De äro på Nygårdsflickans gravöl. »Skam den, som sviker i dryckjom och skämt på ett gravöl! Det är där de behövas.»
Barnen kasta sig över dessa massor av frukt, som bringas till dem. Fattiga torparbarn, som hålla tranbär och lingon för läckerheter, kasta sig över klara astrakaner, som smälta i munnen, avlånga, söta paradisäpplen, gulvita citronäpplen, päron med röda kinder och plommon av alla slag, gula, röda och blå. Å, intet är gott nog för folket, då det behagar visa sin makt.
Då det lider mot midnatt, ser det ut, som om skarorna skulle bereda sig till uppbrott. Kavaljererna upphöra att bringa mat och vin, att draga ur korkar och tappa öl. De draga en suck av lättnad, i känslan av att faran är överstånden.
Men just då syns ett ljus i ett av stora byggningens fönster. Alla, som se det, skrika till. Det är en ung kvinna, som bär ljuset.
Det var blott ett ögonblick. Synen försvinner, men folket tror sig ha känt igen kvinnan.
»Hon hade stort, svart hår och röda kinder,» ropa de. »Hon är här. De ha henne gömd här.»
»Å, kavaljerer, har ni henne här? Har ni vårt barn, vars förstånd Gud har tagit, här på Ekeby? Gudlösa, vad gör ni med henne? Här låter ni oss ängslas för henne hela veckan, söka henne hela tre dagar! Bort med vin och mat! Ve oss, att vi ha tagit mot något av er hand! Ut nu först med henne, sedan skola vi veta, vad vi ha att göra med er.»
Det tamda vilddjuret ryter och vrålar. Med några vilda språng störtar det fram mot Ekeby.
Folket är snabbt, snabbare ändå äro kavaljererna. De störta upp och bomma till förstudörren. Men vad kunna de uträtta mot denna påträngande hop? Dörr efter dörr slås upp. Kavaljererna kastas undan: de ha inga vapen. De trängas in bland den täta hopen, så att de inte kunna röra sig. Folket skall in och finna Nygårdsflickan.
I det innersta rummet finna de henne. Ingen har tid att se efter om hon är ljus eller mörk. De lyfta upp henne och bära ut henne. Hon skall inte vara rädd, säga de. Det är bara kavaljererna de vilja åt. De äro här för att rädda henne.
Men de, som nu strömma ut ur byggnaden, mötas av ett annat tåg.
På den ödsligaste platsen i skogen vilar inte mer liket av en kvinna, som har störtat utför den höga branten därovanför och dött i fallet. Ett barn har funnit henne. Sökare, som ha glömt sig kvar i skogen, ha lyft henne på sina axlar. Där komma de.
Skönare än i livet är hon i döden. Fager ligger hon med sitt långa, mörka hår. Härlig är gestalten, sedan evig frid vilar däröver.
Högt upplyft på männens axlar, bäres hon fram genom folkhoparna. Det blir stilla och tyst, där hon drager fram. Med böjda hjässor hylla alla dödens majestät.
»Hon är nyss död,» viska karlarna. »Hon har nog gått i skogen ända till i dag. Vi tro, att hon har velat fly undan oss, som ha sökt henne, och så kommit att störta utför branten.»
Men om detta är Nygårdsflickan, vem är då hon, som har burits ut från Ekeby?
Tåget från skogen möter tåget från byggningen. Bålen flamma hela gården runt. Folket kan se båda kvinnorna och känna dem. Denna andra är ju den unga grevinnan på Borg.
»Å, vad betyder detta? Är detta en ny illgärning, som vi komma på spåren? Varför är den unga grevinnan här på Ekeby? Varför har man sagt oss, att hon var långt borta eller också död? I den heliga rättfärdighetens namn skola vi inte nu kasta oss över kavaljererna och trampa dem till stoft under järnskodda klackar!»
Då höres en vitt ljudande röst. Gösta Berling har stigit upp på trappans räckverk och talar därifrån.
»Hör mig, ni odjur, ni djävlar! Tror ni inte, att det finns bössor och krut på Ekeby, ni galningar? Tror ni inte, att jag har haft lust att skjuta ner er allesammans som galna hundar? Men hon där bad för er. Å, om jag hade vetat, att ni skulle ha rört henne, hade inte en av er fått vara i livet!
Vad är det ni väsnas för i kväll och kommer över oss som rövare och hotar oss med mord och brand? Vad har jag med era galna jäntor att göra? Vet jag vart de löpa? Jag har varit för god mot henne, det är saken. Jag skulle ha hetsat hundar på henne — det hade varit bättre för oss båda —, men det har jag inte gjort. Inte heller har jag lovat henne att gifta mig med henne, det har jag aldrig gjort. Minns det!
Men nu säger jag er, att ni skall släppa henne, som ni har dragit ut ur huset här. Släpp henne, säger jag, och måtte de nävar, som ha rört henne, svida i evig eld! Förstår ni inte, att hon är lika mycket över er, som himlen är över jorden, hon är lika fin, som ni är grova, lika god, som ni är elaka?
Nu skall jag säga er vem hon är. För det första är hon en ängel från himmelen, för det andra är det hon, som har varit gift med greven på Borg. Men hennes svärmor plågade henne både natt och dag. Hon måste stå vid sjön och tvätta kläder som en vanlig piga, hon blev slagen och pinad så, att ingen av era kvinnor kan ha det värre. Ja, det var nära, att hon hade kastat sig i älven, därför att man plågade livet ur henne. Jag undrar just vilken av er, era kanaljer, som då var till hands för att rädda livet på henne. Ingen av er var där, men vi kavaljerer, vi gjorde det. Jaha, vi gjorde det.
Och då hon sedan födde ett barn borta i en bondgård och greven lät hälsa henne och säga: ’Vi gifte oss i det främmande landet, vi följde inte lag och förordning. Du är inte min hustru, jag är inte din man. Ditt barn bryr jag mig inte om,’ ja, när det var så och hon inte ville, att barnet skulle stå faderlöst i kyrkboken, då skulle ni nog ha blivit högfärdiga, om hon hade sagt till någon av er: ’Kom och gift dig med mig! Jag måste ha en far åt barnet.’ Men hon valde ingen av er. Hon tog Gösta Berling, den fattiga prästen, som aldrig mera får tala Guds ord. Ja, det säger jag er, bönder, att svårare sak har jag aldrig gjort, för jag var henne så ovärdig, att jag inte tordes se henne in i ögonen, men jag vågade inte heller säga nej, för hon var i stor förtvivlan.
Och nu må ni tro vad ont ni vill om oss kavaljerer, men mot henne där ha vi gjort vad gott vi ha kunnat. Och det är hennes förtjänst, att vi inte ha skjutit ihjäl er allihop i natt. Men nu säger jag er: släpp henne lös och gå er väg, eljest tänker jag jorden öppnar sig och uppslukar er! Och när ni går härifrån, så be Gud förlåta er, att ni har skrämt och bedrövat den, som är så god och oskyldig! Och nu bort med er! Vi ha haft nog av er!»
Långt innan han hade slutat tala, hade de, som hade burit ut grevinnan, satt ned henne på ett av stentrappstegen, och nu kom en stor bonde helt betänksamt fram till henne och räckte henne sin stora hand.
»Tack och god natt!» sade han. »Vi ville henne inget ont, grevinna.»
Efter honom kom en annan och gav henne en varsam handtryckning. »Tack och god natt! Hon ska inte vara ledsen på oss!»
Gösta hoppade ned och ställde sig vid hennes sida. Då togo de också honom i hand.
Så kommo de nu fram långsamma och sävliga, en efter en, för att ta god natt av dem, innan de gingo. De voro åter kuvade, åter voro de människor, såsom de voro, då de om morgonen lämnade sina hem, innan hungern och hämnden hade gjort dem till vilddjur.
De sågo grevinnan rätt in i ansiktet, och Gösta märkte hur anblicken av den oskuld och fromhet de där sågo bragte tårar i mångas ögon. Det var hos dem alla en tyst tillbedjan av det ädlaste de hade skådat. Det var människor, som gladde sig åt att en av dem hade en så stor kärlek till det goda.
Alla kunde ju inte skaka hand med henne. De voro ju så förfärligt många, och den unga kvinnan var trött och svag. Men alla skulle dock upp och se henne, och så kunde de ta Gösta i hand, hans armar tålde nog skakningen.
Gösta stod som i en dröm. I hans hjärta rann denna kväll upp en ny kärlek.
»O, mitt folk,» tänkte han, »o, mitt folk, vad jag älskar dig!» Han kände hur han älskade hela denna skaran, som drog bort i nattmörkret med den döda flickan i spetsen av tåget, alla dessa i grova kläder och illaluktande skodon, alla dessa, som bodde i de grå stugorna vid skogskanten, alla dessa, som inte kunde föra en penna och ofta nog inte heller läsa, alla dessa, som inte kände livets fullhet och rikedom, endast strävan för det dagliga brödet.
Han älskade dem med en smärtsam, brinnande ömhet, som tvingade fram tårar i hans ögon. Han visste inte vad han ville göra för dem, men han älskade dem, alla och envar, med fel och laster och skröpligheter. O, Herre Gud, om den dag kunde komma, då också han bleve älskad av dem!
Han vaknade ur sin dröm: hans hustru lade sin hand på hans arm. Folket var borta. De voro ensammma på trappan.
»O, Gösta, Gösta, hur kunde du?»
Hon satte händerna för ansiktet och grät.
»Det är sant vad jag sade,» utbrast han. »Jag har aldrig lovat Nygårdsflickan att gifta mig med henne. ’Kom hit nästa fredag, så skall du få se på roligt!’ var allt, vad jag sade till henne. Jag rår inte för att hon tyckte om mig.»
»O, det var inte detta, men hur kunde du säga till folket, att jag var god och ren? Gösta, Gösta, vet du inte, att jag älskade dig, när jag ännu inte hade lov därtill? Jag blygdes för folket, Gösta. Jag ville dö av blygsel.»
Och hon skakades av snyftningar.
Han stod och såg på henne.
»O, min vän, min älskade!» sade han stilla. »Vad du är lycklig, som är så god! Vad du är lycklig, som i ditt inre har en så skön själ!»