Hoppa till innehållet

Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VI. S:t Drotten
Gotland och Wisby i taflor
av Carl Johan Bergman

VII. S:t Maria eller Wårfru-Kyrkan
VIII. S:t Olof  →


[ bild ]
P A Säve del. A Nay lith.Em. Berentzen & Co lith. inst.
Alb. Bonniers förlag

St. MARIA.

(Wisby.)

[ 18 ]

VII. S:t Maria eller Wårfru-kyrkan.

Wisby Domkyrka.

Kyrkan S:t Maria, som troligen började byggas mot slutet af 1100-talet, af Tyskarne (Lübeckarne) i Wisby[1] — »constructa per manus Teutonicorum»[2], såsom det heter i invigningsbrefvet — blef år 1225 den 6 Aug. af Linköpings-biskopen Bengt den 1:e högtidligen invigd Jungfru Maria till ära. Vid samma tillfälle lemnade Biskopen den nya församlingen [ 19 ]rättighet, att nu och framgent sjelf välja sig kyrkoherdar, och åt alla fremlingar frihet att der välja sig grafställen; men om någon borgare på Gotland i S:t Maria. önskade sig lägerstad, skulle detta beviljas, dock utan mehn för hans sockenprest i afseende på offret för den dödes själ; ingen skulle understå sig att lägga kyrkan i bann, såvida hon icke ohelgades genom blods-utgjutelse, o. s v. Dessa af Påfven bekräftade privilegier blefvo sedan föremål för många häftiga och vidlyftiga tvister. — Ursprungligen ämnad till ett monument i s. k. byzantinsk stil, blef kyrkan dock dels under fortgången af arbetet, dels snart efter dess fullbordan ändrad och tillbygd i spetsbågig och annan stil. På pelare, murar och hvalf ser man mycket som är påbörjadt, men afbrutet och öfvergifvet; i följd hvaraf något tungt, otympligt och gåtlikt gör sig här och der gällande. Det tyckes nästan, som första planen skulle varit, att mellan hufvud- och sidoskeppens tak låta ljuset infalla genom en öfre våning af fönster (»Clair-story»), alldeles som på Upsala' och andra domkyrkor, men dessa prydliga fönster hafva blifvit igenmurade, och sidoskeppens tak upphöjde ett par alnar nära emot öfra taklisten, som är prydd med rundbågigt listverk. Vid foten af ett lågt, nästan lodrätt berg, kallat Kyrkberget eller Klinten, är kyrkan belägen. Dess grundplan utvisar en snedvinkligt, aflångt fyrkantig (mot vester något smalare) basilika, som mot öster fortsättes, i lika bredd, af ett upphöjdt chor (Sanctum, klerkernas plats) med ett sido-chor mot norr och ett mot söder, hvilka sido-chor bilda liksom upphöjda fortsättningar af sidoskeppen. Det egentliga mellanchoret fortsättes med ett lika bredt, fyrkantigt högchor (Sanctum sanctorum, Hostians heliga plats), och hvilket ligger ännu högre än choret. I norr och söder om högchoret invid de nyssnämnda sido-chorens östra murar äro fyrkantiga utsprång, som bilda hvälfda Sakristior i 2:ne våningar, och öfver hvilka småtornen stå. — Hela kyrkans inre längd är 88 alnar 8 tum, dess största bredd 37½, dess minsta (mot vester) 35 alnar. Högchoret är 14¼ alnar i fyrkant. — Förhuset, deröfver vestra tornet står, är 13 alnar 4 tum långt och vidpass 27 alnar bredt. Hufvudskeppet är 22 alnar 45 tum högt under hvalfkupornas spets. — Hela kyrkans grundplan, murarna inberäknade, innehåller 4,700 qv.-alnar. I både chor och högchor är rundbågen, i den egentliga kyrkan, sådan hon nu befinnes, är spets-bågen rådande, dock med undantag af några smala fönster, som behållit sin ursprungliga, upptill rundbågiga, form. — Pelarne, som uppbära tribunbågen (mellan högchoret och choret) och som till en del äro i sidomurarna inbygda, äro knippen af grofva pilastrer och halfkolonner, med kapitäler af löfverk och figurer. Närmaste, fristående pelar-par, det som uppbär thriumf-bågen (mellan choret och kyrkan), består likaledes af sammansatta pelar-knippen. Följande pelar-par, mot vester och uti sjelfva kyrkan, äro simpla och fyrkantiga; de tvenne följande paren äro jetväl fyrkantiga, men inåt mellanskeppet, liksom i hufvudbågen, förökade med halfkolonner; en af dessa pelare är märklig för sitt kapitäl; i hvartdera af dess hörn nedböjer sig en örn, andaktens symbol, och hugger med näbb och klor i pelarskaftets öfversta list, för att såmedelst liksom hålla tillsammans pelare och hvalf. — Det sjette och vestligaste pelarparet, hvarpå stortornet hyllar, är fyrkantigt och ovanligt groft, bredden mellan dessa båda pelare är endast 8 alnar; mellan de öfriga vexlar bredden mellan vidpass 9 och 11 alnar. Alla pelarparen äro mer eller mindre hvarandra olika, och på, flere synas spår liksom af tillämnade och snart öfvergifna byggnads-tankar eller verkställda förändringar. Märklig torde i detta hänseende en anteckning synas af Spegel i »Rudera Gotlandiæ», så lydande: »Det är tänkvärdigt, att församlingen hade delt Wisby's stora kyrkia utj tvenne delar, och satt en föreståndare öfver hvar halfva del, på thet all ting, genom noga tillsyn, måtte dess skickligare tillgå och bestyras, hvar till the i förtjden tviflzutan hafva tagit anledning af the christnes plägseed i then Grekiska kyrkian, hvilka delte sina tempel i trenne skildnader, kallandes then nedrigaste Narthecen, then medlersta Naon, then tridie Bema», etc. etc.

Högchoret har 3:ne smala, rundbågiga fönster i den östra raka altarväggen, ett smalt rundbågigt på norra, och ett bredt spetsbågigt, upptill trebladigt, tvådeladt fönster på södra sidan. Den egentliga kyrkan, med de båda ofvannämnda sidochoren inberäknade, har på södra sidan 2:ne stora, breda, spetsbågiga, tre- eller fyrdelade fönster och ett smalare rundbågigt (öfver Storporten), samt 2:ne smala, rundbågiga, som nu vätta in åt det vidbyggda Storkapellet. Åt vester, i den för nämnda kapellsbyggnad tillkomna fortsättnings-muren af vestra väggen, är ett bredt, spetsbågigt fönster, och en i sednaste tid gjord ljus-öppning öfver vestra porten. På norra sidan är ett högt, smalt, rundbågigt fönster, och fyra breda, spetsbågiga, fyr-delade fönster. I Storkapellet finnas fyra stora och breda, spetsbågiga fönster. — De rundbågiga (och ursprungliga, från 1229) af dessa fönster äro alldeles siratlösa; de spetsbågiga (och sednare) hafva deremot rikt och smakfullt prydda ogiver, och ornamenterna äro nästan olika för hvarje fönster. I alla hafva glasmålningar funnits.

Portalen på vestra sidan och den nedra på södra långsidan äro rundbågiga, med enkla, slipade kolonner: den öfra på samma sida är äfven rundbågig, men perspektivisk (fördjupad), med 3 kolonner och 4 halfpilastrer på hvardera sidan, af polerad marmor och ganska ståtlig. Sedan år 1769 har denna sköna port varit undanskymd af en liten smaklös utbyggnad, kallad Brudkapellet, ämnad (såsom det säges) till en familjegraf, hvilken vanprydande tillbyggnad ändtligen år 1858 blifvit nedrifven,

[ 20 ]Invid kyrkans södra långsida, framför den nyss nämnda enkla portalen, och i rät linje med kyrkans vestra mur samt åt öster intill en utbyggnad (troligen en särskilt altarplats) ungefär på midten af nämnda södra sida är det s. k. Storkapellet uppfördt (36 alnar 6 tum långt och 11 alnar 8 tum bredt invändigt), uti 1300-talets rent gotiska stil, lätt, luftigt, ljust och ljudfullt: dess resonnance hör till kyrkans märkvärdigheter. Golfvet är till kapellets östra tredjedel några trappsteg upphöjdt; troligen har ett altare der stått. Kapellet har ingen fristående pelare: taket med sina 3:ne spetsbågiga hvalf hvilar på åtta fina, mångdubbla väggpelare med sköna och märkliga hvalffötter. I hvalfven märkas prydliga korsbågar samt mångahanda fina ornamenter af figurer och löfverk. — Detta kapells perspektiviska portal är utmärkt af fina, smärta halfkolonner och spetsbågar; kapitälerna smyckas af väl skurna löf- och djur-former, och gafvelfältet är prydt med halftupphöjda figurer, föreställande Kristi uppståndelse ur grafven. Gafvelsidorna och spetsen bära synnerligt vackra, med arkitektur, löfverk och knoppar sirade pinakler eller småtorn. — Kapellets södra framsida afdelas af fyra kontreforter (sträfpelare), och på de 2:ne närmaste till portalen sitta beundransvärda fragmenter af baldakiner (tabernakler), i hvilka troligen heliga bilder hafva stått och med händren lyftade till välsignelse lyst frid öfver inträdet i helgedomen. Dessa sköna baldakiner, äfvensom till en del bildverket i portalen, anses hafva blifvit förstörda på 1500-talet, i brytningen mellan Katholicismen och Lutherdomen.

Betrakta vi vidare detta kapells utansida, så undfalla oss icke de 2:ne i taklisten utstående vattenrännorna, föreställande den ena (i vestra hörnet) en grinande menniskofigur, framkrypande på en stång; den andra (i östra hörnet) hin håle sjelf, men fängslad i kedjor, båda med vidöppen mun. Dessa på gotiska kyrkor ej ovanliga groteska figurer förklaras olika: enligt några betyda de hånet och ondskan, förjagade och liksom stödde på flygten ur helgedomen; enligt andra, äro de intet annat än sjelfsvåldiga infall och möjligen satiriska anspelningar af bildhuggaren, den frie, i sina åsigter redan protestantiske konstnärn, som icke stort trodde på munkarnas traditioner, på helgonens medling; och förtjensten af sjelfplågandet och yttre goda verk, på bildernas mirakler, på aflatet, öronbikten och skärselden. Äfven på munklifvets sedeslöshet hafva dessa allegoriska framställningar ansetts häntyda. På hvar och en af södra murens 4 kontreforter har legat ett sådant vidunder (»Gargouille»): ett tredje ligger qvar inne på kyrkans hvalf, och föreställer Simson uppbrytande Lejonets gap, genom hvilket regnvattnet forssat ut. Det fjerde är försvunnet.

Detta kapell är öfverbygdt med en ny fasad i Renaissaneens stil, uppfärd efter den stora eldsvådan 1744. Den fordna gafvelns gotiska karakter, med knopp- och lilje-prydda pinakler eller småtorn öfver hvar och en af kontreforterna, blef då uppoffrad. Af dessa pinakler finnes en nästan fullständigt qvar å kyrkans loft.

Mellan kapellets sköna, lätta, ogiviska portal, och den vid ingången till kyrkan sedan mötande, den egentliga kyrkans enkla och rundbågiga, är det endast 12 à 13 steg. Dock ligger vidpass ett århundrade deremellan. Hvardera är af sin tids byggnadsstil ett karaktistiskt uttryck, och sammanställningen är lärorik.

S:t Maria har 3:ne torn, Tre-enighetens symboler. Anmärkningsvärdt är, att det ensamma tornet här står, mot vesten, och de båda (syskon-) tornen mot öster. Här äro också dessa sednare mindre: de äro smala, fina, nästan som minareter på en mohrisk moske, och åttkantiga. De äro helgjutna konststycken, af beundransvärd skönhet. Dessa torn äro bygda öfver sakristiorna invid högchoret; utvändigt är det södra i söder 7 alnar 19 tum, i öster 7 alnar 21 tum, och det norra i öster 8 alnar 16 tum, i norr 8 alnar 19 tum. Från början har deras konstruktion varit för svagt beräknad, så att man sedan måst mura igen de många, i 2:ne våningar bygda gotiskt prydliga fönstren. Ofvanpå stenresningarna, som sluta med en bred, af gesimsbågar ornerad list, äro af trä bygda, smala och uppåtsträfvande lanterniner (från 1760), nog mycket belastade, törhända, med listverk och sirater. — Det vestra s. k. Stortornet groft och fyrkantigt: nedtill bredare, har detta torn, ungefär i höjd med taklisten å kyrkans sidoskepp, en väktaregång, med sköna rundbågiga, tvådelade fönster af polerad marmor; och smalnar sedan, och blir 70 alnar högt (från marken); på stenmuren är en lanternin med balkong (eller altan), det hela (något öfver 100 alnar från jorden) slutar med en spets, hvarpå sitta en tupp och en stjerna (vaksamheten och religionens ledstjerna). I tuppens stjert är årtalet 1746, då, nybyggnaden af trätornet verkställdes, uthugget och genomskinligt. Uti detta torn finnas, utom ett slag-ur, 3:ne stora och välljudande klockor, alla med inskrifter, af hvilka vi afskrifva den ena, såsom betecknande ett af de många olycks-år i kyrkans historia (åren 1400, 1513, 1610 och 1744), då eldsvåda förstört större eller mindre delar deraf:

»När Fyrti Fyra skrefs näst efter Sjutton hundra
Fick Elden lof af Gud att Vestra Tornet plundra
Min gamla nakna kropp blef der ock eldens rof,
Jag ringde för mitt Lik och sjelfver mig begrof.
Men togs straxt up igen och bars ur badet neder
Och fick på detta rum min förra tjenst och heder.»

Utsigten från kyrkans balkong öfver den ålderdomliga medeltids-staden, hvilken med sina många ruiner förekom den store Linné »såsom sjelfva [ 21 ]Rom i modell», utsigten öfver både land och haf är angenäm, och uppstigandet dit belönar mödan.

Nedstiga vi åter i kyrkans innandöme, så märka vi genast, att anordningen och den inre karakteren, af naturliga skäl, icke är den ursprungliga. Vi sakna de många altarena, de stora crucifixerna, bilderna af martyrer och helgon, det höga chorskranket med chorstolarna (som qvarstod till 1830), biktstolarna, vigvattens-skålarna, kandelabrerna och silfverstakarna, de brokiga draperierna och standarerna, och den heliga, hemlighetsfulla, mystiska skymningen i pelargångarna och ehoren, i följd af glasmålningarna i fönstren. Och är det gudstjenst i S:t Maria, så sakna vi rökelsekärlens vällukter, de brinnande. vaxljusen, mässans underbara harmonier och de tjusande hymnerna, pastorerna, presterna och chorgossarna i ståtliga skrudar, processionernas prakt, den poetiskt sinliga åskådningens glädje. Icke en gång »Mater Maria», den rena kärlekens, moders-kärlekens, sköna bild, för hvars dyrkan dock fordom Guds tillbedjan förglömdes och Kristus sjelf trängdes åt sidan, hon, åt hvilket templet är invigde, qvarstår här numera för det kroppsliga ögat. All denna ståt, denna bilddyrkan, har Luthers väldiga ande blåst bort. Men Luthers lära förbjuder icke en själfull altarmålning eller ett skönt skulpturverk, hvari själ och ande talar till själ och ande. Och äfven detta saknas i denna Lutherska kyrka.

Öfver kyrkans lösegendom på 1420-talet meddelar Strelow i sin »Guthilandiske Kronike» (sid. 201—205) ett inventarium, som förtjenar att här ordagrannt aftryckas:

"Jeg finder uti en gammel Bog Vor Frue Kirdis Inventarium: Aar 1427, Men huo som hafde hendis Inventarium for Konning Valdemar (år 1361) hende beröfuede.

Det store Billede, er aff klar Guld, som hafuer værit saa stort, som it 5 Aars gammel Barn. — 6 forgylte Kalcke. — En Monstrantze forgylt. — En Monstrantze, den er kostelig som mand tager frem til Höytiden. — 3 smaa Monstrantze. — 2 Par Apostle forgylt. — 1 par Apostle huide aff Sölff. — 1 Par forgylt, som mand hafuer Brödit udi, naar mand gaar til krancke Folck. — Myssivende 4 Stycker, som gode ere aff Guld. — 2 Gyldene Stycker, som mand alle dage bruger. — 1 huid aff Silcke. — 1 aff detsamme. — 1 Grön med en Borde paa. — 2 huide aff Lerrit. — 1 aff Klæde. — 1 Blaa. — 1 Grön. — En Röd. — 4 Choer Kapper. — 1 stort Sölff forspende forgylt, som hörer till Kappen. — 2 store forgylte Kneppe til samme Kappe. — 6 Kjortele, med Sölffsmide paa. — 1 Palle som hör til det store Altere, udaff Sölff forgylt. — 1 for det hellige Kors med forgylte Smide. 2 Wirocks Kar udaff Sölff förgylt. — 1 Evangelium Bog, med Sölff belegt. — 2 Sölffkar, der Helligdom er udi. — 2 Byker aff Elphenbeen, der Helligdom er udi. — 1 Thinflaske paa 3 Stobe. — 3 andre Flasker. — 6 Par Apostle af Thin. — 4 aff Sölff er forgylt. — 7 Hiönner. — 5 Stoelehiönder. — 2 Sölff Chrone, paa S. Bartholomæi Altere. — Paa Vor Frue Billede i Kapellet ere hefftet 12 Breffer oc 3 Spander. — Det Sölff som henger for Billedet, er 27 Stycker oc 3 store Klocker. — Paa Snören ere 3 Skib, 5 Fiske aff Sölff, oc 3 andre Stycker. — Paa den 3 Snoer 12 Klocker. — 1 stort Bagspand er 27 Par fogylt. — Noch 28 par Knappe, 37 forgylt. — Spender til det store Altere 27 Par forgylt. — Andre smaa 58 Par, noch 57 Par, noch 84 Par. — Paa den Feile, som Bilder har paa Höytidsdage, er 6 store Forspander. — Paa siden er 56, paa den venstre side 35 Stycker, 1 forgylt Belte, der hos henger 1 Jegerhorn udaff en Hualtand, samme Horn henger i en Sölffkiæde forgylt. — 1 Enhörnings-Horn, med Sölff belagt. — En Krantz af fine Perler, med 1 Billede aff purt Guld. — En Sölff Hönne. — 3 store forgylte Chroner. — 6 Hiönder, med sölfknappe udi. — 10 andre Hiönder. — 6 smaa Billeder. — 2 Engle med Sölff belagt, Vingerne aff pur Guld. — 6 smaa Billeder aff Sölff. — En Kiste fuld aff Helligdom. — en Budiche aff Sölff, med Helligdom. — 1 Monstrantz fuld med Helligdom. — 3 Monstrantzer fulde aff Helligdom. — 3 andre Kaars aff Sölff. — 1 lidet Kaars aff purt Guld, huor udi findes det Træ, som Christus er död paa. — Vor Frue Bild. — 1 Engel Billed aff Sölff, forgylt. — 1 Missivende med alt sit Redskab. — Penge 221 Marck, 10 Marck i alleslags Mynt, xj Rosenaabel. — 84 Arnoldiske Gylden. — 26 Ungerske Gylden. — 6 Stycker Sölff som kom aff Lybeck. — En Theen aff Guld. — En Sölffskaal. — 2 forgylte Throner som kom fra Lybeck. —

Dette forskrefne var i Vor Frue Kircke i Vissbye, huad hafuer der værit hos de mange Kircker oc Closter, inden Byes oc uden Byes, kand en huer vel eracte." —

Öfver det nuvarande altaret hvilar ett æsthetiskt armod. Den ursprungliga prydnaden var ett altarskåp, med flygeldörrar, och inuti smyckadt med helt upphöjda helgonbilder på guldgrund, i prydliga nischer och under baldakiner af fint och genombrutet arbete, uppstäldt på ett fristående stenbord, hvars skifva, med sina på invigningsdagen inristade 5 kors, ännu är qvar. Det vackra altarskåpet försåldes beklagligtvis år 1684 till Kellunge kyrka, hvars prydnad det nu utgör. Denna värdiga altarprydnad efterträddes af en klumpig altartafla af sandsten, förärad af Ståthållaren Johan Cedercrantz, och föreställande Adam och Eva m. m. i groteska figurer, och ännu förvarad i ett sidokapell; hvilken tafla åter år 1808 lemnade rum för en grann dekoration, skänkt af Assessor Dubbe, och föreställande ett berg, öfver hvilket en sol strålade och från hvilket en engel nedsväfvade; vid bergets fot hvilade Guds Lam på boken med de 7 inseglen, och i fonden voro skogskulisser uppställda mot muren. Dessa osmakliga prydnader nedtogos med rätta vid reparationen 1830, men sjelfva altarbordet blef då beklagligen flyttade från dess gamla, af akustiska förhållanden bestämda plats, in till östra väggen, och derpå uppsattes ett enkelt träkors, och af den förra altarprydnaden begagnades solen, engeln och segerlammet. Det hela är simpelt, och anordningen så mycket mer klandervärd som den skedde på bekostnad af det medlersta af den östra chorväggens 3:ne (symboliska) fönster, och till mehn för församlingens uppfattning af altarbönerna och mässan. — I de båda sidochoren, der höga nischer finnas i östra muren, haha troligen altaren stått. I det ofvan anförda Inventariet nämnes ett S:t Bartholomæi altare.

Det gamla, förfallna orgelverket, bygdt i rikt dekorerad gotisk stil, och hvaraf ännu på kyrkhvalfvet finnas intressanta fragmenter qvar, lemnade 1836 rum för ett nytt, bygdt af N. Petterson, och bestående af 26 stämmor.

Dopfunten, flera gånger flyttad, står nu i norra sidochoret; ett kostbart arbete, i rosettform, hugget af rödspräcklig Gotlands-marmor. Jemte funten märkes (det äfven flyttade) afledningsröret i golfvet, deruti det vigda döpelsevattnet skulle tömmas.

[ 22 ]Predikstolen, fästad vid den nord-östligaste polaren i sjelfva kyrkan, är af valnöt och ebenholz konstmässigt arbetad, och skänkt af Borgmästaren Joh. Volters år 1681.

Kyrkgolfvet, sammansatt af mer och mindre skadade grafstenar, ända från 12- och 13-hundratalen, erbjuder åt antiquarien ett rikt fält för forskning. Oberäknadt de latinska inskrifterna i prydlig munkstil, se vi här figurer och heliga bilder af alla slag: biskopen med sitt pallium och med kalken tryckt intill bröstet; munken med en from devis lik en gloria kring sitt hufvud och omgifven på ena sidan af gisslet, på den andra af embetsstafven (Abacus), hvilka symboler påminna om stadgandet i gamla tempelordnar: 'Regeringen är oss förlänad genom stafvens och risens symboler — stafven; för att stödja den svage, riset för att straffa den irrandes fel. — Här ser man vidare riddaren i sin rustning, omgifven af vapensköldar, ättens anor; den ridderliga matronan och den adliga jungfrun, den förra i det allvarsamma doket, den sednare med hufvudet smyckadt af diadem och plym, båda utstyrda med smycken, ringar och kedjor; borgaren med sitt yrkes emblemer, t. ex. ett städ med hammare och tång, en läderknif och en skosula, ett skepp, en båge, o. s. v., tillika med hans bomärke, sammansatt af runor, och med engeln, lejonet, oxen och örnen (Evangelisternas sinnebilder) i stenens hörn. Nästan på hvarje sten ,står ett fromt tecken, en biblisk bild, kalken med den korsprydda, invigda oblaten, eller något dylikt — utgörande en hieroglyphisk öfversättning af den vanliga slutstrofen, bönen om en fridfull hvila: »requiescat in pace».

Bland märkliga personer, hvilkas grafstenar här finnas, må nämnas bröderna Olof och Filip Axelsöner Tott, den förre höfding på Gotland, båda döde 1464 (men begrafne i S:t Hans-kyrkan, hvarifrån stenen är hitflyttad). I S:t Maria har Prins Erik, Kon. Albrechts af Mecklenburg son, död 1397, sin lägerstad; hans grafsten ligger utanför Stor-kapellets portal, genom hvilken den stora stenen icke kunde införas. I högchoret framför altaret hvila: Henrik Rosenkrantz, dansk länsherre på Gotland, död 1537, i halft upphöjdt arbete atbildad på stenen, Vid hans venstra sida ligger hans hustru Karine Rosenkrantz, och hennes syster Mette Hardenberg, döde på Visborgs slott 1549, och deras väl skulpterade figurer äro äfven för kännedomen om tidens kostymer af värde; samma fruntimmersbilder äro framställda på en i högchoret hängande oljemålning. Vidare: Borgmästaren i Lübeck, amiralen Bartholommus Thinapfel, danske amiralerne Franz Bilde och Joh. Lorentzen, samt danske adelsmännen Anders Friis, Söffren Munck, Knut Reventlow, m. fl., som vid lübska, och danska flottornas skeppsbrott utanför Wisby år 1566 vådligen omkommo. Till Thinappels åminnelse sitter på högchorets norra vägg en oljemålning, föreställande en åldrig man, i präktig senators-skrud, med knäppta händer knäböjande vid foten af Frälsarens kors. Bakom honom brusar ett stormande haf: spillror af krossade skepp flyta här och der, och en redlös farkost kämpar med vågorna. Besättningen derombord håller på att kasta en man i hafvet, och en förfärlig hvalfisk öppnar redan sitt gap för att sluka det arma offret. Man känner igen den fromma historien om profeten Jonas. Thinapfels graf är nere i choret. Vid sidan af denna tafla är ett väl arbetadt monument af sandsten, egnadt åt minnet af Ingeborg Tidemann, gift med Emmike Kaas, som 1576—85 hade Gotland i förläning. — Framför altaret, på högra sidan om Rosenkrantz, ligger en annan dansk höfdingsman, Herman Joel, död 1607, och bredvid honom hans husfru, båda i upphöjda figurer och omgifna af heraldiska prydnader. Af ätten Bilde äro flera här begrafna. I sednare tider och ända till dess begrafningar i kyrkan upphörde, begagnades dessa grafvar i högchoret för biskopar, borgmästare och andra förnämliga personer. Så begrofs år 1821 i Rosenkrant'ska grafven handelsmannen i Wisby Kristoffer Gazelius, född af bondeslägt i Gåsemora gård på Fårö: genom flit och idoghet hade han förvärfvat den (på Gotland) betydliga förmögenheten af 3 Tunnor guld, hvilken enligt hans testamente till största delen blef använd till fromma stiftelser: för de fattiga i Wisby 20,000 R:dr, för fattige köpmäns enkor och barn dersammastädes 3,000 R:dr, till 2,ne folkskolors inrättande (den ena på Fårö, den andra i Tingstäde, der han ägde Furubjers gård) 13,000 R:dr, och föröfrigt till slägtingar och handelsbiträden frikostiga gåfvor. Den enkle och tarflige köpmannen blef hedrad med grafplats i Domkyrkans högchor; bondesonen från Fårö multnar i samma grift som Danmarks ädlaste riddersmän. Medborgerligheten har ock sitt adelskap. Dygd, förstånd och mandom gör Adel, sade gamle Kong Gösta.

Nere i choret är Superintendenten Hans Strelow's grafsten, hvarpå synes, utom långa latinska verser, Kristus som döpes af Johannes. Strelow är märklig för sin »Guthilandiske Kronike», som med tillegnan till Konung Christian d. 4:e trycktes i Köpenhamn 1633[3]).

Sjelfva inskrifterna på dessa gamla grafstenar bevittna, hvilken mötesplats för utländske män Gotland var under Medeltiden: Wisby var till [ 23 ]hälften en stad af främlingar: det var en kolonisation som oupphörligt fortgick, dock utan att undantränga de infödde. I det mäktiga Wisby-rådet suto både Gotlänningar och Tyskar. Man finner här på grafvarna tyska, flandriska, nederländska, engelska, danska och ryska familjenamn. Några af dessa slägtnamn fortlefva ännu på Gotland.

På kyrkans väggar äro, utom Thinapfel's och Ingeborg Kaas' redan omnämnda, 6 andra stora, på snidverk, färger och guld rika epitafier uppsatta, bestående af oljemålade taflor omgifna af evangelister, gråtande englar, styrkans och kärlekens m. fl. dygders sinnebilder, och dessutom löfverk och arkitektoniska prydnader. Midtelstycket föreställer vanligen en familjetafla. Husfadern med sönerna vid sin sida, husmodern med döttrarna, i 1600-talets stela och högtidliga kostymer, med allvarliga anleten, med händren hopknäppta till bön kring psalmboken eller bibeln. Äfven de döda barnen äro afbildade, hvilande i svepnings-skrud på hyenden vid föräldrarnes fötter: ingen fick saknas i familje-ringen. Dessa minnesvårdar från 1630- och 1650-talen bevisa, att ännu då fanns i Wisby både rikedom och konstsinne. I Antwerpen, Brüssel och Köln ser man knappast präktigare epitafier med undantag dock af porträtterna, som der merendels äro utförda af verkliga mästare. Dessa minnesvårdar äro, enligt inskrifterna, uppsatta »Gud till ära, Kyrkan till en sirat, och till åminnelse af» än en ridefogde på Visborgs slott, än en landsdomare på Gotland, än en borgmästare och köpman i Wisby, o. s. v. Idéen och anordningen af dessa tallar är lika stolt som vacker och rörande. Dessa 1600-talets familjer, i lifstiden gudfruktiga, ärbara och kyrksamma, ville äfven efter döden åtminstone i bildlig måtto vara tillstädes i Herrens hus. Under det att det lefvande slägtet derstädes höjer sin lofsång och sin bön, tyckas dessa stränga, allvarliga gestalter på muren liksom deltaga i gudstjensten, och med hopknäppta händer, fast med stumma läppar, hviska en bön om »en fröjdefull uppståndelse».

Vid norra sidan af kyrkan är en tillbyggnad, från är 1778, kallad Konsistorii-rummet, der kyrkans skrudar och andra tillhörigheter förvaras, sockenstämmor hållas, o. s. v. Här beundrar man några chorkåpor från Medeltiden af utmärkt både sömnad och broderi. På väggarna sitta 10 kontrefejer af stiftets superintendenter och biskopar, deribland Kolmodin, psalmsångaren (Sv. Psb. 394, m. fl.), död 1709; den här förut nämnde Göran Wallin; Kammecker, den siste superintendenten, död 1758; Lütkeman, den förste biskopen, utnämnd sistnämnda år, m. fl.

S:t Marias kyrkogård, instängd af en stenmur (som bör bortrifvas) och en ring af kastanjer, bokar och lönnar, är vacker och fridfull. Dess areal är 46,350 qv.-alnar. Numera är det blott några gammalmodiga egarinnor till reserverade familjegrafvar som få der begrafvas. Mot öster vid bergets fot är en bred, upphöjd terrass med poppelskuggade grifter, enkla vårdar och hvarje söndag (såsom här sed är) blomsterklädda grafkullar. Af de 3:ne kyrkogårdsportarna är den södra, af sandsten, i renaissancens stil, och rätt vacker. Den norra är äldre, bredare, af kalksten (liksom hela kyrkan) och med hanseatiskt trappstegsformiga gaflar, med stenbänkar inuti på sidorna, der fordom kyrkans privilegierade fattige suto och anropade det förbigående kyrkfolket. Vid golfgallret eller »kyrkristen» i denna port fäster sig en gammal munk-historia, så lydande:

Anno 1496 skedde ett järtecken, i Wisby. En man som hade rånat några af Maria-kyrkans heliga kärl och apostlar, blef androm till varnagel belagd med kyrkans vrede och bann. Sjelf var han i kyrkan när bannlysningen förkunnades. Förfärad dröjde han qvar till mässans slut; men när klockorna ringde och ljusen släcktes, då smög han sig bort. Och när han kom till norra kyrkristen, då förmådde han icke gå längre, utan satte sig ned på den låga stenbänken och hvilade mot gallret sina domnande ben. Men då smallt jernet undan, benen nedsjönko, och gallret slöt sig åter som en fotblack kring hans vrister, och der satt syndaren fastläst, tilldess att kyrkan förbarmade sig öfver honom, och presterna kommo med reliker i händerna, med brinnande ljus, med sång och rökelse, och förkunnade honom absolution.


Länge hade för domkyrkan i Wisby en större yttre reparation varit af nöden, och sednast församlade Riksens Ständer, som till kyrkans underhåll anslogo af arrendet för Wisby kungs-ladugård 50 tunnor spannmål årligen, hafva gjort denna reparation möjlig. Till en del har den redan blifvit verkställd. Till heder för Kyrkorådet och församlingen må nämnas den pietet emot det åldriga templet, som vid de förberedande åtgärderna blifvit ådagalagd. Hade samma vördnadsfulla uppmärksamhet varit iakttagen vid den sednaste inre reparationen år 1830, hade kyrkans innandöme nu varit både rikare och vackrare. Nu har man deremot erkänt, att det icke var endast ett hus, utan ett Guds hus och, ett herrligt minnesmärke af mensklig konst, hvars iståndsättande komme i fråga, och att man derföre betänksamt borde skrida till verket. Derföre anhöll också församlingen hos Öfverintendentsembetet, att en arkitekt måtte nedsändas, för att på stället författa ett arbetsförslag. Och uppdraget föll i de bästa händer. Sommaren 1849 uppgjorde professor F. W. Scholander en utförlig och detaljerad plan för både iståndsättandet af det bristfälliga och ersättandet af det förlorade, och borttagandet af de vanprydande tillbyggnader, som kunna undvaras. På detta sätt skall Maria-kyrkan — enligt Scholander »ett af Sveriges betydligaste, bäst bibehållna och vackraste byggnadsverk från medeltiden» — undgå [ 24 ]hvad som förut blifvit dess och många andra kyrkors lott, att nemligen i sednare tid, och på sätt som stridt ej blott mot monumentets ursprungliga och sköna karakter, utan ock oftast mot konstens och smakens enklaste lagbud, förvandlas och förstöras.

Det återstår nu att omnämna några ålderdomliga, sagofirade kuriosa, som inom kyrkans murar förvaras. Till exempel de s. »Jättebenen», intill år 1830 framlagda i sjelfva kyrkan på en utskjutande pelarlist, och lemningar, såsom man trodde, af en jättinna, som vid kyrkans byggnad tvungits att biträda. Det var vanligt att de fromma gummorna vid vandringen i gången nego och signade sig, då de gingo förbi dessa hedna reliker. Men redan Linné, vid sitt besök i kyrkan (1741) tillintetgjorde det underbara, hvarmed vantron utstyrt dessa väldiga knotor, genom sin förklaring att »de voro verkligen hvalfiskben». — Äfven »Domedags-fisken» må här nämnas: när kyrkans grundval lades, framsprang ur jorden en källa, och i den fångades en underlig fisk, som gret liksom ett barn; vidundret blef i ett tåg upphängdt i storkapellet, och när fisken 3:ne gånger hade fallit till golfvet, då skulle yttersta dagen stunda. — Strelow berättar härom något annorlunda: »År 1282 den 28 Febr. blef en fisk fångad, med hufvudet likt ett lejon, och som gret och skrek som en menniska, så att alla som det hörde, förundrade sig. Fisken blef upphängd i Wårfru-kyrkan och hänger der än i dag» — Äfven Linné tog den underbara fisken i ögnasigte, och förklarade att det var »en Piscis malacopterygius, cauda bifurca, pinnis dorsi duabus» &c. &c., och omnämner i sin resebeskrifning spådomen: »då denna fisken blir förtärd, skall domen komma; måste alltså intet vara långt igen ». — Sedan fisken fallit icke blott 3 utan väl 30 gånger, ledsnade man vid detta otillförlitliga orakel, och lade de stinkande qvarlefvorna afsides å norra sakristians hvalf.

Men kyrkan förvarar i de båda sakristiorna bredvid högchoret, samt å sina hvalf och loft äfven bättre saker. Der gömmas ålderdomliga, i både ecclesiologiskt, historiskt och några äfven i æsthetiskt hänseende dyrbara minnesmärken, hvilka från deras ursprungliga platser å kyrkans altaren, pelare och väggar blifvit af ett alltför puritanskt nit bortflyttade och undanvräkta. Utrymmet tillåter icke att be:skrifva de gamla harnesk och svärd, de heraldiska taflor, de borgerliga kontrefejer (ställde såsom vanligt på förgrunden af bibliska teflor), m. m. som här påträffas i kyrkans skräpvrår. Särskilt må ett par ord nämnas om skulptur-sakerna: en vacker Kristus-bild, en Maria med Barnet, en vidder S:t Göran till häst (som fordom hade sin ridderliga plats i Wisborgs slottskyrka), m. m., samt i marmor en S:t Gertrud, visserligen, liksom de nyssnämnda trä-skulpturerna, med många spår af tidens tand, men ändock högtförtjent af en värdigare plats.

Med anledning af S:t Maria's många minnesmärken, må det tillåtas att här framställa en fråga, en from önskan, som icke nog ofta kan uttalas: När skola Gotlands betydelserike minnen af medeltidens tro och konst samlas, uppstädas, ordnas och åter, ehuru på ett annat vis, komma till heders? Maria-kyrkan och nästan alla de gotländska landskyrkorna gömma, undangömma ypperliga bidrag till ett Gotländskt Muséum, der (jemte nämnda kyrkliga minnen) Wisby' Läroverks redan påbörjade, för numismatiken, geologien, faunan och floran, ej obetydande samlingar, skulle bilda en gotländsk bildersal, öfverraskande genom både fullständighet och rikedom. Alltifrån de äldsta, de præ-adamitiska, fornlemningarna — (vi mena de sällsamt sköna försteningarna eller kalk-skeletterna af skapelsens kanske äldsta djur-arter, som i det gotländska öberget fått sina familjegrafvar, och som i denna stora mausolée hvila vida bättre bevarade än mumierna i Egyptens pyramider och underjordiska griftrum) ända till de mångfaldiga minnena af hedendomens och medeltidens krigiska och fredliga värf, af förfädrens hemlif och statslif, religion och skön konst — alla dessa nu spridda minnesmärken borde snart samlas och ordnas på ett ställe, och der skulle vandraren genast och lätt förstå den minnesrika, blomsterrika, tempelrika öns hela forntida och nutida skaplynne; der skulle han äfven klart förstå, att Gotland engång var en af verldshandelns stationer, och Wisby i 13:de och 14,:de århundradet, genom rikedom och kultur, en af Europas hufvudstäder.


Wisby pastorat, bestående af staden samt norra och södra lands-församlingarna, är prebende åt Biskopen i stiftet. Pastoratets folkmängd vid 1858 års början: 2,402 mankön och 2,943 qvinkön, summa 5,345. Deraf i staden: 5,128. — År 1805 var folkmängden: 3,819. — För äldre tider saknar man alldeles några säkra uppgifter. Vore Strelow's »Gotl. Krönika» tillförlitlig, skulle man om förhållandet under Medeltiden ega märkliga upplysningar i följande der (sid. 120 och 161 ) befintliga 2:ne uppgifter, men af flera skäl måste dessa anses alldeles öfverdrifna:

"Der hafuer boed tolff tusende Borger inden Wissbye, ingen Embedsmand" (handtverkare) "inden Porterne, uden Bagere oc Guldsmider, de andre bode uden Staden, huor nu er Agre, huilcked mand nocksommelig, aff de mangofldige herlige murede oc hugne Brönde, i alle Agre fand fortfare oc gifwer tillkiende." —

"Aar 1348 var ofuer alt Verden en stor döde, som kaltis den store eller sorte Död, oc skrifuis, at hafve död udi Vissby ofver 8000. Her paa Guthiland, saa vel som andensteds, stod mange Kirckesogner öde."




  1. Några af de i Wisby handlande nationerna hade, liksom eget »Kauf-hof», eget qvarter, samt egna magaziner, så ock egna kyrkor. Liksom Lübeckarne hade S:t Maria, hade Liffländarne S:t Jacob, Nowgorods-boarne den s. k. Ryska kyrkan ochde nederländske köpmännen S:t Gertrud.
  2. Uppbygt af Tyskarnes händer.
  3. I denna bok vill Strelow bevisa, att Gotland är koloniseradt från Danmark, och att Göterna »som gjorde sig hela verlden underdånig» äro utreste från nämnda ö; hvarföre också hans krönika handlar nästan lika mycket om den öfriga verlden, som om Gotland. Såsom skrifven utan all kritik, måste denna bok med stor försigtighet begagnas, och om den uppgift är sann, som superintendent Göran Wallin meddelar i sina »Gothländska samlingar» (I: 183), att nemligen, medan Strelow låg i Köpenhamn, elden kommit lös i huset, der han bodde, och förstört både manuskriptet och urkunderna, hvarefter han ur minnet skall hafva skrifvit sin bok ånyo; så är det ej underligt, att innehållet delvis är lösligt, sväfvande och fullt af misstag. — Strelow dog 1636.