Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 15
| ← Kors-betningen och Östra muren |
|
En gata i Wisby → |
Wisborg's Slott.
Om denna i stadens sydvestra hörn belägna fästnings byggnad och förstöring må följande antecknas.
Vid Olofs-mässan år 1411 ankom Unions-Konungen Erik af Pommern med en väldig skara krigsfolk till Gotland. Staden var då, efter tidens befästningssätt, väl försedd med murar och torn, och tycktes icke behöfva något vidare värn: dock beslöt Konungen att här anlägga ett fäste, från början ämnadt — såsom ock snart visade sig — mer till Konungens eget residens och att beherrska staden, än till dennas trygghet och beskydd. Det blef snart ett slags danskt »Styr-Wisby», en våldets och förtryckets boning för hela ön. Borgerskapet i Wisby satte sig i början hårdt emot anläggandet; men gaf dock med sig i följd af Kungens försäkringar och löften. Den 1:a Augusti — »Petri fängelse's» dag — lade Konungen grunden till Slottet, och dagen derpå utfärdade han, för att betaga Borgerskapet all fruktan, ett öppet bref, hvars plattyska text Strelow har bevarat, i hvilket han bekräftade stadens alla fordna privilegier, och förbjöd strängeligen, att missgerningsman, som förbrutit sig i staden, skulle hafva någon tillflygt på det blifvande slottet, utan skulle efter anmälan genast utlemnas; äfvenså skulle den, som inom slottet förbrutit sig, icke ega något skydd i staden; vidare utlofvade han, att stadens invånare, och de som söka staden och baronen, icke af slottet skulle hafva något besvär eller hinder, utan stadsboarna skulle få bruka och njuta alla deras »Marcke und Hawene, Steenkulen, Lemkulen unde Sandkulen, aller Privilegia unde Frjheide, alse se de bebreffet unde beseglat van vnsern vorfahren Könningen hebben.» Sedan Konungen genom denna befästning gjort sig försäkrad om Gotlands besittning för sin och Danmarks räkning, afseglade han till Danmark. Danske Riddaren Truid Hase lemnades qvar såsom Befallningshalvande öfver landet, och Marquard Steen var Konungens Fogde på slottet. Den förre drog försorg om slottsbyggnadens fortsättande: han dog i Wisby 1437, och testamenterade till Franciskanerklostret derstttdes »sin häst och alla sina, vapen samt 100 mark silfver»; den sednare är redan nämnd bland faddrarna, Vid Catharina-kyrkans nya invigning år — År 1460 begynte danske Ståthållaren Herr Ivar Axelson Tott, som åren 1454—1490 rådde öfver ön, att bygga och befästa Visborg mycket starkare än förut, från tornet »Smale Hindrik» till det fasta tornet »Mynt-tornet», som den tiden låg inne i Wisby, och till »Port-tornet», med den yttersta porten, dessutom »Sluk-upp» och »Kik-ut», och långs med stranden, så att det blef en dråplig fästning. Nämnda byggnads-arbeten fortgingo under hela Ivar Axelsons tid, och hvad som då icke blef fullbordadt, verkställdes af efterträdaren Jens Holgersen Ulfstand (1490-1509). Så berättar Strelow, hvilken också antecknat om Ivar Axelson, att denne lät flytta det heliga ask-trädet från Baraberget inom slottets murar, der det dock strax förvissnade och gick ut. — Genom Malmö' Recess 1524 och Freden i Stettin 1570 blef Gotland (— som under Kalmar-unionen varit ett tviste-ämne mellan Sverige och Danmark, och en tummelplats för svenska och danska, samt några gånger äfven för lübska och för Tyska Ordens trupper, tyska sjöröfvareskaror icke att förglömma —) formligen lagdt under Danmarks välde. Af de följande danske Ståthållarne blef slottet allt mer och mer utvidgadt. Så heter det om Wladislaw Wobisser (1539-1544) att han »lät bygga ut till stranden, öfver Frustugan och köket». — Nils Bilde (1591—1595) lät bygga »aff Fruestuen det Carnap udi Gaarden». — Jens Höeg (1627-1633) lät med altartafla af sten, predikstol och bänkarnas målning skönt utstoffera Slottskyrkan, »huor tilforne var Svin oc hunde» — Holger Börjeson Bosenkrantz's ståthållareskap öfver Gotland (1633—1615) slöts genom freden i Brömsebro, d. 15 Aug. 1645, då ön med stad och slott återlemnades till Sverige, under hvars krona det alltsedan hört — med undantag af en kort dansk occupation (1676—1679) och en ännu kortare rysk invasion (d. 22 April—18 Maj 1808). — År 1656 var svenska styrelsen betänkt på att rifva ned den gamla muren och att omgifva slottet med en bastionerad femkant, samt hela staden med bastionerade jordvallar, hvartill planen finnes i Ingenier-kårens arkiv. Förslaget blef icke satt i verket. Men redan några år förut (1650) hade man börjat att förse slottets murhörn med tillbyggda jordbastioner.
Enär nyssnämnda danska occupation af år 1676 nära sammanhänger med Wisborgs öden, må en skildring deraf här försökas, med begagnande af en i Wisby' Landskontors Arkiv, äfvensom i Upsala Akad. Bibliotheks Palmschöldska Saml:r[1] befintlig, ganska märklig: »Kort Relation om Gottlandz öfvergång A:o 1676: d: 1: Maji till the Danske och hvad som dervjdh passerat».
Det med Danmark år 1675 utbrutna kriget satte äfven Gotlands befolkning i stor rörelse. Allmogen blef fördelad i kompanier fot- och häst-folk; de sednare patrullerade rundt omkring landet, och gjorde stort allarm, på det att de sjöfarande skulle tro landet vara uppfyllt med krigsfolk. Af Krigs-kollegium fick en Öfverste Vicken order att ined 500 man från Kalmar gå öfver till Gotland, men derifrån skrefs, att ingen förstärkning behöfdes, hvadan Öfverste Vicken icke gaf sig af. På vintern öfverkom med postbåten från Öland en dansk man, benämnd Anders Winterberg: denne föreföll genast myndigheterna misstänkt, men som han hade af K. Kommers-kollegium i Stockholm utfärdadt pass, att få resa obehindradt för sin köpenskap, tordes man icke antasta honom. Denne Winterberg utspionerade emedlertid allt. Om hösten hade en farkost med några af Gotlands Herredagsmän ombord blifvit af danska kapare tagen under Landsort och förd till Köpenhamn; riksdagsmännen hemkommo på våren, och någon af dem hölls suspekt att vara af fienden korrumperad och till otjenliga ting öfvertalad — dock blef saken aldrig utredd. — En vacker dag mot slutet af April år 1676 visade sig en dansk kryssare utanför Wisby, gick temligen nära under fästningen; men blef helsad med en fältslange, och stack åter till sjös, dock icke längre än att han var fri för skotten. Snart kom ännu en annan: båda skjöto väldeligen, och allarmerade stadsboarna. Emedlertid kom hela danska flottan, under Amiralen Nils Juel's befäl, samma dag, d. 28 April, till Klintehamn (belägen 3 mil söder från Wisby). Allmogen bådades upp: Guvernören och Hauptmannen med flera betjente begåfvo sig dit. Winterberg hade i en båt smugit sig ut och gifvit fienden rapport ou det »slätta tillståndet» på ön. Danskarne höllo sig stilla till följande dagens morgon: då skjöts dansk lösen, och skarp kanonad begynte, dock utan att göra någon skada. Folket på stranden hade endast 2:ne små fältstycken, som dagen förut blifvit ditförda från slottet. Enär bönderna voro benägna till motstånd, skulle de troligen någon tid hafva kunnat afhålla fienden; men både folket vid styckena, och allmogen fingo order att draga sig tillbaka, de förra till Wisby, de sednare hvar till sitt. Nu landsteg fienden vid den s. k. Sågholmen, tågade helt trygg genom Toffta' skog, der han lätt hade kunnat nedhuggas. Kl. 8 på aftonen var fienden vid Wisborgs Kungsladugård (¼ mil från slottet): hans antal af 500 man var af ryktet förstoradt till 5000. När Danskarne nu ryckte närmare, gafs lösen från slottet med 2:ne fältslangar i tornet »Blacken», hvilka, gjorde fienden någon skada. Strax tågade de en annan väg öster om staden till Norderport, så att slottets slangar ej mer kunde hinna dem. Söndagen den 30 April ut Bingo Borgmästare och Råd, och öfverlemnade till fienden stadens nycklar, hvarefter han intågade i staden och posterade sig på torget: Öfversten Marten Bartels lät nu uppfordra slottet, men han fick af svenska Kommendanten, Majoren Michaël Schultze det svar, »att krut och lod, men intet annat, kunde honom bestås». Om aftonen mot solbergningen kom hela danska flottan, och lade sig under slottet i det stillaste väder, som med sydlig vind fortfor i 8 dagar, så att svenska flottan vid Elfsnabben icke kunde löpa ut: eljest hade den danska stått sig slätt. Den 1:a Maj kl. 2 på morgonen gafs af flottan dansk lösen, som från Wisborg besvarades; derpå begynte Danskarne att med all makt beskjuta, slottet, dock utan serdeles verkan, enär kulorna flögo öfver eller endast skadade taket. Emedlertid anryckte Öfverste Bartels närmare mot slottet och uppfordrade det ånyo, men fick åter afslag. Dock, fram på förmiddagen, begynte Kommendanten, i följd af »åtskilligas- persvasioner, låt och gråt», att böja sig till ackord, och sedan detta för den uppskickade Tambouren blifvit tillkännagifvet, inställdes skjutningen; och Majoren Transeus med Hauptmannen Malmenius skickades ut att öfverenskomma om kapitulationen, som i Borgmästarens hus blef sluten kl. 2 på dagen, och kl. 4 blef »porten af slottet, som förut af ingen fiende vunnet var, åt landsidan inrymd», och dagen derpå skedde Svenskarnes aftåg. Nu var slottet med stad och land i Danskarnes våld till år 1679: när de då anade att fred snart skulle slutas, och att de derigenom skulle qvittera provinsen och fästningen, började de, isynnerhet efter ett i Augusti ingånget stillestånd, att nedbryta slottet; men emedan murarna voro för fasta, och nedbrytandet skulle hafva vållat »ett oändligt arbete», begynte de att »genom en böss-skyttare låta flyga slottet»; men som hamn och stad dervid skulle blifvit förderfvade, lät man »genom en fransk Ingeniör spränga slottet och flyga dess murar». Sedan detta arbete börjat, vände sig Borgmästare och Råd till Amiral Juel med bön, att fästningen icke skulle ruineras, hvilken bön blef beviljad; men beklagligen för sent. — Genom den kort derefter den 26 Sept. 1679 i Lund slutna freden, blef Gotland till Sverige öfverlemnadt.
Sjelfva de väldiga ruinerna af det sålunda sprängda och förstörda slottet blefvo snart hemsökta af en grundlig förstöring. Den store rikshushållaren Konung Carl d. 11:e, som för fortsättandet af befästnings-arbetena vid Lands- och Carls-krona samt uppbyggandet af Stockholms slott, m. m., behöfde ansenliga partier kalk, gaf år 1681 Råd- och Handels-mannen i Wisby Holger Jönsson, som redan egde på ön många kalkbruk och som med Kronan kontraherat om stora kalk-leveranser, tillstånd att upprätta några kalkverk vid slottet, med rättighet att begagna sig af der befintlig sten och virke, »hvilka eljest icke lära till någon annan Konungens nytta kunna användas». Samma omdöme om ruinerna uttalades de följande åren vid hållna besigtningar, och upprepades i flera Kongl. skrifvelser. Först omkring år 1683 blefvo dock af Drottn. Kristina's ståthållare på (det till hennes underhåll anslagna) Gotland, J. Cedererantz, alldeles under det ruinerade slottet 2:ne kalkugnar och lador högst beqvämligt anlagda, hvilka i början brukades för hans egen räkning. År 1689 föreslog Landshöfdingen von Osten genandt Stacken, att allmogen till afkortning på dess utlagor borde tillhållas att »uppbryta kalksten af stadsmurarna, som ingen reparation meritera». År 1690 erbjöd sig nyksnämnde J. Cedecrantz att till Stockholms slottsbyggnad leverera så mycket kalk som nöjaktigt, efter mätismanna-ordom, svarar mot slottets rudera. Ungefär från denna tid och till år 1696 brukades kalkugnarna för Kronans räkning. Derefter utarrenderades de, först båda och i förening med Wisborgs Kungsladugård till 1712; år 1711 nedlades den mindre ugnen; och sedan utarrenderades endast den större till år 1737. Efter denna tid skiljdes kalkugnen från Wisborgs Ladugårds-arrende, och utarrenderades särskilt till år 1758, då den för 1200 Daler Silfvermynt till skatte försåldes. Några af de sednaste arrendatorerna, klagade, att ruinernas stenförråd började taga slut — således hade slottets lemningar i mer än ett halft århundrade med kalksten försett först 2:ne och sedan en kalkugn. Ruinerna utaf Eriks af Pommern stolta borg hafva sålunda — med undantag af ett par qvarstående mur-fragmenter — icke blott underminerats, brunnit och förstörts, utan de hafva sten för sten blifvit nedbrutna, förbrända, söndersmulade, pulveriserade. Wisby fick en storartad och skön ruin mindre; riket fick kalk till ett par fästningar och till sitt Kungliga slott. Statshushållningen hade häraf stor vinning; men Minnet klagar. —
Den af gammalt med särskilta och högst förmånliga ved-privilegier[2] nådigst begåfvade s. k. Krono-kalkugnen är ännu i enskilt mans ego, belägen inne i staden och nära till hamnen, och har bredvid sig sin vanligen väl fyllda vedgård: den gnistrande och flammande eld-draken hotar, genom detta sitt läge, att blifva för staden, hvad den redan varit för slottet: en härd till förstöring, en krater för en eld-eruption, en allt förhärjande brandanstalt.
Till det, som ofvan är nämndt om myndigheternas missaktning för Wisby kyrkliga minnesmärken, äro förestående notiser om Wisborgs nedbrytande ett vigtigt tillägg, och har derföre något utförligt blifvit framstäldt.
Att efter ofvan skildrade, med högsta privilegium under mer än ett halft sekel försiggångna förstöring, nästan intet finnes qvar af det fordom storartade slottet, väcker icke förvåning. De obetydande, men i sitt slag väldiga fragrnenter som återstå, äro på Säve's tafla troget afbildade. Man ser der stycken af slottets nordvestra hörn–murar. — Det mot hamnen vända murpartiet är nederst vidpass 15 alnar långt och har 4 alnars tjocklek; upptill i norra utkanten af denna förstörda mur synes hälften af ett stort (rundbågigt?) fönster, innanför hvilket — att dömma af spår å sidomurarna — har varit ett hvälfdt, och troligen pelare-prydt, rum; nederst är en liten rätvinklig dörr, som nyligen genom gräfningar blifvit hel och hållen synlig. Vinkelrätt mot detta murstycke går, mot sydost och uppför en backe, en annan längre mur af vexlande dimensioner: först en sträcka af omkring 19 alnars längd, derpå en brèche af omkring 17 alnars längd, som nedtill blifvit ifylld med en tunn, lägre mur; sedan kommer ett murstycke, som i början är öfver 20, men i sin östra ända blott 9 alnar högt utåt, samt nio (9) alnar tjockt i öfverkant, uppbygdt af nästan cyklopiska stenblock: dess längd är omkring 63 alnar. Vid början af denna jättemur synes vid marken lemningar af en hvalfbåge; längre fram är inifrån en (tillmurad) liten stickbågig dörr-öppning, som ledt in uti en likaledes stiekbågig, 13 alnar hög, 4 alnar bred, utåt öppen nisch. Ett litet stycke derifrån är i den grofva murmassan nedtill en genombrytning, som i sednare tid blifvit tillmurad med en tunn mur. På insidan af denna märkliga mur går upptill en rak fördjupning, i hvilken kanske en trossbotten hyllat, och derunder en dylik och bredare, som böjer sig öfver den nyssnämnda lilla stickbågiga dörren. — Derefter kommer en mindre brèche, i hvilken en tunn, lägre mur är uppförd, omkring 15 alnar lång. — Och vidare en grof mur, som först är i öfverkant 6¼ aln bred, men som sedan smalnar, och visar inåt lemningar efter dervid fästade murar; denna sista med en liten bugt utåt fortlöpande mursträcka är omkring 120 alnar lång, och svänger sig med en vacker rundning ut till den s. k. »Södra Skansen», som är i längd 45, i bredd 23 och i höjd 7 à 9 alnar, byggd af tuktad sten. Å murarna af denna bastion, som synbarligen är upptill afstympad, finnas inga skottgluggar: troligen hafva dessa sutit högre. Vid föreningen af slottsmuren och bastionen finnas inåt lemningar af en stentrappa. Denna bastion erbjuder en vacker utsigt öfver haf och stad. — Bastionens sydöstra mur kröker sig in till och sammanvexer med stadsmuren, som här har nedtill sina vanliga hvalfbågar, och upptill en murad skyttebank: krenåer hafva troligen här funnits, men äro förstörda. — En annan bastion eller skans har legat längre ned mot vester, invid den ofvannämnda gröfsta murklumpen och der varit omkring 60 steg bred: en del af dess sydöstra sidomur är till 5 à 6 alnars höjd qvar, och böjer sig mot vester, men fortsättningen är dels nedbruten, dels dold i jordvallen; af dess nordvestra mur äro blott några små murklimpar qvar, från hvilka en smal mur sträckt sig ned mot stranden: af denna mur är grundvalen qvar. Nedanför den förstörda bastionen är en frisk källa, omsluten af 2:ne resta, huggna kalkstenshällar, hvilken alltså legat inom slottets yttre murar. Inom denna bastions ruiner är i sednare tid en plantering af mulbärsbuskar för silkesodling anlagd. —
På utsidan af dessa murar är yttre beklädnaden af huggen sten flerestädes afrifven, och på den gröfsta murklumpen nästan synes det som om en inre, uppåt tjockare mur blifvit med yttre förstärkningsmur påspäckad. —
Sydvest om slottsmuren ligga, jemnlöpande med stranden, lemningar af de fordna Vallarna, i 3:ne rader, och äfven af andra mindre i annan riktning uppkastade jordvallar. Dessa vallar begagnas nu såsom betning och äro anslagna bland Landskamrerarens i länet lönetitlar. Af gammalt kallas de »Palissaderna», och detta namn antyder, att de fordom varit med skanspålar försedda. De äro, ett stycke från slotts-ruinen, genomskurna af en smal strömfåra med flera tvärbranta afsatser, gemenligen kallad »Vattenfallet»: blott på vårtiden gör stället skäl för namnet.
Från slottets nordvestra hörn ned till fordna »Blockhuset» invid hamngattet gick en lägre mur med stickbågig port, hvilken mur till större delen vid Nya Cellfängelsets anläggning (år 1858) nedbröts. —
Då det knappa utrymmet förbjuder att här efter äfven gotländska källor och sägner redogöra för alla de många händelser, hvilkas skådeplats och medelpunkt Wisborg har varit, må endast de märkligaste kortligen nämnas. Erik af Pommern, afsatt i Sverige och Danmark samt af Norge öfvergifven, sökte en fristad på det slott, som han sjelf, kanske i aning om sin framtids öde, hade grundlagt, och tröstade sig der öfver förlusten af sina kronor i sällskap med den fagra Cecilia och med tyska sjöröfvare, hvilka skadade Sveriges handel och oroade dess kuster, och hvilkas vinst han ej försmådde att dela — tidsfördrif, om hvilka Lagerbring anmärkte, att de kunde duga i en roman, men äro en stor uselhet i historien. Erik tillbragte här 12 år, 1437—1449. Under efterträdaren, Unions–konungen Kristoffer af Bayern, beslöts på en herredag i Stockholm ett tåg mot Gotland, för att göra slut på Eriks förderfliga sjöröfveri: det stannade dock vid ett fredligt besök, år 1441, af Kristoffer hos morbrodern på Wisborg, om hvars nesliga handtering Kristoffer glädtigt yttrade: »Min morbror skall väl ock ha' något att lefva af». Sedan Carl d. 8:e Knutsson blifvit Konung, var, år 1448, ett tåg emot den gamla sjöröfvaren på Gotland hans första omsorg: befälet öfverlemnades åt Magnus Gren och Birger Trolle, och dessa fingo väl staden Visby i deras våld d. 4 Dec., efter en lätt eröfring; men slottet belägrade de en lång tid förgäfves. Då på slottet började blifva, brist på lifsmedel, uppehöll Kon. Erik dem med löften om att öfverlemna det, ifall man ville gifva honom Öland och Borgholms slott på hans lifstid. Denna underhandling, som troligen på ingendera sidan var ärligt menad, förde väl till en kapitulation, d. 21 Dec., hvarefter Kungen skulle vid Påsktiden öfverlemna ön till Sverige på nyssnämnda vilkor. Men då slottet undertiden fått sina behof uppfyllda, och svårigheter mötte i hänsyn till Ölands öfverlemnande, blef kapitulationen icke hållen. Erik vände sig nu till Danmark om undsättning, och erbjöd sig att öfverlemna slott och land till K. Kristian d. 1:e, hvilken Carl d. 8:e Knutsson, undertiden hyllad och krönt konung i Sverige, sökte att skilja både från detta rike och från Norge. En dansk flotta under Olof Axelsson Tott kom på våren 1449 till Gotland, för att undsätta Wisborg, som ännu från landsidan var belägradt och starkt inneslutet af Svenskarna. Det berättas, att då dessa hade spärrat äfven inloppet till Wisby’ hamn, hade Kon. Erik låtit gräfva en löngång under slottsmurarna ned till stranden, och derigenom kommit i förbindelse med danska flottan och fått ny tillförsel af lifsmedel. Ändtligen lemnade Erik landet på ett danskt skepp, efter att hafva öfverlåtit Wisborg till Olof Axelsson, och seglade till Pommern. Den svenska belägringen fortfor: K. Carl Knutsson förstärkte der sin krigsmakt, och lät starkt besätta öns hamnar. Då drog, på sommaren, K. Kristian d. 1:e sjelf med öfver 6OOO man och 150 skepp till Gotland, och efter åtskilliga fredliga underhandlingar med den svenska anföraren Magnus Gren lyckades det Kungen och Olof Axelsson att sätta trupperna i land. Staden uppfordrades att gifva sig, men förklarade sig icke kunna svika sin nyligen till K. Carl gifna trohets-ed. Då stormade den danska hären, understödd af ett utfall från slottet, först de svenska förskansningarna och sedan muren, d. 28 Juli. Flera hundrade borgare och svenska krigare stupade; äfven för danskarna var det stor manspillan. Staden kom i brand, och Magnus Gren såg sig nödsakad att ingå en kapitulation, hvarefter han med allt sitt öfver ön spridda krigsfolk ofördröjligen skulle lemna ön. Magnus Gren’s beteende är i svenska historien mycket tadladt, och många omständigheter äro emot honom; men hvad kapitulationen vidgår, blef den af K. Carl sjelf, d. 24 Aug. 1449, stadfästad. Befälet på ön lemnade K. Kristian nu till Olof Axelsson, och pantsatte hos denne länets alla inkomster för en stor penningsumma. Så återfick Danmark ön Gotland, hvarpå det allt efter K. Waldemars eröfring 1361 ansett sig ega rättmätiga anspråk. — År 1482 besökte svenske Riksföreståndaren Sten Sture d. ä. sin svåger, Höfvitsmannen Ivar Axelsson Tott, och förlänade denne slott och län för lifstiden. — År 1487 besökte Unions-konungen Hans af Oldenburg Gotland och Wisborg, och emottog å Danmarks vägnar ön af Ivar Axelsson. — Mellan åren 1509—1525 infaller danske Amiralen Severin Norby’s oroliga vistelse på Gotland, som han af K. Kristian d. 2:e fått i förläning såsom en belöning för sin trohet. Han residerade på Wisborg. Hans röfvareflottor oroade alla nationers, och isynnerhet Hansestädernas flottor, och den käcke fribytaren yttrade, att »det blifvit hans lust och helsa, att röra i deras kramsäckar och lukta i deras kryddpåsar». År 1509 anföllo Lubeckarne med all makt Gotland och Wisby, för att straffa Norby's sjöröfveri: staden blef då illa medfaren och till stor del afbränd; men slottet, som försvarades af Norby, kunde de hvarken med belägring eller underhandlingar vinna. Efter K. Kristians afsättning beherrskade Norby, i sin konungs namn, Gotland, och vägrade att öfverlemna det såväl till K. Gustaf d. 1:e i Sverige, som till K. Fredrik d. 1:e i Danmark, och fick i följd deraf uthärda en 8 månaders belägring år 1524 af en förenad svensk och lübeckisk krigsmakt, under anförande af Bernt von Mellen. Denna fejd slutades dermed, att Norby d. 15 Juni utfärdade ett bref, hvaruti han erbjöd sig att hålla slottet K. Fredrik tillhanda, och att han skickligt förmådde den svenske anföraren von Mellen att upphäfva belägringen och lemna landet. Norby, som icke upphörde att göra sina dödliga fiender Lübeckarne och Svenskarne all möjlig skada på sjön, måste året derpå, 1525, på Wisborg utstå ett nytt anfall af de förstnämnde, dervid staden ånyo härjades och brändes. Slutligen i Augusi månad sistnämnda år öfverlemnade Norby land och slott till Kon. Fredrik d. 1:e emot försäkran om Sölvitsborgs slott och län på lifstid. Severin Norby — den tappre, ärelystne äfventyraren, af Kristian d. 2:s anhängare den trognaste och verksammaste — slutade sitt stormiga lif i Kejsar Carl d. 5:s armée vid belägringen af Florenz 1530. Många sägner och minnen finnas efter honom på Gotland, der ännu (enligt uppgift) hans ättlingar lefva. Ön blef väl derefter på någon tid öfverlåten till Lübeckarne såsom ersättning för deras krigs-omkostnader; men redan efter 2 års förlopp erhöllo de i stället Bornholm på 50 år, och Gotland stod sedan oafbrutet under danske Befallningsmän, af hvilka Holger Rosenkrantz var den siste, till freden år 1645. Om den korta, för Danmark gagnlösa occupationen 1676—1679, och om slottets slutliga öde är redan ordadt.
En beskrifning af slottet, såsom det fordom varit, med alla dess större och mindre verk, dess torn och bastioner, är författaren icke i tillfälle att kunna lemna. Uti Ingeniör-kårens arkiv finnes små planritningar öfver slottet af åren 1646 och 1651, men utan beskrifningar, och i Grefve Dalberg’s »Suecia Antiqua et Hodierna» finnes utaf Joh. v. d. Aveelen likaledes en liten plan af år 1707 samt 2:ne utsigter, den ena af år 1679, den andra af år 1707, med benämning på de märkligaste punkterna: dessa Aveelen’ska teckningar äro sinsemellan i hög grad motsägande och orediga, och mycken tro kan derföre icke till dem sättas. Emedlertid nämnes der en yttre och inre Borggård, Kungens bastion (»Södra skansen»?), Drottningens bastion (den nedra, förstörda skansen?), Katapult- (kastmaskins-) tornet (nere vid hamnen), Visthuset (i östra delen), Gyniceum (»Frustugan», inåt staden), Tyghuset (likaledes inåt staden), Amiralitets-kastellet (nedåt stranden), Qvarnen, Hydraulos (?), Mynt-tornet (ett rundt jordfast torn i vestra hörnet, med brand- eller fyr-korg), Tornet Kikut det mindre (ett hängtorn pa strandsidan), Tornet Smale Hindrik (ett större d:o på d:o, och så benämndt efter en tysk legoknekt, som år 1396 i oroligheterna under K. Albrecht af Meklenburg till dennes son Hertig Erik förrädiskt öfverlemnade detta och ett annat af tornen kring Wisby), Tornet Blacken (ett högt, fyrkantigt torn med spira, midt inne i slottet, sammanbygdt med Kyrkan och Klockstapeln), Tornet Sluk-upp (i östra hörnmuren), Segeltornet (ett jordfast torn mot stranden), Tornet Kikut det större (nedåt hamngattet), samt Tornet Kungs-maskinen (mot sydost, med brandkorg). I Strelow’s krönika omtalas en Väktaregång på slottet, långs med »lönnhagen» till Söderport, hvilken väktaregång blef uppbygd år 1532 af danske höfdingen Henrik Rosenkrantz. Genom sin belägenhet på den höga backen öfver hamnen, sina vidsträckta och mångfaldiga befästningsverk och sina murars styrka, hvarom de qvarstående fragmenterna bära vittne, har nog detta slott varit förtjent att kallas »det stora, starka och herrliga Wisborg», såsom det benämnes i Rhyzelii »Suiogothia munita».
Utaf ofvannämnda planritning af år 1651 synes, att slottets sida långs hamnen haft en längd af 38 »rhenlandische Roder»; hela sidan utåt palissaderna, inberäknadt en bastion nedåt hamnen och en annan (»Södra skansen») i sydost, 54 d:o; nordöstra sidan inåt staden 18½, sydöstra d:o vidpass 42 d:o. Om nu, såsom troligt är, med det i planritningena skala utsatta längdmått menas »rheinhindische (preussische) Ruthe», så böra nyss uppgifna dimensioner multipliceras med sex, för att ungefärligen blifva svenska alnar.
Före Wisborgs anläggning residerade öns höfvitsmän och äfven konungarna, då de besökte ön, uti det s. k. Kalfskins-huset, hvarom kanske på ett annat ställe blir tillfälle att berätta den gamla sägnen.
Slutligen må nämnas, att Krönikan talar om ett äldre Wisborg, beläget en mil söder fran Wisby uti Alle-hage, och från hvars höjder man kunde se stadens södra port-torn. Säkert är, att i nämnda hage ännu i dag finnes lenmingar af forntida befästning och grofva vallar.
Öfverallt i Wisby står kontrasten mellan forntid och nutid tecknad i klara och rörande drag. Invid de få qvarstående murstyckena af Wisborg’s slott fattar man dock denna kontrast aldraklarast. På den branta åsen, der slottet thronade stolt och ståtligt med sina riddare-salar och sin frustuga, med sin kyrka och sitt tyghus, med sitt ränteri och sitt »Mynt-torn», med sina många försvarstorn och bastioner… der ligger nu ett qvarter af små tarfliga hus och täppor, och i det enda murhörn, som finnes qvar, hafva några kojor, de fattigaste i staden, inkrupit. Den väldiga borgen, som var konungars och riddares, fribytares och tyranners säte, är jemnad med marken, och tillochmed spåren af dess vidd och utsträckning äro der utplånade. Så har Wisborg ramlat och försvunnit, och det starka tornet »Sluk-upp» har tillika med den fästning, hvars ena hörnpelare det var, blifvit sjelft uppslukadt af förstörelsen.
- ↑ Efter afskriften i Palmsch. Saml. är denna Relation i dess helhet aftryckt i Bergman's »De arce Wisbyensi Anno 1676 a Danis expugnata atque paullo post funditus excisa dissertatio», Upsala 1842.
- ↑ Frågan om Krono-kalkugnens ved-privilegium, är högst märklig och har också ådragit sig både Regerings och Ständers uppmärksamhet. Derom må i korthet nämnas: Bränslet till kalkbruket bestod i början dels utaf ränte-ved, som Kronan in natura af Allmogen erhöll, och efter markegångspris, vanl. 1 D. 8 ö. Smt, försålde till arrendatorerna, och dels litar direkte af allmogen för gångbart pris inköpt kalkugns-ved. Kronan afstod dock ifrån rättigheten att upptaga sina räntepersedlar in natura 1719, och allmogen befriades från räntevedens utgörande 1723; deremot förklarades allmogen 1729 icke kunna befrias från dess gamla skyldighet att ensamt till Krono-kalkugnen sälja kalkugns-ved, och detta oaktadt för öfrigt handeln å skogs-effekter å ön vid denna tid lemnades fri. Ugnen drefs således ensamt med kalkugns-ved en längre tid, ända till 1799; småningom började likväl skogarna, liksom förut ruinernas sten-material, att blifva medtagna. Allmogen höjde då det vanliga priset, och kalkugns-egaren klagade. Det var då, år 1799, som Kammar-kollegium af någon ännu outredd orsak och med förbiseende af 1723 års Kongl. Resolution förklarade kalkugns-veden ej vara annat än den gamle ränte-veden, som allmogen vore skyldig leverera till 1 D. 8 ö. Smt, och då kalkugns-egaren , efter förmenande, äfven köpt rättigheten till veden, blef han förklarad berättigad att få kalkagns-ved =ränte-ved) mot nämnda betalning. På Kammar-kollegii befallning blefvo ock år 1800 hemmanen för dylik veds utgörande indelade. Så har saken stått tills 1857. Efter förnyade underhandlingar med nuvarande egaren af Krono-kalkugnen, huruvida han kunde antingen vilja, frånsäga sig dispositions-rätten till den för kalkugnen anslagna ränte-ved, af högst 400 kaster, emot ersättning på en gång eller årligen till ett vedens värde motsvarande belopp, eller ock till skäligt pris kalkugnen till Kronan försälja, hvarpå kalkugns-egaren svarade, att han såsom köpeskilling för ugnen begärde antingen 80,000 Rdr Bko eller 4,500 Rdr årligen i 50 år, hvilket anbud, för dess stora belopp, icke kunde antagas, har Kronan, enär verkställigheten inom länet af de i ordinarie räntan ingående persedlars nådigst anbefallda omsättning och förenkling försvårades af åtskilliga hemmans skyldighet att ledsna ränte-ved till den längesedan skatteförsälda, f d. Krono-kalkugnen, sistnämnda år öfvertagit allmogens ved-levererings-skyldighet, för hvilket ändamål Ständerna anvisat ett förslags-anslag stort 1000 Rdr Bko, och derjemte har Kronan anbefallt undersökning och utredning, huruvida kalkugns-egaren ovillkorligen och utan afseende på skogarnas sedan privilegiets tillkomst betydligen förändrade tillstånd kan vara berättigad till den qvantitet ränte-ved, som årligen blifvit till kalkuguen levererad.