Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 16
| ← Wisborgs Slott |
|
Bara Öde → |
.jpg)
(Wisby.)
En gata i Wisby.
Strandgatan.
På Säve’s utsigt af »Strandgatan» gör man bekantskap med flera byggnader i den hanseatiskt egendomliga byggnads-stil, hvari fordom de flesta af husen i Wisby voro uppförda. Åtta sådana hus qvarstå ännu i sin ålderdomliga, yttre form; andra äro ombyggda och förändrade; många äro alldeles förstörda. Hvad som i allmänhet utmärker denna borgerliga byggnadsstil är redan (sid. 2) kortligen nämndt, neml.: smala, merändels utåt gatan belägna, upptill trappformigt slutande gaflar, hvilka på ett par hus äro prydda med nisch-fördjupningar och försänkta rundlar; inuti husen hvälfda pelarburna våningar, rum utsirade med kalk-målningar, fönstersmygar med marmor-säten, rund- eller spets-bågiga portar och fönster, samt merändels rinnande vatten och små (fisk-)dammar i pelar-prydda källare, hvartill komma rundbågiga hvalf öfver gatan mellan husen, af hvilka hvalf endast fyra återstå. Ofvannämnda tafla visar fyra sådana hanseatiska hus. Till venster synes det nu s. k. Arbetshuset (f. d. Eneqvist’ska huset, af Länets Hushålls-Sällskap inköpt år 1822 för 2,400 R:dr B:ko, och bestämdt att emottaga arbetsföra försvarslösa, icke vanfrejdade personer, men ingen sådan har på de sednaste 10 åren der varit intagen: huset har under farsoter varit nyttjadt såsom sjukhus, och är f. n. till salu för minst 5000 R:dr B:ko). Till höger se vi det s. k. »Gamla Ränteriet» (hvars ruin nyligen af enskilt man, Hofkamrern G. M. de Berg, blifvit reparerad och inredd till ett »Hotell Gotland»). Längre fram (mot norr) synas tvenne enskilta hus (f. d. Lange’ska, numera Jernhandlaren C. G. Längstadii och f. d. Dubbe'ska, numera Garfvaren Liljehorn’s), alla med trappstegs-formade gafvel-rösten och invändigt gammaldags anordningar.
Gatan är en af de längsta, bredaste och i civil mening minnes-rikaste i Wisby, och en vandring der erbjuder mycket att tala om. Börja vi från Slottsbacken och Kronokalkugnens Vedgård (ej längesedan en fri, grön vacker brink med utsigt öfver hamn och haf), så passera vi till venster Landshöfdinge-residenset (med Landstatens embetsrum på nedra bottnen); vidare till höger det förra Gymnasii-huset (en mycket simpel byggnad, ehuru med torn på taket, och ännu inneslutande Läroverkets bibliothek samt ej obetydande naturhistoriska, antiquariska och ethnologiska samlingar, hvilka snart komma att flyttas till det nya, efter Scholander's ritning i hanseatisk stil midt i staden uppförda, ståtliga Läroverks-huset. En märkvärdighet i Gymnasii-husets källare är den s. k. Gymnasii-källan det bästa och kallaste vattnet i det på friska källor rika Wisby. Denna käiln ligger vidpass 500 fot från stranden och ungefär 50 fot öfver hafsytan, och dess vatten har en beständig temperatur af + 5°,50 Cels.; under det att jordtemperataren i Wisby är + 8°,00 C[1]. Stadens källvatten var föremål för Carl v. Linné's synnerliga uppmärksamhet, vid hans besök år 1741: han yttrade derom: »Vattnet, som kom ut utur landsidan, var klart, ymnigt och rinnande, at man kunde i sjelfva kiällarne hafva små dammar med fisk. Man märkte ej at det förorsakade någon Stenpassion eller Podager, ehuru det rann utur och neder åt hela kalkberget, på hvilket staden var bygd, eller fast än Thée-kiättlarna såges efter långsamt bruk innan til öfverdragas med en steenskorpa eller »tophus calcareus»; dock var Hosta hos Inbyggarna ej ovan, och Colica Hypochondriaca besvärade åtskilliga; främlingar fingo merendels utslagna händer, då de först tvättade sig i detta vattnet, men det besynnerligit var: främmandes linkläder sades första gång de tvättades med detta vattnet blifva rödare, men sedermera de tvättades altid hvitare.» — Bredvid Gymnasii-huset ligger ruinen af ett gammalt hus med tvenne höga rundbågiga och tvenne mindre stickbågiga (tillmurade) portar åt gatan, och en rundbågig dörr med trappa mot norr; det inre af ruinen prydes af en källa och ett valnötsträd. — Snedtemot ligger det redan omtalade Arbetshuset med sitt af 4 spetsbågiga och fönsterlika nisch-fördjupningar och en stor rundel överst smyckade gafvel, hvars sidolinier äro brutna i 10 trappstegs-lika afsatser och som öfver nyssnämnda rundel har ett afrundadt slut.
Invid norra sidan af nyssnämnda hus låg
Gamla Residens-huset
byggt af trä 1647—1648[2], sedermera troligen till stor del ombygdt och förändradt. Det trähus, som nu der finnes och som eges af Skeppsklareraren M. Lyth, omsluter ett par forntids-minnen som förtjena att nämnas: i ett större rum å nedra botten finnes en 200 år gammal spisel, med omfattning i barock-stil af sandsten, och med målade och förgylda sirater: på hvardera sidan om spisel-öppningen står en naken menniskofigur, och öfverstycket prydes af tvenne adliga sköldemärken, det ena med ett gyllene näckros-blad under en likaledes gyllene sparre i rödt fält, och på sidorna om hjelmprydnaden (en ulf bland flaggstänger) bokstäfverna: AHUS (Achatius eller Åke Hansson Ulfsparre, landshöfding 1645—1648?); det andra sköldemärket har tvenne korslagda röda horn i grönt fält, och på sidorna om den fjäder-prydda hjelmen bokstäfverna: FMK (Fru M… K…?). Midt öfver spisel-öppningen står: Anno 1647. — På trappan, som från en liten förstuga invid nyssnämnda rum leder ned till gården, ligger såsom täcksten en Minnestafla af kalksten, 134 aln i fyrkant och 5 tum tjock, med tvenne i upphöjdt arbete huggna vapensköldar och inskrift, hvilken har följande lydelse:
. . . ghot . vm . trost . alleijne . m a w anno . 1542 . bleff . dette hus . hugget . aff . moijtzlaff mobitzer .
Ladislaw Wobitzer, dansk befallningsman på Gotland 1539—1544, är förut omnämnd. Troligen är denna sten, som förmodligen sutit infattad i en mur, hitflyttad. Huset, som Wobiter byggt, har — gissningsvis — varit någon byggnad i eller vid det närbelägna Wisborgs slott. — På samma Lyth'ska gård ligger bedröfligtvis på ett mycket föraktligt ställe en annan Minnes-sten, 118 aln i fyrkant, med tvenne upphöjda vapensköldar och följande inskrift:
jens . bilde . 1569 . fru karine ronnow .
Jens Bilde var dansk befallningsman åren 1560-1574, och har i Krönikan följande vackra vitsord: »han var from, retsindig og meget elsket af Almuen». Troligen är denna minnes-sten, hvilken, liksom den nyssnämnda, förtjenar en hedersam plats, flyttad hit från slottet. Lyth'ska gårdstomten begränsas mot vester af den gamla stadsmuren, som här hår en hög spetsbågig port, och i närheten, mellan fordna hamnen och det torg, som nu kallas »Donnersplats», stod »Stora Strandporten», nu förstörd. »Lilla Strandporten» är bibehållen: den står ett stycke längre i norr, emellan det fordna »Fiskaretorget» och de nuvarande s. k. »Strandqviorna».
Midt emot Gamla Residenset ligger det ofvan nämnda, till ett nytt hus förvandlade
Gamla Ränteriet,
der länets »Räntekista» en tid varit förvarad, och hvars ruin, med sina grundformer från 12- eller 13-hundratalet och sina ombyggnader i de följande århundradena var ett verkligt mönster för pittoresk skröplighet. Vi erinra om dess hvalf- och pelare-rum, dess rundbågiga portar och fönster, dess förstörda, trappgångar, dess vackra, åtta-uddigt stjernformiga, fönsteröppning i 3:dje våningen, dess finslipade stensäten i fönstersmygarna, dess många små väggskåp, m. m., och dess »munktegel» på taket. I en sidobyggnad fanns på nedra bottnen ett rum med granna målningar (från 15- eller 16-hundratalet) på kalkmuren, föreställande frukter och blomster, och midt bland dem en Bacchus under bilden af en gosse med en bägare i ena och ett blomsterfyldt ymnighetshorn i andra handen, samt för säkerhetens skull utsatt namn — en profetisk antydan om byggnadens slutliga bestämmelse, då den nu, i ny gestalt, stått upp igen, och antagit namnet »Hotell Gotland». En fullständig skildring i bild och ord af denna fordna ruin finnes i P. A..Säve's synnerligen rikhaltiga samling af trogna ritningar och sak-anteckningar öfver Gotlands olikartade fornlemningar, hvilken samling författaren af dessa rader har att tacka för många, värderika upplysningar. — Men det är tid att vandra vidare. Öfver Donners-plats, der 4 gator och 2 gränder sammanträffa, emellan Donner'ska (numera Cramér'ska) och Engeström'ska (numera Strandberg'ska) husen, af hvilka det sednare har en utbygd trappa med stensäten, allt sammansatt af grafstenar (från 1300-talet?), tagne från S:t Hans' kyrka, nalkas vi
Burmeister'ska huset,
som bland Wisby' forntids-minnen intager ett ganska märkligt rum. Detta borgerliga minne tillhör icke Wisby' egentliga historiska tid, och har ej heller den kraft och fasthet, hvarmed nämnda tid utpräglade äfven sina hvardags-tankar; men ehuru det i interesse och betydelse icke kan täfla med 12- och 13-hundratalens af sten uppförda hanseatiska köpmanshus, innehåller dock det på 1660-talet af trä byggda Burmeister'ska, köpmanshuset något så konst-egendomligt och borgare-ståtligt, att vi icke draga i betänkande att deraf lemna en utförligare skildring.
Det var på den tid, då Brömsebro-freden, som till Sveriges krona återförde Gotland, hade uppnått sitt 16:de år: en svensk generation höll på att uppvexa; men ännu predikade de flesta presterna på Danska, och bland köpstadsfolket talades hufvudsakligen Tyska. Då funnos ännu talrika ättlingar af de utländska handels- och handtverks-familjer, som i de förra århundraden inflyttat och i Wisby nedslagit sina bopålar — vi påminna i hast om namnen Burmeister, Bulmering, Kemnitz, Kamitz, Kenlock, Consysky, Heracker, van Lenepe, Nemzen, Lolleck, Wahrendorff, Thuer, Pommer, Othemar, Sturtzenbecher, Schröder, Lyth, Lütkeman, Schmitt, Fries, Herlitz, Kolberg, Saltzwedel, Schlau, Rauchenstrauch, Löffler, Maskus, Radloff, Vedder, och många flera, för talrika att här uppräkna: de flesta nu utdöda. De lefde, byggde, styrde och ställde, dessa 1600-talets borgarfamiljer, i många hänseenden annorlunda än vi. De voro barn af ett tidehvarf, som i Odlingens historia plär kallas det symboliska (i svag öfversättning: det sinnebilds-älskande); också älskade de att öfverallt, i sina boningshus, på spiseln och väggen, i taket, på fönsterrutan och i signetet, och slutligen på taket af det sista boningsrummet grafstenen — anbringa figurer och tecken, än af verldslig, än af helig betydelse: borgerliga vapensköldar, ofrälse valspråk, bibliska sinnebilder — det mesta aristokratiskt, förnämligt, storborgerligt, sinnrikt och vördigt.
Det var, med ett ord, år 1661, som handelsmannen Hans Burmeister, af en slägt som från Lübeck ledde sina borgerliga anor, fick sitt, nära stadsmuren och hamnen belägna tvåvånings trähus färdigt och inredt. Det qvarstår än i dag. Till och med det yttre deraf har något gammal-tyskt i sin hållning: öfra våningen skjuter ut öfver den undra, och taklisten hvilar på synliga bjelkhufvuden. Vid sidan af dörren har varit en fäll-disk, som kunde slås upp mot väggen. Fönstren voro låga och breda, med 3 bågar i bredd, och öfvervåningens äro så än. På tegeltaket åt gatan är en ofantlig vindskupa med hiss-verk. Södra gafveln, som till en stor del prydligt täckes af vinrankor och murgrön, omfattas upptill af utskjutande, vågformigt skurna tak-kanter (spärr-mötare). Detta i största korthet om husets yttre. Hvad det inre angår, är det blott i öfvervåningen en sal, som fått behålla sitt ursprungliga skaplynne, men detta också i det närmaste oförändradt, med undantag af golfvet, och fönstren numera — dessa sednare hafva säkert varit prydda af målade rutor, minnen af slägts och vänners frikostighet när huset byggdes — är hvarendaste fläck målad och utpyntad. Gamla och Nya Testamentet, Palæstina och Egypten, Riks-Stånden, Dygderna, Haf och Land, Djur- och- Blomster-verlden — allt detta är här i figurer och bokstafsskrift, i färger och pränt konstmässigt förestäldt.
Salen är 13½ aln lång, 11½ d:o bred och 4½ d:o hög. Östra och vestra sidorna hafva hvardera ett fönster; södra sidan har 2:ne, af hvilka det ena utvändigt omkransas och beskuggas af yfvig murgrön. Att fönstren, med deras 3 bågar i bredd, från början varit lägre, synes tydligt af de ursågade väggstyckena, som derigenom på några ställen blifvit skadade. — Hvad väggarna beträffar, så går nederst en (i nyare tid tillkommen) 20 tum hög fotlist; derofvan vidtaga de målade väggstyckena, föreställande jagt i en sydländsk skog, här och der med utsigter af hafvet; och öfverst går kring hela salen en hög list (1 aln 3 tum), liksom en målad fris, innehållande 21 taflor ur Gamla Testamentet, samt 2:ne landskapsstycken med figurer. — Väggstyckena föreställa, såsom nyss nämndes, en sydländsk skogstrakt af den yppigaste vextlighet: man ser fantastiskt tecknade vexter, blommor och frukter, bland hvilka man tycker sig igenkänna mimosor, astrer och cactus-blommor, samt meloner och drufvor bland brokiga tulipaner och yfviga slingervexter. Genom den täta skogen framtränga från flera håll jägare till häst och fot, och väpnare, den ene blåsande i sitt jagthorn, en annan med falk på handen. Här flyr en kronhjort undan; der genomborras en hind af kastspjut. Här drifver en hund på en räf; der kämpa tvenne fot-jägare med ett lejon. Men afsides från dessa scener ur den vilda jagten möta oss gladare bilder: här klifva papegojor och påfåglar i grenarna; här sitter ett par dufvor och kyssas, och en ung jägare framtittar ur löfverket, liksom lyssnande till deras kutter. På flera ställen öppnar sig med ens den täta skogen, och man ser hafvet, betäckt af segel. Mellan de löfrika grenarna lutar sig en vacker och guld-lockig yngling fram, och med fjerrglaset för ögat spejar han utåt oceanen och mönstrar noggrant de seglande — i sanning en tankebild, som är på sin plats i en köpmans sal, byars egendom så ofta drifver vind för våg uppå hafvet. — Vi gå nu till frisen eller taklisten med dess bibliska stycken: det är scener ur Abraham's, Jakob's, Joseph's, Moses', Jephtah's,och Tobias' historia. Under hvarje tafla är en kort (tysk) inskrift i guld på svart botten, med hänvisning till de Heliga Skrifterna. Vi vilja beskrifva ett par af dessa teflor, t. ex. Abrahams resa till Kanaan, hvilket stycke har till underskrift: “Der Herr sprach zu abram: Gehe auß deinem Vaterlande.” 1 Mos. 12:1. Den långa karavanen begynner med en procession af lam och getter, två och två, derefter kommer Sarah, som är rätt »däjelig under ansigtet», hon leder sin son vid handen; så kommer Patriarken sjelf, skäggig och turban-beprydd, med herdestaf på axeln. Bakom honom synes på vägen; som slingrar sig genom landskapet, ett tåg af tjenare och tjenarinnor, en kamel och en häst, samt småboskap, allt ledvis ordnadt, och i långt perspektiv. — Taflan om Jephtah och hans dotter har följande underskrift: “Meine Tochter, wie beugest du mich”. Domare-boken 14:35. I krigisk skrud på en brun klippare, och följd af sina kämpar kommer Gileads höfvitsinan, den stridsamme hjelten Jephtah med seger hem från striden mot Ammoniterna. Om segren blef hans lott, så hade han lofvat Herran till bränneoffer hvadhelst ur hans hus kom honom först till mötes, när han återvände. Och nu kommer ur palatsets port hans dotter, omgifven af sina leksystrar och tärnor, högtidsklädda och under festlig musik. Sjelf är hon klädd i krona, mantel och rosig klädning, och spelar på cymbaler; de öfriga spela på harpor, lator och gittith. Bedröfvad öfver löftet, som nu drabbar hans enda barn, sträcker fadren ut sina händer. Den unga qvinnans rörande historia är bekant. — De öfriga tafiorna föreställa: Sarah får Herrens löfte att föda en son, 1 Mos. 18:10. — Jakobs söner, köpande säd i Egypten, 1 Mos. 42. — Hagar, fördrifven, med sin son i öcknen. — Jakobs dröm, 1 Mos. 28:16. — Jakobs brottning, 1 Mos. 32:26. — Esau's och Jakobs möte, 1 Mos. 33. — Jakobs söner dräpa Sichem för Dina's skuld, 1 Mos. 34. — Josephs bröder fängslas såsom spejare, 1 Mos. 42:14. — Joseph ger sig tillkänna för sina bröder, 1 Mos. 45:3. — Pharao låter dränka Israeliternas barn, 2 Mos. 1:22. — Pharao's dotter räddar Moses, 2 Mos. 2:9. — Tobie fromhet och blindhet, Tob. 2: 9, 11. — Guds engel ledsagar den unge Tobias, Tob. 6. — Engeln tager farväl, Tob. 12; o. s. v. Som dessa taflor, minnen af en vanlig målares fantasi och flit, icke äro några konststycken i egentlig mening, så är all vidare skildring öfverflödig. Men genom den symboliska, bibliska och kyrkohistoriska karakter, som medelst dessa taflor, i förening med porträtterna och bibelspråken i taket, om hvilka strax skall talas, obestridligen förläntes åt en borgares högtidssal, och såsom för sin tids lynne och bruk betecknande, äro dessa målningar icke utan sin märklighet. — Taket är, liksom väggarna, betäckt med figurer och inskrifter. Takbjelkarna äro synliga, och prydda med allehanda blad- och blom-sirater och flätadt bandverk. På deras insida läsas bibliska kärnspråk och vishets-reglor, sådana som:
Herr, Gott du bist under Zuflucht für und für. Ehe denn die Berge worden, und die Erde, und die Welt geschaffen worden, Bist Du, Gott, von Ewigkeit zu Ewigkeit. Lehre uns bedencken dass wir sterben müßen, auf daß wir klug werden. Psalm. 90: 2,12.
Meine Kindlein, solches schreibe ich euch auf daß ihr night sündiget, und ob Jemand sündiget, so haben wir einen Fürsprecher, bey dem Vater, Jesum Christ, der gerecht ist. Lieben Kindlein, ich schreibe euh, daß euch die Sünden vergeben werden durch seinen Namen. 1 Joh. 2: 1,12.
Och vidare hela verser, nemligen Psalm. 36: 4,5; Joh. 3:16; 1 Thessal. 5:9,10; Rom 14:8; o. s.v. — Emellan takbjelkarna märkas hvarjehanda målningar. Man ser här Frälsaren och de fyra Evangelisterna (bland hvilka Matthæus och Lucas icke äro illa tecknade), hvardera med sina emblêmer, och dessa Lärareståndets höge representanter omvexla med figurer, som föreställa de öfriga stånden: Adelsmannen med sin husfru, Borgaren med sin hustru, och Bonden med sin. Vidare ser man här Fosterlands-kärleken, under bilden af den bekante Romaren, som på sin stridshäst störtade sig i det rykande svalget för att sålunda, enligt oraklet, rädda sitt fädernesland; Lyckans Gudinna på ett bevingadt klot och med ett segel spändt öfver hufvudet; Fridens med en palmqvist; Kärlekens med en fackla; Höghetens med en gyllene krona; Troheten och Fåfängligheten under bilderna af 2:ne barn, det ena leker med en pudel, det andra blåser såpbubblor; fös' öfrigt porträtter af unga och gamla män och qvinnor i medaljonger, samt arabesker af vinrankor, blommor och frukter. — På södra väggen är »Anno 1661» måladt inom en krans, som bäres af tvenne Englar.
Sedan den konstförfarne målarmästaren sålunda sväfvat bland idel heliga bilder, englar, dygder och bibelspråk, har han åter sjunkit ned i hvardagslifvet. Så målade han vid dörren en Apa i röd mössa och ringkrage, samt med ett skummande flöjt-glas i framtassen, liksom bjudande den inträdande välkommen. På kalkväggen nära till spiseln satte han en Tupp, vaksamhetens härold, till erinran troligen att man skulle vara rädd om elden, och deröfver en tafla, föreställande en lustvandrande ungersven som leder vid handen sin käresta i en grönskande skog. Underskriften är: "Gleich ist arm, Hellt er doch warm" (ehuru arm, håller han dock varm), hvars dubbelmening torde kunna lämpas både på ungersvennen och på den närstående spiseln, hvilka lofva båda eld och värma. På ena insidan af spiselmuren har han anbragt en Skata, beklagligen utan underskrift, så att man icke vet, om den skälmen till målare dermed åsyftat de på den tiden möjligen pratsjuka och sqvallersamma Wisby-matronornas aftonglam vid brasan, i deras juntor och samqväm; och på den andra sidan af spiseln står den lyckligtvis obemärkta bilden af en gumma, som temligen obesväradt värmer sig vid en flammande stock-eld. Såsom synes: artisten hade tröttnat att på beställning vara sublim och "erhaben", och i vrårna vid eldstaden gaf han fri luft åt sitt muntra lynne.
Dessa sistnämnda skalkaktiga fantasier äro målade på kalk; allt det öfriga på trä, med oljefärg, och har, enligt tradition inom Burmeister'ska slägten, väl blifvit omfernissadt, men aldrig renoveradt, och målningen är således nära 200 år gammal.
Enligt sägen skola fordom många förmögna mäns salar i Wisby hafva varit dekorerade alldeles i samma stil som denna. Så var, för att nämna ett enda exempel, förhållandet med »Stahre-mor's», d. v. s. gamla fru Stahre's sal, belägen äfvenledes vid Donners plats; men hennes hus är nedrifvet. Burmeister'ska salen är numera i Wisby den enda i sitt slag.
Återstå nu några ord om Spiseln, som ingalunda är arm och ringa. Hvardera sidopelaren, som uppbär den med lister och figurer grannt smyckade öfverdelen, föreställer en kortvext, knubbig romersk soldat, med sköld och harnesk, samt med ena handen på bröstet; stindögda bussar, med vågformiga, utåt sirligt kammade knäfvelborrar. Baserna, hvarpå de stå, äro prydda med frukter och blad i upphöjdt arbete. På öfverdelen, midt öfver spiseln, synes ett aflångt fält, som stödjes af tvenne najader med ringlande stjertar. På detta fält står årtalet 1662 mellan tvenne adels-lika vapensköldar i full heraldisk ståt. Den ena skölden, sons omfattas af bokstäfverna H. B. (Hans Burmeister), innehåller i gyllene fält den borgerlige aristokratens familjevapen: en Vildman med krans om medjan och klubba i hand. Den andra, som omfattas af bokstäfverna K.B. (Karin Burmeister), innehåller likaledes i gyllene fält en fågel med ett ax i näbben. Öfverst, kring en med frukt och blommor prydd rundel, ligga tvenne morska lejon med gyllene mahnar. Denna af sandsten skurna spisel är grann och sirlig, prunkar till öfverflöd af färger och guld.
Det Burmeister'ska . namnet, som på sin tid varit af betydenhet här i Wisby, och som ännu lär blomstra bland köpmän och lärda i Lübeck, Jena och flerestädes, är nu härstädes utgånget. Den sista ättlingen var gift med Tullförvaltaren Brobäck, och dog såsom enka för några år sedan. Hofkamreraren G. M. de Berg, gift med nämnda Tullförvaltares enda dotter, är nu ägare af det hus, hvars öfra våning ger oss en så liflig föreställning om byggnads-smaken och hemlifvet i Wisby på 1600-talet, och af honom hoppas man med skäl, att inga moderniseringar skola förstöra de 200-åriga, egendomliga och interessanta dekorationerna.
Vi nämnde att det Burmeister'ska namnet var utgånget — på ett sätt är det dock qvar: det fortlefver i ära med några för medellösa gotländska Studerande vid Upsala Akademi, af Mantals-kommissarien Martin Burmeister (nyssnämnda enkefru Brobäcks fars farbror) år 1760 stiftade stipendier.
I det ofvan beskrifna rummet hänga tvenne olje-porträtter föreställande tvenne gamla Burmeistrar från 1700-talet, den ene köpman i Wisby, den andra brukspatron på fastlandet. —
När vi från Burmeister'ska huset fortsätta vår promenad vidare mot norr, få vi till höger ett trappgafligt hus (det fordna Lange'ska); vidare Kronans Tygförråds-hus; och dernäst f. d. Kronobränneriet, bygdt 1776, såsom en marmortafla i muren underrättar, och nu i enskilt mans ego. Följer så i ordningen det förra Dubbe'ska huset, högt och ansenligt, med 7 trappsteg å hvardera sidan af gafvelröstet, på hvars spets man vid en reparation fann en kullfallen toppsten med årtalet »1234» (troligen byggnads-året). Detta hus har källarvåning, 2:ne våningar med boningsrum, samt 5 vindsvåningar; utom moderna fönster har gafveln sedan gammalt sex rundbågiga och elfva fyrkantiga gluggar. Huset har en betänklig remna och är mycket förfallet. Emot detta hus, ett stycke upp från Strandgatan, står en bred flygel, i sednare tid uppförd, innehållande »Oscars-salen» med en vidliggande nätt theater.
Snedt emot f. d. Dubbe'ska huset är vid »Lilla Strandporten» en öppen plats, som fordom varit större och då kallades »Fiskaretorget». Der låg det namnkunniga
Kalfskinshuset,
om hvilket krönika och folksägen förtälja följande:
Då Konung Birger Magnusson år 1312 besökte Wisby, framställde han till stadens myndigheter och borgerskap den begäran, att de på Fiskaretorget måtte förunna honom så stor plats, som han kunde betäcka med ett kalfskin. Denna hans stillsamma anhållan blef utan svårighet beviljad, och han lät nu sönderskära ett kalfskin i fina remmar, och intog dermed ett stort stycke af torget. Der uppförde han en stor och präktig byggnad, hvarest konungarna sedan, vid besök i Wisby, hade sin hofhållning. I nära hundrade år, eller till dess Wisborgs slott vid början af 1400-talet blef uppbygdt, var denna byggnad bestämd till kunglig bostad. Sedan dess var den upplåten till köpmännen såsom deras »Börs» eller »Vinhus», och var för sitt granskap med dåvarande hamnen dertill mycket tjenlig. När Strelow på 1630-talet skref sin krönika, var den kostbara byggnaden till största delen öde, och nämnes då såsom danske konungens, öns dåvarande öfverherres tillhörighet. — Århundraden igenom kallades den kungliga byggnaden »Kalfskinshuset». Den ofvan anförda anledningen till namnet låter ganska sagolik; men den på stället häfdvunna benämningen och gängse traditionen vilja liksom understödja den förmodan, att Kung Birger vid anblicken af den gotländska hansestadens blomstring kunnat komma att tänka på den gamla sagan om det vid Medelhafvet blomstrande Karthago's grundläggning, och velat, någon munter stund, inför det stolta borgerskapet i Wisby upplifva den feniciska prinsessan Dido's verldsbekanta list, hvilken dessutom redan i Norden af Ragnar Lodbrok's son Ivar Benlös på Englands kust med framgång varit repeterad, såsom sagor förmäla.
På 1760-talet funnos ännu ruiner qvar af Kalfskinshusets murar, bland hvilka sågos vackra kolonner utaf huggen och slipad Gotlands-marmor. När det ofvannämnda, Kronobränneriet skulle uppföras, år 1776, togs från dessa ruiner huggen sten, och delar af kolonnerna stodo länge såsom prydnader i muren kring den terrass, som framför Bränneriet mot gatan innehöll en större vattenbassäng. Terrassen har för några år sedan onödigtvis blifvit borttagen, och borttagaren erhöll af stadens styrelse kolonn-fragmenterna såsom belöning för besväret, och dessa fragmenten förde han till sin gård på landet (Bjers' i Westerhejde). Dessa sålunda förskingrade stenar äro numera det enda, som ofvan jord finnes qvar af en byggnad, hvars prakt och storhet högligen prisas i Medeltidens danska krönikor — en byggnad, der konungar residerat och der Wisby' köpmans-gille hållit sina rådslag. — Under jord finnas ännu lemningar, som snikenheten och okunnigheten icke mäktat rubba. När på 1840-talet det s. k. Appeltofft'ska trähuset uppbygdes, kommo vid grundvalens gräfning öfre delarna af väldiga och vackra hvalfbågar i dagen, men blefvo snart af nya murar betäckta. Dessa bågar tillhöra det fordna Kalfskinshusets underjordiska våning, som omslöt 11 stora källare, i hvilka på 1700-talet Kronans skattetjära, en tid förvarades.
Ett litet stycke längre fram till höger se vi åter ett gammalt hanseatiskt borgarehus, det nuvarande
Stads-Apoteket,
som är det bästa exemplaret af Medeltidens borgerliga byggnads-stil i Wisby, och som derföre förtjenar en kort skildring. Husets vestra, utåt gatan stående gafvel är 141⁄8 aln bred; invändigt är nedra våningen 11 alnar bred, täckt med korshvalf, som hvila på en rad i midten stående runda pelare, 18 tum i tvärlinie, och med bladsmyckade kapitäler. Dessa pelare, hvilkas höjd öfver nuvarande brädgolfvet är 13⁄4 aln, börja, simpla och grofva, i källarvåningen, der fiskdammar finnas. Husets höjd till takfoten (eller öfversta fönster-raden å gafveln) är 24 alnar, och muren är deruppe 15⁄12 och nederst i dörren vid gatan 21⁄4 aln tjock. Öfversta loftsvåningen täckes af ett spetsigt tunnhvalf, hvarpå kroppås-taket med bibehållna s. k. »munktegel» omedelbart hvilar. De ursprungliga rund- och spetsbågiga eller rätvinkliga fönstren äro i sednare tid förändrade eller tillmurade. Ofta delen af gafvelmuren har på hvardera sidan 2:ne trappstegs-likt uppstigande krenåer och öfverst 3:ne sådana i jemnbredd, af hvilka den medlersta prydes med en toppsten. Gafveln af detta hus är aftecknad på taftan »Wisby från norra batteriet». —
Strandgatan löper vidare fram förbi Wickman's Bayerska Bryggeri, beläget der den af liffländska köpmän uppbyggda S:t Jakobs-kyrkan med sitt Nunne-kloster fordom låg. Af kyrka och kloster finnes numera intet spår. Förbi Bryggeriet går en gata upp till »Specks-rum», en aflång öppen plats, vid hvars södra sida det lilla trähus[3] är beläget, i hvilket Gotlands mest berömde son, Kristoffer Polhem, föddes d. 18 Nov. år 1661. Förbi »Fiskare-porten» och tornet »Silfverhättan» (vanligen: »Kruttornet»), till venster, går Strandgatan sedan in i den s. k. Fiskare-roten, och mötes i dennas norra hörn af »Student-Alléen» och »D. B. W:s park-anläggning».
Närheten till hamnen, Kalfskinshuset (Börsen), och Wisborg's slott har säkert gjort Strandgatan, hvars utförliga topografi vi meddelat, till den förnämsta handels-gatan: denna vesterlång-gata var Wisby »City». De talrika qvarstående hanse-husen med sina många källare, lofter och magasinen bestyrka denna förmodan. Finge man för några ögonblick flytta sig 600 år tillbaka, och då se denna gata, hvimlande af infödda och utländska Hanseater, af köpstadsmän och handelssvenner från Sverige, Danmark, Wendiska städerna, Rhen-trakterna, Nederländerna och England, från Nowgorod och Ryssland, från Byzants och Österlandet, i brokig blandning med Munkar i olika ordens-dragter, Pilgrimer och Riddare, Wäringar och Krigare — under sorlet af det in- och ut-ländska Sjöfolket vid hamnen, och under det att klockorna i stadens sexton kyrkor ringde till Mässan! Detta hvimmel och sorl har försvunnit, och Wisby med sina ruiner ligger qvar såsom en stor minnes-bok, i hvilken dessa framfarna slägten tecknat i stenstil — icke sina namn, men sina idéer, sina behof, sina strider och sitt fall, sin tacksägelse och sina själars förhoppning. —
Efter den långa vandringen bland stadens förnämsta fornminnen, der författaren kanske ofta varit en tröttande, möjligen ock en ofta halfkunnig cicerone, bjuder oss nu »Student-alléen» på hevila i den begynnande poppellunden vid »Murfallet». I sommarqvällens fägring och frid se vi här en tafla, som för Wisby och vestkusten är egendomlig — taflan af himmelens eviga hvalf öfver det böljande hafvet — en tafla oförvandlad och lika praktfull som den var för de slägten, hvilka böljade å de nu ödsliga gatorna, och hvilka bodde och bådo i de hus och tempelhvalf, vi nyss sett af tiden så skoningslöst förvandlade. Framför oss, så långt ögat når, skåda vi det fria, friska hafvet, som än ter sig så mildt och än så vildt, men alltid fullt af majestät. Hvem mäktar väl att skildra dess rörliga, hvarje dag så olika och på dagens olika stunder nästan ständigt skiftande lynne, dess leende så tjusningsrikt, dess vrede så fasansfull? Men skönast är hafvet, när en blid afton andas öfver det slumrande djupet, och det gyllene sol-ljuset ligger dallrande öfver den oändliga vattenspegeln, på hvars blanka yta här och der synas några matta strimmor, de lekande hafsflägtarnas lätta spår. För hvarje öbo är denna tafla outsägligt kär, och han förstår så väl, hvarföre Xenophon's, vid Greklands haf och vikar uppvuxna krigare, efter vandringen inne i Mindre Asiens högland, vid återseendet af hafvet brusto i tårar och fröjderop under inbördes omfamningar. Och hur gerna hvilar icke den gotländske öbons blick öfver detta haf, som på engång afskiljer och förenar honom med den öfriga verlden, — som varit medlet till hans förfäders makt och rikedom, — som gömmer i sitt djup så många hemligheter och sagor, som ännu med hämnande stränghet invid Carlsöns korallklippor rufvar öfver Kung Waldemar's år 1361 sjunkna röfvarskepp, med dess last af tempelskatter och klenoder, och som på redden af Wisby, i de utåt sluttande trappstegs-lika afsatserna gömmer Danmarks och Lübecks år 1566 begrafna flottor, — detta haf, som för så mången af Gotlands söner är hans hela verld, hans valplats och till slut kanske hans kalla graf. Dess böljors musik har varit hans vaggsång, dess friska luft har spridt sin svalka öfver hans ungdoms lekar och hans manna-ålders mödor. Med de hvita seglen, som derute komma och gå, ha' barnets tankar gjort sin första långresa till de fjerran drömda landen. I stiltie och i storm har han burits på dess starka arm, och då förstått, att också
“Vårt lif är en våg,
Som röres en tid”
och som sedan »lägger sig ned till ro» i oändlighetens djup. Och när solen sjunker ned i hafvets sköt', hvilken pensel har väl färg, hvilken tunga har ord, hvilket strängaspel har toner för att måla detta skådespel? De fina, fantastiska molnfigurerna brinna med kanter af purpur och guld; ett silfverskir, ett rosenskimmer, ett färgspel, för hvilket språket icke eger något namn, darrar öfver himmel och haf. Mellan den glödande sol-kulan och stranden ligger på vattenytan solskenet i en bred linie, lik en af rubiner och kristaller gnistrande väg, af hvars större eller mindre bredd fiskaren profeterar den kommande dagens vind, liksom han af skyarnas färg och form med temlig säkerhet vet, om morgondagen blir stormig, regnig, eller lugn och klar. Och någon gång händer det, att en tät molnslöja plötsligt stiger fram för sjelfva sol-kulan, men den långa, smala reflexen dröjer qvar, och den som, ovan med solnedgångens outtömligt rika skådespel, först då finge se detta underbara ljus-fenomen, som är snarlikt en på stranden högrest purpurpelare, skulle ha' svårt att förstå, hur den flammande pelaren tillkommit. Men om intet moln döljer den sjunkande solen, så se vi, hur hennes form vexlar, allt närmare hon nalkas horizonten: än är hon en cirkel, och än en oval, än delar hon sig i tvenne smala bälten, som snart åter smälta tillsammans. Och redan är solens nedra hälft dold af vattenranden, men den öfra glöder nu i starkare purpur, nästan lik en öppen rundbågig port, hvarigenom utstrålar en glimt af den himmelrikets herrlighet, för hvilken seraferna derinne med vingarna skyla sina fromma anleten. Nästa ögonblick är skådespelet fullbordadt: de skimrande skyarna blekna mer och mer, och snart tindra stjernorna fram ur det dunkla flor, som natten breder öfver den somnande naturen. Hvem har väl i dessa dagens och ljusets sista stunder, hvilka så sjelfmant påminna om slutet af menniskans egen lefnadsdag och om undergången af all mensklig hemlighet, kunnat skåda allt detta utan ödmjuka och tysta tankar, titan ett stilla svärmeri, utan att hafva diktat ett slags »Solsång» på sitt eget hjertas rikare eller enklare ton-art?
Rätta ståndpunkten för att se och förstå skådespelet af solens nedgång, är — såsom här — på gruset af dödliges storverk, bland ruinerna af en makt, som haft sin morgon, sin middags-höjd och sin afton-stockning. Men solen, som gått ned, går åter upp, och det blir en ny dag. Sådan är naturens eviga föryngring och oförgängliga rikedom. Men det som menniskors rikedom har skapat, dess tid är afmätt, och när det faller, faller det i förgängliga spilror.
- ↑ Prof. Fr. Rudberg har i »Poggendorf's Annalen d. Physik u. Chemie», B. 39, st. 9, s. 114, härom följande förklaring: Sannolikt finnes på Östersjöns botten en norrifrån kommande kall ström som afkyler det undre jordlagret i den trakt, der källan uppspringer.
- ↑ En anteckning i Ups. Ak. Palmsch. Saml:r har för nämnda hus byggnads-året 1648; men på spiseln i huset står 1647.
- ↑ Detta hus eges nu af Skräddare-enkan Stengård.