Gotlands konsthistoria/Fårö
| ← Bunge |
|
Lärbro → |
| På Wikipedia finns en artikel om Fårö kyrka. |
Fårö.
Denna ö, som håller något öfver 1 ½ mil i längd och nära ¾ i bredd, ligger vid norra ändan af och öster om Gotland. Fårösund, hvilket åtskiljer dessa öar, sträcker sig i söder och norr öfver 1 mil och har ifrån ⅛ till ¼ mil i bredd. Stränderne, som äro branta, lifvas till norra hälften af barrskog. Denna ansenliga hamn, hvilken är vidpass 9 famnar djup, skyddas från söder af två holmar och ifrån norr af ett smalare inlopp. Det väcker förundran, att man vid denna förträffliga hamn icke anlagt en stad, och ännu mer att man icke långt för detta befästat densamma.
Österut ¼ mil från Bunge nedför en brant backe till Fårösund, hvilket vi öfvergingo på en liten båt. Fårö, som utgör ett eget prestgäll utan annex, framter flerstädes kala berghällar, men ansenliga sträckor deremellan lifvas af småväxt barrskog. Nära ¾ mil norrut från Fårösund ligger kyrkan, hvilken enligt en gammal förteckning blifvit 1324 uppförd[1]. Då vederbörande icke låtit före kyrkans ombyggnad 1859 taga deraf några ritningar, så äro vi urstånd att derom meddela en nöjaktig beskrifning. Vi skola dock söka att af de få upplysningar, som godhetsfullt blifvit lemnade oss, gifva ett begrepp om denna gamla helgedom, hvilken bestod af huggen och tuktad kalksten.
En liten pennritning af 1828 framställer kyrkan från sydvest och en ännu mindre sådan af 1844 från nordost. Enligt dessa ritningar liksom några andra meddelanden utgjordes kyrkan af ett enda långhus med ett fyrkantigt torn i vester. En sakristia låg vid östra ändan af långhusets norra och en liten tillbyggnad vid tornets norra sidomur. Långhusets inre bredd utgjorde 24.0 och dess längd var något mer än dubbelt större. Bräder, som voro spikade på sparrarna och handbjelkarna, bildade inre betäckningen, hvilken således var tresidig. En ingång fanns mot vestra och en närmare östra ändan af långhusets södra sidomur. Beggedera hade yttre murhörn och raka dörrfält. Mellan ingångarna sågos två och vid östra ändan ett rundbågigt fönster. Å långhusets norra sidomur saknades både dörr- och fönsteröppningar. Altarväggen hade två lika stora fönster. Af Gotlands talrika kyrkor finnes ingen enda, som icke har ett eller tre fönster å altarväggen; det är således en stor ovanlighet, att den ifrågavarande haft tvenne sådana. Tornet innehöll tre afdelningar öfver hvarandra. Första afdelningen hade på midten af vestra sidomuren en rundbågig ingång och deröfver ett rundbågigt fönster. Andra afdelningen upplystes af ett rundfönster från vester och hade en stor hjelpbåge för östra sidomurens uppbärning. Å tredje afdelningen fanns en rundbågig glugg å hvarje sida. Betäckningen, hvilken tillkommit 1751, utgjordes af en större och en mindre lanterna öfver hvarandra och i nedra hörnen höjde sig små spiror.
Låtom oss nu efterse, huru kyrkan blifvit 1859 utvidgad och förändrad. Efter bortbrytande af östra gafvelmuren eller altarväggen och uppförande af en tvärbyggnad ha två lika stora korsarmar tillkommit. Tvärbyggnaden öppnar sig åt vester med långhusets hela bredd och höjd, men den har midt deremot åt öster full sidomur och derutanför ligger en sakristia. Å långhusets södra sidomur ha efter igenmurning af dess dörrar och fönster fyra stickbågiga fönster tillkommit och å dess norra lika många sådana. Hvarje korsarm upplyses af tvenne likadana fönster å vestra och tvenne å östra sidomuren samt tvenne å gafvelmuren. Midt emellan de sistberörda fönstren är en rundbågig ingång och deröfver ett rundt och öfverst i gafvelspetsen ett halfrundt fönster. För sakristian finnas två rakslutna ingångar från altarplatsen och två fyrkantiga fönster åt öster. Skeppet är vida lägre än tvärbyggnaden. Hvardera af de stickbågiga fönstren har en lång- och två tvärposter och hvardera af de rakbetäckta en långpost, och alla ha karmar och bågar af trä samt rutor såsom i boningshus. Tornets murar äro bibehållna, men dess socklar ingång bågar fönster och gluggar m. m. äro så vanställda, att man svårligen kan utreda detsammas fordna anordning.
Altarprydnaden, som består af fin sandsten i rococomaner från Carl XI:s tid, föreställer nattvarden. Det hela är både till idé och arbete ganska klent.
I kyrkan står en gammal dopfunt af kalksten. Foten utgöres af en bas med skyddsblad, hvarpå ett rundt mellanstycke hvilar. Skålen, hvilken har skråkantig botten, är åttkantig med lodräta sidor.
Skeppet tvärbyggnaden och sakristian ha ganska små socklar, men inga gesimser. Skeppets betäckning är nära rundbågig, men tvärbyggnadens vida högre ehuru stickbågig, hvadan det största missförhållande der företer sig. Föreningen af dessa betäckningar, som bestå af bräder, är sådan, att något sämre näppeligen kan i byggnadsväg påhittas. Öfver sakristian ligger ett platt trätak. De rundbågiga ingångarne samt de stickbågiga och rakslutna fönstren stå likaledes i den uppenbaraste strid med hvarandra. De runda och halfrunda fönstren äro i högsta grad småaktiga och opassande. Allt vittnar om den nya tidens bedröfliga oförmåga i kyrklig byggnadskonst. Mätning af en slik kyrka lönar ej mödan. Dock bör det nämnas, att hon är temligen stor, men att hon kunnat bli tillräcklig utan att få en så nedtryckt och oharmonisk anordning.
I konsthistoriskt afseende måste det mycket beklagas, att kyrkan, hvars byggnadstid är bestämd, blifvit så behandlad, och att tornet, hvars ursprungliga anordning mycket väl kunnat bibehållas, utan ringaste gagn blifvit vanställdt. Det ligger i sakens natur, att, då en gammal helgedom är alldeles för liten, den måste antingen utvidgas eller ombyggas eller en ny uppföras. Men om såsom här det bästa förråd på sten kalk virke m. m. förefinnes, så kan det ej rimligtvis vara något skäl att rasera en gammal kyrka för att använda hennes materialier till uppförande af en ny. Man besinne, att nedbrytning och förändring af en gammal fast byggnad kostar lika mycket som uppbrytning af ny kalksten i närheten. Detta är så mycket klarare, som gammal kalksten måste väl renhackas för att kunna med någon säkerhet begagnas. Då man uti de allrafleste af Gotlands helgedomar dels intimrat magasiner, dels uppbyggt sådana i förening med desamma, så tyckes man kunnat med något skäl använda den gamla kyrkan till ett sådant ändamål och uppföra den nya några hundra steg derifrån. Tornet hade således kunnat ganska väl användas för inrymmande af ringklockorna, och kyrkogården bibehållas. Om man på sådant sätt tillvägagått, så borde kostnaden ej blifvit större och ett gammalt konstverk hade fått qvarstå. Men det ligger i nutidens anda att skonslöst förstöra våra förfäders helgedomar utan att ega förmåga att frambringa något jemförligt.
- ↑ Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 313.