Hoppa till innehållet

Grannarna/Kap 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Elfte brevet
Grannarna
av Fredrika Bremer

Tolfte brevet
Trettonde brevet  →


[ 152 ]

Fransiska W. till Maria M.

TOLFTE BREVET.

Rosenvik den 31 augusti.

Ännu två dagar, sedan jag sist skrev, bidade vi i stor oro, men då ännu ej minsta förändring blev i ma chère mères tillstånd, for björn till Carlsfors och skrämde Elsa till att tala. Denna erkände då, att ”generalskan var nästan likadan” som en gång för femton år sedan. Hon sov icke om nätterna, talade icke, åt och drack nästan intet. Hon hade låtit förmörka rummen och satt jämt med ansiktet lutat i händerna och suckade stundom, som om hjärtat ville brista.

”Det här går ej längre an”, utbrast björn, sedan han omtalat detta för mig. ”Det kan bli ett recidiv av förra sjukdomen. Vi måste på något vis bryta denna förtrollning, och det måste ske genom — dig, Fanny!

Du måste bryta dig in genom hennes dörr och in i hennes bröst. Ja, du måste det, och vara därvid varsam och djärv, som en tjuv om natten.”

Jag lät övertala mig att våga försöket. Men modig var jag ej därvid. Att emot ma chère mères uttryckliga förbud tränga in i hennes rum och synas inför henne… hu!

Vi beslöto vidare, att Bruno under mitt samtal med ma chère mère skulle vara i Jean-Jacques' rum, emedan om det tog en lycklig vändning, han genast skulle kunna kasta sig för sin mors fötter. Man borde ej ge hennes möjligen [ 153 ]upptinande känsla tid att kallna, man borde smida medan järnet var varmt.

Björn skrev om detta förslag till Bruno, som blott svarade med dessa ord:

”Jag samtycker och skall infinna mig.”

Dagen därpå foro vi.

Ju närmare vi kommo Carlsfors, desto längre önskade jag vara därifrån. När björn tog min hand för att hjälpa mig ur trillan, var jag helt darrande. Den kloke björn sade ingenting, frågade intet, men tryckte blott fast min hand.

Bruno var redan hos Jean-Jacques. Jag häpnade över hans blekhet och förändrade utseende. Sedan vi en stund talat om just ingenting, och med långa pauser, fäste björn på mig sin stilla, allvarsamma blick. Däri stod att läsa: nu! Jag steg upp. Jag kände mig såsom ett offer. Jag gjorde darrande ett par steg mot dörren. Plötsligt befann jag mig i Brunos armar, som med sin djupa, mäktigt ingripande ton sade:

”Välsignad vare din vandring; välsignade fridens ord på dina läppar! Mitt liv hänger på dem.”

Och den underliga människan tryckte mig häftigt till sitt bröst, och hans tårar föllo på min panna.

Häpen och rörd stod jag där, då björn drog mig till sig, kysste mig och sade sakta men innerligt: ”Gud välsigne dig!”

Han gjorde det. Från detta ögonblick vek ifrån mig all fruktan, all tvekan. Mitt hjärta blev starkt, och med säkra och lätta steg gick jag mot de rum, där ma chère mère satt i sitt mörker. Jag smög mig in i kabinettet. Det var tomt och skumt. Gardinerna voro nedfällda. Sakta låste jag upp dörren till sängkammaren, och när jag steg in i det stora dystra rummet, blev jag förskräckt vid att se ma chère mère ligga framstupa på golvet. Hon reste sig till hälften upp vid mitt inträde, och såg på mig med [ 154 ]en blick, så vild och förvirrad, att jag ryste. Likväl gick jag ett par steg närmare och sade med en öm oro: ”Är ma chère mère sjuk?”

”Huru vågar du bryta dig in i mina rum? Huru vågar du störa mig?” frågade hon med en vild och sträng blick i det hon gick nära intill mig.

”Jag fann ej ma chère mère där ute, därför kom jag hit”, sade jag så lugnt som möjligt och utan att vika ett steg tillbaka. Hon såg på mig en stund i det hon tycktes sansa sig, varefter hon sade lugnare och såsom för sig: ”Jag hade väl glömt att stänga dörren… dumt!” Hon gick ifrån mig, öppnade en byrålåda och tycktes vilja lägga dit något, som hon höll i handen, men detta trillade ur hennes hand ned på golvet och fram mot mig. Jag böjde mig ned och tog upp det. Ma chère mère nalkades mig med en hyenas uppsyn och ville, tror jag, riva det ur min hand, men jag betraktade den lilla medaljongen, på vilken ett skönt barnhuvud var målat, och sade med en oförvägenhet, som jag nu knappt begriper: ”Vilket skönt barn!”

Ma chère mère stannade. Hon syntes våldsamt upprörd, men vekare till sinnes. Hon tog medaljongen sakta ur min hand, men höll den så, att jag kunde betrakta den med henne. ”Ja”, sade hon, ”ja, i sanning ett vackert barn! Vet du vems barn han var? Säg!”

Hon såg ivrigt forskande i mitt ansikte. Jag måste slå ned mina ögon för hennes genomträngande blick. ”Nej!” svarade jag, med sanning, ehuru jag gissade det.

”Han hette Bruno!” återtog ma chère mère, ”han var min enfödde son! Min, min!… I dag för trettiotre år sedan födde jag honom. O, att jag hade dött i denna stund — jag eller han! O!… Bara gå från hjärtat till hjärtat igen, med liv eller död. Mitt gav mig värre än döden!” Här korsade hon armarna över sitt bröst och böjde ned huvudet, liksom förkrossad av sorg.

[ 155 ]”Gud bevare dig, Fransiska, att någonsin lida vad jag har lidit, att någonsin känna vad jag har känt, ja, ofta ännu känner, Gud bevare dig…!

Vad önskar den lyckliga modern för sina barn? Att de må länge leva på jorden. Men vad önskar jag för min enfödde son? Jo att” — och här antog hennes ansikte ett förfärligt uttryck — ”att han må vara död! Att han må ligga djupt ned i jorden, eller på havets botten; att dessa ögon aldrig skola se honom mer, dessa öron aldrig höra hans röst… O!… att han må vara död, död… död…!”

När sonen går utur fädernehuset ut i vida världen, var ger modern honom med på den långa färden? Sin välsignelse ger hon honom. Men åt min ende son gav jag — min förbannelse. Ser du” — fortfor hon med allt högre vildhet — ”jag hade på hans huvud lagt hela min kärlek, min ära, min stolthet, och han — lade skam på mitt. Se!” — och hon rev slurkan av huvudet och kastade den häftigt till golvet; det grå, nästan vitnade håret föll i vågor ned på hennes axlar — ”se! då strödde sorgen aska i mitt hår. Förr var det svart, men en natt föll snö — och det blev vitt.

Sedan förbannelsen var sagd och den förbannade borta, blev det mörkt inom mig, och jag satt i mörkret, och dagar, månader och år gingo om, och jag visste blott, att allt var mörkt. Jag sökte att glömma honom, jag tänkte: han är död!”

Mina tårar flödade, min hela själ var upprörd och jag utropade: ”O, den olycklige! Han vandrade förskjuten omkring, fann törhända intet bröd och intet hem! Han dog kanske på främmande jord och tänkte på sin mor, längtade att trycka hennes hand till sina läppar och få förlåtelse… och hon!… o den arme!”

Ma chère mère var dödsblek och darrade häftigt; hon tycktes ha möda att andas. ”Fransiska”, sade hon slut[ 156 ]ligen med stark röst, ”Fransiska, låt bli den onödiga jämmern. Bröd — behövde han ej sakna. Han kunde arbeta; han var en man, och redan i ungdomsåren stark som ett lejon. Hem — sökte han ej. Hans håg stod efter den vilda världen, och den har väl givit honom nog. Men förbannelsen — förbannelsen har mitt hjärta lyft ifrån honom. Han rymde från förlåtelsen — men — på hans grav har jag lagt den ned.”

”Och om han ännu andades…?” sade jag med en känsla, som jag ej kan beskriva — ”om han ännu levde och hade genom månget lidande försonat vad han bröt i sin ungdom, om han hellre än all världens ära önskade att erhålla sin mors förlåtelse, att ännu en gång trycka henne till sitt bröst…?”

Ma chère mère steg tillbaka styv och blek; hennes ögon flammade fruktansvärt, och hon gjorde en förbjudande rörelse med handen i det hon sade:

”Vore det så, Fransiska… har du hört att han lever” — och hennes röst darrade — ”vet du något om vad han vill och söker — så säg honom: att han icke vänder om till det land, som skulle blygas för honom, att han ej skall bära det namn, som han vanhedrat, att han ej må våga komma inför den mor, som han betäckt med skam. Men säg honom, att jag tagit bort förbannelsen… halva min förmögenhet vill jag sända honom i främmande land; han kan skriva till mig och begära vad han vill, och jag vill sända honom vad han vill, men — på min tröskel sätte han ej sin fot!”

Jag böjde mina knän och omfattade hennes: ”Moder, moder”, utropade jag, nästan utom mig, ”är det kristligt? Är detta rätt?”

”Stig upp!” sade hon häftigt. ”Intet ord mer. Ingen kan döma mig i denna sak! Vad jag har sagt, det har jag sagt. Jag förbjuder dig att tala mera med mig därom.”

Jag steg upp. Mitt hjärta svällde av stridande känslor. [ 157 ]Men ma chère mères vilda utseende och åthävor visade mig, att det nu ej var tid att ge dem luft.

Jag gick. Ma chère mère stängde dörren i lås efter mig. När jag kom ut i kabinettet, såg jag en man stå där, med pannan lutad mot väggen. Det var Bruno. Förskräckt gick jag till honom och tog på hans arm. Bruno vände långsamt sitt ansikte till mig. Det var blekt som döden, kallsvett stod på hans panna. Men plötsligt fattade han sig och störtade med handen för pannan ur rummet. Jag följde honom och tackade Gud när jag såg björn möta honom, fatta hans arm och förmå honom att sansa sig, på det tjänstefolket ej måtte få misstankar. Skenbart lugna lämnade de huset tillsammans.

Jag längtade efter björn. Jag väntade tröst och stöd blott av honom. Äntligen kom han. Han var upphettad, upprörd och såg sorgsen ut. Jag kastade mig om hans hals och grät. Jag kunde ej annat. Han tryckte mig till sitt bröst och sade blott: ”Vi skola ej fälla modet, ej ge allt förlorat! Trädet faller icke vid första hugg.

Emellertid är dock ett gott vunnet. Detta farliga apatiska tillstånd är brutet och skall nog ej återkomma denna gång. Det är en seger, som kan bereda väg för en annan. Låt oss ej misströsta! Jag skall se Bruno i morgon.”

Emellertid är jag betryckt till själ och hjärta och — vet ingenting mer att säga.