Grannarna/Kap 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tionde brevet
Grannarna
av Fredrika Bremer

Elfte brevet
Tolfte brevet  →


[ 141 ]

ELFTE BREVET.

Rosenvik den 22 augusti.

Molnet, som länge hängt över oss, har sänkt sig djupare. Åskväder blir det ganska visst. Gud låte det bli till välsignelse och ej till förstörelse!

Borta var Serena, och med henne mycken glädje, mycken trevnad borta. Ingen kände det djupare än Bruno. Han kom som vanligt om aftnarna, men var ej lik sig mera. Han kom, hälsade dystert, teg, gick av och an i oro, eller satte han sig nära stället där Serena brukade sitta och lutade huvudet i handen. Så satt han tyst långa stunder, och endast åskviggen, som svällde högt på hans tinning, vittnade om kampen i hans själ.

Björn fäste ofta på honom denna stilla, uppmärksamma läkareblick, som syntes pröva den inre stridens gång och avbida krisens stund. Jag var vänlig, ja systerligt vänlig mot Bruno, ty jag såg att han led, att han var olycklig. Han syntes ibland vilja yttra något; det föreföll mig, att han ville bedja om något, eller bekänna något, som låg honom tungt på hjärtat, men intet ord upplyste oss därom, och alla samtal, som vi började, slutade han genom korta svar eller genom sitt fullkomliga tigande. Jag måste dock säga, att intet elakt lynne — denna demon, med vilken små själar ofta tyrannisera sina närmaste — röjde sig i Brunos sätt och väsen. Man såg, att det var en djupare smärta, som gjorde honom döv och stum för vad som föregick omkring honom. Vi beslöto slutligen att [ 142 ]överlämna honom till sig själv och tillbringa våra aftnar som vanligt då vi äro allena, björn med sitt snickarverk, jag med att läsa högt för honom. Bruno kunde då höra på, om han ville.

I går afton kom han och var mildare än vanligt. Han tog björns och min hand, tryckte dem och sade: ”Jag är ingen rolig gäst för er, mina vänner, men haven fördrag med mig!”… Han vände sig bort, lämnade oss hastigt och satte sig till fortepianot, där han nu spelade ett livligt och bullrande stycke.

Teet kom in. Jag tillagade det och slog i åt björn en stor pokal — han har alltid en särskild tekopp med ohyggliga små blå amourer, som han mycket tycker om. När jag nu räckte honom den och han förnöjd kysste min hand, vet jag icke hur det kom sig — men sådant kommer sig ofta — att jag fann honom så hygglig, så god, så förträfflig, att jag satte bort tekopp och skorpkorg och tog om hans stora huvud och tryckte det i innerlig kärlek till mitt bröst. Björn lade sin ena arm kring mitt liv, men — o ve! — den andra räckte han ut efter skorpkorgen. Jag var nu så god på honom, att jag blott ömt skämtande förebrådde honom hans delade kärlek. Björn svarade mig i samma ton, då en suck, djup, smärtfull, nästan liknande ett återhållet rop, lät oss båda spritta till; vi sågo upp, och våra blickar föllo på Bruno, som blek och med ett uttryck, som ej står att beskriva, betraktade oss. ”O min Gud, min Gud!” sade han långsamt, i det han tryckte handen till sin panna, liksom i outsäglig smärta, och nu runno, nej, störtade tårar från hans ögon, med den våldsamhet, som på en gång förvånade och skakade mig. Björn steg upp, och av en gemensam rörelse nalkades vi Bruno. Nu hade stängslet för hans hjärta brustit; han räckte sina armar till oss och ropade med rösten på en gång kvävd av de våldsammaste känslor: ”Min mor!… Försonen mig med min mor!”

[ 143 ]Björn och jag gingo till honom, vi öppnade våra armar för honom, vi omfattade honom. Bruno var nästan utom sig; han tryckte oss med vild häftighet till sitt bröst, och i avbrutna meningar, vilka liksom störtade fram ur hans upprörda själ, upprepade han sin bön att vi skulle försona honom med sin mor.

Våra tårar runno. Vi lovade att handla för honom, vi sade honom, att allt skulle bli gott. Bruno var i den våldsammaste sinnesskakning, och efter att en stund ha gått häftigt upp och ned i rummet, sade han till oss: ”Jag måste lämna er nu. Förlåten detta uppträde! Låt mig veta vad I företagen, och — låten vad som ske skall ske snart! Väntan är helvetet.”

Ögonblicket därpå satt Bruno till häst och försvann med blixtlik hastighet.

Där stodo nu björn och jag visavi varandra och sågo ut, som om yttersta domen vore för handen. Björn glömde att dricka sitt te. Jag har aldrig förr sett honom vara så orolig. Det nästan förvånade mig, ty jag tyckte att saken, om än litet svår att inleda, dock nödvändigt måste få en god utgång.

”Ja… du känner ej fullt ma chère mère!” sade björn, grinande och spottande — vilket senare nu blott händer vid utomordentliga tillfällen. — ”I vissa idéer är hon liksom förstenad, och hennes sinnessjukdom sedan!… Jag svarar icke för att hennes sinnessjukdom ej kan återvända. Människor som hon och hennes son gå genom häftigheten av sina passioner ständigt på brädden av vansinnighetens avgrund. En stöt kan kasta dem dit.”

”Gud bevare oss!” utropade jag.

”I alla fall”, återtog björn lugnare, ”måste försöket till försoning ske. Bättre att mor och son dö i galenskap än i fiendskap. Men vi böra gå försiktigt till väga. Ma [ 144 ]chère mère måste kännas på pulsen. Hon är ingen lätt behandlad patient.”

Vi överlade nu hit och dit om huru vi skulle lägga an saken. Vi gjorde upp och förkastade en mängd planer. Äntligen stannade vi vid följande:

Det har nu någon tid varit brukligt på Carlsfors att ibland föreläsa romaner eller andra lätta och underhållande berättelser, när vi om aftnarna där varit samlade. Jag har vanligen varit läsarinnan, och ma chère mère, som icke frågat stort efter böcker, utom kokbok och bibel, har stundom tyckts lyssna med nöje. Björn och jag beslöto nu, att nästa afton, som vi tillbringa på Carlsfors, skall jag föreslå att läsa ett stycke och då ha i beredskap en historia, tjänlig att väcka en mors känslor och tjänlig att låta oss utforska ma chère mères sinnesstämning för sin son. Visar denna sig gynnande, så kunde snart ett steg till tagas.

Under natten — man får ofta ljusa idéer i mörkret — blev det mig klart, vilken text jag skulle begagna, och när björn om morgonen var avrest, tog jag från min bokhylla — som björn försett på det hederligaste — Fryxells berättelser ur Svenska historien och började där läsa över och besinna berättelsen ”om Erik Stenbock och Malin Sture”. Ju mera jag besinnade den, desto nöjdare blev jag, och knappt hade jag slutat att läsa den igenom för andra gången, då ett bud kom ifrån ma chère mère, med bjudning från henne att tillbringa aftonen på Carlsfors, ”om ej vi hade något bättre att göra”. Jag tackade och sade, att vi skulle komma. Sedan denna stund har jag haft liksom feber och har sökt att skingra min inre oro genom att skriva ned detta. Redan i morse, innan björn for, skrev han några rader till Bruno för att låta honom veta vår plan. Svaret, som budet hade tillbaka, har jag brutit under björns frånvaro; det innehöll blott orden: ”Gör som I viljen! Bruno.”

[ 145 ]Den 23.

Vi voro på Carlsfors. Det hade blivit afton. Ljusen stodo på gröna bordet i förmaket. Vi sutto däromkring. Den viktiga, prövande stunden var kommen; det var hemskt inom mig, och alla de andra voro ovanligt tysta och tungsinta. Björn hade fått tag i en pennkniv och täljde — i brist på annat — på bordet. Ma chère mère slog honom på fingrarna och gav honom sedan en bunt skrivpennor att tillskära. Sedan satte hon sig att knyta på ett nät för fiskredskap, vilket är hennes vanliga aftonarbete, ty hennes ögon äro ej starka och tillåta ej ett finare. Till mig sade hon:

”Nå, lilla fru, läs nu upp sin historia. Men låt se att den blir munter. Man kan ha nog att sörja över här i världen, utan att gråta åt vad som står i böcker!”

”Jag kan ej lova att den blir munter”, svarade jag, ”men jag tror den vara av stort intresse, och den är dessutom historiskt sann.”

”Det är alltid en merit”, sade ma chère mère, ”och man får väl rätta mun efter matsäcken.”

Jag begynte läsa historien om den stränga fru Märta som vägrade ge sitt samtycke till dottern Malins giftermål med Erik Stenbock. När de unga i tio år med alla medel sökt beveka den oresonliga modern flydde Malin med sitt hjärtas kär över gränsen till Halland där en dansk präst vigde dem och de återvände samma dag till Torpa, där bröllopet firades. På samma gång tillställdes, att konung Johan, änkedrottningen, hertig Carl, prinsessorna, riksens råd och alla Stenbockarnas släktingar skrevo till fru Märta och bådo för herr Erik och hans fru. Men moderns sorg och harm uppretades åter genom underrättelsen om giftermålet, som skett utan hennes vetskap. Oaktat alla förböner ville hon ej veta av varken dotter eller måg.

[ 146 ]Här stannade jag ett ögonblick för att pejla botten i ma chère mères hjärta. ”Är väl”, sade jag, ”en sådan hårdnackenhet möjlig? Huru kan man vara så oböjlig, så oförsonlig?”

”Det är oförnuftigt!” sade Jean-Jacques.

”Det är oförståndigt!” sade Jane-Marie.

”Det är onaturligt!” brummade björn med en ohygglig grimas.

”Det är rätt!” utropade ma chère mère med dundrande röst. ”Det är inte mer än rätt. Jag skulle ha gjort just så.”

”O nej! Det skulle mor dock ej!” sade jag, i det jag såg bedjande på henne.

”Ta mig böveln, skulle jag icke det!” sade hon ännu häftigare och slog knytnäven i bordet, så att ljusen skälvde, ”ja, det skulle jag, om än du själv, Fransiska, vore synderskan och jag din riktiga mor. Ja, jag skulle straffa dig så. Du skulle aldrig få komma inför mina ögon; nej, icke om än själva konungen fölle mig till fota och både för dig. Svaga mödrar, slappa seder. Stränga mödrar, rena seder.”

Mitt hjärta svällde inom mig och blott med möda kunde jag läsa efterföljande:

”Moderns vrede vilade emellertid tungt på dotterns hjärta. Alltsedan flykten från Hörningsholm hade Malin aldrig burit annat än svarta kläder. Hon hade av sin man fått en mängd ädelstenar, men nyttjade dem aldrig. Hon skrev ständigt de sorgligaste brev till sina närmaste, bedjande för Guds skull om deras bemedling. Mågarnas och sönernas ideliga böner och slutligen alla döttrarnas knäfall bevekte äntligen fru Märta och hon gav tillåtelse att de båda förskjutna skulle få återkomma.”

Här släppte ma chère mère sin not, lutade sig tillbaka i soffan, korsade armarna och böjde huvudet ned mot [ 147 ]bröstet, som mig tycktes i djup uppmärksamhet. Jag såg allt detta vid en hastig blick och fortfor:

”Det var nu ett och ett halvt år efter deras giftermål, nära tre år sedan deras flykt. De fingo dock icke strax komma upp på slottet, utan måste några veckor bo i badstugan. Äntligen, för syskonens förböner, vinterns annalkande och Malins sjuklighet, tilläts dem flytta upp i slottet. Malin leddes då upp till den stora salen, där fru Märta satt i högsätet och alla barnen stodo omkring. Då Malin visade sig i dörren, utbrast modern: ”Ack, du olyckliga barn!” Då föll Malin på knä och kröp så fram till modern, bedjande under tårar om förlåtelse och böjande sitt huvud mot hennes knä.”

Jag höll upp, ty min röst var osäker och tårarna nära. Mitt hjärta var i Malin. I denna stund sköt ma chère mère bordet ifrån sig, steg upp med ett blekt ansikte, och utan att kasta en blick på någon av oss gick hon med stora steg ur rummet och slog igen dörren efter sig.

Vi sutto allasammans stumma och slagna. Vi visste icke vad vi skulle tänka. Var ma chère mère ond eller var hon rörd? Anade hon någon avsikt eller… björn och jag sågo frågande på varandra. Jag var ond på mig själv och över den rörelse, som lät mig avbryta läsningen i ett så viktigt ögonblick. Ma chère mère hade därigenom fått besinningstid, och nu fick hon ej höra det bästa av historien, dess vackra slut. Jag längtade obeskrivligt efter hennes återkomst. Men en kvart förflöt och en annan och en till, och ma chère mère kom icke åter. Mycket bedrövad blev jag, när man tillsade om aftonmåltiden och med detsamma, att ”generalskan ej skulle komma till bordet”. Hon hade huvudvärk, hade gått till sängs och lät önska oss en god måltid och en rolig natt.

Vi beslöto, att björn dagen därefter skulle fara till Carlsfors, föregiva ett ärende till Jean-Jacques och då utforska närmare hur det stod till med ma chère mère.

[ 148 ]I dag reste björn till Carlsfors, som vi hade överenskommit om. Ma chère mère var osynlig, höll sig inne i sina rum och lät genom Elsa tillsäga, att hon ej ville se någon. Vad skall det bli utav? Bruno kommer visst hit i afton. Ack, att vi kunde ha gladare underrättelser att giva honom!


Den 28 augusti.

Jag har ej skrivit till dig på några dagar. Jag har varit så orolig. Ingen förändring med ma chère mère sedan jag sist skrev. Jean-Jacques, som med Brunos samtycke är underrättad om allt, som rör honom, skickar oss bud alla dagar. Ma chère mère vill icke se någon, förblir inlåst i sina rum, och där inne är tyst som i graven. Elsa allena går lik en skugga därifrån ut och åter in och besvarar alla frågor med att skaka på huvudet.

Serena kom hit i går på eftermiddagen med sina morföräldrar. De goda gamla kommo för att — som de sade — ”tacka för henne”. Jag tackade dem för henne. Gullgul var med och skulle även ”tacka för sist”, varöver vi skämtade glatt. Men den lille token var ej trogen som vanligt omkring sin härskarinna, utan flög orolig ut och in genom fönstret, slutligen tog han kosan över sjön åt Svanö till, och vi förlorade honom ur sikte. Vi väntade att han skulle återkomma, men han kom ej. Det blev sent, och Serena, orolig för sin lilla gunstling, begav sig själv till Svanö för att söka locka honom tillbaka. Men hon dröjde länge, alltför länge, vi blevo oroliga, jag mest av alla, ty jag vet ej vilken aning sade mig, att Bruno hade del i detta dröjsmål. Jag uthärdade ej att leva oviss därom, men viskade ett ord till björn, lämnade honom att sköta våra vördade gäster, sprang ned till stranden, tog en liten båt och for för att söka upp Serena. Jag kom till Svanö just i tid för att emottaga Serena halvdöd i [ 149 ]mina armar och för att se Bruno stå där mera lik en saltstod än en levande människa. Utan att fråga någonting och utan att få veta någonting förde jag Serena hem.


Ett främmande fruntimmer till läsaren.

Det var afton då Serenas lätta julle gled fram på det lugna vattnet. Det var då, som från det gråa Ramm ett öga, beväpnat med en stor kikare, riktades spänt och spejande mot det menlösa Rosenvik. Bruno ser den lilla jullen sätta ut från stranden, anar vem den bär, och en outsäglig längtan, ett mäktigt begär fyller hans bröst.

Och så begav det sig, att farande fram på det lugna vattnet, i den sköna aftonen, mot den lilla ön, där godhet och frid nu hade sitt hemvist, kände Bruno en storm samlas i sin själ, och glödande känslor fara som ljungeldar därigenom. En hemlig vrede emot något, ett oändligt begär till något, en feber, ett kval sjuder i hans bröst. Där äro ord, som kunna förkrossa, flammor, som kunna saliggöra — — lik vulkanens ande står han på stranden av den stilla ön.

Serena stod vid eken och leende såg hon på Gullgul, som nyss vid hennes lockande röst hade flugit från kvist till kvist och ned på hennes hand. Men plötsligt flög den skrämd upp och bort ifrån henne, och Brunos höga, mörka gestalt stod framför Serena. Hon rodnade, hon darrade, men förblev stilla och såg upp till honom med den klara madonnablicken. Bruno såg i den och hans själ blev lugnare; där spridde sig den onämnbara ljuvlighet, som han aldrig erfor utom nära henne. Men denna känsla föll nu som en ros på glöd. Mildrad en stund sög elden i nästa ögonblick näring därav.

”Skall även ni fly mig? Vill även ni förkasta mig?” frågade han med de dunkelt flammande ögonen fästade [ 150 ]på henne. Och när hon ännu såg stilla på honom med frågande och sorgfull blick, sade han: ”Serena! säg mig ett vänligt ord. Min själ behöver det.”

Serena dröjde ännu. Djupt kände hon vikten av detta ord, av denna stund.

”Ni vill icke?” utbrast Bruno, och redan brunno mörka lågor i de mildas ställe, och ropade med smärta: ”Serena! Jag är då alldeles likgiltig för er?”

”O nej, nej!” sade djupt upprörd Serena.

”Icke?” återtog Bruno eldigt och fattade hennes hand. ”O Serena, plåga mig ej mera: lämna mig ej i detta sönderslitande tvivel, o säg, vill… kan Serena älska mig?”

Serena såg på honom med tårfyllda ögon och sade: ”Ja!” Hela hennes själ låg i detta svar.

”O, så måste du bliva min, himmelska varelse!” utropade Bruno, omfattande hennes knän med passionsfull glädje. ”Serena, i denna stund giv mig din tro, svär att tillhöra mig, svär att intet skall mera skilja oss åt!”

”Bruno, Bruno!” sade Serena förskräckt över hans häftighet, ”har ni glömt… er mor — — mina föräldrar?

De skulle bli olyckliga, de skulle stiga upp om morgonen och ej finna mig, de skulle gå till sängs med tårar över sitt barn”…

Bruno såg vad som föregick inom henne. Demoniska makter härskade över hans själ, och de jublade, då de sågo henne svikta, och i hans röst voro toner ljuva, djärva — för sådana ha änglar fallit.

”O, Serena!” sade han, ”låt icke barnslig svaghet förleda dig att ljuga till ditt eget hjärta. Var stark, var din kärlek trogen, och — tro på mig. Bliv min, och jag vill gottgöra var smärta, jag vill vända i salighet var suck, som oroar dig. Voro icke sedan barndomen våra själar förenade? Värmas de icke nu av samma låga? Serena, vi äro redan ett, ett inför den, som göt sin kärlek i våra hjärtan. Eller tror du de kunna åtskiljas? Fåfängt! Se[ 151 ]rena, evigt älskade, du är min, min!” Han hade fattat hennes hand, med ljuv och mäktig kraft drog han henne närmare sitt bröst.

Serenas knän sviktade, hon skulle ha sjunkit till jorden, om icke i denna stund Fransiska kommit och emottagit henne i sina armar.