Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 30
| ← Gorenflot som åsneryttare |
|
Värdshuset Gyllene svanen → |
30.
Vidare reseäfventyr.
Emellertid tycktes Gorenflots missöden nu nalkas sitt slut, åtminstone för denna dag; ty efter den omväg, de gjort, inkommo de åter på stora vägen och stannade tre fjärdedels lieues längre bort vid ett annat värdshus. Chicot tog där ett rum, som vette åt landsvägen, och befallde in kvällsvard, men det syntes tydligt, att måltiden endast var en bisak för honom. Han åt blott föga, medan han däremot spejade och lyssnade, allt hvad han förmådde. Detta spejande räckte till klockan tio; men som Chicot vid denna tid ingenting sett eller hört, så tillsade han, att hans häst och munkens åsna skulle hållas färdiga i dagbräckningen.
Gorenflot, som var försänkt i den ljufva dvala, hvilken följer på en god måltid, uppgaf vid denna befallning en djup suck.
— I dagbräckningen? sade han.
— Ja, för tusan, återtog Chicot; du bör vara van att stiga upp vid den tiden.
— Hvarför det? frågade Gorenflot.
— Än ottesångerna då?
— Priorn hade fritagit mig därifrån, svarade munken.
Chicot höjde på axlarna, och ordet lättingar halkade öfver hans läppar.
— Ja visst, lättingar, sade Gorenflot; och hvarför inte?
— Människan är född till arbete, sade gascognaren allvarsamt.
— Men munken till hvila, inföll Gorenflot; munkar äro undantag från vanliga människor.
Nöjd med detta yttrande, som synts öfverbevisa själfve Chicot, begaf sig Gorenflot med värdig hållning ut ur rummet och styrde kosan till sin säng, den Chicot, af fruktan för någon oförsiktighet å munkens sida, hade låtit bädda i samma rum som sin egen.
Följande dag i gryningen skulle broder Gorenflot, om han ej legat i den djupaste sömn, kunnat se, hur Chicot steg upp och gick fram till fönstret, där han ställde sig att speja bakom gardinen. Oaktadt han var gömd bakom fönsterjalusien, tog Chicot efter en stunds förlopp plötsligt ett steg baklänges, och om Gorenflot varit vaken, skulle han kunnat höra de tre mulåsnornas hofvar ljuda mot den stenlagda gården.
Chicot gick genast till Gorenflot och skakade honom, ända tills han öppnade ögonen.
— Skall jag då inte få ett ögonblicks ro? stammade Gorenflot, som nu hade sofvit tio timmar å rad.
— Fort upp! sade Chicot; vi skola resa nu genast.
— Än frukosten då? frågade munken.
— Den få vi på vägen till Montereau.
— Hvad är Montereau för ett ställe? frågade den i gegrafien föga bevandrade munken.
— Montereau, svarade gascognaren, är den stad, där man äter frukost; är det nog för er att veta?
— Ja, svarade Gorenflot lakoniskt.
— Nu, kamrat, sade gascognaren, går jag ned för att betala vår räkning; och om ni ej om fem minuter är färdig, reser jag ifrån er.
En munks toalett drar ej lång tid; emellertid behöfde Gorenflot sex minuter därtill. Då han kom ned i porten, såg han Chicot, hvilken, punktlig som en militär, redan hade fått litet försprång.
Denna gång höll Chicot ord, och man frukosterade i Montereau.
På detta sätt färdades de flere dagar. En afton blef Chicot vid mycket dåligt lynne, ty sedan middagstiden hade han ej sett till de tre resande, hvilka han följde i spåren.
Knappt grydde dagen, förrän han var på benen och skakade sin kamrat vaken. Genast vid afresan satte de sina gångare i traf, som snart förvandlades till det häftigaste galopp. Men så hastigt de än färdades, fingo de ej sikte på några mulåsnor. Mot middagen voro både åsna och häst nära att störta af trötthet.
Chicot begaf sig nu direkt till ett tullhus, beläget vid bron Villeneuve-le-Roi.
— Har ni sett, om trenne resande, som rida på mulåsnor, färdats här förbi på morgonen? frågade han.
— Nej, men väl i går afton vid sjutiden, svarade bomvaktaren.
— Observerade ni, hur de sågo ut?
— Åh ja, visst såg jag på dem, liksom på andra resande.
— Gaf ni akt på, af hvad stånd de kunde vara?
— Det tycktes vara husbonde och tvenne tjänare.
— Det är just dem, jag menar, inföll Chicot.
Han gaf en écu åt bomvaktaren.
Därefter mumlade han för sig själf: I går afton vid sjutiden: de ha tolf timmars försprång! Men friskt mod!
— Hör på, herr Chicot, sade munken, mod, säger ni; sådant har jag nog för egen räkning, men se bara på Panurge.
Det arma djuret, i tvenne dagar ansträngdt öfver sina krafter, sviktade verkligen på benen.
— Till och med er egen häst, fortfor Gorenflot, se bara i hvilket tillstånd han är.
Det ädla djuret var betäckt af skum, och blodet tycktes vilja spränga ut genom den arma hästens ögon. Chicot granskade uppmärksamt de bägge kreaturen och tycktes vara af sin kamrats mening. Gorenflot andades litet lättare.
— Hör på, broder allmosesamlare, här gäller att fatta ett viktigt beslut.
— Men det gjorde vi ju redan för ett par dagar sedan!
— Det är nödvändigt att skiljas åt, sade Chicot, som utan omsvep gick rakt på saken.
— Bah! sade Gorenflot, alltid samma skämt! Skiljas åt! Hvarför det?
— Ni färdas för långsamt, kamrat.
— Kors, jag ilar ju som vinden: vi ha ju denna morgon galopperat fem timmar å rad.
— Det är ändå inte tillräckligt.
— Låt oss då bege oss på väg igen; ju fortare vi färdas, desto förr komma vi fram; ty jag förmodar dock, att vi slutligen komma fram någonstädes.
— Min häst vill ju inte gå längre och inte heller er åsna.
— Nå, hvad återstår då att göra?
— Jo, vi skola lämna dem här och taga dem med oss, då vi fardas tillbaka.
— Än ni då? Tänker ni fortsätta resan till fots?
— Nej, vi skola köpa oss mulåsnor.
Chicot återkom snart med tvenne mulåsnor, på hvilka de den dagen tillryggalade tjugu lieues. Om aftonen hade Chicot den glädjen att utanför en hofslagares smedja varsebli de trenne mulåsnorna, men gascognarens öfvade blick såg hvarken till mulåsnornas seltyg eller deras ägare: kreaturen voro afsadlade, och herrn och betjänterna voro försyunna. Ännu mer, omkring kreaturen stodo en hop för Chicot obekanta personer, som synade och tycktes värdera dem: först och främst en hästhandlare och vidare hofslagaren jämte tvenne franciskanermunkar.
— Gå fram dit, sade Chicot till Gorenflot, och närma dig franciskanerna; tag dem afsides och språka med dem — munkar ha väl inga hemligheter för hvarandra, hoppas jag. Underrätta dig på fint sätt, hvarifrån dessa mulåsnor kommit, hvad de kosta och hvart deras ägare tagit vägen.
Gorenflot lydde. Om en stund kom han tillbaka.
— Först och främst har jag fått höra, sade han, att vi äro på vägen till Lyon.
— Ja, det vet jag nog, svarade Chicot.
— Den af mulåsnornas ägare, som tycktes vara husbonden, har, åtföljd af en af betjänterna, tagit vägen till Avignon.
— Och den andre betjänten?
— Han har fortsatt vägen till Lyon.
— Bra. Men hvarför har husbonden tagit vägen till Avignon? Jag trodde, att han ämnade sig till Rom. Men, återtog Chicot liksom för sig själf, jag frågar dig ju om saker, som du inte kan veta.
— Jo, visst vet jag det, svarade Gorenflot.
— Huru! Vet du det?
— Ja; han beger sig till Avignon, emedan hans helighet påfven skickat till nämnda stad en legat, som har fullmakt att handla i hans namn.
— Godt, sade Chicot, jag förstår!… Och mulåsnorna?
— Mulåsnorna voro uttröttade, och dem ha de sålt åt en hästhandlare, som nu åter vill sälja dem åt franciskanerna.
— För hur mycket?
— För femton pistoler stycket.
— Men på hvad sätt ha de sedan fortsatt resan?
— På hästar, som de köpt af en ryttmästare, som är här för att handla upp hästar för regementets räkning.
— För knäfveln, kamrat! utropade Chicot; du är en präktig karl, och först i dag börjar jag uppskatta ditt värde. Men sluta nu, hvad du så lyckligt påbörjat. Tag våra två mulåsnor och gå och bjud ut dem för tio pistoler stycket åt franciskanerna; de böra gifva dig företrädet.
— Det skola de ock göra, sade Gorenflot, eljest anger jag dem för deras prior.
— Bravo, kamrat! Du artar dig allt bättre och bättre.
— Ja, men, frågade Gorenflot, hur skola vi fortsätta vår resa?
— Till häst, min vän.
— Aj, aj! sade munken och klådde sig bakom örat.
— Hvad nu då? inföll Chicot; en så duktig ryttare, som du är?
— Bah, sade Gorenflot, i nödfall, ja.
Chicot begaf sig till köpingens värdshus. Där fann han ryttmästaren, och snart hade han med denne gjort upp köp af tvenne hästar, som den tappre officeren genast annoterade såsom döda på vägen, och hvilka han, prisad vare denna omständighet, kunde lämna för trettiofem pistoler.
Gorenflot anlände snart. Han hade lyckats sälja mulåsnorna åt franciskanerna. Helt belåten tillät Chicot honom att gå och tömma en butelj vin. Munken tömde två. Därpå stego han och hans värde beskyddare till häst.
Som Gorenflot såg sin kvällsvard liksom löpa före honom, sporrade han sin häst rätt tappert; dessutom hade han nu gjort framsteg i ridkonsten: i stället för att hålla fast i manen med ena handen och i svansen med den andra, som han förut gjort, fattade han nu med bägge händerna i sadelknappen och satte af, så fort Chicot kunde önska. Till slut visade han till och med mer ifver än själfve hans beskyddare; ty hvarje gång Chicot lät sin häst sakta sitt galopp till traf, fortsatte munken att galoppera och hojta åt sitt ök.
Så ädla bemödanden förtjäna sin belöning: följande dag mot aftonen hade Chicot upphunnit mäster Nicolas David, hvilken alltjämt var förklädd till betjänt, och den han sedan ej mer förlorade ur sikte. På åttonde dagen efter deras afresa från Paris anlände de alla tre mot aftonen till Lyon.
Detta var ungefär samtidigt med Bussys och grefven och grefvinnan Saint-Luc's ankomst till slottet Méridor.