Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 29
| ← Gorenflots funderingar |
|
Vidare reseäfventyr → |
29.
Gorenflot som åsneryttare.
Hvad som nu gjorde Chicot så liknöjd för omsorgen om sin egen mage, för hvilken, så narr han var eller berömde sig af att vara, han vanligen hade lika mycket bekymmer som trots någon munk, det var att han, innan han lämnat värdshuset Ymnighetshornet, hade ätit en ganska god frukost. Dessutom påstås ju, att häftiga passioner förtaga aptiten, och Chicot hyste verkligen för tillfället en häftig passion.
Medan munken satt på värdshuset och frossade, anskaffade Chicot en åsna, som Gorenflot genast döpte till Panurge.
Chicot blickade på frukostbordet och såg, att han, utan att anses för tyrann, kunde af sin kamrat fordra, att denne bärgade sig utan middag. Han sade således med en ton, som Gorenflot ej vågade motsäga:
— Se så, kamrat, nu måste vi åstad. I Melun skola vi äta kvällsvard.
Chicots röst var så befallande, och han hade dessutom i sin något hårda tillsägelse velat insmyga ett så ljuft löfte, att Gorenflot genast upprepade:
— Till Melun! Till Melun!
Utan vidare dröjsmål steg Gorenflot upp på en stol och därifrån på åsnan. Stolt som den mytologiska person, med hvilken Chicot med skäl jämfört honom, uttågade han från värdshuset.
Chicot svingade sig med en erfaren ryttares vighet upp på sin häst, och de båda resande begåfvo sig af i sakta traf. Man tillryggalade på detta sätt fyra lieues, hvarefter man rastade en stund. Munken sträckte ut sig i gräset för att sofva. Chicot däremot uppgjorde sina beräkningar. Skulle de färdas tio lieues om dagen? Denna sträcka var kanske allt, hvad man billigtvis kunde begära af en åsnas och en munks förenade krafter.
Chicot skakade på hufvudet.
— Det duger inte, mumlade han, i det han betraktade Gorenflot, hvilken låg och snarkade i gräset; det duger inte; om den där kåpmannen vill följa mig, måste han färdas minst femton lieues om dagen.
Chicot knuffade till Gorenflot.
— Äro vi redan i Melun? utbrast munken yrvaken; jag är hungrig.
— Nej, kamrat, svarade Chicot, inte ännu, och det är just därför jag väcker dig; vi måste skynda oss dit så fort som möjligt. Vi färdas för långsamt, för knäfveln i våld!
— Tycker ni inte om att färdas långsamt, herr Chicot? Hvad är det väl som brådskar? Ju längre tid vi äro på vägen, desto längre tid få vi vara tillsammans. Jag reser ju för trons utbredande och ni för ert nöje, är det icke så? Välan, ju långsammare vi färdas, desto fortare skall tron utbredas och desto bättre skall ni kunna roa er. Jag hade god lust att dröja några dagar i Melun; man äter där, efter hvad det påstås, förträffliga ålpastejer, och jag skulle just ha lust att anställa en noggrann jämförelse mellan ålpastejerna i Melun och dem, man får annanstädes. Hvad säger ni om det. herr Chicot?
— Jag säger, återtog gascognaren, att min mening tvärtom är, att vi resa så fort som möjligt och att vi ej rasta i Melun, utan att vi spisa först i Montereau för att återvinna den tid, vi förlorat.
Gorenflot stirrade på sin reskamrat, såsom hade han ej förstått, hvad han hörde.
— Se så, låt oss nu bege oss af, manade Chicot.
Munken, som låg utsträckt i gräset så lång han var, med händerna under hufvudet, satte sig långsamt upp och suckade.
— Men, fortfor Chicot, om ni vill bli efter och resa efter er bekvämlighet, kamrat, så står det er fritt.
— Nej, visst inte, sade Gorenflot, förskräckt vid tanken på det öfvergifna läge, han nyss liksom genom ett underverk hade undkommit; nej, visst inte. Jag följer er, herr Chicot; jag håller för mycket af er för att vilja skiljas från er.
— Nå, sätt er då i sadeln, kamrat, sade Chicot.
Gorenflot drog sin åsna till en milstolpe och lyckades att sätta sig upp, men denna gång icke grensle, utan på sidan, som ett fruntimmer; han påstod, att denna ställning var bekvämligare för att kunna prata. Förhållandet var, att munken förutsåg en hastigare ridt än förut, i hvilket fall han, sittande på detta sätt, hade tvenne stödjepunkter: manen och svansen.
Chicot satte sin häst i fullt traf, och åsnan följde skriande efter.
De första ögonblicken voro hiskliga för Gorenflot; lyckligtvis hade den kroppsdel, på hvilken han satt, ett sådant omfång, att det var mindre svårt för honom än för någon annan att bibehålla jämvikten.
Chicot höjde sig emellanåt i stigbyglarna och spejade utåt vägen; men då han ej upptäckte hvad han sökte, ökade han farten ännu mer.
Gorenflot teg i början, ty han hade fullt göra att hålla sig kvar på sin åsna. Men då han fått hämta sig så pass mycket, att han kunde flåsa ut, och märkte, att Chicot alltjämt fortsatte sitt spejande, frågade han:
— Hvad är det då ni söker, min bäste herr Chicot?
— Ingenting, svarade denne, jag ser bara efter, hvart vi taga vägen.
— Åh, till Melun; ni sade det ju själf nyss.
— Men vi komma inte ur fläcken, kamrat!
— Huru! Komma vi inte ur fläcken? utbrast munken; vi trafva ju oupphörligt.
— I galopp, i galopp! ropade gascognaren, i det han sporrade sin häst.
Uppmuntrad af exemplet, började nu också Panurge att galoppera, och det så besatt, att det ej lofvade något godt för ryttaren. Gorenflots ångest fördubblades.
— Hör då, hör då, herr Chicot! utropade han, så snart han kunde få fram ett ord, kallar ni detta att resa för sitt nöje? Jag för min del finner det ingalunda roligt.
— Framåt! framåt! svarade Chicot.
— Men vägen är svår och bär uppför.
— Goda ryttare galoppera alltid uppför.
— Ja, men jag gör inte anspråk på att vara någon god ryttare.
— Nå, så blif efter då.
— Nej, för hin, utropade Gorenflot; det vill jag ingalunda.
— Nå, framåt då!
Chicot sporrade sin häst till ännu starkare galopp.
— Se så, nu börjar Panurge att rossla, skrck Gorenflot; nu stannar han!
— Farväl då, kamrat! ropade Chicot.
Gorenflot var ett ögonblick frestad att svara i samma ton; men då påminde han sig, att hästen, den han af innersta hjärta förbannade och som bar en så fantastisk människa, äfven bar börsen, som låg i denne mans ficka. Han underkastade sig således sitt öde, stötte sandalerna i sidan på den ursinniga åsnan och tvang henne åter att galoppera.
— Min stackars Panurge stupar! skrek munken med klagande stämma för att härigenom föra Chicot till besinning af sitt eget intresse, emedan han ej tycktes kunna verka på hans medlidande. Han stupar, det är säkert det.
— Nå, så låt honom stupa då, kamrat, svarade Chicot, utan att denna anmärkning på något sätt saktade hans ridt; låt honom stupa, så skola vi sedan köpa oss en mulåsna.
Liksom åsnan förstått dessa hotande ord, vek hon i samma ögonblick af från stora vägen och ilade in på en gångstig, dit Gorenflot ej ens till fots skulle vågat sig.
— Hjälp, skrek munken, hjälp! Jag trillar ned i floden!
— Åh lappri svarade Chicot; om ni faller i floden, så ansvarar jag för att ni flyter.
— Ack, jämrade sig Gorenflot, jag drunknar, det är säkert! Och allt detta har jag, för det jag är sömngångare!
Chicot hade nu kommit upp på höjden af en backe och höll plötsligt inne sin häst.
Gorenflot, som var mindre god ryttare än Chicot och dessutom i stället för betsel endast hade ett grimskaft, fortsatte emellertid sin väg.
— Stanna, för tusan, stanna! skrek Chicot.
Men åsnan hade nu fått det infallet att galoppera, och en åsnas infall är ganska uthålligt.
— Vill du stanna, skrek Chicot, eller, vid min adliga ära, skickar jag icke en kula efter dig!
Då Chicots röst ljöd allt strängare och strängare och munken redan tyckte sig höra hvinandet af den kula, hvaraf han hotades, så utförde han en manöver, hvilken var ganska lätt i anseende till det sätt, hvarpå han var placerad: den bestod nämligen i att helt sakta och beskedligt släppa sig ned af åsnan.
— Se så! sade han, i det han satte benen på marken och med bägge händer fasthöll grimskaftet på åsnan, hvilken senare drog honom med sig ett par steg, men slutligen stannade. Gorenflot vände sig om, för att på Chicots ansikte läsa den tillfredsställelse, som där helt naturligt borde visa sig vid åsynen af en så skickligt utförd manöver. Men Chicot höll sig dold bakom en klippa och fortfor därifrån med sina tecken och hotelser.
Denna försiktighet förde munken på den tanken, att det låg något därunder. Han blickade framåt och varseblef på femhundra stegs afstånd tre karlar, långsamt ridande på mulåsnor. Han igenkände genast de trenne resande, på hvilka Chicot hade lurat bakom stenröset.
Chicot stod kvar på samma ställe, tills de trenne resande försvunnit; då först gick han fram till sin kamrat.
— Hör på, sade Gorenflot, som började förlora tålamodet, förklara för mig, herr Chicot, hvad det är för slags lek, vi ha för oss: nyss skulle vi rida i galopp, och nu skola vi plötsligt stanna här midt på vägen.
— Min vän, sade Chicot, jag ville veta, om er åsna var af god ras, och om man ej lurat mig, då jag betalat den med tjugutvå livres; nu är jag öfvertygad om saken och ganska nöjd med handeln.
Som man lätt kan förstå, lät munken ej narra sig af ett dylikt svar och ämnade till och med låta sin kamrat märka det, men hans säfliga natur fick makt med honom och hviskade honom i örat att ej inlåta sig i vidare debatt. Utan att dölja sitt dåliga lynne nöjde han sig således med att svara:
— Lika godt! Jag är mycket trött och hungrig.
— Nå, hvad det angår, återtog Chicot, i det han glädtigt klappade munken på axeln, så är också jag både trött och hungrig, och i första värdshus, vi råka på, skola vi smörja kråset, det lofvar jag er, kamrat.
— Välan, sade munken, i det han steg upp, låt oss då utan dröjsmål bege oss åstad att söka detta välsignade ställe.
Det efterlängtade värdshuset visade sig snart för våra resandes blickar, men till Gorenflots stora förvåning befallde Chicot munken att sätta sig upp på sin åsna och tog en omväg för att passera förbi värdshuset. Gorenflot, hvars fattningsgåfva gjorde hastiga framsteg, kunde dock snart tyda detta infall: de tre resande, hvilkas spår Chicot syntes följa, hade nämligen stannat utanför porten.
— Det är då efter dessa fördömda människors nyck vår resa, vår tid och våra måltider skola rätta sig? Det är rasande tråkigt!
Han uppgaf en djup suck.
Panurge, som å sin sida märkte, att man vek af från raka vägen, hvilken hela världen, till och med åsnorna, vet vara den kortaste, stannade plötsligt och tycktes liksom ha beslutit att ej gå längre.
— Se, sade Gorenflot med klagande stämma, själfva min åsna vill inte gå längre.
— Ja så, vill hon inte gå? sade Chicot; vänta då, vänta!
Han gick bort till ett par buskar och skar af ett fem fot långt spö, tjockt som fingret och på en gång starkt och smidigt.
Panurge var ej ett af dessa dumma fyrfota fän, som ej taga reda på, hvad som passerar omkring dem. Åsnan hade med ögonen följt hvarje rörelse af Chicot, för hvilken hon utan tvifvel började känna all tillbörlig aktning, och så snart hon trodde sig förstå hans mening, skyndade hon bort med snabba steg.
— Panurge går nu! skrek munken åt Chicot.
— Lika godt, menade denne; för den, som reser i sällskap med en åsna och en munk, är ett spö aldrig öfverflödigt.
Gascognaren medtog ganska riktigt sitt spö.