Gustavianernas poesi/Predikaren
| ← Till fru Weltzin |
|
Fjärde sången: Natten → |
PREDIKAREN.
Min son, tag läran af min mund:
gif akt på tidens flykt i dina unga dagar,
och lyssna i din vår till lefnans visa lagar.
Hon varder kommande, den stund,
den stund af långsam död, den stund af evig dvala,
då inga ämnen mer till dina sinnen tala,
då styrkan brutit opp med viljan sitt förbund,
då mjölnarena mer ej mala,
och huset darrar på sin grund,
och tinnarna däraf stå kala,
och mörkret bryter in igenom fönstrens rund.
Till sällheten, min son, låt visheten dig föra;
allt annat irrar dina fjät.
Hör då, hvad tidigt nog en dödlig ej kan höra:
att lycklig bli, att lycka göra,
de tingen äro två, men få begripa det.
Vill du naturens väg till verklig sällhet veta?
Se här dess första bud: arbeta!
Det är en dödligs kall, dess ära, dess behof.
Hon sade ej: finn sätt att tiden förnämt döda!
hon sade: mänska, köp din njutning för din möda,
och gif ej andras svett din orklöshet till rof.
Var nyttig. Nöjet blef till pris åt mödan gifvet.
Dagsverkarns timme flyr, dagdrifvarn släpar lifvet,
och vämjelsen vid allt är duglöshetens prof.
Gör rätt åt all förtjänst, min son, och gör det gärna,
men pröfva, hvar hon finns, och vet, att hon är sann.
Skilj kärnan från sitt skal, magnaten från sin stjärna:
de svara ofta nog rätt illa mot hvarann.
Låt ingen fördoms makt och ingen dåres truga
det bifall af din mun, du dygden borde ge;
för mänsklig ordning dock, för hvilken allt bör ske,
inför den höga dåren buga,
men djupt, så djupt, min son, att han ej ser dig le.
Mot smädarns rop likväl din själ, ditt öra härda,
din stolthet med rättvisan säm.
Man är ej tom på dygd, för det man är förnäm.
Jag har förnäma känt, och känt dem vördnadsvärda.
De hafva fel, min son, dem har hvart dödligt bröst,
men mången dygd jämväl, som saknats hos de ringa.
Och oftast var det hat, som höjt mot dem sin röst,
blott hatet mot de band, som folkförförarn tvinga.
Är mänskan skapad mer för dygder eller brott?
Hvad bör hon: älskas, hatas mera?
Uppriktigt svaradt: intetdera,
men tjänas och beklagas blott.
Gör det. Och har din själ nog ljus, nog styrka fått,
har gifvarn af ditt lif täckts gåfvor dig förläna
att tjäna fosterland, förnuft och mänsklighet,
uppoffra dig för dem och nämn ej tacksamhet. —
Min son, att mänsklighet, förnuftet, staten tjäna
och njuta ej blott lugn, men rättvisa därför,
är mer än på en gång en dödlig fordra bör.
Tre stora ord, min son, vår samhällslära pryda:
Upplysning, Frihet, Mänskorätt.
Om himlen unnar dig förstå hvad de betyda,
förklara dem en dag för mänskors usla ätt.
Har man ännu förstått dem rätt?
Hvad skiljer detta blod, som nu Europa färgar,
från fanatismens bål och despotismens band?
Det är ej sanningen, min son, som jorden härjar,
som öppnar brottets damm. Nej, det är hon, hvars hand,
när likt en skyhög flod det svämmar utan strand,
från himlen sträcks och jorden bärgar.
I sanning som i dygd, min son, en måtta vet.
Räds, att ditt sanningsnit förleder,
och drif ej dygdens nit till ofördraglighet.
Var sträng i tänkesätt, men len och ljuf i seder.
Naturens första bud är sammanlefnans lag,
och mänskans första plikt att denna möjlig göra.
Om till förnuft och dygd du vill en dödlig föra,
så stöt ej honom bort med sättets obehag.
Tänk ej, att plumpt är starkt och blygsamheten svag.
Tro ej Catoners namn med cynisk fräckhet vinnas;
var viss, att den gör mer, som rodnar ej för ord,
och vet, att knappt ett brott så timmerhögt skall finnas,
som ej var planta först i skamlöshetens jord.
Min son, hör tidigt opp att dårlig omsorg bära
för lyckans öfverflöd och för ett fåfängt namn.
Hvad vinner du att dig förtära?
Ditt guld är utan själ och utan kropp din ära!
Sök nöjet hos dig själf och i en älskad famn,
ty det är sällhet blott. Allt annat är dess hamn.
Välj klokt, om du vill utvaldt njuta.
Det är den vises konst att göra nöjens val,
och dårens fall, min son, att ingen lust förskjuta.
Beds ej en gunst utaf en fal,
och bryt ej hvarje frukt du retas att begära.
Sök dig ett eget träd. Var öm, var omtänksam,
och vattna kring dess rot, och gärda kring dess stam.
Den frukt är dubbelt ljuf, som egna grenar bära.
och hvilan dubbelt säll skall låta finna sig
i skuggan af ett träd, som ger den blott åt dig.
Vill du af vänners tro dig nånsin lycklig kalla,
haf den förtjänst, min son, som gör dig värd en vän.
Ditt hjärta, än så fromt, blir alltid utom den
en penning utan halt, som fåfängt bjuds åt alla.
och hvarför du med skäl får ingenting igen.
Behåll ditt lugn, min son, förakta dem, som skända.
Ditt namn sitt värde har, om de ej glömma dig.
Så långt som dagen går att sina strålar tända,
från morgonrodnans port, till där han badar sig, ―
hvad ser han? All förtjänst mot mörkrets barn i krig.
Sök dagligt mer förtjänt af deras ilska blifva.
Mot deras sträckta gadd sätt fram en häl af stål.
Stick etterblåsan opp med skämtets fina nål,
och le med mildt behag vid ropen, som de gifva;
det är en lindrig hämnd, som kristendomen tål.
Sätt, förr än år och trötthet tvinga,
ett syfte för ditt lopp, en gräns för ditt begär.
En tidig njutning af det ringa
är bättre än en flykt, som utan hvila är.
Betrakta dårens lott, hvars sista dar försvinna
i nya trängtningar och ej än fyllda hopp.
Så steg i vildens bröst en dag begäret opp
att horisontens gränser hinna,
som, alltid lika stor, vek undan för hans lopp.
Fly stojet. Rodna ej att undan världen gömmas.
Mot hennes spotska blick förnuftets mognad ställ.
Ve den, som för att tro sig säll
af andra måste ses, af andra sådan dömas,
som trånar med sig själf och, hellre än att glömmas,
dör främling i sitt eget tjäll.
Min son, haf bygden kär, var känslig för naturen:
man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land,
se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: det är här naturen mänskan ställt,
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt;
det är ej här dess dygd sin första bane funnit,
det är bland slussar, hvalf, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuf som skördens glans, som gräsets bädd så len,
är hjärtats känsla här och hvart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block af sten,
med hvilka det till skyn en jämnhög panna sträcker.
Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skullror tömma,
skall lämna tom din stol i vänners aftonlag
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag!
Naturen blifve här din tröst liksom din regel.
Den sol, som nedergår, ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Hvar tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.
Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta.
Gifs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig gafs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Hvarför? Det vet jag ej.
Det gifs ett sätt likväl att mildra lifvets öden:
gör godt, i tysthet följ det gömda kvalets fjät,
styrk här ett krossadt mod, ryck där en dygd ur nöden.
Det gifs ett sätt, min son, att mildra själfva döden:
gör godt, — och tro mitt ord: det gifs ej fler än det!