Hoppa till innehållet

Gustavianernas poesi/Till konungen (Fredrikshamn)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Eglé och Annett
Till konungen
av Carl Gustaf af Leopold
Till konungen  →


[ 111 ]

TILL KONUNGEN.

EFTER SJÖSLAGET VID FREDRIKSHAMN 1790.

Voltaire har sagt ett ord, som ej mitt bifall fått:
han säger, store kung: att segra och regera,
 det är en lek, ett nöje blott,
men göra goda rim, se därtill fordras mera!
Nej, ingen mänsklig konst en konungs öfvergår,
om med gustavisk frejd han skall sin spira föra.
En vers, bekännom det, är blott en lek att göra,
men han har rätt, min kung, att denna lek är svår,
om den skall finnas värd ert hägn och edert öra.
För mig är den för hög: jag yrket öfverger
 på stridens fält, på hafvets bölja
att edra härars fart och edra flottors följa.
Ni lämnar mig ej tid att värdigt sjunga er.
Knappt har jag nyss begynt ett ode till er ära,
begynt att söka rim till segrar, dem ni gjort,
när nya bragders rop på nytt en sång begära,
 och nya rykten tidning bära
med dubbelt högre röst om något dubbelt stort.
Sire, om ni skyndar så att strida och att vinna,
kan det er möjligt bli (med parcernas behag)

[ 112 ]

att midt i Petersburg ge ryska väldet lag,
supera, en vainqueur, med Krims behärskarinna
och dess bojarer se på er leve en dag;
 men tänk ej en poet att finna,
som följer edra värf och sjunger edra slag.

Ni ler åt denna fart, min kung, hvarmed jag svingar
mitt hopp i segerns dröm till själfva Iliums port.
Er visa blygsamhet gör vägen mindre fort;
men poesien, min kung, har ej förgäfves vingar,
och glädjen har ett språk, för hjärtat endast gjordt.
Ve den, i allvar bragd ett vårdslöst öga sluter
för lyckans hvälfningskonst, i farten på sin boll,
men ock den, som ej tål, att jollret har minuter,
 och, likt ett riksdagsprotokoll,
justerar skämtets ord hos den, som gläds och njuter.

I dessa ögonblick hvem njuter mer än jag?
För skalden hvilken syn af fasa och behag!
Hvad moln kring Äges fält af Sveriges åskor sträckas!
 Hvad deras blixt är jämn och tung!
Hvad tända segels ljus, hvad kölars dån, som bräckas!
Hvad eldar böljan bär, som ej af böljan släckas!
Sire, det är visst: ni slåss och bränner — som en kung;
vi andra dödlige af ryktet blott förskräckas.
Sire, på den mänsklighet, den fina smaks behag,
som ler i eder blick och edra anletsdrag,
 hur kunde Rysslands monarkinna
 förvänta sig det dunderslag,
 att sådan Attila en dag
 i “Siri Brahes” auktor finna?
Och du, hvars bloss vi sett bland själfva krigets brinna,
sjunk, Tvedräkt, ned till Styx och blygs, hur du for vill!
Du kände ej den prins, hvars tron du skaka trodde,

[ 113 ]

du såg de blomster blott, som hörde nöjet till,
men ej det mogna vett, som gömdt därunder bodde,
ej denna djupa själ, af hvilkens val berodde
att taga hvilket skick på hvilken stund hon vill,
den själ, hos hvilken allt med lika framgång gäller,
revolutioner, vers, bataljer, karuseller,
och som, skribent, soldat, monark och medborgsman,
allt efter ämnets dag, hvari man henne ställer,
en mängd af själar syns, som växla med hvarann.
 Du såg blott en, — men du såg illa.
Så följde fabelns värld en lika fördomsvilla:
så trodde hon ej se, förrn efter handen van
 vid Jupiters förskapningsunder,
i Danaës gyllne sky, i Ledas ljusa svan,
i dessa skepnader, han tog för nöjets stunder,
den fruktansvärde gud, som hvälfde Etnas grunder,
den gud, som från sin tron förskräckte med sitt dunder
olymp och människor och jord och ocean.