Högadals prostgård/Del I/Kapitel 06
| ← Femte kapitlet |
|
Sjunde kapitlet → |
Sjette kapitlet.
Den 20 augusti var inne; men naturen egde ej det soklara leende, med hvilket hon bordt fira Marias adertonde födelsedag. Solen hade gömt sig bakom dunkla skyar, genom hvilka hon kastade mystiska blickar, likt bruden genom den förrådande brudslöjan. Vindarne hvilade drömmande i rosenhäckarne, och hela naturen, med sitt ljufva vemod, sin milda frid, liknade en stilla, tårögd bön, som på känslans ljudlösa språk smyger till allfaderns hjerta.
Maria vaknade, som hon trodde, väckt af den klara solstråle, hvilken genomträngt morgonens töcken för att, ljuft värmande, kyssa den sköna slumrerskans ögonlock. Hon anade icke, att det var Axel, som genom sitt inträde i rummet — huru sakta han än smugit sig in — dock förorsakat hennes uppvaknande.
Maria såg sig mornande omkring, utan att märka Axel, hvilken gömt sig bakom sängens snöhvita och skyddande sparlakan. Hennes första tanke var tacksägelse och bön — en bön, tagen ur djupet af hennes själ. Hon bad med dessa egna ord, som väl utgöra den egentliga bönen, som når Jakobsstegens högsta trappsteg. Under varma tårar upplät hon sitt unga hjertas blyga helgedom, liksom det allseende ögat icke skulle blickat in i dess fördolda djup redan innan hon sjelf visste, hvem hon gömde der inne.
Nu blef Axel orolig. Han begick mot sin vilja ett helgerån — och hade han kunnat, hade han smugit sig ut ur rummet. Men detta var icke möjligt. Han skyndade derför fram till den ljufva bedjerskan, böjde sig ned öfver hennes hufvudgärd och tryckte en varm broderskyss på hennes panna.
— Axel! — utropade hon nästan förskräckt och gömde vid den käre broderns hjerta sina tårar.
— I denna omfamning innesluter jag också Gustafs! — utbrast Axel på en gång skälmskt och innerligt.
— Så, du skämtar, Axel!
— Nå, om icke omfamning — på denna ambrosia vågar han väl ännu icke tänka — men hans helsningar åtminstone.
— När råkade du Gustaf?
— Han har redan i dag varit här.
— Varit — eftersade Maria och uppslog frågande sitt öga.
— Och är här ännu, Maria lilla. — Jag tycker, att du borde känna dig liksom omsvävad af hans själs poetiskt glödande doft, och du …
— Axel, du har hört …
Och Marias hufvud sjönk åter ned mot broderns bröst.
— Ja, jag har hört din bön! Men frukta ingenting, de förtroenden du gaf himlen hvila lika säkert i din brors hjerta!
— Men var nm icke längre så der högtidlig och sentimental, utan se med det barnsliga leende, som klär dig så väl, ned på det lilla altare, der hvar och en af oss nedlagt ett litet kärlekens offer. — Och i samma ögonblick sköt Axel fram ett blomstersmyckadt bord.
— O, hvilket blomsterglas, så skönt — utropade Maria, då hon såg en snöhvit lilja infattad af en rik krans »förgät mig ej».
— Gissa från hvem det är!
— Jag vet icke! — stammade Maria.
Axel hotade leende med fingret.
— Kanske från min Axel.
— Och du kan säga Axel, när jag redan, både i ditt öga och på din kind, läst Gustaf i flammande skrift.
— Se så, ja, slå nu icke längre ned dufvoblicken, utan se på de sköna blommorna, hvilkas språk jag icke behöfver öfversätta; men vore det icke att göra dig för egenkär, så skulle jag hviska i ditt öra, att gifvaren finner liljan i renhet och fägring vara din symbol. Och nu kanske jag i största hast får presentera de andra små presenterna och sedan gå min väg, så att du kan bli presentabel för de längtande, som icke ega en brors afundsvärda privilegium.
— Ack, från pappa! — utropade Maria, då Axel visade henne Wallins poetiska arbeten — och med samma säkerhet visste hon, att det vackra garnityret var från »mamma», Stagnelii skrifter från Axel, den lilla vackra perlsnodden från Alma och de röda stickade strumpebanden från mor Stina i fattigstugan.
Ljufva flöjttoner insmögo sig nu i Marias rum.
— Känner du dessa toner? — frågade Axel.
— Ack ja! — —
— Nå, förstår du det språk de tala?
— Jag vet icke.
— De äro böner, som bedja, att dagens drottning snart måtte visa sig för denne Pans lärjunge, eftersom det endast är mig förunnadt att se henne i den täcka negligé, dit endast hans tankar, klädda i flöjttoner, våga smyga.
— Se så, Maria, nu har jag öppnat fönstret, så att du må dricka sommarluft och höra tonerna på närmare håll, — fortsatte Axel, som mu stod färdig att lemna Maria. — Men skynda dig nu! Med klädseln är det på morgonen icke så noga — det får bli bättre till middagen på Lundafors.
Hvad det är ljuft att kläda sig med Marias förhoppningar för dagen! Hvad det går fort och lätt! Och ändå, man tycker, att man aldrig klädt sig så långsamt. Huru annorlunda, då en lång, glädjetom dag ligger framför oss! Då är det svåra invigandet till hans många långa timmar sorgligt som påtagandet af en sorgdrägt.
Maria var uppstigen; men huru mycket hon äu längtade att blifva klädd, så skulle säkert toiletten ändå gått långsammare, om icke Axel genom det öppna fönstret ropat, och tillagt, att föräldrar och kaffe väntade på henne.
Axel följde Maria till trädgården, der kaffebordet var dukadt.
Vid ingången till en liten täck lindberså sjönk Maria i den ömma fadersfamnen.
— Gud välsigne dig, mitt goda, älskade barn! — voro de enda ord, som bröto sig ur det öfverfulla fadershjertat.
— Min söta, snälla adertonåriga flicka! — utbrast modern och lemnade kaffebordet för att sluta den kära dottern till sitt hjerta, — Gud låte dig med helsa och glädje få upplefva många, månee glada, sorgfria år, — tillade hon snyftande, — och aldrig flytta så långt ifrån oss, att vi icke kunna få omfamna dig alla dina födelsedagar!
Långt in i löfsalens dunkel stod en hög gestalt. Han gick mot Maria och fattade tigande hennes hand, den han ömt tryckte.
Nu kringbjöds kaffe, och Maria tackade sina föräldrar för de vackra, kära skänkerna. Fadern log vänligt, och modern frågade, om hon tyckte om broschen, och om hon sett, att den var betydligt större än Almas.
Maria ville tacka Gustaf; men det var henne icke möjligt. — Hvad skulle han väl tänka om mig? — suckade hon och började att ur den så kallade namnsdagskoppen förtära hans fulla innehåll.
Samtalet blef snart lifligt och allmänt, och Axel skämtade mycket öfver brukspatronens tillställningar för Maria, hvilka han uti inbillningen framstälde såsom äreportar, kärleksgudar, vers m. m. Mamma afbröt detta ämne med en vred blick och ett ifrigt försvarande af brukspatronens anordningar, då Maria på sitt hjertliga språk försäkrade, att, huru de än måtte vara, morgonstunden dock vore dagens högtid.
Föräldrarne gingo nu in, och Axel, som förvissat sig, att Maria vore fri från väfstolen i dag, föreslog Gustaf och henne en promenad till ådalen.
— Jag skall hemta handskar och hatt och, hvad som ändå är mer, jag skall sköfla mitt eget körsbärsträd till matsäck åt oss, — ropade Axel glad och lemnade löfsalen, och der inne blef tyst.
— Nu skall jag tacka för blomman, — tänkte Maria; men något hindrade henne.
— Hvad allt i dag är stilla och ljuft i naturen! — sade slutligen Gustaf.
— Men säg, om icke denna fridfulla tystnad talar eller hviskar ett tjusande språk? — frågade Maria. — Åtminstone behagar det mig; ty det lemnar aningen ett mystiskt spelrum.
— Föredrager du den mystiska aningen framför det klara medvetandet, Maria? — frågade Gustaf och blickade djupt in i det rena ögat.
— Ja, Gustaf; ty verkligheten är ofta så fattig och aningen så rik, att jag fruktar verkligheten såsom en mördare af mina fröjder, såsom ett uppvaknande från mina drömmar.
— Hvad drömmer du då, Maria? — frågade Gustaf bäfvande.
— Att lifvet är skönt, menniskorna goda, och att hjertat innehåller en oändlighet af kärlek och tro, — svarade Maria med oskuldsfull värme. — O, måtte jag aldrig med Anna i Pappenheimarne klaga: »jag drömde ljuft, men vaknat har!» — tillade hon vemodigt.
Gustaf stod orörlig. Maria hade uttalat sitt hjertas innerligaste tankar.
— Tror du, att hjertat under tystnaden kan klappa varmt och troget? — frågade Gustaf med sväfvande röst utan att uppslå ögat.
En hel morgonrodnad glödde på Marias kind; men Axels ankomst befriade henne från ett hörbart svar på Gustafs fråga.
Maria skulle nu gå in för att ur mammas svarta sidenklädning urtaga några flottiga minnen från kronbrölloppet pingstdagen. Kaffesump, gråpapper och heta lod användes, och inom några ögonblick var klädningen åter fläckfri och klar som den blick, hvarmed fru Sylvén besåg sin kalasdrägt.
Vår unga trio var redan utom gårdsgrinden, då ett: »Vänta, jag följer med er!» drog som ett störande missljud genom dess ljufva enklang.
— Går mamma med? — frågade Maria förvånad.
— Högtiden till prydnad, ser du, syster lilla! — svarade Axel, ehuru icke mindre öfverraskad; ty fru Sylvén hatade, näst tunna väfvar och näsvisa pigor, ingenting så mycket som promenader.
— Jag vet ingenting värre och dummare än att gå, när man icke bar något att gå efter, — sade hon alltid. En klar dag fröjdade henne; ty det öfverensstämde med hennes glada och friska lynne; men denna ljufva, outsägliga längtan att dricka af naturens härliga lifskälla, den kände ej fru Sylvén. Hyddan blef henne aldrig för trång, aldrig för mörk, hvarken i den jublande morgonstunden eller i det suckande aftondunklet. Kyrkoherden, som med en ynglings glädje njöt af den grönskande naturen, af solen, af blommorna, ville så gerna dela denna fröjd med sin Hedda; men derom bad han förgäfves.
— Ack om du nu följde med mig, som i fordna dagar i parken på Strömshälla, då behöfde jag ej så mycket bedja dig derom, — sade han ofta.
— Ja, då var det helt annat, käre Sylvén — svarade hans Hedda; — ty då hade jag ledsamt inomhus och andades der aldrig rätt fritt, och derför visste jag icke någonting roligare än att gå ut med dig; men det var ej för sjelfva naturens skull, utan emedan jag der rådde om dig och friheten, och ej behöfde hviska, ej frukta lyssnande öron och nyfikna blickar. Hvarför skulle jag nu gå ut, när jag rår mig sjelf, har ett eget, trefligt hem, och får se dig så mycket jag vill? Nej, gå du — fortfor hon, — och medan du förnöjer dig hos dina foglar och dina blommor, skall jag taga min skada igen hos kalfvar och bondbönor. — Och nu, hvarifrån kom nu denna promenadlust hos fru Sylvén, midt på sjelfva förmiddagen?
Den, som såg hennes blickar under promenaden och under björken, der det lilla sällskapet hvilade sig, skulle anat orsaken, och den, som kunnat läsa hennes tankar den aftonen, då majorskan och hon samtalade på gungbrädet, den skulle fullt förstått dem.
Maria var klädd till det stora kalaset. Hennes drägt var ljuf och enkel som en dalblommas. Den vackra gestalten omslöts förtroligt af en hvit musslinsklädning. Öfver den lika hvita halsen sväfvade en lätt tunn långschalett, himmelsblå och genomskinlig likt en vårsky, och bortskymde till hälften mammas brosch och Almas kedja; bland de rika lockarne gömde sig en frisk, bladkransad törnros.
Fru Sylvén hade velat, att Maria skulle påtaga en grannare, mångfärgad klädning, men Maria hade bedt och lyckats få påtaga den hvita. Ack, Gustaf hade en gång sagt, att han helst såg henne i hvitt.
Vagnarne hade ej ännu kört fram. Maria kunde således ännu helga ett par ögonblick åt den kära liljan, denna, som hon kallade, spegeln af Gustafs själ, ehuru den säkert var en trognare bild af hennes egen.
Med hufvudet lutadt mot de doftande silfverbladen, försänkt i bäfvande drömmar, stod Maria, då Gustaf inträdde genom den blott tillslutna dörren för att bedja henne om ett mönster åt Alma, hvilket han dittills förgätit.
Gustaf stannade. Han vågade knappt andas af fruktan att förråda sig.
— Men om han älskar mig, hvarför icke säga det? — sade Maria högt fortsättande tankens monolog. — Jag förstår det ej, när jag så gerna ville sjunka till hans hjerta och säga, hur jag älskar honom. Han frågade mig, om jag tror, att hjertat kan klappa varmt och troget äfven under tystnaden. Jag hade velat svara: icke så varmt som mitt; ty då måste det tala.
— Han gaf mig denna fridens sinnebild, — fortsatte hon efter några ögonblick; — men att älska och tiga, det är ej frid. O, kanske älskar han en annan! En äldre kärlek — ges det mera än en? — och med en djup suck gömde Maria hufvudet i handen.
En svårare kamp hade Gustaf aldrig kämpat; få hade segrande genomgått den. Att från Marias hjerta höra denna kärlekens sköna bekännelse och ej få omfamna hennes knän, att ej få bortsmälta som ett saligt genljud vid hennes bröst, o, det kostade strid, men han segrade med manlig kraft öfver sin vilja, och några minuter derefter satt han bredvid Axel på kusksätet; men Marias hufvud vände sig icke nu, som midsommardagen på vägen till Strålvik, oupphörligt åt Axel. Hon satt tyst och stilla, och modern upprepade ofta och varnande små förordningar för dagen, bland hvilka glädje och artighet mot den gode, förekommande värden utgjorde den egentligaste delen.