Hoppa till innehållet

Högadals prostgård/Del I/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sjette kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Sjunde kapitlet
Åttonde kapitlet  →


[ 82 ]

Sjunde kapitlet.

Min första profetia är besannad! — utbrast Axel storskrattande, då han längst borta uti den raka allén såg en grönskande hvalfbåge eller så kallad äreport. — Så artigt! — sade fru Sylvén och lutade hufvudet långt utom vagnen.

— Maria, se då du också en gång fram, så får du se en Bacchus i blomsterram, — utropade åter Axel, då de voro nära det präktiga Lundafors.

Maria böjde sig ovilkorligt fram för att beskåda Axels upptäckt, och utbrast i det häftigaste skratt, då hon från den höga trappan såg brukspatronen genom äreporten, i hvilken han på det lilla afståndet syntes alldeles infattad.

— Jag förbehåller mig, att det är sista gången du skrattar i dag, Maria! — utbrast modern i vredesmod.

— Det var en hård dom, söta Hedda, och ett återkallande af dina trägna förmaningar, — sade kyrkoherden leende, just då ett skallande: »ödmjukaste tjenare!» jublade våra vänner till mötes.

— Maria, kom i håg mina ord! — förmanade åter mamma med sträng röst, hvilken likväl hastigt byttes i det ljufvaste — ödmjukaste tjenarinna!

[ 83 ]Mor och dotter fördes nu, en under hvardera armen, af den lycklige värden uppför den breda stentrappan in i den stora tamburen, der jungfrur och betjenter täflade att visa husbondens tillkommande fru och svärmor all möjlig uppmärksamhet.

— Mamsell Maria, jag har den äran: ödmjukaste tjenare, jag har den äran! — upprepade brukspatronen glad och bockande och kysste Marias händer. — Kanske skall jag sedan på artigare sätt hafva äran att gratulera — tillade han och öppnade sjelf salongsdörren.

Flera redan komna gäster hade der intagit sina platser efter tur och värdighet.

— Dagens drottning, mitt herrskap! dagens drottning! — utropade brukspatronen, bockade sig och hänvisade på den rodnande Maria. Och nu ljöd det öfver hvart annat: — Ödmjukaste tjenare, dagens sköna drottning! Jag har den äran, Mamsell Sylvén! — Ack, det är i dag mamsell Marias födelsedag! — Den sextonde, är det icke så? — Åh, kan det vara den adertonde? — Kära Maria, du är rätt nu gamla menniskan. Ack, hvad jag mins väl, när jag var aderton år! Rätt som det är, så är du tjugu, och sedan skall du tro, att det går så fort, som när dagarne ta af om hösten, — m. m.

— Tillåt mig få föra mamsell Maria till sin lilla blomstertron, — sade Lemner, fattade Marias hand och förde henne till en upphöjning, der ett altare och en stol, utsirade med blommor och blad, voro tillredda för Maria. På altaret stodo tvenne kärleksgudar af alabaster, rigtande pilar och blickar åt högsätet. I den enas hand doftade en yppig bukett och i den andras en gyllene svampdosa i form af ett hjerta.

— Bäste herr brukspatron, — sade Maria, nästan sjuk af förlägenhet, — det är för mycken godhet. Låt mig för Guds skull gå till de andra.

— Nej, min nådigaste, ni måste intaga ert rum.

[ 84 ]— Omöjligt! Jag skulle dö af blygsel och alla de andra af skratt.

— Bara afundsjuka, söta mamsell Maria; ty då skratta alltid fruntimren.

Med bedjande blickar vände sig Maria till fadern, som just nu var på väg till henne.

— Både min dotter och jag äro tacksamma för så mycken godhet, min bror, — sade kyrkoherden; — men ser du ej, huru förlägen den stackars flickan är? Hon är ej van vid så mycken utmärkelse. Jag ber dig derför vänskapsfullt: låt henne gå till de andra.

— För mycken utmärkelse, min gode herr brukspatron! — sade fru Sylvén, som ändtligen blifvit ängslig öfver det allmänna löjet kring salongen.

— Jag hoppades, att mamsell Maria så länge skulle intagit sin tron, tills den lilla skälmen Cupido hade fått skjuta sin törnros i hennes hjerta.

— Det hade blifvit allt för länge, — sade Axel halfhögt.

När nu ingenting hjelpte, kallade brukspatronen till sig kärleksgudens ombud och presenterade Maria buketten.

— Jag kunde just tro, att guden vore utsedd till hans ombud — sade Gustaf leende till Axel.

I buketten gömde sig ett litet poem.

Dörrarne flögo upp, och majorskan, svajande i siden och plymer, inträdde med stolt, nästan missnöjd hållning. Efter henne följde Alma.

— Ödmjukaste tjenare! mycket välkommen ers nåd!

— Vi komma, liksom öfverraskade vi vår värd; men när detta händer, är det åtminstone icke gästernas fel, — sade majorskan och gjorde sedan en hastig, men nådig komplimang kring salongen.

— Ingen öfverraskning, ers nåd, visst icke, om ej derför, att det började blifva väl sent att nu vänta till middagen, — svarade värden bockande.

[ 85 ]Maria, som sluppit sitt fängsel, ilade glad till fönsternischen, der Alma stod.

Med ett ömt, nästan hviskande: »Maria!» fattade Alma Marias båda händer.

— Skulle man tro, att denna blick, så full af känsla och uttryck, tillhörde det fjortonåriga barnet? — sade Axel till Gustaf, hvilken stod så, att han kunde se Alma. — Hvad hon nu var söt; jag nästan tror, att jag velat haft den kyss hon gaf Maria.

— Med hennes nåds tillåtelse ämnar jag bjuda mamsell Maria armen, — yttrade brukspatronen, just som betjenten förkunnade, att bordet stode färdigt.

— Det har jag länge gissat, — sade majorskan leende.

— Ödmjukaste tjenare, då tages det ej illa?

— På intet sätt.

— Se på det granna bordet, Maria! — sade modern sakta, sedan hon efter sin dotter inkommit i salen. Och i sanning, det var ett bord värdt att skåda. De friska, skiftande blommorna i sina genomskinliga vaser, omgifna af blänkande silfver och kristaller, de klara geléskålarne, de präktiga fruktkorgarne, de rika desserttallrikarne, uppfylda af den grannaste konfekt, allt detta öfverstråladt af den klara sommarsolen, som inströmmade genom de höga fönstren, kunde blända äfven ett annat öga än fru Sylvéns.

Midt för Marias kuvert stod, på dessert-tallrikens högsta sockeralp, en liten beväpnad amorin och rigtade leende sin pil åt Maria. Brukspatronen gjorde många hänsyftningar deråt och plågade den arma flickan så under den långa måltiden, att hon, på de många bondkalaser hon bevistat, inpackad bland skinnpelsar, hetta, drag och diverse dunster, aldrig funnit sin plats så bedröflig, som nu vid det granna bordet i det höga, luftiga rummet, ett föremål för brukspatronens hyllning.

[ 86 ]Bålarne kommo, och med dem talen. Marias skål var den första, åtföljd af långa, utaf värden sjelf upplästa verser, skrifna af en magister i sällskapet, och hvilka, väl deklamerade, skulle gjort heder åt både högtid och författare. Vid slutorden dånade huset af en stark kanonsalva, och sedan dess sista från ett högt berg upprepade eko bortdött, började en fullstämmig instrumentalmusik.

Tonerna grepo djupt in i Marias själ; ehuru rikare, voro de de samma, hon hört om morgonen. En klar tår nedföll bland de blommor, som, enligt brukspatronens önskan, fått sin plats vid Marias hjerta.

— Var icke så känslig, söta mamsell Maria, — sade brukspatronen, förtjust att se musikens verkan på henne.

Hvarje ny skål åtföljdes af ett nytt vackert stycke, Hela måltiden antog ett trefligt lif. Värdens skål var med ett nätt tal af kyrkoherden tömd till botten, då brukspatronen utropade: — Ännu en skål, mitt herrskap! — Glasen voro fylda. — Hvar och en må dricka sitt hjertas skål! — fortfor han, höjde glaset och tömde den perlande champagnen med en blick på Maria.

Alla de ogifta fattade strax sina glas, hvilka de tömde till botten, hvarvid den talande blicken tydligt, ehuru blygsamt utvisade det älskade föremålet eller ock sade det sänkta ögat, den ömma sucken, att denna hjertats skål helgades åt den dyra frånvarande. De gifta deremot fattade med oförklarlig tröghet sina glas, liksom hade de ingen hjertats bottenskål att dricka. Kyrkoherden nickade dock vänligt åt sin Hedda, och fru Ringman, som på fru Sylvéns förbön denna gång fått vara med, ropade åt sin äkta hälft: — Du skall se på mig, Nils Gabriel! — men då Nils Gabriel ej förstod meningen, bad hon Alma, som var hans granne, att stöta på honom.

— Det ser så illa ut, Nils Gabriel! Så, din skål, min gubbe lilla.

[ 87 ]Marias läppar vidrörde det ifylda glaset då musiken i det samma började: »Kärlekens ljufva, milda låga», detta härliga stycke ur Lucie. Var det styckets eller hjertats hemliga, med dessa öfverensstämmande toner, som drog Marias hufvud åt det håll, hvarifrån de kommo? nog af, hennes ögon mötte Gustafs, och de kände säkert begge i detta ögonblick den skönaste betydelse af denna hjertats skål.

Dagen var glad och treflig, och med undantag af värdens trägna efterhängsenhet, fann äfven Maria honom sådan; ty hon såg Gustaf och kände sig liksom omsväfvad af hans själ, ehuru de nästan icke talade ett enda ord med hvar andra.

Lundafors, detta stora, ovanligt vackra ställe, erbjöd de härligaste promenader i den vackra trädgården och den stora, nästan förvillande parken. I templet och paviljongen funnos alla möjliga förfriskningar och från de täta boskéerna utgingo klara, harmoniska toner.

Brukspatronen var rusig af glädje; Gustaf af svindlande tankar och känslor.

Om aftonen skulle det dansas. Balen öppnades med en polonäs, hvilken brukspatronen dansade med Maria. Efter den följde en vals, till hvilken löjtnant Flyktén, vid första underrättelse om balen, genast uppbjudit henne. Gustaf valsade den med majorskan, som ännu valsade både gerna och väl, och Axel dansade med Alma.

Maria var uti alla afseenden balens stjerna. Alma, ehuru vacker, ja, man kunde säga skön, var ännu för mycket barn för att täfla med henne om företrädet. Maria var också oupphörligt upptagen af uppbjudningar och artigheter.

Maria neg och sade »ja»; men ack, huru gerna hade hon icke velat säga »nej», ty ännu hade hon icke fått någon dans med Gustaf! — Är han ond på mig, då han ej ännu bjudit upp mig? — tänkte hon, och hufvudet sjönk [ 88 ]sorgligt ned mot skuldran; men hon mötte sin mors blick, och det höjdes åter.

— Skall du icke dansa med Maria, Gustaf? — frågade Axel.

— Maria har ingen dans åt mig i afton.

— Du kan ju bjuda upp henne.

— Ett nej skulle göra mig ondt, och ett ja får hon ej gifva, — tillade han och fattade Almas hand för att med henne dansa en fransäs.

— Nu ser Gustaf, att det ej lönar mödan att bjuda till, — tänkte modern, som noga följt Gustaf och Maria. — Gud ske lof, att han ändå ser glad ut; det skulle eljest gjort mig ondt om den stackars gossen.

— Till huru många danser är du uppbjuden? — frågade Axel, lekande med kedjan på Marias hals.

— Till — jag vet knappt — till sex fransäser och två, nej, tre valser.

— Nå, då har du väl ingen öfrig?

— Jo en.

— Hvilken då?

— Nästa vals.

— Vill du dansa den med Gustaf?

— Om jag vill? Gustaf har ju ej bjudit upp mig.

— Jag svarar för Gustafs vilja. Får jag säga honom din?

— Ja, men du skall icke bedja honom, Axel, hör du det! Du vill väl icke heller bjuda ut din syster?

— Åh, med dig till syster behöfs det min sann icke, — svarade Axel och gick bort med budskapet.

Nu spelade det åter upp till en fransäs, den Maria skulle dansa med dagens skald.

— Får jag den äran att valsa nästa vals med mamsell Maria? — frågade brukspatronen, sedan fransäsen slutades. — Jag är väl icke så hemma med de nya stegen; men det går allt bra ändå.

[ 89 ]— Jag är uppbjuden, — svarade Maria rodnande.

— Jag hörde ju nyss mamsell Maria säga till fröken Alma, att mamsell skulle sitta nästa vals, likväl genom ett misstag.

— Ja, så var det; men nu är det icke så.

— Med hvem skall du då dansa? — frågade fru Sylvén, som i det samma framkommit.

— Med Gustaf, — svarade Maria, icke utan förlägenhet.

— Han har ju ej bjudit upp dig?

— Jo, mamma.

— Det måtte då varit med blickar; ty han har då bestämdt icke varit hos dig.

— Men Axel har varit i hans ställe.

— En kunglig uppbjudning, min sann, — svarade fru Sylvén försmädligt; — och den, som icke kan bjuda upp sjelf, den får också ge vika.

— Nej, goda mamma, det går icke an.

— Jo, Maria, en sådan uppbjudning gäller icke, i synnerhet då värden sjelf vill göra dig den äran.

— Jag vädjar till herr brukspatronen, sade Maria. med ovanlig beslutsamhet.

Axel, som såg att något var å färde, var i ögonblicket framme.

— Lofvar du bort dig till en redan bortlofvad vals? — frågade Axel förebrående.

— Nej, Axel; men …

— Men det skall så ske, — invände modern bestämdt.

— Så orättvis kan icke mamma vara? — svarade Axel medlande.

— Jo, just så orättvis kan mamma vara, och du, min käre Axel, som kopplat i hop Gustaf och Maria till valsen, får ock säga till kavaljeren, att hans tur icke är kommen än.

— Herr brukspatron, — sade Axel, vänd till Lemner, då han såg fru Sylvén vara obeveklig, — jag skulle [ 90 ]mycket misskänna edra ridderliga tänkesätt, om ni skulle vilja hafva en dans, som är lofvad åt en annan. Maria skulle då bryta sitt löfte, och detta endast af tacksamhet för vår gode värd.

— Ödmjukaste tjenare, herr Sylvén, vi äro alldeles af samma tanke, och jag hoppas en annan gång ta min skada igen.

— Maria hade ju blifvit ett allmänt åtlöje, om hon uppträdt i vals med brukspatronen, som icke tagit ett enda valssteg sedan han för trettio år till baka lärde valsa, hvilket han nyss sagt mig, — sade Axel till modern, hvars ögon blixtrade af vrede.

— Historier, kära Axel, — invände hon.

— På min heder, har han icke sjelf berättat mig det, med tillägg, att han då aldrig kunde komma ett steg i takt; och, mamma, tänk på den arma Maria, att släpa omkring en sådan syndabörda! Gustaf hade nog cederat sin vals; men att se Maria hela sällskapets åtlöje, det kunde jag ej uthärda, — fortfor Axel, som kände försoningsmedlets kraft.

— Kanske har du rätt, — svarade modern blidkad, — och då brukspatronen ej blef stött, så var det bra som det skedde, — och nu vände sig pastorskan till värden med sitt artigaste beröm för alla smakfulla anordningar och all uppmärksamhet mot gästerna. Majorskan och flera andra fruar förenade sig i det välförtjenta berömmet.

— Det blir väl bättre, mitt herrskap, det blir väl bättre, när jag blir så lycklig och får en liten söt fru, som arrangerar både mig och mitt hus; ty fru Pralén bjuder visst till, men den gamla takten hänger ändå i henne.

— Det blir, som jag tror, ej så godt att fylla fru Praléns plats, — svarade pastorskan beställsamt; — ty att hon är uppfödd i ett förnämt hus, derom bära alla hennes anordningar en talande stämpel.

[ 91 ]— Jag ärnar alltid behålla fru Pralén; ty min hustru, i fall jag är så lycklig att få någon, skall icke hafva Marthas besvär, utan hon skall, som Maria, utvälja den bästa delen, — sade brukspatronen, lycklig öfver den träffande tillämpningen.

Valsen börjades. Det var första gången Gustaf valsade med Maria. Berusad af kärlekens lycksalighet förde han den älskade flickan i de ljufva hvirflarne, Han inandades hennes andedrägt, höll hennes hand och kringflägtades af hennes långa, silkeslena lockar. Men hans utseende var lugnt; endast ögat strålade af outsäglig sällhet.

— Maria, Maria! mins enkleken! — ropade modern, då de, utan uppehåll, mer än vanligt länge fortsatt valsen.

Moderns röst återkallade Maria till sig sjelf. Ack, ända dittills hade hon glömt hela verlden, ja, allt utom Gustaf.

Valsen slutades. Gustaf tryckte sakta Marias hand och förde henne åter in i salongen, der han hemtat henne.