Högadals prostgård/Del II/Kapitel 14
| ← Trettonde kapitlet |
|
Femtonde kapitlet → |
Fjortonde kapitlet.
Redan hade julen inträdt. De husliga striderna hade firat en stilla försoningsfest; hjerta hade åter slutit sig till hjerta, och de lossnade kärleksbanden tycktes åter för evigt tillknutna.
Ensam i det ännu alltid tillslutna fängelset hade Gustaf suckande tillbringat de för honom glädjelösa högtidsdagarne, hade genomlefvat deras heliga minnen, men hade dock alltid med djup smärta återkommit till det mörker, som ouppklarnadt omtöcknade det sörjande ungdomslifvet.
Gustafs vänner, och i spetsen för dem den outtröttlige lagmannen, hade gjort allt för Gustafs sak. Alla voro öfvertygade om hans oskuld; men lagen hade icke tillräckliga bevis att döma honom fri. Öfver Ekdala tycktes förbannelsen hvila. Sjukdom, vansinne, utmätningar herskade der i en sorglig blandning; och det onda samvetet, hvilket så lätt insöfves i glädjens och lyckans armar, tycktes nu, omfattadt af plågornas och bekymrens jernklor, vaknat till en rasande förtviftan. Gulbleka och suckande gingo nu de: fordom så glada medlemmarna af den Brennerska familjen, liksom fångar, väntande domens afkunnande. I jemförelse med dessa, huru lycklig var icke Gustaf! Det gafs också stunder, då han, genom Anna underrättad om deras belägenhet, med den jemförde sin egen, och denna syntes honom afundsvärd.
Dagarne före jul hade lagmannen rest bort; således var Gustaf under julen lemnad äfven af honom; men det gafs en, som aldrig lemnade honom, som trotsade väder och drifvor för att se och så godt hon kunde trösta fröken Lenas son.
Julaftonen bade den goda gumman i skymningen inträdt i Gustafs fängelse; och sedan hon på det enda bord, som fans, nedsatt sin lilla grötkruka och det med julbullar uppfylda knytet, framdrog hon ur sin kjortelsäck något, inlindadt i en blårutig näsduk.
— Här är julklappen, — sade gumman, sedan hon, efter att hafva uppvecklat många veck och urtagit många nålar, framtog ett bref med den kära, välkända utanskriften. — Jag tror, att ingen i sta'n fått en kärare julklapp. — Och sedan Anna påtändt det medförda ljuset, lemnade hon Gustaf att ensam njuta Marias själsnärvaro, medan hon gick att upptända en liten julbrasa.
Sedan judagen, hvilken Anna äfven tillbragte hos Gustaf, hade han ej hört något af den goda, efterlängtade gumman. Det på en gång oroade och förundrade honom; ty hon hade lofvat att snart återkomma, och Anna bröt aldrig ett löfte, för hvars uppfyllande icke oöfvervinneliga hinder motsatte sig. Nu kunde det icke vara annat än sjukdom, och hvem skulle då vårda henne? Hon kunde ju förgås i elände, utan att hans hand kunde räcka henne en vattendryck, han, som velat gifva sitt lif för att visa henne sitt hjertas tacksamhet. Nyårsaftonen hade Gustaf genom vaktmästaren fått ett bud afsändt till Ekdala för att skaffa underrättelse om Anna. Det hade icke återkommit om aftonen, och Gustaf tillbragte natten i en oro, som icke lemnade honom ett ögonblicks hvila. Först mot morgonen inslumrade han.
Du, som efter en i qval och bäfvan genomvakad natt från en sen, sjuklig morgonslummer vaknat till en lång, glädjelös dag, du, men endast du, kan ana, o, jag vågar icke säga förstå, den känsla, hvarmed Gustaf helsade det nya årets morgon. Kanske att äfven den lycklige, den lättsinnige, icke utan en känsla af oviss bäfvan går ett årsskifte till mötes; och med hvad fasa skulle då icke Gustaf vända det första mörka bladet i den stora boken, i hvilken blott lidandet skulle inrista sina frätande runor?
Det var sent då Gustaf uppslog ögat. Ett buller hade väckt honom. Han blickade omkring sig utan att kunna upptäcka något, som orsakat det.
— Gud trösta mej, som väckt opp herr Gustaf! — ljöd det i det samma, och Anna, som gömt sig bakom de sänggardiner, hon från sin egen säng fört till Gustafs, stod nu from och glad framför »sin käre herre».
— Gud vare lof, att du lefver och är frisk, Anna! — utbrast Gustaf och lade gummans hand mellan båda sina. — Du var min första nyårstanke, min första nyårssyn; du bådar mig säkert ett godt år — tillade han, och det sköna ögat log strålande i den ljusa aningens tårar.
— Ja, Gud gifve det! — svarade Anna. — Jag kan inte mer än be; men det kan jag, och tycker aldrig, att Gud svarat mej så tydligt som i dag. Ack, min käre, gode herr Gustaf, ju större nöden är, ju närmare hjelpen; — men som hon nu kände tårarne nära att falla, drog hon sin hand hastigt ur Gustafs.
— Jag skall väl släppa in Guds dag på nyårsda'n — sade hon nu i förändrad ton och gick att uppdraga den ruligardin, som hon ditfört från fröken Lenas kammare.
Det unga årets klara solstrålar inskimrade nu vänligt genom det lilla gallerfönstret och uppklarnade det dystra fängelset, liksom hoppet det sorgsna hjertat.
— Herre Gud, så vacker han är i solskenet och så lik fröken Lena, den dagen hon föddes till väla; ty då va ho' också litet blek! — utbrast Anna, som med sammanknäppta händer betraktade Gustaf.
— Men hvarför har du på så lång tid icke varit hos mig, Anna? — frågade Gustaf.
— Om jag inte så när glömt bort allt i hop — utropade Anna — och jag, som har så mycket att berätta!
— Nå, så sätt dig då hos mig, Anna, och säg hvad du vet!
Anna hade nedsatt sig med ryggen mot fönstret, derför att solen gjorde ondt i ögonen, som hon sade, ehuru skälet var att slippa se gallren, hvilka hon aldrig utan tårar kunde betrakta.
— Den illa gör, han illa far. Som man sår, får man uppskära. Sådant lif, sådan ända! — började Anna, och hela hennes varelse undergick en synbar förändring. Ögat torkade hastigt, rösten blef kraftfull och det gamla hufvudet höjdes i nästan ungdomlig hållning.
— Hvad menar du, Anna? — frågade Gustaf, icke utan nyfikenhet.
— Hvad jag menar? Jo, att det icke alltid går den onde, som hade han gjort dygdens gerningar, och att Guds rättvisa kommer också här ibland, fast de lefva som ho hvarken skulle komma här eller der.
— Men hvarför dessa anmärkningar? — återtog Gustaf med stigande otålighet.
— Jo, der ligger han nu, inte sörjd af en enda, inte af barna en gång. Ingen välsignelse, bara förbannelse på hans dö'a mull; och när rosorna växer så vackert i solskenet på fröken Lenas graf, — Gud fröjde hennes själ! — så ligger han bakom kyrkan, der hvarken sol eller måne lyser på'n, och der de utan klockor ha stoppat ner'en sent om en qväll, så att ingen skulle si't, i stället att, när fröken Lena begrafdes, så mycket folk såg på och gret värre, än om de begraft kungen.
— Hvem är död? — frågade Gustaf med djup rysning.
— Ja, bå dö och inte dö; ty jag vet knappt om en kan kalla en sjelfspilling för dö.
— Säg då i Guds namn, hvem är den olycklige, om hvilken du talar?
— Hvem skulle det vara annat än han, som med rätt och orätt kom åt fröken Lenas gål, som aldrig vålde sej att lyfta på hatten, när han mötte henne, som …
— Är då Brenner död, och hur har det tillgått? — inföll Gustaf med darrande röst, i det att blodet hastigt tycktes försvinna från hans anlete.
— Jo, han ha tagit in förgift, fast dä inte ä bevist och kanske aldri blir det; men ja vet, att så ä' 'å bara inte herr Gustaf tar så illa ve sej, så ska ja tala om allt i hop. Juldags qvällen, när ja kom hem, så kom mi systerdotter springandes mot mej och sa, att gamla herrn va så sjuk, och att ho trodde, att dä kom an på, att di ha fått så många bref julafton, som di läst så mycket, att herr Edvard va som han vatt galen, och att hela huset va som dä ha vatt opp och nervändt, att frun bara gret, och att mamsell inte brydde sig om något.
— Så stygga di än vatt mot fröken Lena, så Gud förlåt mej, men dä gjorde mej ändå så ondt om dem, och så fort ja lite fick rusta hemma, så gick jag dit att hjelpa Lotta vaka. Men, min Gud ett sådant hus! Ett Sodom ha dä då jemt vatt; men nu va dä regalt som om eld och svafvel regnat öfver dä, och ja ba Gud, att ingen droppa skulle skada Lotta och mej! Sen ja nu väl va ditkommen, kunde ja knappt komma derifrån så mycket, att ja fick ansa kona. Nog ha ja ändå gått te herr Gustaf tredje eller fjerde dan, som jag lofte; men si, ja tänkte, att Lotta eller ja kunde få höra något om borgmästaren, för Lotta trodde, att dä ena brefvet va från honom, å att ja skulle kunna bevisa, att han ha gjort pengar. Gubben vardt allt sämre och sämre, och dä der brefvet, som Lotta trodde va från borgmästarn, dä läste han lite emellan, och hvar gång va han som han vatt galen, och skickade ut oss och prata så dant ve herr Edvard. Vi försökte lyss; men vi fick aldrig reda på någe. Den, som bara ha kunnat läsa skrifvet, ty brefvet låg jemnt framme; men dä kan inte Lotta heller, så fin ho ä. I förrgår qväll ba han Lotta ge sig en lita låda, och så skulle vi gå ut, sa han. En lita stund derefter ringde han, och då låg han så stilla, när jag kom in; men så begynte svåra plågor, som räckte hela natta och hela dan. Så skickade herr Edvard ätter en doktor, så han inte visste å't. Mot qvällen talte han länge mä herr Edvard, som sen gick in i sin kammare. Lotta och ja satt inne hos'en; frun låg sjuk mä i ett annat rum, och mamsell sprang som en galning.
— Rätt som vi satt, skrek han te, spände ut öga, och så va dä förbi. Ja ba Gud vara hans själ nådi, och så sprang ja in te herr Edvard, som satt å skref, för Lotta ho höll mä på å dö, så rädd vatt ho. Som ett väder sprang han in te fadern. Han kände på pulsen, den sto stilla. Så sto han länge ve sänga; men herre Gud, så olika mot när herr Gustaf sto ve sin mors dödssäng! Rätt som han sto, skrek han te och fick tag i ett litet papper. »Vet du hvar ifrån dä här kommit?» skrek han te och stirra på Lotta, så dä va fasligt. »Nej, ja vet inte!» svarte Lotta. »Du ska vetat!» röt han te. »Har du inte gifvit min far något?» »Bara en låda, som han befalte mej», svarte Lotta och vardt blek som ett lik. »Jesus Guds son!» ropte han och slog begge händerna för panna. Nu försto jag allt i hop, och mina grå hår reste sej på mitt gamla hufvud. I däsamma öppnades dörra och doktorn steg in. Herr Edvard gick mot'en; men jag såg, att bena inte ville följa mä. Lotta och ja gick ut. Lotta gick te frun, och ja gick in i herr Edvards kammare, för Lotta ha burit min nyckel dit bland di andra nyckla. Nu fick ja se på bolet däsamma brefvet, som ja så mycket önskat te rå om, och ett som herr Edvard höll på att skrifva. »Ska ja ta't eller inte ta't?» tänkte ja och la hanna på bolet; men den gamla ärliga hanna började darra, och jag drog bort na. »Herr Gustafs frihet ligger kanske der!» sa dä inom mej, och då vardt hanna stark, fast hjertat bultade, och ja ba så innerligt Gud förlåta mej, om dä va synd. Också gick jag strax te stan, och kom hit midt i natta; ty ja va rädd, att herr Edvard skulle ta pappera från mej, om han sakna dem.
— Och dessa papper, Anna, hvar äro de? — utropade Gustaf, och en häftig storm genomrasade hans ådror.
— Hvar skulle di vara annat än i min kjolsäck? — svarade gumman och upptog de sammanvikna papperen.
Nu var det Gustafs hand som darrade så, att gamla Anna måste uppveckla dem.
Gustaf läste, och de själfulla dragen vexlade af de mest häftiga och våldsamma förändringar, som kanske någonsin afspeglats på ett menskligt ansigte.
— Anna! Anna! — utbrast han slutligen och kastade, nästan badande i tårar, båda sina armar omkring den gamlas hals, och i ett slags yrsel af outsägliga känslor och själsbäfningar tryckte han henne länge och krampaktigt till sitt hjerta.