Högadals prostgård/Del II/Kapitel 13
| ← Tolfte kapitlet |
|
Fjortonde kapitlet → |
Trettonde kapitlet.
Axel hade skrifvit till Maria, att Gustafs frihet nu mera skulle utgöra hans enda sträfvan, hans lefnads mål; men han skref det icke blott, ty det var verkligen det enda, som tycktes upplifva den nästan sjunkna ungdomskraften. Sedan han nu lyckades få veta, att Brenner uppehöll sig i Heidelberg, beslöt han att genast begifva sig dit. Han lemnade derföre Genève, men icke för att skåda Italiens paradis, hvars förgårdar redan synts honom så sköna. Med en djup suck blickade hans öga ännu en gång bort öfver det härliga sångarlandet, och så vändes det till baka till de nordligare trakter, mot hvilka han drog med en ensam, bruten alpros hvilande vid det varma hjertat.
Skyndsamt ilade han dag och natt, och återsåg innan kort den vackra Neckardalen med ett hjerta helt olikt det, med hvilket han för kort tid sedan lemnat honom.
Brenner var verkligen i Heidelberg. Axel hade snart lyckats upptäcka hvar han bodde, samt att han snart ärnade fortsätta resan, hvart visste man ej säkert; till Amerika troddes dock, emedan han var mycket till sammans med en engelsman, hvilken inom kort skulle resa till Newyork.
Axel begaf sig genast efter dessa underrättelser till värdshuset, der han bodde, hvilket var litet och obemärkt, och tvärt mot Brenners förbud, att ingen oanmäld skulle inkomma, öppnade han med säker hand, ehuru klappande hjerta, dörren till hans rum.
I tankfull ställning, med den af mörka tankar sammandragna pannan djupt nedböjd i handen, satt borgmästaren vid ett bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Dörrens öppnande störde honom. Han såg dit, och vid den oväntade anblicken genomfor en synbar skakning alla hans lemmar, och en blixt genomflammade det nyss så mörka ögat. Men det var blott öfverraskningen, som kunde frånröfva honom ett ögonblicks egande. Det andra var hans.
— Välkommen, magister Sylvén; — utbrast han hastigt, uppsteg, gick emot Axel, och räckte honom vänligt handen. — Jag trodde det nästan vara en synvilla att få se en landsman just i det ögonblick jag öfverlägger, om jag skall draga till söder eller återvända till mitt fädernesland.
Axel, hvars öppna, rena själ kände sig i häftigt uppror vid åsynen af så mycken djerf förställning, var nära att genast utbryta i vrede och anklagelse; men han sansade sig dock utan att kunna med hjertlighet besvara borgmästarens falska artighet.
Sedan Brenner, låtsande litet ordna skrifbordet, omvändt några papper, bad han Axel sitta, och nedsatte sig sjelf midt emot honom.
— Så tyst, magister Sylvén! — började han. — Har södern så kunnat fördystra den glade nordsonen, eller har någon af dess tärnor lyckats bränna de nog ofta svedda fjärilsvingarne? Men raljeri a part, hvarifrån kommer du och hvart ärnar du dig?
— Genève var den sydligaste ort jag besökte, och derifrån kommer jag nu, men har icke rätt bestämt mig hvart jag härifrån skall begifva mig! — svarade Axel ledigt.
— Det gläder mig hjertligt att återse dig, icke blott som landsman, utan äfven kanske mest derför, att du genom ditt besök visar, att du ej sätter tro till de nedriga rykten, man velat utsprida om mig, utan att det är ett slags upprättelse för alla de förödmjukelser, de bittra känslor, de kostat mitt hjerta.
— Du misstager dig om ändamålet med mitt besök, — genmälte Axel, och det öppna anletet antog ett högre uttyck. — Jag kan icke förställa mig, icke hyckla en vänskap, som jag ej känner, derför vill jag ärligt säga, att jag kommer icke att gifva, utan att fordra upprättelse, att försöka, om icke rättvisans och den lidande dygdens röst kan väcka ditt samvete till ånger och godtgörande af det onda du med öfverlagd besinning tillfogat den ädlaste af Sveriges söner!
Axel stod nu framför Brenner; han stämma klingade på en gång allvarlig och bevekande, och ögat lågade af rättvisans heliga flamma.
Den nedrige hycklaren satt stum, liksom fattad af den djupaste förvåning, och Axel fortfor med bevekande och veknande röst: — Brenner, aflägg masken, tala upprigtigt med mig! Du skall icke i mig se en fiende; i det ögonblick du besluter dig att godtgöra det onda, svär jag vid Gud att glömma, att du varit min systers, min bäste väns glädjemördare! svartsjukan, denna mörkrets tjensteande, förledde dig. Du beslöt dens ofärd, som älskades af det hjerta, som förskjutit ditt. Dn öfvertänkte, du utförde den nedrigaste plan att störta Gustaf; det lyckades dig. Du lemnade ditt fädernesland, sedan du visste dig med afgrundsredskap hafva öppnat Gustafs fängelse, sedan du hoppades, att Maria skulle dö af kärlek och sorg. Brenner, huru kan du lefva med denna blodskuld på ditt hjerta? Bränna icke den oskyldiges tårar som sjudande helvetesdroppar i din själ! De skola åtminstone en gång göra det, om du icke fattar det medel, som räckes dig, att genom upprigtigt erkännande förvandla dem till renande droppar. Jag fordrar icke, att du återvänder till ditt fädernesland, der ditt namn redan är brännmärkt med vanära; ty Gustaf, ehuru ännu icke af den bokstafliga lagen frikänd, står dock ren för hvarje ädel menniska liksom för Gud. Nej, jag fordrar icke detta; men jag fordrar, att du skall afgifva en skriftlig bekännelse, som öppnar Gustafs fängelse. Sedan må du resa till nya verlden, med heliga beslut att der skapa dig ett nytt hjerta!
Häftiga blixtar hade under detta Axels tal genomkorsat Brenners ansigte; slutligen spred sig deröfver ett sataniskt hånlöje. En hemsk tystnad inträdde. Axel nedsjönk åter på stolen, i en bäfvande väntan på Brenners svar och med blicken oafvändt fäst på honom. Slutligen utbrast han i ett högt, skärande skratt, hvilket ljöd i Axels öra som slipandet af en bödelsyxa.
— Och detta var ändamålet med ditt besök? — började Brenner med ett djefvulskt leende. — Tror du, att du, likt munkarne i biktstolen, lyckas upplysa mitt samvete för att der inpregla hvarje form, som kan vara tjenlig för dina ändamåls vinnande? Nej, då känner du icke rätt Rolf Brenner! Du må tacka mitt lugn att så länge hafva afhört ditt kränkande tal, att så länge med tålamod sett dig till den grad missbruka den hjertlighet, den glömska af din så kallade väns nedriga, lögnaktiga beskyllningar, med hvilken jag helsade dig välkommen! Fängelsets portar äro för säkert tillbommade, att du skulle kunna öppna dem! ty lagen fordrar bevis och nöjer sig ej med prat, och du skall aldrig kunna bevisa, att någon anman än Werther kunde vara egare till de instrument, som befunnos inom hans så väl tillåsta byrå, dock, — fortfor han med låtsad förändring, — jag förlåter dig; ty du är förledd genom osanna berättelser, genom din vänskap för Werther. Jag högaktar ditt hjerta, äfven då det så djupt förolämpar mig.
— Det är sant, lagen kan icke döma lönmördaren, som flyr sedan han föröfvat illgerningen och kastat det blodiga vapnet i den oskyldiges hand; men brottets förbannelse hvilar dock öfver den brottsliges hufvud, och för den himmelske domarens svärd skall han förr eller senare nedfalla! — utropade Axel, darrande af vrede.
— Ännu ett ord till försvar för den nedrige skurken, som dock aldrig skall njuta hvad han frånröfvat mig, och jag skall visa, att en ursinnig pojkes lif är en leksak för mannen! — skrek Brenner, fradgande af raseri.
— Mitt sista ord skall blifva ett rättvist försvar för den ädle Werther och en rättvis anklagan mot den låge, äreförgätne Brenner! — svarade Axel med fast röst, och den atletiske gestalten stod i svällande kraft framför Brenner.
— Tig, pojke! — röt denne och uppsprang, — eljest ser du icke mer en morgonsol!
— Välan, vi skola se, hvilken af oss båda, som icke ser henne! — inföll Axel. — Bestäm tid och rum! —
— Nej, Jag kan hämna det onda med det goda; jag vill icke färga min hand i ditt blod!
— Usling, är du äfven feg? — skrek Axel. — Du måste, och på det att du icke skall undkomma, så lemnar jag dig ej förr än det är afgjordt, hvilken af oss är den förolämpade!
Ordstriden räckte ännu länge; men Axel lät icke afväpna sig. Svärden skulle afgöra domen. Axel skref till Robertson, den samme, som underrättat honom om Brenners vistande i Heidelberg och der skaffat honom de nödiga upplysningarne, omtalade i korthet förloppet, bad honom arrangera allt som behöfdes, samt möta honom klockan fem på det ställe, som blifvit utsatt.
Det var ännu fyra timmar dit.
De voro också långa och pinsamma för Axel, som nu hade intagit ett rum så nära intill borgmästarens, att han noga kunde bevaka alla hans steg. Der vandrade han fram och åter under de djupaste själsqval. Han hade lofvat sin far att aldrig förledas till det steg, han nu tagit; och hvartill gagnade det Gustaf? Kunde icke han blifva offret, utan att dermed rena Gustafs namn; och nu tänkte han på all den smärta, som hans död skulle förorsaka de älskade, de nog förut olyckliga. Skulle Brenner falla; vore icke också det utan ändamål för Gustafs frihet? Skulle icke han medtaga den rysliga hemligheten, och skulle Axel kunna lefva sedan ett mord hvilade på hans samvete?
Sådana voro de tankar, som likt demoner sargade Axels själ, och som nästan afpressade henne blodsvett. Den sista timmen nalkades och med honom det mod, den eggelse, som tycktes alldeles öfvergifvit Axel. Gustafs fängelse framstod åter i ökad ryslighet för hans inbillning. Han såg Gustaf i dess mörka djup, blek, förtviflad; han såg Maria qvald, lidande; och hämdens känsla fylde och lifvade åter hans bröst.
Att lindrigt såra Brenner, blef nu hans önskan, i fall denne icke på annat sätt ville erkänna sig brottslig eller öfvervunnen; ty han tviflade ej, att han vore honom öfverlägsen i fäktning.
En half timme innan det utsatta klockslaget begåfvo sig de begge fienderna, stumma och insvepta i sina kappor, åtföljda af Brenners sekundant, en dansk yngling, boende på samma värdshus, till det utsatta stället, der Axels landsman redan före dem infunnit sig.
Platsen utsågs; allt var i ordning och ögonblicket inne. Klingorna blixtrade, korsades och Axel såg, att hans motståndares oskicklighet fordrade hans egen försigtighet, för att icke se honom nedfalla död.
Denna visshet afkylde det sjudande blodet; men Brenaers hånande löje, hans bittra, mördande uttryck om Gustaf retade åter Axels häftiga sinne.
— Bekänn, usling! — ropade Axel, och svärdet ljungade, glömskt af den nyss fattade föresatsen, mot Brenner, hvars vapen, upphöjdt till försvar, af Axel slungades långt bort, nära intill Axels sekundant. — Bekänn, — skrek Axel, — och jag skänker dig ett lif, som i detta ögonblick tillhör mig!
En dödsångest skakade Brenners själ och borttog det djefvulska leende, hvilket dittills hvilat öfver hans anlete. — Bekänn! men dröjer du, så … — Han rigtade svärdsudden mot Brenners bröst.
— Säg, att du är den skyldige, att du är den, som påbördat Werther det brott, du sjelf gjort, och jag kastar svärdet för dina fötter!
— Ja, jag är den skyldige! — svarade Brenner med darrande röst.
— Vill du skriftligt aflägga denna bekännelse, och jag fordrar intet mera af dig? fortfor Axel med djup stämma.
— Ja, jag skall skriftligen bekänna allt; och Werther skall varda fri, ty han är oskyldig.
— Håll ditt löfte, såsom jag håller mitt! — utrovade Axel, och stod i samma ögonblick vapenlös framför sin motståndare, på hvilken han kastade en försonlig blick, hvarefter han vände sig att framkalla sekundanterna för att afhöra Brenners bekännelse; men i samma ögonblick upptog Brenner det vid hans fötter hvilande Axels vapen, och Axel nedföll, genomborrad af sitt eget svärd, sanslös till marken.
— Niding; du vore värdig, att jag stötte detta svärd, rykande af min väns blod, djupt i ditt djefvulska hjerta! — utropade Robertson, som, bäfvande af förskräckelse och raseri, upplyfte mot honom den blodiga klingan; — men lef för att sönderslitas af ett helvetiskt samvetsagg! Jag har hört dina ord, och jag skall till ditt fädernesland öfverföra dem och underrättelsen om ditt lönmord!
Emellertid låg Axel badande i sitt blod, utan tecken till känsla och lif; och under de båda ynglingarnes förenade, men fruktlösa bemödanden att återkalla honom hade Brenner aflägsnat sig från stället.
Läkare och sjukbår anskaffades, och efter många fåfänga försök uppslog ändtligen Axel det matta ögat, och förde, med några orediga ord handen till det blödande såret; och sedan läkaren undersökt och förbundit det, fördes Axel i skymningens dunkel till baka till staden, till samma hotel, hvilket han om morgonen lemnat frisk och blomstrande.
Svärdet hade inträngt på högra sidan af bröstet. Såret var djupt, men, såsom läkaren hoppades, icke dödligt, ehuru hans tillfrisknande fordrade lång tid och mycken försigtighet.
— Har ni hört hans bekännelse? — voro de första ord, som kommo öfver hans läppar, så fort han kunnat genomtänka dagens tilldragelser. — Ack, då vill jag gerna dö! — tillade han, sedan han afhört ynglingarnes jakande svar.
Läkaren förbjöd honom att tänka på den sorgliga händelsen, och försäkrade honom, att det fullkomligaste lugn var första vilkoret för hans återställande.
— Blott ännu ett ord, och sedan skall jag försöka att bortjaga dessa sorgliga bilder ur min själ, — svarade Axel, fäste ögat på Robertson och fortfor: — Du måste skriftligt uppsätta Brenners bekännelse, dock, om möjligt är utan att angifva sättet, som framkallade den samma, åtminstone utan att omtala mitt tillstånd. Men tala vid en lagkarl härom, och säg allt, om det behöfs, för Gustafs frihet; men skynda att afskicka det underskrifvet och giltigt till W—, att det ej må komma för sent!
Robertson hade på stridsplatsen upphittat ett bref, hvilket troligen fallit ur Brenners ficka. Andra morgonen kom han först i håg det och visade det för Axel, som bad honom efterse, hvem som skrifvit det.
— Bär det då till honom, — sade Axel, sedan han hört, att dess underskrift var »Lida».
Brenner hade samma natt lemnat staden, utan att någon visste hvart han tagit vägen; och för att visa huru brottet kan förhärda menniskohjertat äfven mot det, som fordom värmde och rörde alla dess fibrer, vilja vi här anföra det upphittade brefvet:
— Det är från sjuksängen, från dödsbädden, som jag ännu en gång skrifver till dig, du min, i glädje, i sorg, i kärlek, i förgätenhet, alltid lika älskade Rolf! Frukta dock ej, att jag skall trötta dig med böner om en ömhet, som aldrig mera kan tillhöra mig, med en kärlek, som du förskjutit, eller med förebråelser för de qgval, till hvilka du dömt din forna Lida! Nej, det är dödsoffret, som knäböjande bönfaller om en nåd, den enda, den sista. Dess uppfyllande skall gifva lugn åt mina sista stunder; dock är det icke derför du skall uppfylla den. Ack, om jag ej visste, att dess uppfyllande är den engel, som åt din dödsstund skall gifva styrka och frid, att det är det, som skall försona dig med himlen, så tro mig, jag hade ännu icke en bön till dig!
Rolf, jag har med tålamod och styrka uthärdat allt, tystnad, glömska, fattigdom, smädelse, förakt; jag har icke klagat. Gud, natten och slutligen en enda hafva sett mina tårar; men för verlden har jag varit lugn, ja stolt. Ack, så länge du än älskade mig, var jag ödmjuk; nu måste den fallna, den förskjutna, höja sig på spillrorna af sin brutna lycka, såsom den sista flamman ur det nedbrunna templet. Allt, hvad du brutit mot mig, o, det kunde jag uthärda; mitt paradis borde blifva min afgrund; den fallna skulle ju jagas derur, tusende gånger genomborrad af det flammande svärdet. Men sedan jag genom ett papper, qvarglömdt af dig, fick den rysliga bekräftelsen på det rykte, för hvars falskhet jag tusende gånger velat våga mitt lif, sedan mitt hjerta måste tro på din vanära, ack, detta hjerta, hvars gud du varit! sedan, Rolf, kunde jag ej lefva, sedan måste jag dö! Men jag kan icke dö förr, än jag vet, att du skaffat oskulden rätt, att du aftorkat den lidande dygdens tårar.
Rolf, Rolf! det har kostat mig mycket att kunna tänka på denna Maria, som fråntagit mig ditt hjerta; men nu kan jag det, nu, sedan jag gråtit så mycket, lidit så mycket, bedt så mycket. Nu kan jag tänka på allt; det är endast en tanke, jag icke kan uthärda, den att tänka mig himlen utan dig! O, Gud, förlåt mig! men då … Nej, nej, jag vågar ej uttala det! O, kom dit, du älskade, tillbedde! Der skall du åter älska mig som fordom, då du ej kunde neka mig något, då du svor så heligt att lefva och dö för mig; ty der står jag åter i den skära, rena oskuldsskruden. Der uppstår vår kärlek ny och heliggjord i den korsfästes blod och i vår Amandas, den för den högstes tron knäfallande engelns böner. Och nu, du hör mig ju? Du kan ju icke neka en döendes sista bön? O, på denna böns uppfyllan, glöm icke det, beror kan hända evigheten! Återgif Gustaf åt Maria! O, mins du icke, huru ljuft kärlekens lif är? Mins du icke … dock, jag får ej tala derom. Återgif dig sjelf åt dygden, åt samvetet, åt Guds fordringar! Mins du icke huru ljuft lifvet var, då mina böner och samvetsfriden smekte dig till ljuf hvila?
Sedan jag nu skrifvit detta, står du åter ren och värdig Guds och alla godas kärlek för min själ, sådan som du alltid stod der. O, nu blir det ljuft att dö, ljuft att höra vår Amandas oskuldsfulla läppar välsigna en välsignad far, ljuft för mig att döende tänka:
Får jag ej dö till vännens hjerta sluten,
Fins ej för mig på jorden något hopp,
Mitt öga än i yttersta minuten
Skall slocknande sin kärlek söka opp!”
— Äfven detta kan gälla som bevis, och derför skall det äfven åtfölja vårt vittnesmål till Sverige, — sade Robertson, sedan han för Axel uppläst Lidas bref.
— Nej den arma, beklagansvärda må lefva eller vara död, men hennes kärlek skall vara oss heligare, än han varit för den afskyvärde, som förtrampat honom, och i samma ögonblick förde Axel papperet öfver det vid sängen stående ljuset, i hvars lågor Lidas sista bön sammanföll till en flyende falaska.