Hadriani bildhuggare

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kärlek
Hadriani bildhuggare
av Emanuel Geibel
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Carrara  →


[ 128 ]

Hadriani bildhuggare.


Där skimrar templet nu i solen
med kolonnader och portik;
bronsgjuten hvälfver sig kupolen
utöfver murens mosaik.
Den Zeus, som jag ur marmorn väckte,
där ofvan högt sin vinge för.
Din hand du tacksamt nyss mig räckte,
och folkets bifallssorl jag hör.

Dock — när det glänser mot mitt öga,
det verk, hvars mästare jag är,
o, herre, vet: det fattas föga,
att blygsel jag inom mig bär.

[ 129 ]

Fast sann och ärlig var min sträfvan
att forma synerna jag såg,
ej griper rysande i bäfvan
onämnbar skaparfröjd min håg.

Ve öfver denna tid må falla,
i hvilken intet hjärta slår;
då ingen längtan, känd af alla,
hos konstnärn till gestaltning trår,
tills han i marmorn uppenbarad
sitt släktes sträfvan lösgjord ser
och så i skönheten förklarad
på tidens gåta lösning ger.

Väl forma stenen vi och reda
det skrofliga till harmoni,
men huru lätt vi mejseln leda,
blott på ett fordom lefva vi.
O, tungt att tröstlöst kloke famla
i mörker utan blixt och bloss!
Hvad som är skönt det är det gamla
och härmning hvad som lyckas oss.

[ 130 ]


Ack, Hellas ande, vingebruten,
har dödstrött slutit ögat till,
och fåfängt är att oförtruten
till lif du honom väcka vill.
Hvar sprakar nu en offergnista?
Hvar flammar nu ett altarbål?
Ve, tron försvunnit till det sista
och krupit hop till död symbol!

Ej åldern slappat än min sena,
och som du ser är brunt mitt hår,
men för en Fidias’ dag allena
jag gåfve alla mina år!
Ej för det han sin kosa banat
mot branter dit vi icke nå . . .
men, ack, den Zeus hans mejsel danat,
som gudom trodde han uppå.

O, fröjd, o, lycka utan like
att höja sig till himlafärd
och blicka in i ljusets rike,
välkomnad af en gudavärld!

[ 131 ]

Den tro, som i hans tanke glödde,
gaf honom kraft att allt förmå . . .
men vi, vi stackars efterfödde,
af gudar öfvergifna gå.

Då himlen för vårt öga lycktes,
försvann ock salig skaparfröjd . . .
Vi veta mycket nu, men rycktes
för evigt dock från solig höjd.
Den gamla konsten, graflagd vorden,
ej uppstår åter i en ny,
förr’n molnen glesna öfver jorden
och guden syns i himlens sky!

1887