Carrara
| ← Hadriani bildhuggare |
|
Notturno → |
Carrara.
O, du Italiens underbara kust,
där forntidsfrejdade Tyrrhenerhafvet
i blanka vågor speglar himlens sky
och strandens fåll med tusen vikar sirar
och kransar klipporna med silfverskum!
Där vaggar golf vid golf . . . Här Genua,
som sträcker sina hvita marmorarmar
mot hafvets skälfvande och blåa bröst;
Rapallo, Deiva, la Spezia,
Avenza, Sestri — härligt trolska namn,
som klinga likt musik för nordiskt öra.
Du trefaldt sälla land — lazur och solglöd —
orangens blomdoft är din andedräkt . . .
Här växa tistlarna till blodröd kaktus,
till aloë, urvärldens jätteplanta,
med blågrönt fylliga och fasta blad.
I yppig mångfald bringar signad jord
vin, myrten, oleander, lager, olja,
citronträdgårdar, hvilkas frukter glänsa
som stjärnor mot en sky af malakit . . .
Du trolska land, du är Europas Eden!
Och folket? Hvilket värf fick detta folk?
Det har på världen tryckt sin bildnings stämpel,
sin höga, tidigt mogna bildnings stämpel.
Det gamla Rom gaf hjältar oss och rätt.
Det förde Greklands konst till våra stränder;
och formade sitt eget stolta språk
till sångens guld och talarstolens allvar.
Och då det gamla riket på nytt föddes
stod tro, stod skönhet äfven upp ur gruset.
Nåväl . . .? Ett folk, som gläder sig åt lifvet;
men om så kräfs, det räcker oss Canova
och skapar oss Cavour . . . Och på Caprera
han lefde hjälten Scipio-Garibaldi.
Dit bort emot Avenza . . . Inåt landet,
där mötes blicken af Carraras berg.
Carrara! Ej som Niobe förmäten
i stolthet skrytande med ädla barn.
Du är den kyska Apenninernymfen,
som födde, famnad af Kronions armar
odödlig säd af gudar och heroer.
Din nakna barm bär ännu denna dag
de ljusa spåren af hans gudaläppar,
och ådror, blånande som eterns sky,
det ädla marmorbröstet genomströmma,
som skimrar hvitt i solens gyllne sken.
Af upphöjd skönhet redan är den form,
hvari naturen göt Carraras klippa,
den hvälfda, böljande och mjuka formen.
På hennes hjässa glittrar snön; där nedan
vid hennes fötter står oliven mogen,
af himlens blå och hafvets innefattad,
en ädel sten i glänsande azur.
Här har naturen väft den ljusa klädnad,
hvarmed en gång det kejserliga Rom
i tjusning svepte tempel och palats
och öfversatte Polykleitos’ konst,
Praxiteles’ och Skopas’, på latin.
Här växte höga romerska cæsarer
och stora kvinnor ur den mjuka stenen.
Här blickade Antinous mot dagen,
här föddes en gång Helios och Psyche,
Olympens hela glada gudasläkt
och framför allt den Zeus, hvars pannas fåror
omfladdras af ambrosiskt tunga lockar!
I sekler sedan åkern låg i träde,
tills nya skördar mognade omsider
och Michel Angelos titaner väcktes
å marmorbäddar af den nya dagen.
. . . Då klang å nyo hornet, klang till tecken
att brakande ett klippblock sprang ur berget,
det hvita klippblock, som med fasta fjät
bredhornadt oxspann släpade å vägen
i djupa hjulspår ned mot hamnens kaj.
»Den störste konstnärs ande kan ej finna
hvad icke marmorblocket i sig bär;
och blott den hand, som lydde denne ande,
kan blotta stenens dolda hemlighet.»
. . . Så sade mästarn Michel Angelo.
Han såg den unge jättedödarn David
i marmorn sofva, och hans mejsel sprängde
det tunga höljet . . . Och på Giulios graf,
den store Giulios, ställde han Guds moder
med rynkad panna, vred, som harmades
hon på den dödlige, som väckte henne
att bjuda bröstet åt sin smärtas barn.
Här trädde Lea fram och Rachel. Kraftfull
ur stenen reste Moses sig med harm
kring munnen. Mediceer ödmjukt tiggde
odödlighet af Michel Angelo.
Han tänkarn skapade och fältherrn äfven,
de båda bröderna Lorenz och Giulio.
Ur kyska marmorhöljet knappast löst,
stod Dagen upp med Natten vid sin sida,
din helga vredes tvenne skymningsbarn,
som slängde knotande det ädlas höghet
i synen på en fadd och liten värld.
Sof ut, du väldige! Den blida konsten,
det blida hjärtat äger ock sin rätt;
din harm förlåte oss, om skönhetsanden
de former stadgar, dem du djärft bröt ned.
Tungt är att vittna på din graf . . . Men minns,
Carrara äger äfven andra namn,
Canova, förr af alla blindt förgudad
och nu i samma blindhet opåaktad,
Rauch, Flaxman, Thorvaldsen . . . Ej kämpe finnes,
som re’n i denna värld sin lager vinner.
Först döden flätar honom kransen; tiden
förjagar dimmorna som skymde blicken.
Men ack, hur mången konstnär har i irring
utur din klippa slagit falska former!
Mot dolda sprickor ofta mejseln slant,
och mycket uppstod här på skönhet blottadt.
Men dock, det låga sjunka skall i glömska
och skönhet stråla evigt kring ditt namn.
Hvad bär du än för under i ditt sköte,
i dessa djup, där Dante ännu sofver,
som Michel Angelos beundran såg,
men ej förmådde väcka? Hvilken framtid
är här förborgad? Skall hon stråla månne
i skönhets kransar, rikare än dem,
som Romas och Firenzes kyssar väckte?
När kommer dag, då hon ur grafven står?
Då »handen lydig under andens makt»
det ädla mejslar ut ur skrofligt hölje?