Hemmet/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Morgontvist och aftongnabb
Hemmet
av Fredrika Bremer

Kandidaten
Hovmarskalkinnan  →


[ 21 ]

Kandidaten.

Det var skymning. Barnen lekte »låna eld» i salen och svärmade omkring i vinklar och vrår, då plötsligt en reskärras stannande framför porten verkade på den ystra flocken som en stråle kallt vatten på bisvärmen. Barnsvärmens vise, den lilla visa Louise, slog plötsligen ned vid fönstret, och kring henne [ 22 ]klungade sig fyra andra små huvuden, pustande, varma, nyfikna och trängande undan varandra uti ivern att få se den ankommande. En herre var det som hoppade lätt ur reskareten; barnen kunde ej se, om han var gammal eller ung, men de sågo lagmannen hastigt komma ut ur porten och ruska hand med den resande och föra honom in i huset.

Lagmannen skickade in till sin fru och förkunnade henne den väntade gästens ankomst, som skulle presentera sig för henne så fort han gjort sin toalett. Ett annat bud kom snart därpå och begärde låna en rulltång för kandidaten.

Det var en välsignat lång toalett! tänkte Elise flera gånger under den fulla timme, som förflöt i väntan.

Äntligen hördes två herrars steg på salsgolvet, och igenom förmaksdörren steg en väl skodd fot, ett vackert ben, tillhörande en välbildad, något satt figur, som ledigt bar ett tjuguårigt karlhuvud, av ett vackert och jovialiskt utseende, med håret klätt efter nyaste modet. Det var kandidaten. Han kastade en blick först på sin fot och sedan på frun i huset och nalkades henne med en ledig säkerhet, visande därunder en rad av bländvita tänder. Doft av eau de portugal spridde sig i rummet. Lagmannen, som följde, och vars enkla väsen och hållning mycket kontrasterade. med den nya gästens, presenterade »kandidaten Jacobi!» Man sade varandra några otydliga hövligheter, man satte sig. Barnen kommo fram och gjorde sina krumbukter. Henrik såg med en glad och förtrolig blick på sin blivande lärare; visen neg mycket anständigt och gjorde ett stort baksteg när kandidaten tog [ 23 ]sig friheten att vilja kyssa henne. Petrea satte näsan i vädret med en nyfiken och näsvis min. Kandidaten tog vänligaste notis av alla, skakade hand med alla och frågade ut allas namn, såg sig därefter i spegeln och lagade om sina lockar.

Vem ha vi här? tänkte Elise med hemlig förskräckelse. Han är ju en sprätt, en fullkomlig sprätt! Huru i all världen kunde biskop B. välja honom till lärare åt mina stackars ungar? Han skall mera tänka på att betrakta sig själv än att se till dem. Den där granna kråsnålen är av oäkta stenar. Skrattar för att visa sina vita tänder, En riktig sprätt! En narr kanske! Nu ser han sig åter i spegeln!

Elise sökte sin mans ögon, men de undveko hennes. Något missnöje och litet bryder rörde sig i hans uppsyn. Kandidaten däremot var icke det ringaste brydd, utan vände sig med lediga fasoner i en länsstol. Samtalet blev snart allmänt och vände sig särdeles lätt. Det kom sig från kandidaten, som talade så bra och intressant om vissa utmärkta män vid akademien, från vilken han kom, Då Elise talade om en viss berömd man, som hon mycket hade önskat att se, nämnde kandidaten, att han nyss gjort en liten teckning av honom, och på Elises begäran skyndade han att hämta den. Han återkom med en portfölj innehållande flera teckningar och målningar, dels porträtter, dels landskap av egen tillverkning. Barnen voro alldeles förtjusta och flockade sig ivrigt kring bordet. Kandidaten lyfte upp dem på sina knän och tycktes vara särdeles mån om deras nöje. Barnen tycktes nästan ha glömt, att kandidaten var för dem en ny bekantskap; endast Louise [ 24 ]förhöll sig något »fière» och »lillan» ännu ganska onådig mot honom. Särdeles rörda och förtjusta voro barnen över ett stycke i sepia, som föreställde ett fruntimmer, knäböjande vid en rosenbuske, av vilken hon plockar blommor, sedan hon på gravstenen strax invid nedlagt sin lyra. »O, hon var för söt, för gudomligt vacker!» Petrea kunde icke vända sina ögon från den verkligen vackra tavlan, som tydligen även kandidaten betraktade med faderskärlek, och som var kronan i hans lilla samling.

Vanligen om aftnarna avtågade barnskaran anförd av visen, så snart klockan slagit åtta, för att begiva sig till sovrummen, vilket en gång kom den aftonvakna Petrea att säga, det »natten ändå var det sämsta, som Gud skapat», varför hon av visen fick en förebrående blick och moral, att »man ej skall tala så där»! Men för att fira närvarande dags märkvärdighet fingo barnen lov att denna afton deltaga i föräldrarnas aftonmåltid och vara uppe så länge som de andra.

Denna utsikt, kandidaten, målningarna, allt bidrog att starkt stegra barnens livsandar. Petrea hade till och med djärvheten att vid bordet, under spisandet av ett kokt höns, proponera kandidaten att med dragben lotta om fruntimret vid rosenbusken, varemot hon i skadeersättning — ifall lyckan var på hennes sida — ville giva kandidaten en tavla av egen komposition, föreställande något som skulle föreställa ett tempel. Visen syntes skandaliserad och skakade sitt lilla visa huvud åt systern. Modern satte sig mycket allvarligt emot Petreas proposition. Stackars Petrea rodnade och blygdes för den förebrående blick, som fästa[ 25 ]des på henne, men efter första ögonblickets överraskning var kandidaten god nog att muntert antaga propositionen och ivrigt påstå, att saken skulle ha sin gång. Han avmätte nu med synbar noggrannhet och allvar greppens höjd å ömse sidor på dragbenet, och när han räknat till tre!…» Modern hoppades hemligen, att kandidaten så skulle ställa till, att han själv fick behålla kronan. Men nej! Kronan blev i Petreas hand, och hon skrek högt av glädje. Kandidaten hade emellertid genom sin vänlighet mot barnen och godhet mot Petrea gjort ett behagligt intryck på föräldrarna.

»Vem vet», sade Elise till sin man, »om inte han kan bli rätt bra. Han har väl sina fel, men han har nog också sina dygder. Någonting mycket gott har han verkligen i ansikte och röst. Men med den vurmen att spegla sig måst eman vänja honom av.»

»Jag litar på min vän B.», sade lagmannen, »att mannen nog har värde. Den där fåfängligheten och de sprättaktiga ovanorna skola vi nog i sinom tid få bort. Karln blir nog bra! Söta Elise, var du vänlig mot honom och gör så, att han känner sig hemma hos oss!»

Hur skall det gå med min sylt? tänkte Elise andra dagen, då hon såg de portioner, som avlastades på kandidatens tallrik. Men om aftonen när hon såg lilla Gabrielle helt förtroligt och fritt husera i hans lockar, när hon såg honom deltaga i barnens lekar och giva dem mera betydelse, när hon såg honom beväpnad med en stor pappersstrut, som han kallade »puka», utdela slag till dem av barnen, som räknade fel, och väckande därmed den allra största iver och munterhet, då [ 26 ]tänkte hon: han skall få äta så mycket sylt han någonsin vill; jag skall laga att det aldrig skall tryta.

Med var dag visade sig tydligare, att Elises förhoppningar voro väl grundade. Kandidaten röjde alltmera en god och älskvärd karaktär samt utmärkta gåvor såsom lärare. Barnen slöto sig snart innerligt till honom. Deras lydnad och aktning för läraren hindrade dem likväl icke från att på fristunderna spela honom allahanda små spratt. Petrea var i synnerhet uppfinningsrik på sådana, och kandidaten var på en gång för god och road av barnens nöje, att icke gärna finna sig uti att emellanåt vara skottavla för deras kvickheter.

Den frukost, som för familjens äldre medlemmar dukades klockan elva på förmiddagen, gav de små ypperligt tillfälle att evertuera sig. Kandidaten tyckte mycket om ägg, och när han förmodade sådana under en pösande servett och hastigt stack handen in i den, fick den ej sällan, i stället för ägg, fatt i trådnystan, bollar och dylikt hårdsmält, Då hördes vanligen ett kiknande skratt i dörren, och en mängd barnhuvuden, som han med låtsad förtret bombarderade med de falska äggen, drogo sig hastigt tillbaka under glädjerop.

Knappt voro tre veckor av kandidatens vistande i Frankska familjen förflutna, då Elise kände sig benägen att giva honom en ny titel, nämligen den av »generaldisputator». Kandidaten började verkligen utveckla en stor förmåga att sätta allting i fråga, ända ifrån människans fria vilja och till reglerna för kokandet, ja, även för ätandet av ägg.

Lagmannen var ingen vän av metafysiska hårklyverier, han blev otålig, ryckte på axlarna och gick till [ 27 ]sitt skrivbord, överlämnande åt sin hustru att fäkta ensam. Fru Elise kämpade tappert men måste vanligtvis sträcka vapnen, och hon önskade att hon måtte få hjälp från något håll ty annars skulle kandidaten bliva alltför egenkär och inbilsk och detta skulle förstöra trevnaden i diskussionerna.

En kväll tog Elise sitt arbete, och kandidaten satte sig med viktiga miner framför henne för att inviga henne i djupheterna av sitt system. Han hade redan hostat ett par gånger och öppnade just munnen till ordspråk, då ett bjärt gläfsande och ett påföljande utrop av »allra ödmjukaste tjänarinna!» hördes i dörren, och i dörren neg, med ett slags prenterlig värdighet och en liten vit pudel på armen, en person, till vars ära vi vilja begynna ett nytt kapitel.